Frankrike: storstrejk mot Macrons pensionssabotage – över en miljon på gatorna!

Den 19 januari gick mer än en miljon människor ut på Frankrikes gator i över 200 demonstrationer, som en del av en storstrejk mot president Emmanuel Macrons senaste angrepp på pensionerna. Arbetare från järnvägen, kollektivtrafiken i Paris, oljeraffinaderier och media; tillsammans med lärare, tjänstemän, lastbilschaufförer och bankpersonal gick alla ut i protest mot Macrons planer på att höja pensionsåldern. Potentialen för att sätta hårt mot hårt finns där, men är fackföreningsledarna redo att ta kampen?

Macron är under hård press från den franska härskande klassen att ”reformera” pensionssystemet, som under årtionden utstått den ena attacken efter den andra. För närvarande är den lagstadgade pensionsåldern 62 år, och Macron hoppas kunna höja den med fyra månader per år upp till 64 år 2030. Detta förslag är djupt impopulärt hos allmänheten, och enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning var 80 procent emot det. Dessa attacker eldar på den utbredda ilskan mot allmänt sjunkande levnadsstandard.

Att Macron driver denna ruttna linje har stärkt (den korrekta) bilden av honom som arrogant, verklighetsfrånvänd och som den rika elitens lydiga lakej. Han befann sig inte ens i landet under protestdagen – han hade smitit till Spanien för att underteckna ett ”fördrag om vänskap och samarbete” med Spaniens premiärminister Pedro Sanchez. Från Madrid, på säkert avstånd, lovade han att gå vidare med pensionsreformen och sade att den ”är rättvis och ansvarsfull” och att Frankrike ”måste genomföra den”.

Växande ilska

Löftet om att ”reformera” pensionerna har varit en hörnsten i Macrons politiska agenda sedan den dag han valdes. Redan 2019–2020 utmynnade Macrons försök att driva igenom denna attack i de största strejkerna som landet sett på årtionden: en våg av klasskamp som kom i spåren av de upprorsliknande Gula västarna-protesterna.

Nu har fackföreningarna ännu en gång svarat med en uppmaning till massiv mobilisering mot försöket till pensionsreform – och ännu en gång har de franska arbetarna svarat.

Macron möter dessa nya strejker från en försvagad position jämfört med 2019, då han redan befann sig i en svår situation. Han förlorade sin parlamentariska majoritet i valet 2022 och har tvingats luta sig mot högerpartier som Republikanerna och Nationell samling (tidigare Nationella fronten) för att få igenom sin politik.

Efter att ha attackerats av både Nupes (det största oppositionsblocket, som leds av vänsterpartiet La France Insoumise) och högerpartiet Nationell samling på grund av pensionsreformen, måste Macron förlita sig på mitten-högerpartiet Republikanerna för att få igenom den nästa månad.

Till och med vissa republikanska parlamentsledamöter vacklar, och det är därför inte självklart att den kommer att gå igenom. Han kan bli tvungen att använda artikel 49.3 i konstitutionen för att tvinga igenom sin reform utan omröstning, vilket anses vara ”atombombsalternativet” i församlingen. Regeringens fortlevnad kan mycket väl vara knuten till dess förmåga att få igenom denna reform.

Dessutom stiger temperaturen i samhället. Den ekonomiska krisen tynger de franska arbetarna och ungdomarna. Regeringen har redan ställts inför en skärmytsling på den fackliga fronten efter att ha använt statliga befogenheter för att tvinga strejkande oljeraffinaderiarbetare att återgå till arbetet i oktober förra året.

Ilskan bland arbetare och ungdomar var påtaglig i Frankrike den 19 januari och återspeglades i de enorma folkmassorna, med särskilt imponerande demonstrationer på 140 000 i Marseille, 45 000 i Nantes, 40 000 i Lyon och 50 000 i Toulouse. Demonstrationer med tiotusentals personer ägde rum på många andra platser, bland annat i Rennes, Bordeaux, Caen och Saint-Etienne.

En enorm folksamling (400 000 enligt CGT) samlades vid huvudmanifestationen i Paris som fyllde Place de la République och flera angränsande gator och boulevarder. Det var den största enskilda demonstration som huvudstaden har sett på flera år. Protesterna var i stort sett fredliga, men polisen satte ändå in tårgas på eftermiddagen och gjorde ett 20-tal gripanden innan demonstrationen fortsatte förbi Bastiljen till Nation i östra Paris.

Stämningen vid demonstrationerna var helt enkelt att ”det räcker nu”. Dominique, en 59-årig butiksansvarig, intervjuades av France24 och sade att även om hon aldrig har strejkat tidigare, så ”kommer jag att göra det den här gången, om de frågar mig”.

Hon fortsatte:

”Jag har arbetat i detaljhandeln i 30 år. Jag har redan opererats i båda axlarna på grund av seninflammation som orsakats av alla repetitiva rörelser och de tunga laster jag bär dagarna i ända. Sammanlagt måste jag bära omkring 600 kilo varor varje dag. Jag har också varit tvungen att få tumproteser på båda händerna: Jag har förstört mina leder av att slita sönder lådor. Så om jag får veta att jag måste skjuta upp min pension – oavsett om det är med några månader eller ett år – kommer jag inte att kunna acceptera det.”

Jean, en 29-årig murare, sade samma sak:

”Många av mina kollegor får cancer när de är 60 år gamla. Och även om man inte får cancer får man från 50 års ålder och framåt dåliga knän, dålig rygg, karpaltunnel, skadade ligament – allt möjligt… Några av mina kollegor ser fysiskt trasiga ut – de går runt som ankor. De behöver ständig hjälp; de kan inte gå normalt längre; de är körda. Så om man måste fortsätta tills man är 64 år… När jag ser människor i det läget vet jag att jag inte kommer att fortsätta.”

Många är smärtsamt medvetna om att Macrons förslag kommer att ha en oproportionerligt stor effekt på fattiga människor, däribland Balthazar, en 22-årig restaurangarbetare:

”Jag är absolut emot reformen. Syftet är att spara pengar, få landet att producera mer, sänka företagens kostnader och få folk att arbeta längre. Det är de fattiga som kommer att drabbas, särskilt som en fjärdedel av de fattigaste männen redan är döda vid 62 års ålder – vilket naturligtvis är skandalöst.”

Noterbart är att alla åtta franska fackförbund gick med på en kombinerad aktionsdag, inklusive det största och mer konservativa CFDT, som inte deltog i pensionsstrejkerna 2019–2020. Denna ovanliga grad av enighet visar på bredden av ilskan inom alla skikt av arbetarklassen, vilket sätter press även på de mest högerinriktade fackliga ledarna.

Strejken var också väldigt solid. Kollektivtrafiken stannade i hela Frankrike, men särskilt i huvudstaden. Många flygningar har ställts in, 70 procent av lärarna har lämnat jobbet och den kritiska energisektorn har påverkats av strejker, efter att strejkande vid det statliga energibolaget EDF sänkte elproduktionen med 7 000 megawatt. De statliga radiostationerna Franceinfo och France Inter ersatte sina löpande nyhetsuppdateringar med musik, medan TV-kanalen France 2 visade repriser. Strejkerna störde också den viktiga handelsvägen mellan Dover och Calais och stoppade färjeöverfarterna.

Dessutom har ett antal fackföreningar lämnat in varsel om obegränsade stridsåtgärder, vilket skapar förutsättningar för koordinerade strejker. ”Detta är en första dag, det kommer fler”, sade Philippe Martinez, ledare för fackförbundet CGT. Redan den 19 januari hade anställda vid oljeraffinaderier tillkännagett nya strejker i slutet av januari och början av februari, och ytterligare en landsövergripande demonstration mot pensionsreformen är planerad till den 31 januari.

Trappa upp strejken!

Kort sagt finns alla ingredienser för en avgörande konfrontation mellan de franska arbetarna och den föraktade Macron-regeringen. Under årens lopp har det funnits många möjligheter att sparka ut Macron från Élyséepalatset, och alla har slösats bort på grund av oviljan hos arbetarklassens fackliga och politiska ledarskap att förena kampen.

Alla skikt av det franska samhället delar ett grundmurat hat mot den uppblåsta presidenten / Bild: Left_EU, Twitter
Alla skikt av det franska samhället delar ett grundmurat hat mot den uppblåsta presidenten / Bild: Left_EU, Twitter

I stället för att förbereda en obegränsad, politisk generalstrejk med målet att fälla Macron har den franska arbetarklassens ledare begränsat sig till att motsätta sig den ena eller andra reaktionära försämringen och utlysa begränsade ”aktionsdagar” för att lätta på trycket från de vanliga medlemmarna och sätta press på regeringen för förhandlingar bakom kulisserna.

De franska arbetarnas beslutsamhet är enorm, vilket vi har sett gång på gång – men den är inte oändlig. De är trötta på de gamla, bankrutta strategierna som har kostat dem dagslöner utan resultat. Trots detta visar styrkan i strejken 19 januari att det fortfarande finns en vilja att kämpa på allvar. Att alla de viktigaste fackföreningarna samordnades för gemensam aktion den 19 januari är också ett steg framåt, vilket visar att det finns ett tryck underifrån för att få till stånd en välorganiserad gemensam kamp.

Som vi har sett i många delar av världen ger den nuvarande ekonomiska krisens våldsamhet en kraftfull impuls till den industriella fronten. Den stigande inflationen innebär att fler och fler arbetare tvingas kämpa bara för att behålla sin nuvarande levnadsstandard, och de vänder sig till fackföreningarna som sina verktyg. Till och med de konservativa reformisterna i toppen på de stora fackföreningarna tvingas till koordinerad kamp, vare sig de vill det eller inte.

Förra året i Ontario, Kanada, tvingades Doug Fords reaktionära regering att backa efter ett försök att olagligförklara en strejk bland lärare genom blotta hotet om en provinsomfattande generalstrejk. I Storbritannien kommer den största dagen av samordnade strejker på tio år att äga rum den 1 februari, med samtidig arbetsnedläggelse från läkare, lärare, akademiker, postanställda och andra sektorer. Och i Frankrike (där endags ”aktionsdagar” blivit vanligt) tvingas fackföreningsledarna att samla styrkorna, och det kommer att bli allt svårare för dem att leda in kampen i säkra kanaler.

Arbetare i Ontario, Kanada, visade vägen framåt när de tvingade den reaktionära regeringen att backa genom blotta hotet om en provinsomfattande generalstrejk / Bild: Fightback
Arbetare i Ontario, Kanada, visade vägen framåt när de tvingade den reaktionära regeringen att backa genom blotta hotet om en provinsomfattande generalstrejk / Bild: Fightback

Det är möjligt att någon sektor kommer att utlysa en strejk på obestämd tid, vilket skulle skärpa situationen och sätta alla fackföreningsledare på plats. Vad som måste följa är en plan för nationell upptrappning mot en obegränsad generalstrejk med det uttalade målet att fälla Macrons regering.

Det räcker inte att fackföreningsledarna ställer upp en defensiv kamp till försvar mot attacken mot pensionerna. Det är det krisande kapitalistiska systemet som kräver denna försämring, ett system som Macron troget tjänar. Även om den blockeras nu kommer den att återkomma senare, och attackerna kommer att fortsätta på alla andra fronter.

Som vi har sett kan Macron krångla sig igenom hur många isolerade aktionsdagar som helst, oavsett hur massiva de är. Ett seriöst upptrappningsprogram kommer att vara det bästa sättet att dra in bredast möjliga skikt av det franska samhället, som alla delar ett grundmurat hat mot den uppblåsta presidenten (som jämfört sig själv med den romerska guden Jupiter, ö.a.), och som alla lider under en kris som de inte har orsakat, men som de förväntas betala för. En ordentlig stridsplan kommer att ge massorna självförtroende att ansluta sig till kampen.

I slutändan är det bara ett samhälle där ekonomin styrs demokratiskt av arbetarklassen som kan ge vanliga människor en anständig tillvaro och trygghet på ålderns höst. Kampen mot Macron måste bli en del av en kamp mot den franska kapitalismen, som alltför länge har plundrat franska arbetare och ungdomar.

Inga fler ursäkter! Inga fler halvmesyrer!

Förbered en obegränsad politisk generalstrejk!

Slå tillbaka försämringen av pensionerna!

Macron démission!

Joe Attard

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,163FansGilla
2,410FöljareFölj
1,204FöljareFölj
2,021FöljareFölj
709PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna