Över hela världen reser sig kvinnor mot trakasserier, förtryck och att bli behandlad som andra klassens medborgare.
I år firar vi internationella arbetarkvinnors dag efter att under de senaste åren ha sett några av de största rörelserna bland kvinnor någonsin. Me too-rörelsen visade hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier, men också att många fått nog. Från USA till Spanien, från Irland till Indien – över hela världen reser sig kvinnor för att ta kampen för kvinnors rättigheter och säga nu får det vara nog!
USA, Irland, Spanien…
I USA såg vi de största protesterna i landets historia med Women’s March som mötte president Donald Trump när han tillträdde som president. Hans skamlösa sexism med uttalanden som ”grab her by the pussy” var en viktig orsak till att så många kvinnor slöt upp och ville protestera. I Washington var det omkring en halv miljon som deltog i protesterna, och totalt deltog 4 miljoner i protester över hela USA.
I Spanien strejkade över sex miljoner den 8 mars förra året, framför allt kvinnor men också män, för bland annat lika lön och mot våldet i hemmet. Det var en miljon deltagare på den stora demonstrationen i Madrid och 600 000 på den stora demonstrationen i Barcelona. Ett av det mest populära slagorden från rörelsen var ”utan kvinnor, ingen revolution”. Högerpartierna i Spanien – PP och Ciudadanos – sa att de självklart var för kvinnors rättigheter, men att de inte kunde stödja strejken eftersom den hade en så tydlig antikapitalistisk karaktär. Biskopen från San Sebastian gick ännu längre och sa att det var djävulens hand som låg bakom strejken.
På Irland vann ja-sidan en omröstning förra året över huruvida man skulle dra tillbaka det så kallade 8:e tillägget till konstitutionen, vilket gjorde abort olagligt så länge fostret hade ett hjärtslag. Hela 64 procent av befolkningen röstade för avskaffandet av tillägget och resultatet möttes av massdemonstrationer där många grät av lycka. Med tanke på hur dominerade den katolska kyrkan har varit på Irland är valresultatet ännu en bekräftelse på hur mycket medvetandet förändrats inom den irländska befolkningen. Redan 2015 röstade 57 procent av befolkningen på Irland för att tillåta samkönade äktenskap, var ett enormt slag mot den katolska kyrkan. Folkomröstningarna var också ett slag mot de två partierna som dominerat politiken sedan republiken grundades – Fine Gael och Fianna Fail – som båda har starka kopplingar till den katolska kyrkan och är abortmotståndare.
I Indien väcktes folkets ilska av mordet och gruppvåldtäkten på en åttaårig flicka förra året. Den åttaåriga flickan Asifa Bano som tillhörde en muslimsk minoritet lockades in i skogen av hinduiska män som drogade henne. Under flera dagar gruppvåldtogs hon sedan i ett hinduiskt tempel för att till slut strypas till döds. Hennes livlösa kropp hittades senare i staden Kathua. I New Delhi, Mumbai och en rad andra städer protesterade tusentals för att kräva att regeringen snabbt skulle fälla de skyldiga. Hennes fall har återuppväckt debatten om hur kvinnor behandlas i ett land som domineras av korruption, religiös fundamentalism och sekteristiska splittringar.
Men även i en rad andra länder har vi sett stora rörelser. När Lucia Perez, en 16-årig flicka mördades 2016 i Mar de la Plata ledde det till stora protester i bland annat Argentina, Mexiko och Bolivia. Samma år tvingades regeringen i Turkiet efter massiva protester att dra tillbaka sitt förslag som skulle tvingat barn som våldtogs att gifta sig med sina förövare. Även i Polen så besegrade en massrörelse 2016 en ny lag som skulle begränsa den redan väldigt begränsade aborträtten.
Ny kvinnofientlig regering i Sverige
I den nya regeringsuppgörelsen ingår bland annat ett utökat RUT-avdrag. Det innebär att de allra rikaste ska få bidrag för hushållsnära tjänster samtidigt som välfärden försämras för alla oss andra. Detta drabbar framför allt kvinnor som tvingas ta ett större ansvar i den egna familjen för att ta hand om barn och gamla. Detta borde LO och resten av arbetarrörelsen ta kamp mot omedelbart – för att avskaffa RUT-avdraget och anställa 200 000 fler i välfärden.
Ett annat stort problem för kvinnor är den akuta bostadsbristen i Sverige, där problemen är allra värst i storstadsregionerna. För många kvinnor i en relation med en våldsam partner innebär det att man inte har möjligheten att flytta även om man skulle vilja. Ett nytt bostadsprogram där man bygger bort bostadsbrisen en gång för alla är därför en fråga som också rör kvinnors säkerhet.
Kvinnor jobbar idag i större utsträckning än män deltid. Enligt en rapport från 2017 jobbar 11 procent av männen och 28 procent av kvinnorna deltid. Kvinnor jobbar ofta mer deltid för att orka med det dubbelarbete som många kvinnor tvingas till då de tar det största ansvaret för hemmet. Samtidigt så skulle många inte orka med att jobba heltid inom så slitsamma branscher som vården, förskolan och andra kvinnodominerande yrken. Därför måste vi kämpa för rätten till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för att vi alla ska orka med ett helt arbetsliv.
Under Me too-rörelsen avslöjades det hur utbredda de sexuella trakasserierna är på jobbet. I en tid när de otrygga anställningarna, med bemanningsföretag, frilansjobb och sms-anställningar allt mer ersätter de fasta jobben blir det också allt svårare för kvinnor att protestera mot sexuella trakasserier på jobbet. Många som har otrygga anställningar vet att möjligheten att få jobb hänger på att de inte protesterar mot dåliga arbetsvillkor. Kampen för fasta jobb, mot otrygga anställningar och för facklig organisering är därför ett sätt att göra det lättare för kvinnor att protestera mot sexuella trakasserier i arbetslivet.
Organisera kamp mot förtrycket
Vad dessa protester visar är att det finns ett enormt och berättigat missnöje mot sexism, diskriminering och förtryck. Och att många inte tänker vara tysta längre. Kvinnor och män över hela världen är trötta på löften om förändring och är beredda att möta attacker mot kvinnors rättigheter med masskamp.
Dessa massrörelser borde vi lära av i Sverige. Trots den enorma debatten under Me too-rörelsen, trots alla upprop från olika yrkesgrupper har inte mycket förändrats. Arbetarrörelsen hade kunnat kanalisera ilskan för att ta kamp för konkreta reformer som skulle förbättra kvinnor levnadsvillkor och göra det lättare för alla att protestera mot trakasserier.
I Sverige är det lagligt med politisk strejk. Varför kan då inte LO anordna en strejk på 8 mars precis som man gjorde i Spanien? Varför inte mobilisera alla sina medlemmar till de 8 mars-demonstrationerna som kommer anordnas runt om i Sverige? När Sverige precis fått en regering som tillträtt på den mest nyliberala regeringsförklaringen i modern historia finns det mycket att ta strid för.
Arbetarklassen är den enda grupp i samhället som kan ena alla förtryckta grupper i en gemensam kamp. Det borde därför vara självklart för arbetarrörelsens ledare att mobilisera till en masskamp mot förtryck och mot det kapitalistiska system som lever på och upprätthåller dem.