Finanskapitalet och staten: inledning till Lenins Imperialismen

Våra regeringars utrikespolitik dikteras inte av värnande om mänskliga liv, mänskliga rättigheter, demokrati eller något annat man får höra i politikernas mångordiga tal. Den dikteras av imperialistiska intressen. 

Man kan hävda att man kan hitta en slags imperialism före kapitalismens utveckling, till och med under antiken under exempelvis Romarriket. Man erövrade, förslavade och plundrade kolonier. Det finns imperialism av det slaget i den moderna världen också (till exempel det tsaristiska imperiet före ryska revolutionen). 

Men detta fenomen genomgick en grundläggande omvandling under kapitalismen. I Imperialismen ger Lenin en vetenskaplig definition av imperialismen under den moderna epoken. 

Om det vore nödvändigt att ge en så kort definition som möjligt av imperialismen, så borde man säga att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. En sådan definition skulle innehålla det mest väsentliga, för å ena sidan är finanskapitalet några få monopolistiska storbankers bankkapital, sammansmält med de monopolistiska industrisammanslutningarnas kapital; å andra sidan är världens uppdelning övergången från en kolonialpolitik som ohämmat utvecklas över de områden som inte besatts av någon kapitalistisk makt, till en kolonialpolitik som består i monopolistisk besittning av den fullständigt uppdelade jorden.

Han beskriver de centrala stadierna i historien om monopolens utveckling. 

De viktigaste stadierna i monopolens historia är alltså följande: 1) 1860–1870-talet – det högsta stadiet, kulmen för den fria konkurrensens utveckling. Monopolen är ännu knappt märkbara embryon. 2) Efter krisen 1873 en omfattande utveckling av karteller, vilka dock ännu utgör undantag. De är ännu inte stabila, de utgör övergående företeelser. 3) Uppsving vid slutet av 1800-talet och kris 1900–03: kartellerna blir en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet. Kapitalismen har förvandlats till imperialism.

Han ger slutligen en definition av den moderna imperialismens mest grundläggande drag.

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått en så hög utvecklingsnivå, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet. 
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ”finanskapital”. 
3. Kapitalexporten får, till skillnad från varuexporten, särskilt stor betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig. 
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de största kapitalistiska makterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.

Kapitalkoncentration

Redan i Kommunistiska manifestet förklarade Marx och Engels att den fria konkurrensen oundvikligen ger upphov till monopolet och att kapitalet koncentreras i ett fåtal gigantiska företag. Denna briljanta förutsägelse gjordes vid en tidpunkt då kapitalismen egentligen bara utvecklats i England, och inte ens där fanns det några verkliga storföretag. I Frankrike var den överväldigande majoriteten av företagen ända in på 1900-talet småföretag som bara anställde ett fåtal arbetare.

Ingen aspekt av Marx ekonomiska teorier har utsatts för mer vildsinta attacker från borgerliga ekonomer än hans förutsägelser att den fria företagsamheten oundvikligen slutar i monopolkapitalism. I årtionden har ekonomerna förnekat detta påstående, och istället hävdat att den moderna kapitalismen framförallt producerar små och medelstora företag (“Litet är vackert”, i Schumachers ord). Men hela de senaste 150 årens ekonomiska utveckling har visat raka motsatsen. 

Men denna process kulminerade inte under Marx livstid. Det var Lenin som kunde analysera den i stor detalj, genom de stora mängder statistik som han hade tillgängligt. I Imperialismen beskriver han den process som utvecklar kapitalismen till monopolkapitalism. Genom uttömmande statistik visar han hur ett litet fåtal storbanker och truster dominerar världsekonomin. De senaste årtiondena har denna kapitalkoncentration ökat ännu snabbare.

Forbes listar årligen världens 2000 största företag. 2023 har de tillsammans 231 000 miljarder dollar i tillgångar, vilket är mer än två gånger storleken på världens BNP och en fyrdubbling på 20 år. De växer med andra ord långt snabbare än världsekonomin. Den vinst de utsuger ur den globala arbetarklassen ligger på 4400 miljarder dollar årligen, motsvarande knappt fem procent av världens BNP.

Styrkeförhållandena mellan världens imperialistmakter syns tydligt. USA dominerar helt listan med 611 företag, medan Kina på 20 år snabbt stigit till en andra plats: från 43 företag på listan år 2003 till 346 företag idag. Listan synliggör inte minst de gamla europeiska imperialistmakternas svaghet: inte ens om man räknar samman alla deras storföretag skulle de komma upp i det kinesiska antalet – för att inte tala om det amerikanska.

Finanskapitalets makt

Lenin citerar den tyska ekonomen Jeidels, som noggrant beskrivit den nya relation som uppkommit mellan bankerna och industrierna – hur hela ekonomin kommit att domineras av bankerna, av finanskapitalet. 

“‘De industriella förbindelserna med deras nya syfte, deras nya former och deras nya organ, det vill säga de samtidigt centralistiskt och decentralistiskt organiserade storbankerna, bildas knappast före 1890-talet som en för ekonomin karakteristisk företeelse; i viss mening kan man rentav förlägga denna utgångspunkt till 1897 med dess stora fusioner, vilka för första gången inför den nya formen av decentralistisk organisation med hänsyn till bankernas industripolitik. Man kan möjligen också lägga den till ett något senare datum, eftersom krisen (1900) i hög grad påskyndat och skärpt koncentrationsprocessen såväl i industrin som inom bankväsendet och för första gången gjort förbindelsen med industrin till ett storbankernas monopol samt gjort denna förbindelse betydligt mer nära och aktiv.’

Således utgör 1900-talet vändpunkten från den gamla kapitalismen till den nya, från kapitalets herravälde i allmänhet till finanskapitalets herravälde.”

Hundra år senare är bankernas och finanskapitalets dominans ännu tydligare. I en kommentar till årets upplaga av Forbes 2000, skriver Emily Mason att “banker och andra finansiella firmor fortsätter att dominera Forbes Global 2000. Faktum är att det finns mer än 300 på 2023 års lista, och amerikanska och kinesiska banker utgör hälften av de tio största.”

I förbigående påpekar hon också att JPMorgan Chase, som seglat upp till listans förstaplats, gjort det “på basis av dess övertagande av den misslyckade regionala First Republic och ett inflöde av tillgångar när oroliga insättare flydde till större institutioner”. Det föll på en annan storbanks lott, HSBC (plats 20 på Forbes lista), att köpa upp krisande Silicon Valley bank, till ett generöst pris: 1 dollar.

Krisen påskyndar med andra ord kapitalkoncentrationen. Samma sak hände i Schweiz när storbanken UBS tog över Credit Suisse – och numera är UBS dubbelt så stort som hela den schweiziska ekonomin. 

I allt detta spelade staten huvudrollen. Medan vanliga människor skulle göra stora uppoffringar i kampen mot inflationen, tryckte den amerikanska staten pengar för att garantera alla insättningar i Silicon Valley Bank. I Schweiz gick staten in med garantier på 209 miljarder franc (2500 miljarder kronor). Allt annat riskerade att orsaka en ekonomisk härdsmälta. 

Detta avslöjar helt myterna om den “fria konkurrensen” och den “fria marknaden”. Storbankerna är nära sammanflätade med staten och skulle inte överleva en dag utan det statliga stödet. Enorma summor plockas ur skattebetalarnas fickor för att approprieras av bankirerna som använder pengarna – inte till att utveckla produktionen och anställa folk – utan för att berika sig själva och spekulera på aktiemarknaden på vanliga människors bekostnad. 

I Sverige har fyra storbanker tillgångar till ett värde som motsvarar över 300 procent av Sveriges BNP. Om de hamnar i kris hamnar hela ekonomin i kris, vilket är en mycket lönsam situation för dem. 

Under exempelvis coronakrisen 2020 gav Riksbanken olika slags garantier, lån och annat stöd för att garantera bankernas likviditet till ett värde av 900 miljarder kronor. Denna statliga generositet garanterade att bankerna under detta svåra pandemiår åtminstone kunde göra vinster på 71 miljarder. 

Tre år senare gjorde dessa storbanker en vinst på 131 miljarder bara under årets första nio månader. Under tredje kvartalet kom två tredjedelar av vinsten direkt från räntebetalningar från just Riksbanken, som samtidigt dumpade en nota till skattebetalare på 80 miljarder kronor för sitt bankstöd. Detta är nästan dubbelt så mycket som det skulle krävas för att undvika de planerade nedskärningarna i välfärden under 2024.

Det är som i sagan om Robin Hood, fast tvärtom: de fattiga subventionerar de rika. Det är det tydligaste exemplet man kan tänka sig på imperialismens fusion mellan storbankerna, storföretagen och staten. 

Ojämlikhet

Precis som de borgerliga ekonomerna envist förnekade kapitalkoncentrationen, försökte de borgerliga sociologerna förneka den parallella klasspolarisering som Marx förutspådde. I första volymen av Kapitalet skrev han: 

Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Sällan har någon mening väckt så mycket indignation i de borgerliga akademikernas led. De har skrivit volym efter volym, fyllda till bredden av statistik för att bevisa att arbetarklassen försvunnit, att vi alla blivit “medelklass”, att marknaden inte gör massorna fattiga utan rika, och att de rikas rikedomar skulle “sippra ned” till de fattiga – och förpassa fattigdomen till det förflutna. Slutet gott, allting gott i den bästa av alla kapitalistiska världar. 

Totalt finns det för närvarande 2640 dollarmiljardärer världen över, med en samlad rikedom på 12 200 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 20 gånger storleken på Sveriges BNP. Med sådana rikedomar i samhällets topp, borde vi enligt borgarnas logik ha ett verkligt paradis för jordens mindre bemedlade! 

Verkligheten är att 800 miljoner människor lever i hunger, och 3,1 miljarder människor – 42 procent av jordens befolkning – har inte råd att äta hälsosamt. Coronapandemin var starten på en snabb ökning av hungern världen över – och en snabb ökning av de rikas rikedomar. Under de två åren som följde på pandemin tjänade världens tio rikaste personer i snitt 1,3 miljarder dollar om dagen. 

Samtidigt är arbetarklassen större och starkare än någonsin tidigare. Enligt ILO har den globala arbetskraften ökat till 3,6 miljarder människor –  nästan tre fjärdedelar av världens befolkning i arbetsför ålder. Det innebär att arbetarklassen numera utgör den överväldigande majoriteten av världens befolkning. Bara antalet industriarbetare uppgår till 758 miljoner – en fördubbling sedan 1970-talet och nästan en fyrdubbling sedan andra världskriget.

Marx förutsägelser har med andra ord bekräftats på ett nästan laboratoriemässigt sätt.

Staten som verktyg för kapitalet

Aldrig i historien har så stora rikedomar koncentrerats på så få händer. Det innebär också politisk makt. För att bli president i USA behöver man antingen själv vara miljardär – som Donald Trump – eller ha miljardärernas stöd, som Joe Biden. Regeringar och storföretag blandas samman i ett oligarkiskt styre, med den parlamentariska demokratin som tunn fernissa. 

I Sverige är inflytandet från familjer som Wallenberg välkänt. Genom investmentbolaget Investor kontrollerar de direkt ungefär 40 procent av värdet på den svenska aktiemarknaden. För närvarande har de ordförandeposten i Svenskt näringsliv, och de kontrollerar även landets största vapenexportör, Saab. År 2014 släpptes en bok om den så kallade saudiaffären, som visade hur Marcus Wallenbergs direkta intervention fick regeringen att ändra sig och bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. När deras flygbolag SAS behövde pengar, skickade de sms till regeringen – och fick såklart ett jakande svar. Relationen är enkel: deras intressen blir regeringens politik.

Med knappt en notis i den borgerliga pressen, avslöjades nyligen att Sveriges ledande Nato-förhandlare, Oscar Stenström, vid sidan av sin anställning på utrikesdepartementet också påbörjat ett extraknäck som senior rådgivare åt Wallenbergs vapentillverkare Saab, som just har allt att vinna på Nato-medlemskapet. Staten är bunden till kapitalet med tusen trådar – och naturligtvis inte bara till Wallenberg.

Efter en framgångsrik karriär på socialdemokratins yttersta högerkant, är före detta statsminister Göran Persson numera styrelseordförande för Swedbank. Han är även rådgivare på pr-byrån Lumo Advice, som kallar sig ”strategiska rådgivare till företag och organisationer som vill påverka sin omvärld”. Persson är även ordförande för gruvbolaget LKAB, där han har sällskap med tidigare finansminister Anders Borg. 

I gruv- och stålbranschen återfinner man också en rad före detta Löfvénministrar: särskilt de vars beslut påverkat dessa företag mest. Före detta arbetsmarknadsminister och TCO-ordförande Nordmark har tagit plats i Talgas styrelse, före detta näringsminister och LO-ordförande Thorwaldsson är nu rådgivare till SSAB och landsbygdsminister Bucht har hamnat i Copperstones styrelse.

En annan socialdemokrat, Ilija Batljan, gjorde sig till miljardär på några år genom att förmå sina före detta politiska kollegor i kommuner och regioner att sälja ut sina fastigheter. 

På samma sätt har många av friskolesystemets arkitekter sett till att göra sig en god hacka. Moderaten Peje Emilsson har gjort sig till miljardär på svenska skolbarns bekostnad, och grundat PR-byrån Kreab för att se till att pengaflödet fortsätter. Där återfinner man också före detta statsminister Carl Bildt som vice ordförande – också han ansvarig för friskolereformen – liksom den särdeles rabiata moderata riksdagsledamoten Hökmark. 

Mellan sin period som statsminister och utrikesminister i Reinfeldts regering, hann Carl Bildt med också med en styrelsepost i Lundin Oil, precis under den period då de begick det folkrättsbrott i Sudan som de i skrivande stund prövas i domstol för.

Lobbyistbranschens tillväxt har pågått sida vid sida med de senaste decenniernas privatiseringar. Från regeringen Bildt gick 36 procent av de politiska rådgivarna till lobbyföretag, när valet förlorades 1994. Från regeringen Persson var siffran 56 procent år 2006. Andelen från Reinfeldts regering 2014 var 64 procent, och nästan lika hög för Löfvénregeringen 2022. 

Mot den bakgrunden borde det inte förvåna någon att exempelvis det kompakta motståndet mot vinster i välfärden inte kommer till uttryck i riksdagen. Under kapitalismen finns det bara borgerlig demokrati – en demokrati för dem med mest pengar.

Har imperialismens karaktär förändrats? 

På Lenins tid uttryckte sig imperialism som imperialistmakternas direkta styre över kolonierna. Brittisk imperialism styrde över nästan halva jordklotet. Den plundrade Afrikas, Mellanösterns och den indiska subkontinentens rikedomar, och dominerade också många länder i Latinamerika. Det var för att bryta den brittiska imperialismens världsmonopol och säkra en global omfördelning av makten som de tyska imperialisterna påbörjade första världskriget. Alla andra makter deltog entusiastiskt i denna kamp om att säkra sin koloniala plundring. 

Detta inkluderade tsaristiska Ryssland, trots att det var ett underutvecklat halvfeodalt land. Tsarryssland exporterade aldrig en enda kopek av kapital. Dess imperialism liknade mer den antika varianten: man erövrade andra nationer (till exempel Polen) och utvidgade sitt territorium (till exempel till Kaukasus och Centralasien). Tsarryssland var i Lenins ord ett verkligt nationernas fängelse, byggt på erövring, förslavning och plundring. Likväl var Ryssland självt finansiellt beroende av Frankrike och andra imperialistiska stater. Dess ekonomiska underutveckling och beroende av utländskt kapital hindrade inte Lenin från att sätta landet bland de fem främsta imperialistmakterna.  

Detta förändrades radikalt med oktoberrevolutionen, som störtade tsarismen och gav en mäktig impuls till de förtryckta koloniala folkens kamp för nationell frigörelse. Andra världskriget skakade i sin tur de gamla imperialiststaternas makt i grunden. Storbritannien och Frankrike kom försvagade ur kriget, medan USA och Sovjetunionen blev de nya stormakterna. De koloniala revolutionernas uppgång var en av de största händelserna i mänsklig historia. 

Hundratals miljoner människor, som förpassats till rollen som koloniala slavar, reste sig mot sina förtryckare i Afrika, Asien och Mellanöstern. Den magnifika kinesiska revolutionen och befrielsen för Indien, Indonesien och andra länder innebar en historisk förändring. Men nationell frigörelse – även om det var ett stort steg framåt – löste inte de utsugna massornas problem. 

Snart 80 år efter andra världskriget, är imperialismens strypgrepp på de forna kolonialländerna värre än någonsin. Den enda skillnaden är att imperialismen i allmänhet inte har direkt militär kontroll, utan billigt och lönsamt utövar sitt herravälde genom världshandelns mekanismer: handel på ojämlika villkor, utländskt ”bistånd”, räntor på lån och så vidare. 

Historien känner många olika former av slaveri. Finansiellt slaveri är den moderna formen, där hela nationer underkuvas och plundras. Sedan 1970 har låginkomstländer betalat 2700 miljarder dollar – bara i räntor. Den så kallade välgörenheten bleknar i jämförelse med de summor som imperialismen suger ut – och förstör miljarder människors liv i processen. 2015 befann sig 22 länder i skuldkris – 2023 är antalet 54, mer än en fördubbling. 

Sedan coronapandemin har situationen blivit allt mer desperat. Samtidigt som den dödade miljoner människor, utlöste pandemin massarbetslöshet och svält för världens fattigaste. De 20 000 miljarder dollar som de rika staterna pumpade in för att rädda sina egna ekonomier fick inflationen att skena, vilket ytterligare förvärrade situationen. Och som för att lägga sten på börda, innebär nu ränteökningarna i väst och dollarns stärkande att lånekostnaderna för de fattiga länderna börjar nå omöjliga nivåer – vilket naturligtvis folket betalar för. 

Bland de fattigaste länderna går i skrivande stund 16 procent av regeringens inkomster till att betala skulder till de imperialistiska parasiterna – från 6,6 procent för ett årtionde sedan. Men för Sri Lanka är siffran 75 procent, för Laos 67 procent, Pakistan 46 procent, och så vidare. De som har svårast att betala blir hårdast drabbade.

Skuldbördan förhindrar investeringar i grundläggande saker som vård, utbildning och infrastruktur. Men det är också en mäktig hävstång för imperialismen. Under press från IMF, Världsbanken, WTO och så vidare, tvingas man öppna sina marknader för floder av utländska varor som förstör de lokala industrierna och lamslår ekonomin, medan naturresurserna exploateras utan hämningar. Gigantiska transnationella företag öppnar fabriker för att tillverka jeans och Nike-skor under slavliknande villkor, för att dessa blodsugare ska kunna utvinna fina profiter. Globalisering är ett ord som döljer den verkliga systematiska plundringen av de före detta kolonialländerna. 

Bibeln berättar om hur de gamla kanaaneerna offrade barn till guden Molok. Men till följd av det moderna skuldslaveriet offras barn på kapitalets altare i ett antal – miljoner och åter miljoner – som får den gamle Molok att blekna i jämförelse. 

Imperialism och krig

Lenin förklarar att uppdelningen av världen mellan rivaliserande imperialistiska makter redan var fullbordad vid 1800-talets slut. Efter det uppstod frågan om en ny uppdelning av världen, och den bara kunde lösas på ett sätt: genom krig.

Krig framställs ofta som ett utbrott av oförklarlig kollektiv galenskap, men det är i själva verket ett uttryck för de spänningar som uppstår i klassamhället, som kan nå en kritisk punkt där motsättningarna bara kan lösas med våld. Långt före Lenin förklarade Clausewitz att krig är en fortsättning på politik med andra medel.

Från att ha varit en källa till enorma framsteg, är kapitalismen och nationalstaten en kolossal broms på produktivkrafternas utveckling under imperialismens era. Denna motsättning återspeglades i världskrigen 1914–18 och 1939–45 och i krisen under mellankrigstiden. Under första världskriget utkämpade de brittiska imperialisterna ett ”försvarskrig” – det vill säga ett krig för att försvara sin privilegierade ställning som den främsta imperialistiska rövaren i världen, som höll oräkneliga miljoner indier och afrikaner i kolonialt slaveri. Samma cyniska beräkningar fanns hos var och en av de krigförande nationerna, från den största till den minsta.

Utvecklingen av världshandeln under perioden efter andra världskriget gjorde det möjligt för kapitalismen att övervinna dessa hinder, om än bara delvis och under en tillfällig period. En viktig del i det ekonomiska uppsvinget var utvecklingen av världshandeln och den ökade internationella arbetsfördelningen. Detta kulminerade i den så kallade globaliseringen. Före detta “marxister” som Eric Hobsbawm trodde att globaliseringen skulle göra slut på alla nationella konflikter. Revisionisten Karl Kautsky sa exakt samma sak för hundra år sedan.

Första världskriget visade hur ihålig den teorin var. Och tillståndet i vår värld i dag visar hur korkad Hobsbawms nyrevisionism är. Den så kallade globaliseringen har bara reproducerat kapitalismens motsättningar på en långt större skala. Nu har detta omsorgsfullt uppbyggda korthus nått sina gränser – med kapitalismens kris har det börjat falla samman.

Växande motsättningar mellan imperialistmakterna

Överallt ser vi en snabb ökning av ekonomisk nationalism. Ledartröjan har tagits av världens i särklass starkaste imperialistmakt, USA. Trump uttryckte krasst den härskande klassens politik i parollen “America first”, vilket naturligtvis innebär att resten av världen kommer sist.

De mer intelligenta av kapitalets strateger inser faran i detta, men är hjälplösa att förhindra det. Parallellen med 1930-talskrisen är uppenbar. Det var just protektionismen – tullarna, devalveringarna, handelshindren och så vidare – som gjorde att krisen övergick i den stora depressionen. 

Trumps presidentskap var en avgörande vändpunkt som accelererade protektionismens utbredning. Men Biden har i allt väsentligt fortsatt denna politik. Med Ukrainakriget och sanktionerna mot Ryssland har man tagit ett avgörande steg i att öka spänningarna och fördjupa alla motsättningar. 

För USA:s del har ett viktigt mål med Ukrainakriget varit att tvinga de europeiska stormakterna att bryta sina kopplingar till Ryssland – och därmed stärka USA:s dominans över Europa. 

Före kriget använde den tyska härskande klassen i praktiken sina kopplingar till Ryssland som en hävstång för att säkra åtminstone en viss självständighet gentemot USA. Även om det gjorde deras “allierade” på andra sidan Atlanten upprörda, vägde den billiga oljan och gasen mer än väl upp för det.

Tysklands andra huvudsakliga hävstång var dess dominans över EU, som man hoppades bygga upp till ett alternativt maktblock, med kapacitet att agera utefter sina egna syften och intressen på världsskala. 

Denna ambition har den tyska imperialismen inte släppt – och inte heller den svagare franska heller, för den delen. Under ytan har spänningarna mellan USA och Europa stärkts av Ukrainakriget. Det går inte att veta när detta kommer till ytan. I skrivande stund pågår fortfarande kriget, och de nya motsättningarna kommer först att komma till ytan när det avgjorts.

Ett tydligt resultat av kriget är redan att Kina närmat sig Ryssland, eftersom bådas intressen står i motsättning till USA-imperialismens. En rysk förlust skulle stärkt USA-imperialismens inflytande på ett avgörande sätt, och en värdefull allierad till Kina skulle därmed destabiliserats. Det är uppenbart att Ryssland, utan Kinas hjälp i att runda sanktionerna, skulle haft betydligt svårare att föra krig. 

Under hela processen har de svenska imperialisterna varit trogna bundsförvanter för USA-imperialismen i EU, och varit bland de värsta krigshetsarna. Detta har naturligtvis ingenting att göra med “frihet”, “självbestämmande” och andra fina ord, som de trampar på närhelst det passar dem. Vapenexporten till Saudiarabien, som hjälpte Bin Salmans folkmord i Jemen; vapenexporten till Turkiet för att hjälpa Erdogan att slakta kurderna; vapenexporten till Israel för deras systematiska folkmord på och fördrivning av palestinierna – detta är bara några exempel på den svenska imperialismens verkliga utrikespolitik, för att inte tala om deltagandet i kriget i Afghanistan eller Libyen.

Ett tillbakapressat Ryssland skulle stärka den svenska imperialismen i Östersjöregionen, där man har stora ekonomiska intressen. I Litauen är svenska företag bland de största “investerarna” (läs: utsugarna), som det förskönande heter på regeringens hemsida. Bland annat dominerar man telekombranschen – och naturligtvis banksektorn. Samma sak gäller Estland. Gällande Lettland kan man i skrivande stund läsa följande:

“Sverige står för den största andelen av utländska direktinvesteringarna. Swedbank och SEB tillhör Lettlands största banker och ICA-ägda Rimi är ett av de största detaljhandelsföretagen. Telia och Tele2 är de största aktörerna i telekomsektorn. Södra är den största privata skogsägaren. Vidare har flera svenska företag så kallade shared services centers och backoffice-funktioner i Lettland, inte minst tack vare ett fördelaktigt löneläge.”

Swedbank och SEB har inte minst gjort sig kända i Lettland genom sin roll i krisen 2008–2009. Bara nödlån från IMF och EU, lönesänkningar och fullständig slakt på offentlig sektor, förhindrade att bankernas kris spred sig till Sverige. Denna kollaps av levnadsstandarden (“ett fördelaktigt löneläge”) har naturligtvis gjort landet ännu mer vinstgivande för svenska kapitalister.

Men den svenska imperialismen är för svag för att agera på egen hand. För att erövra marknader måste den svenska imperialismen förlita sig på intressen hos stormakter som Tyskland (genom EU) och USA. Inträdet i Nato blir i det avseendet inte bara en lönsam affär för de svenska vapenföretagen, utan ett sätt att påverka organisationen i en riktning som passar svensk kapitalism – där en mer aggressiv hållning mot Ryssland är central.

I relation till Kina tenderar svenska kapitalister däremot att förespråka något mer återhållsamhet, eftersom den lilla svenska ekonomin är starkt beroende av världsekonomins utveckling. 

Men ur USA-imperialismens synpunkt är konflikten med Kina avgörande. I detta är borgarklassen rörande enig – från den så kallade vänstern i Demokraterna till Republikanernas mest fanatiska galningar. Steg för steg gör man handelshindren mer kraftfulla, med katastrofala följder för den allt mer sönderdelade världsekonomin. 

Taiwan har samtidigt förvandlats till en krutdurk, där visserligen ingen av sidorna för närvarande har ett intresse av att provocera fram ett fullskaligt krig. Men det är tydligt att den gigantiska kampen om herravälde mellan USA och Kina kommer att växa tills den omfattar hela Asien, med långtgående konsekvenser för hela planeten.

Ingen räddning under kapitalismen

De nuvarande spänningarna mellan imperialistmakterna är på en sådan nivå att de i det förflutna redan skulle ha lett till ett avgörande krig mellan stormakterna. Men för närvarande är detta uteslutet. Orsaken är att imperialismen inte krigar för fosterlandet, demokratin eller några andra vackra ord. Den krigar för profit, för att erövra marknader, råvarukällor och utöka sina inflytandesfärer. 

Ett världskrig skulle av nödvändighet innebära krig med kärnvapen, vilket inte skulle innebära större profiter – utan tvärtom garantera att båda sidor jämnas med marken. Ett sådant krig ligger knappast i bankirernas och kapitalisternas intresse. 

En annan avgörande faktor är det enorma folkliga motståndet mot krig, inte minst i USA. Inte ens under toppen av krigsfebern kring Ukrainakriget, i maj 2022, var mer än 21 procent av amerikanerna för en direkt militär intervention. 

Självfallet finns det ingen brist på dumma eller obalanserade amerikanska generaler som anser att krig med Ryssland eller Kina – eller ännu bättre, båda – skulle vara en bra idé, oavsett om det innebär att planeten förintas. Men de hålls under kontroll, på samma sätt som någon som har en brutal hund för att försvara sin egendom ser till att den hålls väl kedjad. 

Istället tar de ökade motsättningarna sig uttryck i allt fler “små” krig, som katastrofen i Ukraina eller Israels brutala slakt av palestinierna, samtidigt som världsekonomin bryts upp under trampet från protektionismens världsomspännande marsch. För världens massor finns det ingen räddning under kapitalismen. 

Marxism eller pacifism

Högerreformisterna har sedan länge antagit de imperialisternas fulla program och retorik (“försvara demokratin” etc.). Den så kallade vänstern gör en mindre anpassning av detta, och talar med övertygelse om fred och mänskliga rättigheter, naturligtvis garanterade av FN-stadgan. 

Sanningen är att Förenta nationerna, på snart 80 år, aldrig förhindrat ett enda krig. Mellan 1946 och 2020 har det skett ungefär 570 krig som dödat över tio miljoner civila och militärer. FN förenar världens alla rövare i en verklig pratkvarn, som döljer imperialismens intressen bakom vackra ord och resolutioner. 

Det händer att imperialisterna kan komma överens och lösa små frågor, när deras fundamentala intressen inte står på spel. Men detta är långtifrån alltid “fredliga” lösningar. FN fungerade som en effektiv täckmantel i såväl Koreakriget på 1950-talet, som i Kongo på 1960-talet och vid första Irakkriget 1991. 

Bakom parollen om fred döljer sig alltid frågan: på vems villkor? Ska det vara Bidens, Putins eller Xi Jinpings intressen som styr? Ska deras utsugning få fortsätta obehindrat när kriget är slut? 

Genom vackra ord och förhoppningar avväpnar pacifismen arbetarklassen i kampen mot sina förtryckares våld och makt. För reformisternas del är detta inget problem. Vid första bästa uppmaning från imperialismen kastar de pacifismen i papperskorgen – vilket inte minst visades under Ukrainakriget. 

Mot pacifisternas abstrakta önskningar, ställer vi kommunister arbetarklassens revolutionära och internationalistiska kamp mot imperialismen och dess krig. Mot imperialisternas krigshets och propaganda säger vi som den tyska revolutionären Karl Liebknecht: Fienden finns på hemmaplan!

Krig och revolution

Två världskrig var tillräckliga bevis för att det kapitalistiska systemet helt hade uttömt sin potential för framsteg. Men Lenin påpekade att kapitalismen, om den inte störtas av arbetarklassen, alltid kan hitta en väg ut ur även den djupaste ekonomiska kris. Det som Lenin såg som en teoretisk möjlighet 1920 inträffade faktiskt efter 1945. Som ett resultat av en särskild samling av historiska omständigheter gick det kapitalistiska systemet in i en ny period av uppsving. Möjligheterna till en socialistisk revolution sköts på framtiden, åtminstone i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Precis som under de två decennierna före 1914 var borgarklassen och dess apologeter berusade av illusioner. Och precis som då upprepade arbetarrörelsens ledare dessa illusioner. Ännu mer än då har de övergett alla anspråk på att stå upp för socialismen: istället har de helhjärtat omfamnat ”marknaden”. Men nu har hjulen vänt. Med krisen 2008 förvandlades framgångens frukt till aska i deras munnar. Motsättningarna som den blottade har bara förvärrats sedan dess. Liksom 1914 har historien gett dem ett bryskt uppvaknande.

Före 1914 gjorde de socialdemokratiska ledarna fortfarande läpparnas bekännelse till idéerna om socialism och klasskamp. På första maj gjorde de radikala utspel och höll till och med revolutionära tal. Men i praktiken hade de övergett den socialistiska revolutionens perspektiv till förmån för reformismen: föreställningen att de fredligt, gradvis och smärtfritt skulle kunna omvandla kapitalismen till socialism vid någon avlägsen tidpunkt i framtiden.

På den ena internationella kongressen efter den andra röstade Socialdemokraterna – som vid den tidpunkten omfattade såväl Lenin som Trotskij, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht – för resolutioner som förband internationalen att motsätta sig varje försök från imperialisterna att starta ett krig, och till och med att utnyttja situationen för att organisera en revolutionär kamp mot kapitalism och imperialism.

Till sin eviga skam förrådde alla ledare för Andra internationalen (med undantag för de ryska, finska, irländska och serbiska socialisterna) arbetarklassen genom att stödja ”sin” härskande klass på ”patriotiska” grunder. Resultatet var att de dömde miljontals arbetare i uniform till döden i Flanderns lera, blod och giftgas.

Lenin blev så chockad när han hörde att de tyska socialdemokraterna hade röstat för krigskrediterna i riksdagen att han först vägrade att tro på det. Men när det väl hade bekräftats, tvekade han inte att bryta med Andra internationalen och höja Tredje (kommunistiska) internationalens fana. 

Under hela kriget var Lenin praktiskt taget isolerad i Schweiz. Situationen verkade fullständigt hopplös. Uppropet ”världens arbetare förena er” framstod som en dyster ironi när tyska, franska, ryska och brittiska arbetare sköt ihjäl varandra i sina herrars intresse. Vid den första konferensen för internationalistiska socialister i den lilla schweiziska byn Zimmerwald 1915 skämtade Lenin om att världens alla internationalister skulle rymmas i två hästvagnar.

Ändå slutade det imperialistiska kriget i revolution. Den ryska revolutionen erbjöd mänskligheten en väg ut ur mardrömmen av krig, fattigdom och lidande. Men avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap på internationell skala innebar att denna möjlighet gick förlorad i det ena landet efter det andra. Resultatet blev en ny kris och ett nytt och ännu mer fruktansvärt imperialistiskt krig.

Oerhörda möjligheter

Lenin sade att kapitalismen är “fasor utan slut”. De blodiga konvulsioner som sprider sig över världen visar att han hade rätt. Medelklassmoralister gråter och klagar över dessa fasor, men de har ingen aning om vad orsakerna är, än mindre vad lösningen är. Pacifister, miljöaktivister, feminister och andra pekar på symptomen men inte på den bakomliggande orsaken: ett dödssjukt samhällssystem som sedan länge spelat ut sin historiska roll.

De fasor vi ser framför oss är bara de yttre symptomen på kapitalismens dödskamp. Men de är också födslovåndorna för ett nytt samhälle, som kämpar för att födas. Det är vår uppgift att förkorta dessa födslovåndor och påskynda födelsen av ett nytt och genuint mänskligt samhälle.

Tack vare den tekniska och vetenskapliga utvecklingen har mänskligheten möjlighet att eliminera hungern, krigen, analfabetismen, och så vidare. Men fortfarande lever nästan hälften av jordens befolkning, 3,4 miljarder människor, på mindre än 5,5 dollar om dagen. Miljoner dör varje år i fattigdom. Detta är en tyst förintelse i världsskala som ingen talar om. Krig, fattigdom och misär är vad kapitalismen har att erbjuda.

Kampen mot imperialismen är otänkbar utan kampen mot kapitalismen. Finns det någon makt i världen som kan övervinna den amerikanska imperialismens makt? Ja, en sådan makt finns. Den kallas arbetarklassen! Inte en glödlampa lyser, inte ett hjul snurrar och inte en telefon ringer utan deras samtycke! Problemet är att de inte är medvetna om denna makt.

Lenin visade inga tecken på pessimism när situationen kunde ha verkat hopplös. Och det finns ingen anledning till pessimism nu. I massrörelse efter massrörelse över hela världen håller arbetarklassen på att vakna. Redan för några år sedan visade Edelman att en majoritet av världens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. Överallt dras unga och arbetare till kommunismens idéer, som till en magnet.

Under den turbulenta period som ligger framför oss kommer arbetarklassen att ha många möjligheter att avskaffa kapitalismen. Arbetarklassen har aldrig varit starkare än nu. Men denna kraft måste organiseras, mobiliseras och förses med ett adekvat ledarskap. Detta är den viktigaste uppgiften idag. Lenins idéer har motstått tidens tand. Tillsammans med Marx, Engels och Trotskijs idéer utgör de ensamma garantin för en framtida seger.

Redaktionen för Revolution, Stockholm, december 2023.