Enligt fackföreningsledarna är det ingen idé att kämpa mot att reallönerna sjunker med inflationen. Så illa kan det gå om man köper borgarnas ihåliga argument.
De svenska miljardärernas intresseorganisation Svenskt näringsliv anser att arbetare inte ska ta kamp mot att deras reallöner faller. Det skadar nämligen ”svensk konkurrenskraft”, som det brukar heta. Budskapet till arbetare är att de ska konkurrera mot arbetare i andra länder. I utbyte mot låga löner får man behålla jobbet – och ”de” blir arbetslösa i i stället för ”vi”.
Detta förvånar väl knappast någon. Problemet är att de fackliga ledarna säger samma sak. Redan i mars skrev förbundsordföranden för IF Metall, Unionen, GS, Sveriges ingenjörer och Livs en debattartikel där de varnade för en utveckling där ”allt fler grupper lyckas höja sina löner mer än industrimärket”. Då kan nämligen ”lönekarusellen [!] åter rulla i gång”. För dessa fackliga så kallade ledare är det tydligen ett problem om arbetare skulle ta upp kampen för löner och arbetsvillkor. Hemska tanke!
Bakom pratet om ”karuseller” ligger idén att löneökningar driver inflation, att företagen kompenserar lönehöjningar med höjda priser. Men om de alltid kan göra så, hur skulle då ökade reallöner alls vara möjliga? Marx besvarade detta ihåliga argument redan för över 150 år sedan i Lön, pris och profit. Han visade att höjda löner inte leder till prisökningar, utan till att kapitalisternas vinster minskar till förmån för arbetarna. Omvänt leder sänkta löner – direkt i lönekuvertet eller genom inflation – till högre vinster.
I slutet på maj, när inflationen redan nått över sju procent, betonade IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä i Tidningen Näringslivet att arbetare knappast kan vänta sig löneökningar i linje med inflationen. Tvärtom: ”Ja, om kostnaderna går upp, så gör de det även för företagen. Det skapar ju inte något ökat löneutrymme, precis.”
Som om inte AB Volvo gjort en vinst på 43 miljarder kronor 2021, SKF på över 10 miljarder, LKAB på över 28 miljarder och så vidare. Hur långt behöver IF Metalls avtalssekreterare gräva för att hitta det berömda löneutrymmet? Eller sin egen kampvilja och ryggrad?
Metallordföranden sammanfattar det som är samtliga fackförbunds linje: ”Vi ska inte bry oss om tillfälliga inflationssvängningar.” Med andra ord, fackförbunden ”ska inte bry sig om” att en undersköterska blivit 767 kronor fattigare i månaden – redan i april.
Arbetarna får därmed höra samma visa från både sina egna ledare och sina utsugare: för höga löneökningar slår tillbaka mot er själva!
Många arbetare lär nog fråga sig vad de ska med sådana fackförbund till.
I en slags halv opposition står 6F: Seko, Målarna, Elektrikerna, Byggnads och Fastighets. De skriver att man ska ”trotsa näringslivets ovilja och ta ut hela löneutrymmet”, vilket de definierar som ”inflationsmålet plus en genomsnittlig produktivitetsökning”. Återigen är den bakomliggande tanken att lönehöjningarna inte ska skada företagens vinster och ”svensk konkurrenskraft”. 6F betonar därför att de ”inser” att ”avtalskrav för att fullt ut kompensera för ett extremt inflationsläge riskerar att slå tillbaka”. Med andra ord accepterar också de mer vänsterlutande delarna av fackbyråkratin att arbetarna ska bli fattigare, bara inte lika mycket.
Arbetare som vill kämpa mot reallönesänkningar har inget att hämta hos någon av dessa ledare. Eftersom de accepterat kapitalismen anser de också att företagens behov måste gå först. Resultatet är att de oftare företräder kapitalister mot arbetare än tvärtom.
Sällan har frågan varit tydligare. Det behöver byggas en stridbar opposition inom fackförbunden på antikapitalistisk grundval. Bara en ledning beväpnad med ett socialistiskt program kommer att kunna företräda arbetares intressen mot kapitalisterna konsekvent – och förbereda den dag då arbetarna själva tar makten över produktionen, ekonomin och hela samhället.