Inför EU-valet i maj driver Vänsterpartiet att EU måste reformeras. En minoritet inom partiet försökte få igenom att man ska hålla fast sitt gamla krav på EU-utträde. Men går det verkligen att reformera EU? Och om inte, vad ska Vänsterpartiet kräva?
EU:s föregångare Kol- och stålunionen bildades redan 1951. De enorma europeiska monopolföretagen hade blivit för stora för de små nationella marknaderna och behövde en tullunion för att fortsätta expandera. Man var också pressade av konkurrensen från USA, och av Sovjetunionen i öst. Trots motsättningarna mellan de konkurrerande europeiska staterna och deras monopolföretag, fungerade detta under efterkrigstiden genom att kapitalisterna gjorde enorma vinster på grundval av en snabbt växande världsmarknad.
När man bildade dagens EU genom Maastrichtfördraget 1992, var detta ett högprestigeprojekt för den härskande klassen som lovade harmonisk integration mellan Europas folk och ett nytt tusenårigt rike där fred och sammanhållning skulle gälla.
I dag verkar dessa drömmar som bortblåsta. I stället ser vi växande konflikter mellan EU-länderna i frågor som budgetunderskottet i Italien, krisen i Grekland, flyktingkrisen och nu Brexit. Sedan krisen 2008 har de underliggande motsättningarna kommit upp till ytan och yttrat sig i skarpa konflikter mellan Nord- och Sydeuropa, Tyskland och Frankrike, Tyskland och Italien och EU och Storbritannien. Det är numera ett fullt möjligt perspektiv att EU bryts upp.
Under krisen har den europeiska borgarklassen, huvudsakligen den tyska borgarklassen och de mer ”stabila länderna” i Nordeuropa använt sig av EU för att pressa medlemsländer med stora budgetunderskott att genomföra nedskärningar och försämringar för arbetarklassen. Inte minst i förhållande till Grekland, där EU, Europeiska Centralbanken och IMF (den så kallade trojkan) krävde av Syriza-regeringen att de skulle genomföra stora nedskärningspaket för att få ta fler nödlån.
Trots detta verkar Vänsterpartiet nu ha en vision om ett reformerat, arbetarvänligt EU. Ska det alltså bli vänsterns uppgift att försöka rädda EU i en tid när det är på väg att falla ihop?
Kapitalets union
Vänsterpartiets valplattform inför EU-valet genomsyras av idén om att man kan få EU att bli ett instrument för klassamarbete – som gynnar både borgarklassen och arbetarklassen. Redan i början kan man läsa att ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden”. Det visas i själva titeln ”Ett Europa för alla – inte bara för de rika” men också i den politik man för fram.
”Vänsterpartiet vill att EU skriver in i fördragen att schyssta arbetsvillkor och sociala rättigheter värderas minst lika högt som den fria rörligheten för tjänster och kapital, ett så kallat socialt protokoll.” (min kursiv)
Men denna milda önskan från Vänsterpartiet ignorerar hela EU:s historia. EU är i grunden uppbyggt för att vara ett verktyg för den europeiska borgarklassen. Framförallt är det ett verktyg för den starkaste europeiska ekonomin – Tyskland.
EU är styrt av ovalda byråkrater, domare och ”experter”, och EU-parlamentet har en mer rådgivande än bestämmande funktion. Högerpolitiken är beslutad på förhand och ligger fast i de fördrag som lägger grundvalen för hela unionen. EU är en glorifierad tullunion som bygger på ”fri rörlighet” på kapitalisternas villkor.
Den fria rörligheten för kapital och arbetskraft innebär i praktiken försämrad arbetsrätt och avregleringar, där de sämre villkoren i syd- och Östeuropa används för att pressa ner villkoren för arbetare i nordväst.
EU har inte gjort någonting för att hindra borgarklassen och deras politiker i de respektive EU-länderna från att hänsynslöst attackera arbetarklassens villkor. Det hindrade inte attackerna mot de grekiska, de spanska eller de franska arbetarna. Tvärtom har EU pressat alla länder att genomföra nedskärningar och försämringar för arbetarklassen för att lösa den ekonomiska krisen på arbetarklassens bekostnad.
De förändringar som skulle krävas för att ändra EU:s karaktär är så omfattande och grundläggande att det i praktiken skulle vara samma sak som att upplösa EU i sin nuvarande form och ersätta unionen med en annan.
Kan en starkare vänster reformera EU?
Jonas Sjöstedt påstår i en artikel i Flamman att det i dag är möjligt att förändra EU, eftersom vänstern är starkare: ”Det som skiljer dagens situation från tidigare är att vänstern växer kraftigt i flera europeiska länder, och den är mer EU-kritisk och systemkritisk.”
Han påstår att Portugal lyckats motstå EU:s krav på nedskärningar. Samtidigt var det, enligt Sjöstedt, bara vänsterns svaghet som gjorde att Grekland inte lyckades stå upp mot EU. Detta visar att Sjöstedt varken förstått grunden till krisen i Grekland eller vad som nu sker i Portugal.
Enligt Sjöstedt är det bara en fråga om vilket parti som sitter vid makten när en kapitalistisk kris bryter ut, det är bara en fråga om ideologi – högern genomför nedskärningar för att de har en nyliberal ideologi och vänsterpartier tvingas till nedskärningar för att de är för svaga, eller inte har uppbackning från vänstern i andra länder.
Men ställda inför en kapitalistisk kris räcker det inte med att de partier som sitter vid makten inte vill genomföra nedskärningar. När Hollande vann presidentvalet i Frankrike 2012 lovade han ett slut på nedskärningspolitiken, men gick sedan ännu hårdare fram än den föregående högerpresidenten Sarkozy.
Även Syriza-regeringen som kom till makten i Grekland 2015 med löften om slut på nedskärningspolitiken, svek sina löften. Grekland hade en massiv statsskuld på 180 procent av BNP, och för att undvika statsbankrutt ansökte de om nödlån från Europeiska centralbanken (ECB). Men ECB, IMF och EU-kommissionen krävde stora nedskärningar i utbyte. Syriza-regeringen trodde att de skulle kunna undgå detta genom förhandlingar, men EU vägrade att släppa sina krav.
Syriza-regeringen hade kunnat välja en annan väg. Men det hade krävt att de bröt med kapitalismen. Att ställa in betalningarna på utlandsskulden, som huvudsakligen gick till de rika EU-ländernas banker, hade antagligen inneburit att man slängts ut ur både EU och euron. Ett stopp för nedskärningarna hade bara kunnat genomföras om man samtidigt hade förstatligat bankerna och storföretagen under arbetarkontroll. En revolutionär socialistisk regering skulle ha förklarat att pengarna till välfärd, löner och pensioner fanns, men i fel fickor. Detta hade varit ett första steg mot att helt avskaffa kapitalismen, och hade inspirerat arbetarna i resten av Sydeuropa att följa de grekiska arbetarnas exempel.
Men Syrizas ledning var inte revolutionära socialister. De valde att bevara kapitalismen och tvingades därför att kapitulera inför trojkans krav.
Ingen lösning inom kapitalismen
Sjöstedt har inget svar på hur man kan undgå nedskärningar när man har ett massivt budgetunderskott. Hans enda svar verkar vara att om vänstern är stark nog så kommer borgarklassen och dess representanter tvingas att gå med på en kompromiss. Men massiva statsskulder, en krisande banksektor och budgetunderskott är verkliga problem orsakade av kapitalismens kris och inte något som en grupp ideologiskt drivna högerpolitiker drömt ihop för att de vill ha argument för att kunna attackera arbetarklassen. Någon måste betala. Frågan är vem.
Oavsett hur stark vänstern i Europa blir – i eller utanför EU – så kommer borgarklassen att kräva att arbetarklassen betalar för krisen. Arbetarrörelsens uppgift borde i stället vara att kräva att borgarklassen ska betala genom att lägga fram ett socialistiskt program där man kräver ett förstatligande av bankerna och storföretagen och sedan mobiliserar arbetarklassen till kamp för att det ska genomföras.
Men Sjöstedts perspektiv är helt och hållet inomkapitalistiskt. Eftersom Portugal kunde gå emot EU så kan fler länder göra det om bara vänstern är stark nog! Men Portugal är inte den framgångssaga som Sjöstedt vill mena – och har inte på något sätt vänt nedskärningspolitiken till en reformpolitik. De har förvisso genomfört en höjning av minimilönen, men det är också en av de få reformer de fått igenom.
Att nedskärningarna stannat av något i Portugal beror på den internationella högkonjunkturen som även dragit med sig de mest krisdrabbade länderna. Även om det portugisiska budgetunderskottet minskat till två procent har man fortfarande en massiv statsskuld på 125,7 procent av BNP. Det är bara tack vare stöd från ECB och låga räntor som statsskulden inte blivit ett större problem. Men en ny internationell kris väntar runt hörnet och då kommer den instabila högkonjunkturen att omintetgöras och statsskulden återigen att bli ett akut problem. Och då kommer EU återigen att kräva nya nedskärningspaket.
Så länge EU är uppbyggt som en kapitalets union kommer borgarklassen att använda sig av EU för att sätta press på medlemsländernas regeringar att attackera arbetarklassen och rädda bankerna och storföretagen. Hur mycket progressiv lagstiftning den europeiska vänstern än lyckas få igenom inom EU – något som kommer att bli extremt svårt – kommer det alltid att användas som ett instrument för att gynna borgarklassens intressen. Under en kapitalistisk kris innebär det brutala angrepp på arbetarklassens levnadsstandard.
Kravet om ett EU-utträde
Inom Vänsterpartiet finns det även de som drev att partiet skulle ha kvar kravet på EU-utträde. Ana Süssner Rubin, Vänsterpartiets andranamn till Europaparlamentet förklarar i en debattartikel i Aftonbladet varför hon tycker att Vänsterpartiet måste behålla kravet på utträde:
”Jag vill att Vänsterpartiet fortsätter vara en röst för alla som ser EU som ett hot mot den nordiska välfärdsmodellen och den svenska alliansfriheten… EU-rätten begränsar våra möjligheter att förhindra lönedumpning. De här försämringarna för vanliga människor är en direkt effekt av EU:s nyliberala, grundlagsfästa politik.”
Det stämmer att EU definitivt driver på för att alla länder ska bedriva en arbetarfientlig politik. Men det är också sant att det är svenska regeringar som drivit igenom nedskärningar, och svenska kapitalister som drivit upp takten på jobbet genom avsked, stress och försämrade villkor.
EU har inga verkliga sätt att tvinga medlemsstater att genomföra sin politik. Om regeringen inte ville genomföra den högerpolitik som EU kräver skulle den kunna vägra att göra det. Konsekvenserna skulle bli skarpa uttalanden från EU-kommissionen och ECB och böter. Frågan skulle snabbt ställas: Vad värderar ni högre? Att driva vänsterpolitik eller att vara kvar i EU? Svaret på den frågan, för den som menar allvar med att förändra samhället, är självklart.
Problemet är inte EU, utan att den svenska borgarklassen och de partier som försvarar deras intressen inte är det minsta intresserade av någon vänsterpolitik. EU ger dem i bästa fall en bekväm ursäkt att ta till – vi måste göra som EU säger! Detta fulspel måste vi avslöja. EU har inga möjligheter att tvinga igenom sina ”juridiska” krav. Om ett land har ett avtal det vill säga upp är det inte svårare än att skicka en officiell kommuniké.
Det är, enkelt uttryckt, inte EU som nedmonterat den svenska välfärden, det är högerpartierna och Socialdemokratin. Att påstå att EU tvingar igenom den ena eller andra politiken frikänner de svenska partierna från ansvar för sin politik.
Kravet på EU-utträde har samma grundläggande problem som partistyrelsens krav om att man kan reformera EU: ingen av dem förstår att det huvudsakliga problemet är kapitalismen, och att kapitalismens kris kommer att tvinga alla regeringar som inte är redo att bryta med kapitalismen att attackera arbetarklassen. Vare sig innanför eller utanför EU går det inte att undvika en nedskärningspolitik inom kapitalismens ramar.
När EU pressade den grekiska Syrizaregeringen att genomföra nedskärningar påstod en del att allt skulle vara annorlunda om de bara lämnade EU. Men om de återgått till drachman och lämnat EU på kapitalistisk grundval, skulle landets ekonomiska kris ha förvärrats oerhört. Landet skulle ha stått inför en ännu värre kapitalflykt, statsskuld, budgetunderskott och växande arbetslöshet. I sista hand skulle de återigen ställas inför samma problem: Vem betalar? Arbetarklassen eller kapitalisterna?
Ett svenskt EU-utträde inom kapitalismens ramar skulle inte plötsligt innebära att det skulle vara enkelt att få igenom vänsterpolitik. Under en djup kapitalistisk kris finns bara två val: antingen tvingar man arbetarklassen att betala med lönesänkningar, arbetslöshet och en försämrad levnadsstandard eller så tvingar man borgarklassen att betala genom att nationalisera bankerna och storföretagen och ställa dem under arbetarklassens demokratiska kontroll.
För Europas förenta socialistiska stater!
Vänstern inom Vänsterpartiet gör rätt i att ta kamp mot illusionerna i möjligheten att förändra EU. Men EU-motståndet måste bygga på en internationalistisk och socialistisk grund. Ana Süssner Rubin förklarar i debattartikeln till Aftonbladet att hon vill att Vänsterpartiet ska vara:
”En röst för alla som vill se ett internationellt samarbete som bygger på mänskliga rättigheter, klimaträttvisa och solidaritet i stället för kapitalintressen, stormaktspolitik och militarisering.”
Det är helt rätt att vi behöver ett internationellt samarbete. Men ett samarbete mellan olika kapitalistiska stater är oundvikligen ett samarbete som bygger på kapitalintressen. Endast ett samarbete mellan socialistiska stater skulle kunna bygga på verklig solidaritet. Målet för Vänsterpartiet bör varken vara att reformera EU eller ett mellanstatligt samarbete mellan kapitalistiska stater – utan ett internationellt samarbete inom arbetarrörelsen för att krossa EU och kapitalismen. Men att förespråka ett verkligt internationalistiskt alternativ till EU innebär inte att passivt vänta på världsrevolutionen, utan förutsätter tvärtom att man tar kamp mot EU och högerpolitiken här och nu.
Arbetarrörelsen inom varje enskilt land måste ta kamp mot all den reaktionära politik som kommer från EU: krav på nedskärningar, Fort Europa och inskränkningar av fackliga rättigheter, och så vidare. I Sverige innebär det att ta kamp mot nedskärningar och för 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, mot gränskontroller och för öppna gränser, mot antifackliga domar, direktiv och bestämmelser.
När vänsterregeringar kommer till makten bör de vägra att gå med på EU:s krav. En vänsterregering som tar kamp mot nedskärningar och för att bryta med kapitalismen skulle vara en enorm inspiration för arbetare i hela Europa. Detta skulle utan tvivel leda till att de slängs ut ur EU. När lagar, direktiv eller beslut från EU-domstolen som den tidigare Lex Laval-domen (som förbjöd fackförbunden att vidta stridsåtgärder mot arbetsplatser med utländsk arbetskraft som inte har svenska kollektivavtal) inskränker den fackliga kampen, bör fackföreningsrörelsen bryta mot dem och kämpa för att upphäva dem.
Det mest effektiva sättet att bekämpa EU:s arbetarfientliga politik är genom internationell klasskamp. Det var genom en samorganiserad strejkrörelse av Europas hamnarbetare som man lyckades besegra hamndirektivet 2003 och 2006. Vänsterpartiet bör stärka samarbetet med resten av den europeiska arbetarrörelsen – särskilt den mest radikala delen av arbetarrörelsen som Mélenchons Upproriska Frankrike och Jeremy Corbyns Labourparti.
Men man måste också förklara att det inte finns någon lösning på dagens problem inom kapitalismens ramar, varken inom eller utanför EU. Inga av de problemen vi i dag ser: flyktingkrisen, försämringarna av arbetsvillkoren, lönedumpning och klimatkrisen kan lösas inom ett enskilt land, eller genom EU.
Vänsterpartiet borde kämpa för att krossa EU, men förklara att alternativet inte är att ersätta EU med ett lite mer löst internationellt samarbete mellan kapitalistiska stater – utan en europeisk socialistisk federation som ett första steg mot en socialistisk världsfederation.
- Nej till kapitalets EU!
- För Europas förenta socialistiska stater!
- Arbetare i alla länder – förena er!