“Frys för frihet” uppmanade den tidigare presidenten Joachim Gauck det tyska folket i april. Nu står Europa och i synnerhet Tyskland inför det som politikerna kallar “krigsvintern”. Men utöver den militära konflikten i Ukraina, väntar ett ensidigt krig mot arbetarklassens löner och levnadsstandard.
Den minskade importen av rysk gas har drivit situationen med sjunkande reallöner till sin spets. Som ett svar på den växande oro som vanliga människor känner, försöker borgare som Gauck att pådyvla oss idén om att vi alla sitter i samma båt, att om vi bara hjälps åt så kommer allt att lösa sig. I vanlig ordning betyder detta inte att energibolagen – som just nu gör rekordvinster – ska sänka sina priser, eller att storföretagen och bankerna ska minska sina enorma vinstuttag, utan ökat lidande och sänkt levnadsstandard för alla de som redan lever på marginalen.
Läget för Tyskland är kritiskt. Landet har sedan länge varit beroende av rysk olja och gas. I början av 2022 fick Tyskland en tredjedel av sin olja och hälften av sin naturgas från Ryssland. Rysslands minskade export av bränsle (det ryska statliga energibolaget Gazprom exporterar nu bara på 20 procent av tidigare nivåer) har därför slagit hårt.
Samtidigt som levnadskostnaderna för vanliga människor ökar snabbt, får alla tänkbara typer av företag i den tyska tillverkningsindustrin, hjärtat i Europas ekonomi, det allt svårare att upprätthålla produktionen och lönsamheten. Om krisen fortlöper väntar långtgående effekter för den tyska ekonomin. Redan nu har regeringen tvingats köpa ut ett företag, Uniper, för att försöka dämpa den ekonomiska kraschen.
Enligt Financial Times kommer den tyska ekonomin att minska nästa år som en direkt följd av energipriserna. Ett scenario där vi ser stagnerande tillväxt och inflation samtidigt blir alltmer sannolikt för varje dag som går, något som finansministern Christian Lindner varnade för redan i juni.
Ett resultat av imperialismen
Den minskade exporten av bränsle ska ses som en del av Rysslands krigföring, en del av proxykriget mellan Nato och EU på ena sidan, och Ryssland på den andra. Rysslands ekonomiska krigföring slår direkt mot vanliga människor, ett faktum som föranlett högljudda protester och fördömanden i borgerlig media. Hyckleriet är slående. USA-imperialismen och deras allierade har naturligtvis infört motsvarande sanktioner, som slagit hårt mot ryska arbetare. USA har aldrig tvekat inför att ta till ekonomisk krigföring: Den 60-åriga blockaden av Kuba, historiens längsta blockad, är bara ett exempel i raden. Och den ekonomiska krigföringen mellan västimperialismen och Ryssland inleddes inte av Ryssland utan av väst med det uttalade målet att få Ryssland på knäna och på så sätt tvinga dem till reträtt i Ukraina.
Än så länge har dock effekterna av sanktionerna mot Ryssland fått motsatt effekt än vad USA och Co hade önskat.. Utbudschocken har fått priserna på gas och olja att skjuta i höjden. Trots minskad bränsleexport till Tyskland beräknas Ryssland fortfarande få in 800 miljoner dollar per dag på grund av de ökade priserna, i kombination med att länder som Indien och Kina går in och konsumerar mer. De stora förlorarna är istället länder som Tyskland.
Från industriellt kraftcentrum till rostbälte?
Om energipriserna innebar problem under sommaren, är det inget mot vad som väntar under vintern. Den härskande klassen är märkbart oroad över vilka sociala konsekvenser som krisen kan leda till. Frans Timmermans, vice ordförande för Europeiska kommissionen, säger att de europeiska länderna riskerar att hamna i ”mycket, mycket starka konflikter och stridigheter”. Marcel Fratzscher, chef för det tyska institutet för ekonomisk forskning, pekar på risken för en ”social motreaktion”, och utrikesminister Annalena Baerbock varnar för ”folkliga uppror”.
Bristen på el och gas kan leda till att flera ledande industriföretag tvingas pausa sin produktion, vilket skulle orsaka negativa kedjereaktioner inom en rad olika sektorer. Konkurser, inställda löneutbetalningar och växande arbetslöshet skulle innebära en hastigt växande press på arbetare, och tvinga dem att strejka för att försvara sin levnadsstandard.
Men för kapitalisterna är problemen som tornar upp sig vid horisonten ännu mer skrämmande. Om de höga energipriserna hålls uppe under en längre tid, riskerar lönsamheten för den tyska industrin att kollapsa. Redan nu säger 16 procent av företagen inom tillverkningsindustrin att de skulle skala ner eller lägga ner produktion om priserna höjs. En förödande avindustrialisering är därför på intet sätt uteslutet, utan skulle vara en logisk följd av försvagad konkurrenskraft. Men, som de som lever i USA:s, Storbritanniens och Frankrikes rostbälten kan intyga, är en sådan process allt annat än smärtfri.
Klasskamp på dagordningen
En utdragen kris i Tyskland, världens tredje största exportör och Europas industriella nav, skulle snabbt sprida sig vidare. Länder som Sverige – vars främsta handelspartner är Tyskland – skulle inte kunna undgå effekterna av en djup kris för den tyska industrin. Den lilla stabilitet som ännu finns kvar inom ett EU som slits isär av sina inre motsättningar skulle snabbt omintetgöras.
Att ett av världens rikaste länder inte klarar av att leverera grundläggande förnödenheter som el, värme och drivmedel till sin befolkning visar djupet av kapitalismens kris. Inte ens i rika länder kan det kapitalistiska systemet tillgodose grundläggande mänskliga behov.
Miljontals människor ser nu sina levnadsförhållanden raseras av inflation, energiräkningar, matpriser och skulder. Belöningen efter pandemin, och efter en vinter av släckta lampor och avstängda element, kommer inte att bli “fred”, utan kronisk arbetslöshet och ökat lidande. Det är ett recept för massiv ilska och klasskamp.
Den härskande klassen har nått en återvändsgränd. Allt de har att erbjuda är fortsatta försämringar. Sedan krigsutbrottet har de lyckats skapa en tillfällig stämning av “nationell enhet”, men den kommer inte att vara för evigt. Förr eller senare kommer den tyska arbetarklassen att få nog, och sätta skräck i hela det tyska storkapitalet.