De tuffa nedskärningar som just nu genomförs i kommuner och landsting, land och rike runt, har katastrofala effekter. I spåren av såväl nittiotalskrisen som den nuvarande krisen har politiker och tjänstemän på alla nivåer fått se sin budget krympa snabbt. Frågorna tornar plötsligt upp sig, med akut relevans: Går det att vägra administrera borgerlighetens nedskärningar? Vad är egentligen en socialistisk kommunal- och regionalpolitik?
Budgetunderskotten och skattehöjningar
Ett bra exempel är Region Skåne men alla kommuner och landsting står inför samma grundläggande problem. Därmed blir också lösningen densamma – nämligen ett medvetet arbete för socialism. I denna artikel beskriver jag precis varför detta är ett måste, varför den väg som ledningarna för socialdemokraterna och vänsterpartiet hittills valt inte kan – och inte kommer – leda till något annat än skarpa angrepp mot arbetarklassen, men jag beskriver också vad ett seriöst arbete för socialism i stora drag måste innebära.
Skåneregionen har för tillfället en skuld på omkring 30 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär halva den totala omsättningen på årsbasis. För att ”spara pengar” har man därför under flera års tid satt framför allt sjukvården – men även kollektivtrafik med mera – på en svältkur. Detta slår hårt mot levnadsstandarden och hälsan i regionen.
Sjukvården i Skåne, som redan är överbelagd och där arbetarna sliter på gränsen till sin förmåga (se artikeln ”Tid för fackledningarna att leda” i detta nummer), beräknas kosta 1154 miljoner kronor mer 2013 än den gjorde året innan. För att få sin budget att gå ihop anslår den borgerliga majoriteten endast 787 miljoner kronor till detta ändamål, vilket man i vanlig ordning beskriver som en ”satsning”. Men detta tar inte ens i beaktning att sjukvården beräknas ha gått med en förlust på minst 530 miljoner under 2012. De totala nedskärningarna i den skånska sjukvården under 2013 blir därför 1154 – 787 + 530 = 897 miljoner kronor.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Skåne har, helt korrekt, reagerat på förslaget. Socialdemokraterna anslår i sin budget en miljard mer till sjukvården än borgarna gör, vilket bland annat gör att man inte bara kan rädda 800 anställningar i sjukvården – man kan också bland annat anställa 500 arbetare till, införa avgiftsfri primärvård, sänkt avgift till akutsjukvården och införa avgiftsfri sjukvård för unga.
Detta är i och för sig verkligt bra förslag. Problemet är bara att man finansierar det hela med höjningar av regionalskatten. Och det innebär bara omfördelning av borgarnas attacker på arbetares levnadsstandard från en del av klassen till en annan, främst från de som är sjuka till de som har jobb och arbetar. Även om detta utan tvivel är att föredra framför nedskärningar, så innebär en sådan höjning att man försöker förmå arbetarklassen att betala en skuld som inte är dess egen. Detta raka motsatsen till vad en socialistisk kommunal- och regionalpolitik borde innebära – för åtgärden antyder att arbetarna gör bäst i att ”dra åt bältet” för varandra, när den enda vägen framåt för arbetarklassen egentligen stavas kamp.
Arbetarklassen ska inte ta smällen
Socialdemokraterna i Skåne föreslår en skattehöjning på ungefär 60 öre och Vänsterpartiet en på 75 öre, vilket innebär en skattehöjning på runt 80 respektive 100 kronor för en person som tjänar 20 000 kronor i månaden före skatt. Är inte detta rättvisare än alternativet – avgifter eller, ännu värre, privata vårdförsäkringar? Och är inte dessutom en vanlig arbetare beredd att betala runt 100 kronor mer i skatt för att vara säker på att sjukvården som erbjuds är tillförlitlig?
Jo, definitivt är det bättre och de allra flesta är faktiskt beredda att betala mer i skatt för en bättre välfärd, vilket visats av flera undersökningar. Men att arbetare är villiga att göra uppoffringar för varandra, för samhället och för att få en egen grundtrygghet, är ingenting som rättfärdigar att man fördelar bördan av kapitalismens kris och tillhörande borgerliga politik på dem. Det är nämligen inte arbetarna som bär ansvaret för krisen.
Det är kapitalisterna som är ansvariga den nuvarande krisen. Det är de som har gjort sig förmögenheter på att spekulera sönder ekonomier och medvetet lånat ut pengar till människor som inte kommer kunna betala tillbaka. Det är borgarklassen och dess företrädare som har skapat euron, som nu förvärrar krisen genom att skärpa alla underliggande motsättningar. Det är den svenska borgarklassen och dess borgerliga politiker som har ansvaret för att regionerna och kommunerna saknar pengar i Sverige. Ber man en arbetare betala mer skatt på grund av detta, så ber man arbetaren att försöka betala borgarklassens skuld.
Argumentet har förts fram att skattehöjningen, ”just i Skånes fall” skulle vara berättigad. Skåne har nämligen en förhållandevis låg landstingsskatt. Men detta är som att säga att en kollektiv lönesänkning skulle vara befogad i en hel region, bara för att arbetarna där skulle råka ha marginellt högre lön än arbetarna i resten av landet. Även om skattehöjningen inte är stor, bygger den på grundläggande tankefel.
De socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledningarna gör rätt i att försvara välfärden! Men hela problemet är att de stannar där. De stannar vid de dåliga och orättvisa instrument som det kapitalistiska systemet erbjuder. Och gör man det, så står man snart också handfallen när systemets motsättningar visar sig i form av en kommande kris.
Vi står inför den sannolikt djupaste ekonomiska krisen i det kapitalistiska systemets historia. Ett eller flera av länderna i euro-områdets periferi – det vill säga Portugal, Italien, Grekland och Spanien – kommer med stor sannolikhet under den kommande perioden göra statsbankrutt. Detta skulle utlösa en bankkris i hela Europa, med kraftigt ökad arbetslöshet och lönesänkningar som följd. Sverige kommer inte skonas från detta. Under sådana förhållanden kommer en mindre skattehöjning vara en droppe i havet, i jämförelse med det svarta hål som då väntar i de offentliga budgetarna. Det finns då inte längre något enda litet sätt kvar att genomföra förbättringar för arbetarklassens stora massa utan att konfrontera kapitalets makt. Arbetarrörelsens ledning står inför ett vägval, skall man gå hand i hand med borgarklassen och låta arbetarklassen betala eller ska man organisera arbetarklassen i kamp mot borgarklassen? Frågan är av helt grundläggande karaktär: Vem betalar?
Och det är inte den gängse sjuksköterskan, städaren, industriarbetaren, läraren eller snabbmatskassörskan som bär ansvaret för kapitalismens kris. Men ska man försöka finansiera sjukvården genom skattehöjningar, så är det de som kommer få betala! Girigbukarna på finansmarknaden, som äger de stora företagen, vet en miljon sätt att slippa betala skatt på. Varje förändring av skattereglerna möts av hela avdelningar av aggressiva ”skatteplanerare” hos storbolagen. Ska man komma åt dessa pengar – de rikedomar som vanliga arbetare skapat men gått rätt ned i fickorna på kapitalisterna – måste man våga attackera den privata äganderätten över produktionsmedlen. Vi måste ta företagen ifrån dem. Allting faller tillbaka på detta.
Varje verkligt socialistisk kommunal- och regionalpolitikers främsta uppgift är att förklara detta. Man ska inte höja den platta skatten – man ska gå med underskott och ställa krav på regeringen; man ska effektivt visa och förklara vilken politik som behövs! Och det som behövs är inte fortsatta eftergifter till borgarna – det som behövs är att visa vägen till socialism.
För en socialistisk kommunal- och regionalpolitik! För en arbetarrörelse i rörelse!
”Men”, svarar många, ”man kan inte bara sitta i ett hörn med armarna i kors tills vi har socialism. Så länge vi har kapitalism måste vi hålla oss inom systemets ramar. Borgarna i regeringen kan låta regionen gå under, och vända opinionen mot oss.” Kamraterna har uppenbarligen fullständigt missförstått hur politiskt arbete i praktiken går till!
För det första ska vi inte ha några positioner i den borgerliga staten som vi inte kan utnyttja till att bedriva politik som gagnar arbetarklassen. Om vi ber arbetare att ”dra åt bältet tills en bättre regering kommer” luras vi, eftersom ingen regering som lyder under kapitalismens lagar kan upprätthålla och förbättra arbetarklassens levnadsstandard längre. All politik som inte leder arbetarklassen mot att arbetare själva ska kontrollera samhällets funktioner, är därmed också felaktig. Politiken måste med andra ord vara revolutionär.
För det andra finns det alla möjligheter att bedriva en socialistisk regional- och kommunalpolitik. Detta är dock inte någon politik som man enkelt genomför genom några klubbslag i region- eller kommunfullmäktige, utan är ett program för att vägleda arbetarna i kampen för socialism. Det kan således inte utformas genom några allmängiltiga abstrakta krav, utan kommer av nödvändighet skapas som en kollektiv process. Men det kommer med all sannolikhet innehålla vissa bärande drag, exempelvis att vi börjar med att säkerställa att vård, skola och omsorg fungerar. Detta innebär åtminstone att ta tillbaka alla nedskärningar borgarna gjort. Samtidigt ser vi till att cheferna på varje instans inte får högre lön än en genomsnittlig utbildad arbetare på arbetsplatsen, och ser till att det är arbetarna på arbetsplatsen som får välja sina chefer – istället för att det ska vara cheferna som får välja sina anställda.
Samtidigt öppnar vi alla räkenskapsböckerna för allmänhetens insyn och börjar föra en kraftfull polemik mot regeringen för att den ska ge regionen eller kommunen större bidrag. Nyckeln är att tvinga de som hittills inte betalat ett öre för denna kris att betala – nämligen borgarklassen. Och detta kan bara ske genom arbetarklassens medvetna expropriering av dess tillgångar.
Vi vinner inte ”opinionen” genom att bekräfta kapitalismens spelregler. Vi kan bara vinna genom att använda arbetarrörelsen till det den är skapad för, nämligen att leda kampen för socialism. För att bedriva en socialistisk kommunal- eller regionalpolitik måste innebära att man ifrågasätter och avslöjar det kapitalistiska systemets grundvalar. Detta är ingen helt enkel sak. Det innebär att man väcker arbetarrörelsens gräsrötter till liv, växer, och gör oss beredda på hård kamp. Den kräver ett visst mått av revolutionärt mod och initiativkraft – den kräver sina ledare. Inga utgångar är på förhand givna. Man kan inte matematiskt beräkna eller exakt mäta styrkeförhållandena mellan klasserna. Den kan visas bara i praktiken, genom politisk kamp. Men för arbetarklassen är en sådan kamp, också med osäker utgång, att föredra tusen gånger om framför de åratal av nedskärningar som annars väntar.