Den spanska revolutionen 1931-39 – del 2

Detta är den avslutande artikeln i en serie av två om revolutionen och inbördeskriget i Spanien på trettiotalet. I första delen beskrevs politiken och förutsättningarna som ledde fram till nödvändigheten av att arbetarna tog egna initiativ till kamp när ledarna gång på gång svek dem. Trots att socialistpartiet vann makten två gånger var de inkapabla att genomföra den sociala revolution som var nödvändig för Spaniens utveckling och förlorade därmed makten till borgerligheten. Arbetarnas och böndernas självständiga kamp byggde dock upp en stark organiserad arbetarklass med enorma kamperfarenheter. En arbetarklass som var beredd att strida in i det sista medan hotet från fascismen växte sig allt starkare. (Del 1)

Efter att den 17 juli 1936 ha intagit Marocko, skickade General Franco ett meddelande via radio till folkfrontsregeringen med sitt manifest (samarbetsregeringen mellan socialister, stalinister och ”progressiva” republikaner). Men regeringen gick inte ut med meddelandet till folket förrän på morgonen dagen därpå, och det enda man sade var att man försäkrade att man hade fullständig kontroll över Spanien. Samtidigt censurerade man arbetarnas tidningar, vilka försökte varna för fascisternas attacker. Man vägrade beväpna arbetarna trots deras genuina vilja att kämpa mot fascisterna, eftersom man var mer rädd för vad en beväpnad arbetarklass skulle kunna ta sig för än hotet från fascismen. Detta kom att bli ett av historiens värsta förräderier, från arbetarrörelsens ledare gentemot arbetarna.

Dubbelmakten i Katalonien

Dagarna efter den 17 juli kom att bli några av de mest omvälvande dagarna i Spaniens historia. När regeringen förvägrade arbetarna vapen tog de saken i egna händer. De byggde barrikader och delade på ett magert vapenförråd, samtidigt som de arresterade reaktionärer. Hela Spaniens borgarklass reagerade med att antingen gå med fascisterna eller gå under jorden. Två dagar efter att fascisterna inlett sin offensiv, den 19 juli, stormade det anarkistiska fackförbundet CNT och  POUM, ”det förenade marxistpartiet”, den första militärkasernen i Barcelona. Trots att arbetarna var i enormt numerärt underläge gentemot fascisterna fick motståndet stort genomslag. Till och med vissa av fascisternas soldater bytte sida när de insåg att det var sina egna de stred emot. Arbetarna hade på eget initiativ inlett motståndet mot fascismen och ledde det under eget ledarskap och egna fanor. Endast detta förhindrade fascismens omedelbara seger.

I Barcelona bildade arbetarna arbetarkommittéer och organiserade sina egna miliser, eftersom armén stod på fascisternas sida. På några dagar genomförde arbetarna den sociala revolution som man väntat på i generationer. Arbetarråd tog makten i städer och byar och fackförbunden tog kontroll över fabriker. Den största delen av ekonomin blev kollektiviserad. Man separerade kyrkan från staten, genomförde en jordreform, upplöste den reaktionära armén, etc. De kyrkor som inte hade bränts ned användes som skolor och sjukhus. (I första delen av artikeln förklarades kyrkans makt och den kontrarevolutionära roll kyrkan haft under mycket lång tid. Kyrkans makt hade sin grund i att man ägde en tredjedel av jorden.)

Foto: Robert Capa

Proletariatets makt stod sida vid sida med regeringens mer officiella makt och det uppstod en situation med så kallad dubbelmakt. Detta betyder att arbetarklassens maktapparat var stark nog för att ifrågasätta borgarklassens statsmakt, men att båda maktapparaterna fortfarande var för svaga för att avgjort besegra den andra. Lokalt härskade arbetarna men nationellt härskade regeringen, som fortfarande kontrollerade ekonomin och bankerna. I september var republikanerna tvungna att ge plats till en ny regering ledd av Caballero, vänstersocialist och ledare för det stora socialistpartiet PSOE. Under massornas tryck utökades de sociala reformerna – kollektiviseringen av fabriker och jordreformen expanderades till att gälla i halva republiken.

Att kampen mot fascisterna startade i Barcelona var ingen tillfällighet. Katalonien var den mest industrialiserade delen av Spanien och hade därmed en stark arbetarklass. Parlamentarismen hade inget nämnvärt inflytande och arbetarorganisationerna var starka. Här var folkfrontsregeringen som svagast. CNT och FAI (Iberiska Anarkistfederationen) deltog aldrig i folkfronten i Katalonien och även POUM bröt med folkfronten och växte snabbt till ett massparti efter en kraftig vänstersväng. Det var tack vare proletariatets styrka man besegrade kontrarevolutionen och fascisterna i Katalonien. Man hade ett revolutionärt program, med arbetarkontroll och jorden ägdes av dem som brukade den.

I Madrid var situationen rakt motsatt den i Katalonien. Folkfrontsregeringen var stark och arbetarmilisens kamp begränsades till att endast gälla republikens försvar utan några sociala krav. Parollen fördes fram att man först skulle krossa fascismen och först därefter göra revolution. Regionen kontrollerades av den officiella makten och arbetarna hade svårt att organisera sig i kampen mot fascismen. Men många andra delar av Spanien inspirerades av Barcelona och även de byggde upp starka arbetarorganisationer som slogs mot fascismen utan hjälp från folkfrontsregeringen. Till exempel använde gruvarbetarna i Austurien dynamit i brist på vapen.

En situation med dubbelmakt, som den i Katalonien, kan inte fortsätta hur länge som helst utan att komma till ett avgörande. Situationen blev efter hand ohållbar och avgörandet balanserade på en knivsegg. Antingen skulle borgarklassen helt krossa arbetarråden för att rädda systemet, eller så skulle arbetarna genomföra en fullständig socialistisk revolution. Valet stod mellan fascism eller socialism. Det fanns inget alternativ som stavades borgerlig demokrati, eftersom situationen var så extrem. Den spanska kapitalismen var i en djup organisk kris och det var nödvändigt att med fascismens metoder slå ner arbetarna för att rädda det kapitalistiska systemet. Alternativet var att arbetarklassen skulle ta makten. Detsamma gällde stora delar av övriga Europa.

Anarkisternas misstag

Anarkisterna i CNT kontrollerade Katalonien socialt, ekonomiskt och politiskt och genomförde framgångsrika sociala reformer och förbättrade situationen för folket enormt. CNT visade sig dock ha allvarliga brister då de ignorerade vikten av den parlamentariska politiken och tillät reaktionärerna att ha ett visst fortsatt inflytande. Man lät de gamla ledarna sitta kvar vid makten då man inte vill beblanda sig med staten och därför inte heller parlamentarismen, som är en del av staten. Men som Lenin brukade framhålla kan man inte föra en revolutionär politik utan att vara beväpnad med en revolutionär teori – det vill säga marxismen. Deras teoretiska misstag gällande staten visar sig här i praktiken ödesdiger.

Anarkisterna trodde att det var tillräckligt att ta över fabrikerna och jorden för att revolutionen skulle vara komplett och att staten då automatiskt skulle upphöra att existera. Men statens verktyg: militär, polis och juridiska institutioner etc, går inte bara upp i rök för att det sker en social revolution. De måste krossas och upplösas för att ersättas av arbetarklassens egna demokratiska organ.

Det är synen på staten som främst skiljer anarkister från marxister. Anarkister menar att staten är roten till allt förtryck i samhället och att man därför inte kan bedriva parlamentariskt arbete, eller bygga upp en arbetarstat. Man måste i alla lägen, hävdar man, föra kampen utanför staten och inte befatta sig med den annat än för att i ord avskaffa den. Att anarkisterna inte tog makten i Katalonien, även parlamentariskt, kom att bli misstaget som ledde till att de till slut förlorade allt inflytande och att den borgerliga staten åter byggdes  upp. Ledarna i CNT var till slut tvungna att överge sina principer och de gav sig till slut in i den parlamentariska politiken, men i stället för att motsätta sig reaktionärerna så kompromissade de och gick åt höger.

Anarkister kan inte heller förstå skillnaden mellan en borgerlig stat, som försvarar och upprätthåller överklassens förtryck över arbetare och bönder, och en arbetarstat vars ända syfte är att expropriera borgarklassen och förhindra att den borgerliga staten återuppbyggs. Den avgörande skillnaden är att en arbetarstat dör bort i takt med att behovet av den försvinner, det vill säga i takt med att vi efter den sociala revolutionen närmar oss ett klasslöst samhälle, där det inte finns någon klasskamp och där man inte längre måste slåss om livets nödtorft.

I mitten av 1937 var anarkisternas ledare alltmer avlägsnade från sin bas i partiet och mer integrerade i den borgerliga staten samtidigt som de borgerliga republikanerna fick alltmer inflytande. Sakta men säkert började den borgerliga staten återuppbyggas genom att det sociala innehållet i revolutionen dödades. POUM:s miliser hade blivit upplösta med våld och regeringen började ge tillbaka egendom och jord till de tidigare jordägarna. Sakta men säkert började de parlamentariska ledarna nedmontera revolutionen som arbetarna vunnit med sitt blod.

Även nationellt började revolutionen tappa mark. Caballero, som ledde regeringen, började överge sina tidigare vänsterståndpunkter och skapade en klassamarbetsregering. Detta var folkfrontsregeringen, som bestod av tre av hans anhängare, tre högersocialister, två stalinister och fem borgerliga representanter. Caballero lät borgerligheten fortsätta härska genom att skilja revolutionen från kriget och gick därigenom i spetsen för regeringens svek mot arbetarnas kamp.

POUM i Katalonien hade under några år vuxit från 8 000 till 60 000 medlemmar men tog ändå inga egna initiativ utan CNT. De skulle i detta läge försökt att vinna över de anarkistiska massorna från CNT, vilket hade varit fullt möjligt. Men istället gick de från att ha varit helt okritiska gentemot CNT till att bryta helt och hållet med dem och organisera sin egna miliser. Även om POUM hade många medlemmar var de fortfarande små i jämförelse med CNT. För att bli den dominerande massorganisationen i Katalonien hade de behövt vinna över dem till sin sida som stod under anarkisternas inflytande.

Stalinisternas förrädiska roll

Guernica. Picassos berömda protest mot fascisternas massaker i staden med samma namn

I Madrid och nationellt bromsade kommunistpartiet (stalinisterna) den revolutionära utvecklingen av taktiska skäl.  Kommunistpartiet stod i flera avseenden under direkt kontroll av Kommunistiska internationalen från Sovjetunionen och mottog order därifrån. Stalin misstänkte att omvärlden var rädd för revolutionen, och ville därför ge intryck av att det inte var någon fara för en världsrevolution.

Stalinisterna i Spanien tog tidigt ställning för folkfronten och stödde den. Att samarbeta med den internationella borgarklassen var något som Stalin också gjorde frekvent efter det att han tagit makten efter Lenins bortgång, för att skaffa sig allierade och vara en del av det internationella maktspelet. Just i detta skede föredrog Stalin en säker allians med borgarklassen i Frankrike mot Hitler, framför en proletär revolution med osäker utgång. Därför sågs den spanska revolutionen som en störande utveckling. För att motivera sitt agerande förde stalinisterna också fram ”teorin” att ett lands utveckling måste ske i stadier och att kapitalismen måste nå en viss mognadsgrad innan en proletär revolution kan genomföras. Dessa idéer var bara en upprepning av vad mensjevikerna sa på sin tid, en uppfattning som Lenin och bolsjevikerna konsekvent bekämpat. Detta var ett grundläggande avsteg från leninismen.

Till en början hade kommunistpartiet i Spanien ett alldeles för begränsat inflytande för att kunna motsätta sig kollektiviseringen av ekonomin. På grund av anarkisternas medlemsantal ville de heller inte stöta sig med dem. Kommunisterna fick dock massivt bistånd från Sovjetunionen som underlättade för partiet att få inflytande och propagera, vilket gav dem ett oerhört maktuppsving på relativt kort tid. Dessutom hade de fortfarande auktoritet världen över som representant för Sovjetunionen, det enda land där arbetarklassen lyckats ta makten. Kommunistpartiet växte därmed snabbt och stalinisterna tog med högersocialisternas hjälp över resterna av den borgerliga staten. Stalinisterna använde positionen för att sabotera för POUM och CNT genom att vägra dem vapen, transporter etc. De ville ha en centraliserad milis i sina händer och minska CNT:s och POUM:s inflytande i kriget. De ville kunna använda armén för att slå ner revolutionen. De förde en alltigenom kontrarevolutionär politik för att gynna Stalins position i det internationella maktspelet och för att själva kunna sko sig på privilegierna som makten innebar.

Aragonien

Aragonien, som intogs först av fascisterna, blev symbolen för arbetarnas egna militära potential när det återerövrades av en befrielsearmé ledd av CNT-ledaren Durruti. Durrutis armé var en grupp arbetare från Katalonien och bildade bykommitéer och spred sina revolutionära idéer där de drog fram. De brände ägarbevis och gav jorden till bönderna vilket säkrade att de skulle försvara den från fascisterna till sista blodsdroppen. Aragoniens ledning valdes direkt av befolkningen och hade en anarkistisk majoritet, men också andra antifascistiska representanter. Stalinisterna hade inget nämnvärt inflytande.

Borgarna vill krossa det proletära styret i Aragonien för att det inte skulle sprida sig, men arbetarklassen stod enad och det skulle komma att behöva krossas utifrån. När högersocialisten Negrin väl kommit till makten inleddes en tre månader lång propaganda mot Aragonien innan regeringens invasion kom. Regeringen beslutade att det folkvalda rådet skulle upplösas, och detta genomförde stalinisterna med våld. Kollektiviseringar upplöstes och ledarna fängslades. Senare kom stalinisterna att hitta på lögner om att upplösandet av Aragonien var nödvändigt i kampen mot fascisterna. I själva verket var det Aragonien som var den enda delen av landet som både hade återerövrat land från fascisterna och stått emot deras återinvasioner.

Socialisternas reträtt

Stalinisterna och borgarna fick alltmer inflytande i regeringen och började censurera arbetarorganisationernas tidningar och förbjuda strejker och fackföreningsmöten. Man inrättade en regel 1937 som sade att det var förbjudet att kritisera den sovjetiska regeringen. POUM blev utslängda från parlamentet och förbjöds till slut helt. Caballero övergav sakta men säkert sina principer och lät den borgerliga ordningen fortleva. Till slut tvingades han att upplösa regeringen och lämna den. Han ersattes av Negrin och Preito (högersocialister) som inledde en ännu mer arbetarfientlig politik.

Som Marx förklarade: ”Arbetarna kan inte bara ta över den borgerliga statsappareten och försöka göra den till sin egen.” Den borgerliga staten måste krossas och ersättas med en arbetarstat för att hindra kontrarevolutionen att återta makten. Socialisterna gjorde misstaget att låta borgarklassen sitta kvar på en del av makten tillsammans med stalinisterna. I stället för att stödja arbetarna och massorna i viljan att slåss mot fascisterna så förtryckte man dem och förbjöd dem att organisera sig. Massorna blev apatiska och nederlaget ett faktum.

Bönderna var i majoritet eftersom Spanien till stora delar var underutvecklat rent industriellt. Franco kunde utnyttja detta och vinna stöd hos bönderna eftersom socialisterna inte hade gett dem den jordreform de så gärna ville ha, med undantag för Katalonien. Han kunde avancera snabbt i kriget och skulle snart ta över region efter region. Revolutionen hade kunnat vinna över bönderna till sin sida med en jordreform, vilket var det som hade säkrat den ryska revolutionen 1917. Ett revolutionärt parti hade utan vidare kunnat föra fram och vinna stöd för en sådan paroll.

Nederlag och diktatur

Flykt. De springer till ett skyddsrum under ett flyganfall mot Bilbao i maj 1937Maj 1937 blev den sista möjligheten att rädda den spanska revolutionen. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd.. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd. Bland annat hade arbetare ockuperat telefonstationen och kunde därmed kontrollera alla telefonsamtal. Den 3 maj skickade folkfrontsregeringen trupper för att ta över kontrollen över telekommunikationen. Arbetarna reagerade blixtsnabbt och försvarade telefonstationen mot regeringstrupperna i dagar och var i stort numerärt överläge. I detta läge hade CNT och POUM kunnat ta den officiella makten i Katalonien, men avstod än en gång och kapitulerade i stället. Man ursäktade sig med att en fullbordad revolution bara hade blivit isolerad i Katalonien och att det inte var rätt tillfälle att ta makten under rådande inbördeskrig mot fascismen. Nederlaget var ett faktum och arbetarna demoraliserades. Bristen på ett genuint revolutionärt ledarskap och program gjorde att arbetarna förlorade kampen och detta satte stopp för revolutionen och öppnade för kontrarevolutionens avancemang.

Den militära kampen i inbördeskriget under både Caballero och Negrin var under all kritik. Regeringen hade ekonomiska tillgångar men köpte ändå inte vapen att utrusta trupperna med. I stället försökte man förhandla med fascisterna. Francos professionella armé kunde utnyttja regeringens militära ineffektivitet och började röra sig mot Madrid i november 1936. Man bromsades av ett heroiskt motstånd från arbetarna och den internationella antifascistiska brigaden. Francos manifest var nära nog identiskt med Hitlers och Mussolinis. Det representerade inte en handfull generalera, utan hela den härskande klassens intressen.

Madrid kom att bli den avgörande fronten när Katalonien och Aragonien hade fallit under folkfrontsregeringen kontrarevolutionära förtryck. Marockos förbindelser till fastlandet var öppna, fronten i norr var lugn efter regeringens sabotage mot Aragonien. Franco kunde helt bestämma platserna för offensiverna och ville koncentrera sig på huvudstaden för att få sina bundsförvanter, Italien och Tyskland, att erkänna hans regim. Erkännandet kom den 9 november 1936 då man trodde att Madrid var nära att falla. Franco hastade fram en attack som kom att bli hans största misstag. Försvaret utnyttjade för en gångs skull arbetarna och därmed äkta revolutionära politiska metoder. Man uppmanade dem att försvara sig mot trupperna som var på ingående, men främst att rensa ut medlemmar från den så kallade femte kolonnen – dolda fascister som verkade inom Madrids gränser. Det visade sig vara för sent. Fascisterna avancerade med hjälp från Tyskland och Italien. Man fängslade tusentals kommunister och anarkister och ytterligare tusentals blev skjutna.  Bara i Santander sköts 15 000 efter det att staden fallit för fascisterna. Barcelona föll i februari 1939 och Madrid i april samma år.

Varför lyckades fascisterna ta makten?

Att folkfrontsregeringen gång på gång hävdade att det var nödvändigt att först slå ned fascisterna, innan man gjorde revolution kom att bli det mest ödesdigra misstaget och det grövsta sveket mot arbetarna. Att tro att det är möjligt att skilja revolutionen från kampen mot fascismen är befängt. Den enda kraft som är stark nog att bekämpa fascismen är proletariatet. De ”progressiva” borgarna hade ingen existens numerärt sett och saknade nämnvärt inflytande.  Fascismen är sammanknuten med borgerligheten, då den i sista hand representerar och tar till vara den härskande klassens intressen. Fascismen är den sista utvägen för borgerligheten när den vill rädda det kapitalistiska systemet, och blir borgarklassens tillflykt, precis när den organiserade arbetarrörelsens existens blir oförenlig med det kapitalistiska systemet. Därför är det naivt att tro att det går att besegra fascismen utan att också besegra den borgerliga klassen. För att krossa fascismen är det också nödvändigt att omintetgöra borgerlighetens makt genom att upplösa den kapitalistiska staten och införa arbetarmakt. Detta var Spaniens situation under inbördeskriget: de enda två möjliga utvägarna var fascism eller socialism.

Under den spanska revolutionen och inbördeskriget prövades alla vänstertendenser och arbetarpartier: stalinister, socialister, anarkister och de så kallade trotskisterna i POUM. Slutsatsen blir emellertid att arbetarnas hjältemodiga kamp var det som säkrade varenda liten framgång i kampen mot fascismen. Gång på gång sveks de av sina ledare, och att revolutionen slutade i ett nederlag berodde framför allt på detta.

Alla de olika tendenserna hade kunnat ta makten vid flera tillfällen. De skyldiga var förrädarna i ledningen för folkfronten. De hade ansvaret men deras reformistiska inställning gjorde att de inte utnyttjade makten och arbetarnas kampvilja för att krossa reaktionärerna och fascisterna en gång för alla. I jämförelse med ryska revolutionen så hade Spanien bättre förutsättningar för socialism rent objektivt, med en högre medvetandegrad hos folket och en större och bättre organiserad arbetarklass. Skillnaden var att i Ryssland, fanns bolsjevikerna, som kunde leda massorna till revolutionens fullbordande.

Propaganda: "Arbetare och kamp för revolutionen." står det på affischen.

Bolsjevikerna lyckades också bättre med att få med bönderna i kampen, något som är av avgörande betydelse när revolutionen ska genomföras i halvfeodala nationer som både Ryssland och också till stor del Spanien var under 1930-talet. Med en svag arbetarklass måste bönderna spela en större roll eftersom de blir den starkare kraften i samhället. För att vinna över bönder så blir den agrara frågan viktigast: att jorden ska ägas av den som brukar den och att alla har tillgång till jord, något som bolsjevikerna insåg väldigt snabbt men som i stor utsträckning saknades i den spanska revolutionen.

Om den spanska revolutionen hade lyckats hade Europas historia och utveckling sett helt annorlunda ut. Frankrike hade följt efter. Också Tyskland och Italien hade med största sannolikhet inspirerats till en liknande utveckling. De ryska massorna hade inspirerats och genomfört en politisk revolution i Sovjetunionen. Revolutionerna hade spridit sig över Europa och kanske hade vi idag sluppit det system som utsuger folk och skapar enorma orättvisor, vilket vi kallar för kapitalism.

Efter tre år av inbördeskrig och en miljon döda följde fascismens repression, nästan 40 år av förtryck och nederlag. Mellan 1939 och 1942 sköts 200 000 arbetare och bönder. 300 000 försvann, och oräkneliga fängslades och sattes i koncentrationsläger. Arbetarklassen förföljdes och trycktes tillbaka ända tills det att Franco avled 1975. Den borgerliga demokratin återinfördes efter en hård revolutionär kamp från arbetarklassens sida, och idag är Spanien en av Europas mest utvecklade och viktigaste ekonomier. Den pågående ekonomiska krisen har dock inneburit att Spaniens ekonomi har gått i botten med en ohanterlig statsskuld och en skyhög arbetslöshet. Spaniens arbetarklass accepterar inte den nedskärningspolitik som måste genomföras för att rädda den spanska kapitalismen. Situationen blir alltmer extrem, och landets kommer under den kommande perioden återigen ställas inför revolutionära utsikter. De spanska arbetarna har redan börjat kämpa. ODe kommer att återupptäcka sina stolta revolutionära traditioner från den spanska revolutionen och den revolutionära kampen mot Franco på 1960- och 70-talen. Vi måste absorbera revolutionens lärdomar och erfarenheter, inklusive orsakerna till det tragiska nederlaget, för att rätt kunna förbereda oss inför de strider som ännu står framför oss. Den spanska revolutionens historia kan ge otroligt många lärdomar som är ovärderliga – både i Spanien och andra länder – i kampen för socialism världen över.

Petra Edlund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,485FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna