I vartenda val i de rika länderna förlorade regeringspartierna röster under 2024. Det var första gången någonsin det hände, och det är ingen slump. Med sina röstsedlar måttade många miljoner människor ett knytnävsslag mot den härskande klassens politiska representanter.
Hur ska man annars tolka det? I USA stod nio av tio tidningar på Kamala Harris sida. I domstol fälldes Trump på 34 åtalspunkter av skiftande slag. Alla gudars skymning förutspåddes ifall han skulle vinna.
Likväl vann Trump en förkrossande seger. Men snarare än Republikanernas traditionellt rika väljarbas, var det nu främst arbetare som röstade på honom.
I Österrike fanns det ett parti som alla andra partier lovade att inte samarbeta med – högerextrema FPÖ – och det partiet blev störst. Samma sak skedde i Nederländerna.
I Rumänien vanns presidentvalets första valomgång av en högerpopulist som saknade parti och valapparat, men som däremot talade mot korruptionen, fattigdomen och Ukrainakriget. Resultatet ogillades av rumänska konstitutionsdomstolen som ogiltigförklarade valet, i “demokratins” namn.
Listan fortsätter. I Frankrike blev vänsterns koalition störst i sommarens parlamentsval, ledd av Mélenchon som ständigt attackeras från samtliga andra partier för sina “extrema” åsikter.
President Macron såg däremot till att hans liberaler ändå fick bilda regering, och de har därför försökt styra genom dekret som rundar parlamentet. I december var missnöjet så stort att Le Pens högerextrema Nationell samling såg sig tvungna att rösta för vänsterns motion om att fälla regeringen.
Ungefär samtidigt föll regeringen i Tyskland. Stora framsteg väntas i nyvalet för ett parti som politiker från de traditionellt största partierna talar om att förbjuda, även det i demokratins namn. Utöver den sedvanliga främlingsfientligheten, vinner AfD stöd på att kritisera stödet till Ukraina, fattigdomen och den ekonomiska krisen.
Senast föll Kanadas liberala premiärminister Justin Trudeaus regering, efter att hans parti sjunkit till 16 procent i opinionen – mot 44 procent för de konservativa som leds av Poilievre, även kallad “Kanadas Trump”.
Man måste vara blind för att inte se mönstret. Överallt ratar folk status quo, de styrande och traditionella partierna. Det borde inte förvåna någon.
Det är de gamla partierna som överallt låtit arbetarna betala för varenda ekonomisk kris, inklusive den senaste inflationskrisen. För allt deras nuvarande tal om “demokrati”, trampar de på de mest grundläggande demokratiska principer närhelst det passar dem. För allt deras tal om klimatkrisen, används den bara som förevändning för att gynna sin egen industri samtidigt som ytterligare bördor läggs på arbetarna.
Med all rätta hålls de nu också ansvariga för kriget i Ukraina, folkmordet i Palestina och den enorma militära upprustningen, som sker på välfärdens bekostnad.
Detta är en klassbaserad ilska, men som arbetarrörelsen är alldeles för insyltad i kapitalismens maskineri för att utnyttja.
I åratal har såväl socialdemokrater som forna så kallade kommunister “tagit ansvar” genom att lämpa över krisens börda på arbetarna. Samtidigt moraliserar man över arbetare som letar sig till högerextrema partier, som åtminstone framställer sig som ett alternativ. I kampen mot dem sluter man allt mer oheliga allianser med borgarklassens politiker – och attackerar arbetares levnadsvillkor ytterligare.
Politiskt sett framstår arbetarrörelsens ledare närmast som självmordsbenägna, men det finns en logik i agerandet. De är reformister, som sedan länge försvarar kapitalismen och då måste se till att företagen kan göra vinster – annars investerar kapitalisterna inte. Under den tilltagande krisen för systemet är de nu därför en trogen administratör för kapitalets och imperialismens intressen.
Aftonbladets vänsterlutande kulturchef Karin Pettersson menade i en analys av högerpopulisternas framgångar att år 2024 var en vändpunkt, och att den nya eran är “postdemokratisk”, “den råa, nakna styrkans tid, rensad från alla förskönande omskrivningar”.
I detta finns ett korn av sanning – om man med demokrati menar den borgerliga demokrati där ett par partier växelvis innehar makten, söker stabilitet för systemet, respekterar institutionerna och försöker tjäna kapitalet som helhet. När det ena partiet blir impopulärt kommer det andra in, men inget fundamentalt förändras. Detta samförstånd håller nu på att krossas.
Det som Pettersson kallar den råa styrkan, som nu träder fram bakom ridån, är inget annat än klassintressen. Kampen om profiten hårdnar mellan borgarklassen i olika länder, och de börjar åsidosätta de gamla spelreglerna. De attackerar arbetare hårt – och olika grupper i den härskande klassen drar nytta av missnöjet för att gynna sina egna intressen.
Det centrala problemet är att arbetarrörelsen gör allt annat än att kämpa för arbetarklassens intressen. Tvärtom deltar man i kapitalets offensiv.
Det är också därför missnöjet och ilskan bara får ett förvridet uttryck på högerkanten. Det som händer under ytan, visades inte minst av den ofantliga allmänna sympatin i USA för mordet på vd:n för ett försäkringsbolag. På andra sidan Atlanten kom den senaste undersökningen för en månad sedan som visade att britter föredrar socialism framför kapitalism – och bland unga är det sedan ett par år många som också säger sig föredra kommunism.
Vår uppgift är inte enkel, men den är mycket tydlig: att förbereda en revolution i arbetarrörelsen, för att sparka ut klassamarbetets och samförståndets byråkrater. Den nuvarande situationen visar det akuta behovet av stridbara fackföreningar, jämte stridbara och kämpande revolutionära arbetarpartier. I det att människor överallt börjar bryta sig loss från sina traditionella partier, syns en potential för att bygga dem.