Efter EU-valet: Optimism eller pessimism?

EU-valet har fått många på vänsterkanten att dra oerhört pessimistiska slutsatser, och fått vissa att till och med tala om en ”fascistisk våg”. Men det är lika tydligt att de vänsterpartier som tagit kamp mot nedskärningar har ökat. I Spanien, Portugal och Grekland syns detta tydligt. Och de rasistpartier som vunnit framgångar i Storbritannien och Frankrike, har varit tvungna att framställa sig tydligt som ”mot etablissemanget”. De representerar samma radikalisering och kris i de traditionella partierna, men på ett förvrängt sätt.

Med andra ord är det tydligaste resultatet att många är trötta på den rådande politiken och söker ett alternativ. Det är i sista hand ett tecken på kapitalismens djupa kris och systemets återvändsgränd. Om arbetarrörelsen skulle ge en revolutionär ledning och visa på en socialistisk väg ut, så skulle rasisternas stöd bland arbetare snabbt krympa ihop till ett minimum.

Högerextremisterna

I Frankrike var den stora vinnaren det rasistiska partiet Front National, som har en profil av att vara ”mot etablissemanget”. Partiet är känt bland annat för att grundaren, Jean Marie Le Pen, har kallat de nazistiska gaskamrarna en ”liten detalj”. Men hans dotter har arbetat hårt för att göra partiet respektabelt och försöker framställa det som ett parti som är mot EU, etablissemanget och invandringen, men som distanserar sig från fascismen. Partiet ser nu ut att få 25 av 75 franska representanter i EU-parlamentet.

Frankrikes så kallat socialistiska president, Hollande, konstaterade att valnatten var ”början på en kris.” Premiärministern Manuel Valls beskrev det som en ”politisk jordbävning.” Men resultatet borde inte förvåna någon som följt Frankrike de senaste åren. I allmänhet är reformismens roll under kapitalismen att agera som systemets räddare i nöden – och i detta läge innebär det att genomföra nedskärningar åt borgarklassen. Det är precis vad Socialistpartiet i Frankrike gjort. På detta sätt har de stött bort sin väljarbas, framförallt den politiskt instabila småborgerligheten, som svängt åt höger.

Samtidigt har de partier som hade kunnat representera ett vänsteralternativ, Vänsterpartiet (Parti de Gauche) och Kommunistpartiet (PCF), diskrediterat sig själva kraftigt bland såväl sina egna medlemmar som sina väljare. På grund av rent byråkratisk girighet för att få behålla bekväma politiska poster, valde PCF i de nyligen avslutade kommunalvalen att samarbeta med Socialistpartiet, som är hatat på grund av nedskärningarna. Parti de Gauche samarbetade i sin tur med de Gröna, som stöttat Socialistpartiets nedskärningspolitik. Detta skapade ett vakuum som Front National kunde fylla.

Även i Storbritannien talas det om en politisk jordbävning. Det främlingsfientliga United Kingdom Independence Party (UKIP) fördubblade sin röstandel och landade som största parti, med 27,5 procent av rösterna. Partiledaren Nigel Farage har fått massivt utrymme i media och har kunnat framställa sig som ”en man av folket”, som dricker öl på puben och ogillar rökförbud på offentliga platser. I själva verket är han en rik före detta bankir, som representerar bankernas intressen. De brittiska bankerna, som lever gott på en växande husbubbla, ogillar EU på grund av dess försök att reglera finansmarknaden.

Men den viktigaste anledningen till UKIP:s ökade stöd är det djupa hatet mot Toryregeringen, samtidigt som Labourpartiet konsekvent vägrat presentera något som helst alternativ. Partiledaren Ed Miliband vägrar ge uttryck för den ilska och frustration som finns bland de brittiska folkmassorna efter år av nedskärningar och fallande levnadsstandard. Precis som i Frankrike finns det ett stort vakuum, som UKIP nu tillfälligt kan fylla. Deras väljarbas är framförallt småborgerligheten, men de har även vunnit en del arbetarröster på detta sätt.

Skifte åt vänster

I bland annat Spanien och Grekland var däremot vänstern den stora vinnaren. I Spanien kollapsade högerpartiet Partido popular (PP), från 42 procent i förra valet till 26 procent i detta. Enade vänstern (IU) ökade sitt röstantal med 1 miljon röster, från 3,7 procent i förra EU-valet till 10 procent i detta. Dessutom såg landet en mindre jordbävning, i form av att Podemos (ungefär ”Vi kan”), som bildades för tre månader sedan, fick 8 procent av rösterna. Partiet är ett uttryck för massrörelsen av ungdomar och arbetare, som protesterat under flera år, men där många ser IU som alltför insyltat i etablissemanget.

Borgerlig media och vänstern har skrivit mycket om det fascistiska partiet Gyllene Gryning i Grekland, som utan tvivel gått framåt och fick 9,3 procent i valet. Fascismens sociala bas är den ruinerade småborgerligheten – och den har sannerligen blivit ruinerad i Grekland. Men den huvudsakliga vinnaren i Grekland var inte Gyllene Gryning, utan vänsterpartiet SYRIZA, som för första gången blev största parti på 26,4 procent, före regerande borgerliga Ny Demokrati.

Det tydligaste resultatet, i land efter land runtom i Europa, är att de partier som ses som ansvariga för nedskärningar kollapsar. Människor ser med skepsis på den borgerliga demokratin, vilket dels tar sig uttryck i det oerhört låga valdeltagandet på 43 procent, men också i att alla så kallade mittenpartier tappar stöd till de mer extrema partierna – både till vänster och höger. De partier som ses som verkliga alternativ till vänster, som inte suttit i en nedskärningsregering, ökar sitt stöd på bekostnad av de större mer högerinriktade arbetarpartierna. Och till höger ökar de rasistiska borgerliga partierna sin röstandel väsentligt på bekostnad av de mer traditionella borgerliga partierna.

Resultatet i EU-valet uttrycker alltså inte någon högerextrem våg, utan snarare att de partier som administrerar borgerlighetens nedskärningar kollapsar – och att deras väljarbas desperat letar efter något parti som säger sig representera ett alternativ.

Vad händer i Sverige?

I Sverige fick moderaterna 13,4 procent och blev mindre än såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Men Socialdemokraterna lyckades inte plocka upp dessa röster, utan låg kvar på samma dryga 24 procent som i förra valet. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att partiledningen för tillfället attackerar borgerligheten från höger, genom att säga att Moderaterna tar ”oansvariga budgetar” och satsar för lite på militären.

Ilskan över den borgerliga regeringen måste få ett annat uttryck, särskilt i ett EU-val, som inte ses som lika allvarligt som ett riksdagsval. Tre partier gick starkt framåt: Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det som alla dessa partier har gemensamt är just att de, framförallt av småborgerliga väljare, ses som alternativ till det politiska etablissemanget.

Feministiskt Initiativ har haft en oerhört framgångsrik valkampanj, med massiv uppmärksamhet i media. De har kunnat framstå som ett ungt, kämpande alternativ, med en seriös analys, som kämpar för förtryckta gruppers rättigheter. Medan Vänsterpartiet endast talar om behovet av att förbjuda vinster i välfärden, som om det ensamt skulle lösa problemen för svenska arbetare, så har Fi framstått som ett parti med en helhetsanalys och en genomtänkt ideologi som de kämpar för.

Miljöpartiets ökade röstandel kan förklaras på ett liknande sätt. Men precis som Fi presenterar de sig som ett alternativ som är ”bortom höger och vänster”. Detta kan man säga så länge man inte har någon verklig makt, men i regeringsställning skulle de, precis som alla andra inomkapitalistiska alternativ, bli ställda inför ett oerhört konkret alternativ: antingen rädda det kapitalistiska systemet och genomföra borgarklassens nedskärningar, eller basera sig på arbetarklassens kamp för socialism.

Det är också därför dessa alternativ till övervägande del är småborgerliga i såväl medlemsmässig komposition som i väljarbas. Arbetare tenderar att i betydligt högre utsträckning förstå att man inte kan särskilja varken miljö-, köns-, etnicitets- eller sexualitetsfrågor från klasskampen. Om Vänsterpartiet hade presenterat ett tydligt revolutionärt klassalternativ där de förklarat hur dessa problem är direkta konsekvenser av klassamhället och kapitalismen, så hade de kunnat tjäna enormt på missnöjet med den borgerliga regeringen. Men på grund av ledningens reformism, som leder till att den hanterar sina krav lika isolerat som Miljöpartiet och Fi, så får osäkra väljare välja vad de tycker är ”viktigast” – miljön, kvinnors rättigheter eller vinsterna i välfärden.

Optimism eller pessimism?

Resultatet i EU-valet är alltså ett uttryck för den revolutionära process som pågår över hela världen, där människor i land efter land fullständigt håller på att tappa förtroendet för de traditionella borgerliga partierna. Men processen får samtidigt ett förvrängt uttryck på grund av att den reformistiska ledningen för arbetarrörelsen vägrar presentera ett tydligt revolutionärt alternativ i opposition, och själva genomför borgarklassens attacker när de sitter vid makten.

Detta passiviserar många av de bästa arbetarna, som i kamp för arbetarpartierna hade kunnat vinna över såväl småborgare som mindre medvetna arbetare. De senare grupperna har tidigare kunnat rösta på exempelvis moderaterna, men vacklar nu eftersom den borgerliga regeringen uppenbarligen inte kan lösa samhällsproblemen. Detta är den verkliga anledningen till att rasistpartierna kan vinna röster. Avsaknaden av ett tydligt alternativ åt vänster lämnar de minst medvetna öppna för populistisk rasistisk retorik.

Men det är viktigt att poängtera att de flesta av dessa partier, med all deras främlingsfientlighet och rasism, emellertid inte är några fascistiska grupperingar. Det finns en avgörande skillnad mellan Sverigedemokraterna och Gyllene Gryning, som organiserat ägnar sig åt att misshandla arbetarrörelseaktivister och invandrare.

Sverigedemokraterna är ett ”vanligt” borgerligt parti, men med populistisk och rasistisk retorik. De tvingas i själva verket regelbundet ta avstånd från alltför radikala element i sitt parti, för att bibehålla sina parlamentariska positioner. Samma mönster upprepas exempelvis i Frankrike, där Marine Le Pen tar avstånd från sin alltför högerextrema far, Front Nationals tidigare ledare.

Sverigedemokraterna är inte ett fysiskt hot mot arbetare på samma sätt som de nazistiska sekterna är, även om det tveklöst finns fascistiska element i partiet. I likhet med moderaterna är de ett hot bara genom sin arbetarfientliga politik och genom det split deras retorik kan slå inom klassen. Därför kan de bara bekämpas genom att arbetarrörelsen för fram ett tydligt socialistiskt alternativ. De mobiliseringar som letts av radikala ungdomar runtom i Sverige, mot såväl Sverigedemokraterna som det fascistiska Svenskarnas Parti, är ett tydligt tecken på att allt fler förstår detta.

Det hör till naturen i en revolutionär process att samhället polariseras, att revolutionens och kontrarevolutionens styrkor stärks och radikaliserar varandra. Men till skillnad från under 1930-talet, vars spöke nu dansar framför många aktivisters ögon, så är nu arbetarklassen i hela västvärlden en absolut majoritet av befolkningen. Detta innebär att pendeln oundvikligen tippar till revolutionens fördel. Men processen blir förlängd och förvrängd av att arbetarrörelsens ledning vägrar leda.

Framgångarna för ett flertal högerextrema partier visar alltså raka motsatsen till den mörka reaktion som många vänsteraktivister talar om. Det visar kapitalismens djupa kris, men också reformismens fullständiga misslyckande. Förvisso går vänsterpartier framåt i bland annat Spanien och Portugal, men detta är undantag, där arbetare nu börjar inse att de inte har något annat val än att börja kämpa politiskt, trots att ledningen inte leder. Situationen är sprängfylld med möjligheter för alla marxister, som tillsammans med arbetare runt om i Europa måste stärkas av valresultatet, i vår övertygelse om behovet av och utsikterna för en socialistisk revolution. Det är vi som, tillsammans med resten av världens arbetare, kommer ta den striden och vinna.

Fredrik Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,171FansGilla
2,226FöljareFölj
771FöljareFölj
2,021FöljareFölj
679PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna