Ett spöke hemsöker Europa. Detta fruktansvärda fenomen har plötsligt dykt upp, som genom någon slags svart magi, frammanat från helvetets mörkaste hålor av en illvillig djävul för att hemsöka och plåga de goda människorna på jorden, störa deras vila och framkalla deras värsta mardrömmar.
Det värsta med detta fenomen är just att ingen verkar kunna förklara det. Det framstår som en till synes ostoppbar naturkraft som sveper allt framför sig. På en förbluffande kort tid har den lyckats ta kontroll över det rikaste och mäktigaste landet på jorden.
Alla de goda krafterna, alla försvarare av den ”regelbaserade internationella ordningen”, alla försvarare av moderskap och äppelpaj – alla har förenats för att besegra detta orättfärdiga monster.
Vår underbara fria press, som alla vet är den främsta förkämpen för frihet och yttrandefrihet, samlade sin förenade styrka för att föra den goda kampen till försvar för demokrati, frihet och lag och ordning.
Men alla har misslyckats.
Namnet på detta spöke är Donald J Trump.
Panik
Den härskande klassens fullständiga intellektuella bankrutt visas av att kapitalets strateger är helt oförmögna att förstå den nuvarande situationen, och än mindre framtiden.
Detta intellektuella förfall har fått sitt tydligaste uttryck hos de politiska ledarna i Europa. De har lett denna en gång så mäktiga kontinent rakt in i ett träsk av ekonomiskt, kulturellt och militärt förfall, vilket försatt den i fullständig impotens.
Efter att i årtionden ha offrat allt till förmån för den amerikanska imperialismen och vant sig vid den förödmjukande rollen som Washingtons servila hantlangare, finner de sig nu övergivna av sina forna allierade och lämnade att klara sig själva.
Deras enfald har nu fullständigt avslöjats genom nederlaget i Ukraina och krossandet av deras absurda drömmar om att besegra Ryssland och tillintetgöra landet som en maktfaktor. I stället har de nu att göra med ett mäktigt och återuppståndet Ryssland, utrustat med en enorm armé, beväpnat med de modernaste vapnen och härdat av åratal av stridserfarenhet.
Vid denna kritiska tidpunkt finner de sig plötsligt övergivna av den makt som skulle ha kommit till deras försvar. Nu springer de omkring som yra höns och snubblar över sig själva i sin iver att uttrycka sitt eviga och orubbliga stöd för Volodymyr Zelenskyj.
De skäller och rasar mot mannen i Vita huset, som de ser som ensam ansvarig för den katastrof som plötsligt har drabbat dem.
Men denna hysteriska kör är bara ett uttryck för panik, som i sin tur bara är ett uttryck för rädsla – ren, blind, ofiltrerad rädsla. Bakom den falska fasaden av trots är dessa ledare paralyserade av skräck, som ett villebråd som bländas av strålkastarna från en bil som närmar sig.
Vad är det verkliga skälet?
Om vi för ett ögonblick kan bortse från kakofonin av klagomål, protester och kränkningar och försöka förstå vad allt detta innebär, genom den täta dimman av mediehysteri, börjar sanningens dunkla konturer att framträda.
För alla med ens en halv hjärna är det självklart att en så omfattande kris inte kan vara en enda individs verk, inte ens en individ med övermänskliga krafter. Detta är en ”förklaring” som inte förklarar någonting. Snarare än statsvetenskap liknar den demonologins dunkla sfär.
I apokalyptiska ordalag skrev The Guardian:
”Under Trump kommer den globala dagordningen att förändras, vare sig vi gillar det eller inte. Kampen mot klimatsammanbrottet kommer att få en käftsmäll, internationella relationer kommer att bli mer affärsmässiga, Ukrainas kamp mot det ryska angreppet kan få en dolkstöt i ryggen och Taiwan kommer att stirra ned i mynningen på en kinesisk pistol. Liberala demokratier överallt, inklusive Storbritannien, kommer också att utsättas för en ny belägring från sina egna Trump-imitatörer, drivna av sanningsföraktande sociala medier.
”Amerikanska väljare har gjort något fruktansvärt och oförlåtligt den här veckan. Vi ska inte dra oss för att säga att de har vänt sig bort från den gemensamma etos och de regler som har format världen, i allmänhet till det bättre, sedan 1945. Amerikanerna har dragit slutsatsen att Trump inte är ”konstig”, som det en kort tid var på modet att hävda, utan mainstream. Väljarna gick ut i tisdags och röstade konstigt i massor. Amerikanerna måste leva med konsekvenserna av detta.”
(The Guardian, 6 november 2024)
Så där har vi det! The Guardian, det mest motbjudande och skamlösa uttrycket för liberalt hyckleri, lägger hela skulden på det amerikanska folket som har begått den oförlåtliga synden att i ett fritt och rättvist demokratiskt val rösta på en kandidat som inte faller dem i smaken.
Men hur kan man förklara denna förfärliga avvikelse? Det är, berättar The Guardian utan att blinka, resultatet av det amerikanska folkets påstådda ”konstighet”. Definitionen av ”konstighet” är uppenbarligen allt som inte sammanfaller med fördomarna hos redaktionen för The Guardian.
Vad de egentligen menar är att de amerikanska väljarna – det vill säga miljontals vanliga män och kvinnor ur arbetarklassen – egentligen inte är lämpade att utöva sin rösträtt, eftersom de är organiskt ”konstiga”.
För att tala klarspråk är alla amerikaner av naturen rasister, hatar minoriteter och har en obegriplig motvilja mot den borgerliga liberalismens principer. Detta gör dem naturligt motvilliga till demokrati och benägna till fascism, som naturligtvis representeras av Donald Trump.
Men var kommer denna konstighet ifrån? Och var samma amerikanska väljare också ”konstiga” när de röstade på Joe Biden eller Obama? Uppenbarligen var de vid den tidpunkten i högsta grad förnuftiga. Vad är det som har förändrats?
Det som är konstigt här är inte beteendet hos de amerikanska väljarna, vars beslut egentligen är fullt rationella och lätta att förstå, utan bara de mentala förvrängningarna hos den eländiga småborgerliga stammen av liberala skribenter, vars engagemang för demokrati uppenbarligen upphör helt så snart väljarkåren röstar ”fel”.
Deras uppfattning om demokrati – att man bara kan stödja förekomsten av val så länge de kandidater man själv föredrar vinner – förefaller mig något ”konstig”. Ändå bekräftades den på ett slående sätt när valet i Rumänien nyligen ställdes in.
De rumänska myndigheterna ställde in den andra omgången av presidentvalet i december enbart för att de inte tyckte om det faktum att en kandidat som de ogillade, Călin Georgescu, hade vunnit den första omgången. De nöjde sig inte med detta utan hindrade honom dessutom från att ställa upp i omvalet i maj.
Dessa åtgärder stöddes fullt ut av EU:s ledning i Bryssel. Utan tvekan jublade även The Guardian entusiastiskt över att ett val ställdes in. Det är uppenbarligen så här man förhindrar att personer som Donald Trump vinner val!
Hurra för det! Ett trefaldigt leve för demokratin!
Fascismen har anlänt!
Redan från början inledde medierna en högljudd kampanj för att utmåla Trump som fascist. Här är några slumpmässigt valda exempel:
Le Monde: ”Trumps första veckor som president har varit tillräckliga för att ge mardrömmen om USA:s övergång till fascism en känsla av verklighet”.
The New Statesman: ”Kan USA motstå fascismen?”
The New Yorker: ”Vad innebär det att Donald Trump är en fascist?”
The Guardian: ”Trumps neofascism är nu här. Här är tio saker du kan göra för att motstå den.”
Alla möjliga etablissemangspersoner har talat i samma anda. Mark Milley, en pensionerad general i USA:s armé som tjänstgjorde som den 20:e ordföranden för USA:s försvarschefer, utfärdade en allvarlig varning till USA:
”Han är den farligaste personen någonsin. Jag hade mina misstankar när jag talade med er om hans mentala försämring och så vidare, men nu inser jag att han är en total fascist. Han är nu den farligaste personen för det här landet.”
Kamala Harris höll med om att Trump var en fascist, medan Joe Biden begränsade sig till att beskriva Trump som en ”halvfascist”.
Han har dock upprepade gånger varnat för att Trump utgör en fara för demokratin – en åsikt som delas av många, bland annat Arizonas justitieminister, som drog slutsatsen att: ”Vi befinner oss på randen till en diktatur.”
Anthony Scaramucci, som under en kort tid var pressekreterare i Vita huset under Donald Trump, uttryckte sig mer rättframt och sa kort och gott: ”Han är en jävla fascist – han är fascisternas fascist.”
Som väntat har många framstående personer inom ”vänstern” anslutit sig till kören av fördömanden med sina skrikiga röster. Alexandria Ocasio-Cortez (som ofta presenteras som en ”socialistisk” demokrat) klagar:
”Vi står på tröskeln till en auktoritär administration. Det är så här 2000-talets fascism ser ut.”
Och så fortsätter den tröttsamma litanian i all oändlighet, dag efter dag. Avsikten är ganska tydlig: Genom att ständigt upprepa samma idé kommer man så småningom att övertyga människor om att den måste vara sann. Det är mycket väsen för ingenting.
Vad är fascism?
Nu står det helt klart att begreppet fascism här inte används som en vetenskaplig definition, utan enbart som en vulgär förolämpning – ungefär som ”jävla idiot” eller något liknande.
Den sortens skällsord kan tjäna ett nyttigt syfte: att låta frustrerade individer få utlopp för ilskan mot någon som de ogillar. De känner omedelbart en psykologisk lättnad och går hem nöjda i övertygelsen om att de på något sätt har främjat frihetens sak och vunnit en enorm politisk seger över fienden.
Tyvärr är sådana segrar i praktiken helt värdelösa. En sådan terminologisk radikalism är bara ett uttryck för impotent vrede. Eftersom man inte kan utdela några verkliga slag mot den hatade fienden, får man en känsla av tillfredsställelse genom det enkla knepet att kasta skällsord på honom från ett säkert avstånd.
För de av oss som är intresserade av att utkämpa verkliga strider mot verkliga fiender, i stället för att som Don Quijote vifta mot väderkvarnar, krävs andra, mer seriösa vapen. Och det första kravet på en riktig kommunist är att han eller hon har en rigorös vetenskaplig analysmetod.
Marxismen är en vetenskap. Och som alla vetenskaper har den en vetenskaplig terminologi. Ord som ”fascism” och ”bonapartism” har för oss en exakt innebörd. De är inte bara skällsord eller etiketter som bekvämt kan klistras på alla individer som inte faller oss i smaken.
Låt oss börja med en exakt definition av fascism. I marxistisk mening är fascismen en kontrarevolutionär rörelse, en massrörelse som huvudsakligen består av trasproletariatet och den ruinerade småborgerligheten. Den används som en murbräcka för att krossa och atomisera arbetarklassen och upprätta en totalitär stat där borgarklassen överlämnar statsmakten till en fascistisk byråkrati.
Det främsta kännetecknet för den fascistiska staten är extrem centralisering och absolut statsmakt, där bankerna och de stora monopolen skyddas, men samtidigt underkastas en stark central kontroll av en stor och mäktig fascistisk byråkrati. I ”Vad är nationalsocialismen?” förklarar Trotskij:
”Den tyska fascismen, liksom den italienska, steg till makten på småbourgeoisiens ryggar, som den förvandlade till en murbräcka mot arbetarklassens organisationer och demokratins institutioner. Men fascismen vid makten är minst av allt småbourgeoisiens styre. Den är tvärtom monopolkapitalets mest skoningslösa diktatur.”
Sådana är i allmänna ordalag fascismens huvuddrag. Hur kan detta jämföras med ideologin och innehållet i fenomenet Trump? Vi har redan upplevt en Trump-regering, som – enligt Demokraternas och hela det liberala etablissemangets varningar – skulle avskaffa demokratin. Något sådant skedde inte.
Inga större åtgärder vidtogs för att begränsa rätten att strejka och demonstrera, och ännu mindre för att avskaffa fria fackföreningar. Val hölls som vanligt, och till slut, om än under allmänt rabalder, efterträddes Trump av Joe Biden i ett val. Man kan säga vad man vill om den första Trumpregeringen, men den hade inget som helst släktskap med någon form av fascism.
Det huvudsakliga angreppet mot demokratin leddes i själva verket av Biden och Demokraterna, som gjorde allt för att förfölja Donald Trump. De mobiliserade hela rättsväsendet för att dra honom inför rätta på otaliga åtalspunkter, i syfte att till varje pris åtala honom, placera honom säkert bakom lås och bom och därmed hindra honom från att ställa upp som presidentkandidat igen.
Hela media mobiliserades i en illvillig och konsekvent kampanj av smutskastning och karaktärsmord, vilket så småningom skapade ett klimat där minst två försök gjordes att döda honom. Endast av en slump undgick han att faktiskt dödas (även om det enligt honom berodde på att han skyddades av den Allsmäktige).
En reaktionär utopi
Trumpismens ideologi – i den mån den existerar – ligger mycket långt från fascismen. Donald Trumps ideal är inte en stark stat utan en fri marknadskapitalism, där staten spelar en liten eller ingen roll alls.
Hans program är ett försök att återgå till Roosevelts politik – inte Franklin Delano Roosevelt, upphovsmannen till New Deal, utan Theodore Roosevelt, som var president före första världskriget.
Den 10 januari skrev Le Monde följande i en artikel:
”Det ligger en känsla av déjà vu i luften. Donald Trump chockade sina allierade tisdagen den 7 januari genom att inte utesluta att använda våld för att återta Panamakanalen eller köpa Grönland. Med denna bluff återupplivar den tillträdande presidenten den gamla traditionen av amerikansk imperialism vid 1900-talets början.
’Guldåldern’, som inleddes efter inbördeskriget, är en tid som Trump drömmer om: den präglades av kolossala förmögenheter, utbredd korruption och protektionistiska tullar som skyddade den amerikanska industrin och innebar att det inte fanns någon inkomstskatt.
Framför allt kännetecknades den av imperialism för att säkerställa USA:s hegemoni över det västra halvklotet. Under denna period köpte USA Alaska av ryssarna (1867), invaderade Kuba, Puerto Rico och Filippinerna – som 1898 ”befriades” från den spanska kolonialismen – och grävde Panamakanalen, som stod klar 1914.”
Donald Trump vill med andra ord vrida tillbaka klockan hundra år till ett imaginärt Amerika som existerade före första världskriget – ett Amerika där näringslivet blomstrade och vinsterna sköt i höjden, där den fria företagsamheten frodades och staten lämnade det hela i fred, där Amerika kände sig fritt att använda sina unga och starka muskler för att utöva sin dominans över Mexiko, Panama och hela västra halvklotet och driva ut den förfallna spanska kolonialismen från Kuba för att i stället göra det till en amerikansk koloni.
Vad man än må tycka om detta är det en modell som har mycket lite med fascism att göra. Och denna lockande historiesyn saknar all verklig substans eller relevans för 2000-talets värld.
Teddy Roosevelts tid var en tid då kapitalismen ännu inte helt hade uttömt sin potential som ett progressivt ekonomiskt system. Och USA – en frisk, framåtsträvande, nyligen industrialiserad nation som på viktiga sätt redan hade etablerat sitt övertag över de gamla makterna i Europa – hade just börjat göra sig gällande som en avgörande maktfaktor i världen.
En hel epok har passerat sedan dess och USA står inför en helt annan konfiguration av krafter, både internt och externt. Trumps försök att vrida tillbaka klockan är dömda att misslyckas, på grund av den förändrade världssituationen och styrkeförhållandet mellan klasserna i USA. Det är i själva verket en reaktionär utopi.
Vi kommer att återkomma till dessa punkter senare. Men först måste vi göra upp med de hysteriska och helt felaktiga försöken från både vänster och höger att förklara det mystiska fenomenet Donald J Trump.
En felaktig metod
”Den stora praktiska betydelsen av en korrekt teoretisk inriktning är som allra tydligast under perioder av akuta samhällskonflikter, snabba politiska förändringar, och plötsliga förändringar av situationen. Under sådana perioder förbrukas politiska begrepp och generaliseringar snabbt, och de måste antingen ersättas helt (vilket är lättast) eller konkretiseras, preciseras eller delvis rättas till (vilket är svårare). Just under sådana perioder uppstår med nödvändighet alla möjliga övergående, mellanliggande situationer och kombinationer, som skakar om de vanliga mönstren och gör det dubbelt nödvändigt med tålmodig teoretisk uppmärksamhet. Med ett ord, om man under den lugna och ’organiska’ perioden (före kriget) kunde klara sig med några få färdiga abstraktioner, så visar under vår epok varje ny händelse med kraft dialektikens viktigaste lag: Sanningen är alltid konkret.”
(”Bonapartism och fascism”, Leo Trotskij, 1934)
Alltför ofta märker jag att när människor på vänsterkanten konfronteras med ett nytt fenomen – ett som tycks trotsa alla existerande normer och definitioner – tenderar de att leta efter en etikett. Och när de väl har hittat en bekväm etikett, letar de sedan efter fakta som kan bekräfta den.
De säger: ”Åh, ja. Jag vet vad det är.” Det är det ena eller det andra – fascism, bonapartism eller vad som än faller dem in. Det är en felaktig metod. Det är motsatsen till dialektisk materialism. Och den leder precis ingenstans. Det är slappt tänkande – en jakt på enkla lösningar för att lösa nya och komplicerade frågor.
I stället för att klargöra någonting, avleder det bara uppmärksamheten från de verkliga frågorna och leder oss in i en ändlös och ganska meningslös diskussion om artificiella frågor som bara ökar förvirringen, i stället för att besvara de frågor som faktiskt behöver besvaras.
I sina Filosofiska anteckningsböcker förklarade Lenin att dialektikens grundläggande lag är absolut objektivitet i betraktandet: ”inte exempel, inte utvikningar, utan saken själv”.
Detta är kärnan i den dialektiska metoden. Motsatsen till dialektik är vanan att klistra etiketter på något och inbilla sig att man därmed har förstått det.
Min gode vän John Peterson påpekade nyligen för mig att Donald Trump var ”ett fenomen”. Jag tycker att det är korrekt. Det finns inget behov av att jämföra honom med någon annan person i historien. Vi måste acceptera att Donald Trump är som Donald Trump. Och vi bör ta honom precis som han är och analysera vad som faktiskt är ett nytt fenomen utifrån konkreta fakta, inte bara generaliseringar.
Bonapartism?
Trotskijs artikel ”Bonapartism och fascism” ger en mycket exakt och kortfattad definition av bonapartism ur marxistisk synvinkel.
”Men en regering som höjer sig ovanför nationen hänger inte i luften. Den nuvarande regeringens verkliga axel går genom polisen, byråkratin, och den militära klicken. Det rör sig om en militär polisdiktatur, som med näppe skyler sig med parlamentarismens utanpåverk. Men en sabelns regering som fungerar som nationens skiljedomare – det är just bonapartism.”
Bonapartismens essens, som kan uppträda i ett antal olika förklädnader, är i slutändan alltid densamma: en militärdiktatur.
I ”Den enda vägen” förklarar Trotskij hur bonapartismen uppstår:
”Så fort kampen mellan två samhällsskikt – de som har och de som inget har, utsugarna och de utsugna – når en höjdpunkt får byråkratin, polisen, militären möjlighet att härska. Regeringen blir ’självständig’ från samhället.”
Dessa rader är kristallklara. Men hur kan allt detta jämföras med den nuvarande situationen i USA? Det går inte att jämföra alls. Låt oss vara tydliga med detta. Den härskande klassen kommer bara att vända sig till reaktion i form av bonapartism eller fascism som en allra sista utväg. Är det verkligen den nuvarande situationen? Det finns utan tvekan starka spänningar i det amerikanska samhället, och de orsakar en allvarlig destabilisering av den rådande ordningen.
Men att föreställa sig att klasskampen har nått det kritiska skedet, där kapitalets styre hotas av att omedelbart störtas och den enda lösningen för den härskande klassen är att överlämna makten till en bonapartistisk regim, är ren fantasi. Vi har ännu inte nått det stadiet, eller något som liknar det.
Naturligtvis är det möjligt att peka på det ena eller andra elementet i den nuvarande situationen som kan sägas vara ett element av bonapartism. Det må så vara. Men liknande påpekanden skulle kunna göras om nästan vilken borgerlig demokratisk regim som helst på senare tid.
I det ”demokratiska” Storbritannien under Tony Blair övergick makten i praktiken från det valda parlamentet till kabinettet, och från kabinettet till en liten klick icke valda tjänstemän, kumpaner och spinndoktorer. Det fanns otvivelaktigt inslag av vad som skulle kunna kallas en parlamentarisk bonapartistisk regim.
Men bara för att det finns vissa inslag av en företeelse innebär det ännu inte att företeelsen som sådan faktiskt har uppstått. Man skulle kunna säga att det finns inslag av bonapartism i trumpismen. Ja, det kan man säga. Men element representerar ännu inte ett fullt utvecklat fenomen.
Som Hegel påpekar i Andens fenomenologi:
”När vi vill se en ek i all dess kraft, med en kraftig stam, utbredda grenar och ett ymnigt lövverk, nöjer vi oss inte med att bli visade ett ekollon istället.”
Denna felaktiga metod leder till oändligt många fel. Först försöker man applicera en extern definition på ett fenomen. Sedan håller man fast vid den till varje pris, och försöker rättfärdiga den med alla möjliga ”smarta” exempel från historien som man drar in i resonemanget med våld.
Sedan kommer oundvikligen någon annan och säger nej: nej, det är inte bonapartism. Och de presenterar lika ”smarta” fakta för att visa att bonapartismen är något helt annat.
Båda har lika mycket rätt och fel. Vart kommer vi när vi ger oss in i den här typen av cirkelargument? Precis som en hund som jagar sin egen svans, kommer vi ingenstans.
Även om det är sant att användningen av korrekta historiska analogier ibland kan ge klarhet, är det lika sant att den tanklösa och mekaniska sammanställningen av väsentligen olika fenomen är ett säkert recept på förvirring.
Jag anser till exempel att det skulle vara helt korrekt och passande att beskriva Putinregimen i Ryssland som en borgerlig bonapartistisk regim. Det är ett exempel på en användbar analogi. Men när det gäller Trump är det mer komplicerat än så.
Problemet är att bonapartism är en mycket elastisk term. Den omfattar ett brett spektrum av fenomen, med början i det klassiska begreppet bonapartism, som i grund och botten handlar om svärdets styre.
Den nuvarande Trump-regeringen i Washington är, trots sina många särdrag, fortfarande en borgerlig demokrati.
Det är just dessa särdrag som vi måste undersöka och förklara. Och eftersom vi i ärlighetens namn inte kan hitta något som liknar den i historien – vare sig i det förflutna eller i modern tid – och eftersom vi inte har några färdiga definitioner som passar in, återstår det oss endast ett alternativ: ATT BÖRJA TÄNKA.
Kapitalismens kris
Den store filosofen Spinoza sade att filosofens uppgift varken är att gråta eller skratta, utan att förstå. För att förstå Donald J Trump måste vi lämna demonologins pseudovetenskap åt sidan och konstatera det uppenbara.
Till att börja med, vad han än må vara, så är Trump inte någon ond ande, utrustad med övermänskliga krafter. Han är en vanlig dödlig – i den mån en amerikansk miljardär kan betraktas som en sådan. Och som med alla historiskt betydelsefulla personer måste de verkliga orsakerna till hans uppgång i slutändan kopplas till objektiva processer i samhället.
Med andra ord måste vi se orsakerna som oundvikligt förknippade med den objektiva situationen i världen under 2000-talets första årtionden.
Den stora vändpunkten i modern historia var krisen 2008, som fullständigt destabiliserade hela systemet. Kapitalismen befann sig på randen till kollaps. När Lehman Brothers gick i konkurs minns jag tydligt hur bankirer offentligt uttryckte sin rädsla för att de inom några månader skulle hänga från lyktstolparna.
Dessa farhågor var faktiskt välgrundade. Faktum är att alla objektiva förutsättningar för en socialistisk revolution var mogna. Det enda som förhindrade detta var att man vidtog panikåtgärder där staten ingrep för att rädda bankerna genom att tillföra enorma mängder offentliga medel.
Detta motsade alla de teorier som de officiella borgerliga ekonomerna hade predikat under de föregående trettio åren. De var alla överens om att staten inte fick spela någon roll – eller bara en minimal roll – i ekonomin. Den fria marknaden, lämnad åt sig själv, skulle lösa alla problem.
I sanningens ögonblick visade det sig att denna teori var falsk. Det kapitalistiska systemet kunde bara räddas genom statliga ingripanden. Men detta skapade nya motsättningar i form av kolossala och i längden ohållbara skulder.
Sedan 2008 har det kapitalistiska systemet befunnit sig i sin djupaste kris någonsin. Den har ständigt gått från den ena katastrofen till den andra. I varje skede har regeringarna använt sig av samma oansvariga politik av underskottsfinansiering – det vill säga att trycka pengar för att ta sig ur knipan.
Kapitalets närsynta strateger, den eländiga skaran av borgerliga ekonomer och det ännu mer bankrutta politiska etablissemanget, antog alla att denna situation – oändliga mängder pengar som plockats ur tomma intet, ett outtömligt flöde av billiga krediter, låg inflation och låga räntor – skulle fortsätta för evigt. De hade fel.
Allt detta innebar bara att motsättningarna hopades och att man förberedde marken för alla framtida kriser.
Jag förutspådde redan då att alla försök från borgarklassen att återställa den ekonomiska jämvikten bara skulle tjäna till att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Detta är precis vad som har hänt.
De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution var helt klart närvarande. Varför inträffade den inte? Bara för att en viktig faktor saknades i denna ekvation – det revolutionära ledarskapet.
Under en hel period svängde pendeln kraftigt åt vänster i det ena landet efter det andra. Det återspeglades i uppkomsten av en hel rad radikalt klingande vänsterrörelser: Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Bernie Sanders i USA och framför allt Corbyn i Storbritannien. Men detta avslöjade bara vänsterreformismens begränsningar.
Låt oss ta fallet Tsipras. Hela den grekiska nationen stod bakom honom när det gällde att trotsa EU-byråkratins försök att påtvinga dem nedskärningar. Men han kapitulerade. Resultatet blev en svängning åt höger.
En liknande historia utspelade sig i Spanien. Podemos framställde sig ursprungligen som ett mycket radikalt vänsterparti. Men ledarna bestämde sig för att vara ”ansvarsfulla” och gick in i en koalition med socialisterna, med förutsägbara resultat.
I USA steg Bernie Sanders snabbt från ingenting och skapade en massrörelse som tydligt sökte efter ett socialistiskt alternativ. Han hade alla chanser att skapa ett livskraftigt vänsteralternativ till Demokraterna och Republikanerna. Men i slutändan kapitulerade han inför etablissemanget i Demokraterna, och möjligheten gick förlorad.
Det tydligaste fallet av alla var i Storbritannien, där Jeremy Corbyn, precis som Sanders, kom från ingenstans och lyftes till ledare för Labourpartiet av en kraftfull vänsterrörelse. Corbyn själv skapade inte denna rörelse, men han fungerade som en referenspunkt för den ackumulerade ilskan och missnöjet i samhället.
Resultatet förbluffade och skrämde den härskande klassen. De förklarade offentligt att de hade förlorat kontrollen över Labourpartiet. Och det var sant. Eller rättare sagt, det borde ha varit sant.
Men i sanningens ögonblick underlät Corbyn att vidta åtgärder mot högerflygeln i parlamentet, som med stöd av de borgerliga medierna organiserade en hänsynslös kampanj mot honom.
I slutändan kapitulerade Corbyn inför högern och fick betala priset för sin feghet – vilket egentligen är ett uttryck för vänsterreformismens organiska ryggradslöshet i allmänhet.
Trump och Corbyn
Här ser vi en slående kontrast till Donald Trump, som också utsattes för mycket hårda attacker från etablissemanget och även från det republikanska partiets egen ledning. Han gjorde det som Corbyn borde ha gjort. Han mobiliserade sin bas och vände den mot det gamla republikanska ledarskapet, som tvingades till reträtt.
Detta ändrar naturligtvis inte det faktum att Trump förblev en reaktionär borgerlig politiker. Men det måste erkännas att han visade ett mod och en beslutsamhet som Corbyn uppenbarligen saknade.
Han visade också ett fullständigt förakt för så kallad politisk korrekthet och identitetspolitik, som vänsterreformisterna tyvärr har svalt med hull och hår. Detta spelade en verkligt giftig roll i Corbyns fall.
När högern attackerade honom för påstådd antisemitism (en anklagelse som var fullständigt falsk) retirerade han omedelbart. Han blev ett lätt byte för den reaktionära sionistiska lobbyn och hela den brittiska härskande klassen, och tvingades snabbt till underkastelse – ett hjälplöst offer för beroendet av reaktionär identitetspolitik.
Om Corbyn hade gjort som Trump, skulle han ha mött anklagelsen om antisemitism rakt på sak, mobiliserat sina medlemmar, släppt lös dem på Labourpartiets högerflygel och genomfört en grundlig utrensning av dessa ruttna element.
Om han gjort detta, hade han utan tvekan vunnit. Men det gjorde han inte. Det gjorde det möjligt för Labours högerflygel att gå på offensiven, att driva ut vänstern – inklusive Corbyn själv – och rensa partiet från topp till botten. Resultatet blev Starmers seger och experimentet med corbynismen slutade i katastrof.
Samma erfarenhet har upprepats gång på gång. Och i samtliga fall har vänsterns ledare spelat en bedrövlig roll. De har svikit sin bas och lämnat över makten till högern på ett silverfat.
Det är detta faktum – och endast detta faktum – som förklarar att pendeln nu har svängt åt höger. Det var helt oundvikligt med tanke på vänsterns fega kapitulation.
Låt andra sörja över fakta och gnälla över Trumps och andra högerdemagogers framfart. Vi svarar med förakt: klaga inte på detta. Det är helt och hållet ert eget fel. Ni fick ärligt talat vad ni förtjänade. Nu måste vi alla betala för konsekvenserna.
Vad representerar Trump egentligen?
Låt oss börja med det självklara. Vi kan alla vara överens om att Donald Trump är en reaktionär borgerlig politiker. Detta är knappast värt att påpeka. Vi behöver inte heller upprepa att kommunister inte stödjer honom på något sätt.
Men genom att bara konstatera det uppenbara tar vi inte ett enda steg framåt i analysen av fenomenet Trump och trumpism. Är det till exempel korrekt att säga att det inte finns någon skillnad mellan Donald Trump och Joseph Biden?
Att de båda är borgerliga politiker som i grunden står för samma klassintressen är självklart. I den meningen skulle man kunna säga att de är likadana allihop. Ändå borde det stå klart även för den blindaste av de blinda att det faktiskt finns mycket allvarliga skillnader mellan de två – faktiskt en gapande avgrund.
Det faktum att båda männen i sista hand är borgerliga politiker och i slutändan företräder samma klassintressen utesluter inte alls att det kan uppstå skarpa skillnader mellan olika skikt inom samma klass. Faktum är att den typen av konflikter alltid har existerat.
Det centrala problemet för borgarklassen är att den modell som under årtionden tycks ha garanterat kapitalismens framgångar är oåterkalleligt bruten.
Globaliseringen, som under lång tid gjorde det möjligt för dem att övervinna den nationella marknadens begränsningar, har nu nått sin gräns. I stället ser vi uppkomsten av ekonomisk nationalism. Varje kapitalistklass främjar sina egna nationella intressen mot andra nationer. Frihandelns era ger vika för en era av tullar och handelskrig.
Hopplösa nostalgiker beklagar sig över att den gamla ordningen är förbi. Men Donald J Trump omfamnar den med samma entusiasm som en nyfrälst. Som ett resultat av detta har han vänt upp och ned på världsordningen, till de svagare nationernas ilska och frustration.
Donald Trump drar därför på sig förbannelser från sina forna ”allierade” i Europa, som beskyller honom för alla sina olyckor. Men han har inte uppfunnit denna situation. Han är bara dess mest extrema och konsekventa företrädare och förespråkare.
Liberalismens bankrutt
Under många år har den härskande klassen och dess politiska representanter i väst systematiskt marknadsfört en pseudoprogressiv image för att dölja klassherraväldets verklighet. De har skickligt använt sig av så kallad identitetspolitik som ett vapen för kontrarevolution.
Och ”vänstern”, som saknar någon egen fast ideologisk grund, har svalt detta skräp med hull och hår. Detta har bara bidragit till att misskreditera dem i arbetarklassens ögon – deras eviga käbbel om ord och deras ständiga upprepande av plattityder om så kallad politisk korrekthet, i stället för att kämpa för de verkliga intressena hos arbetare, kvinnor och andra förtryckta skikt i samhället.
Därför är det knappast förvånande att Donald Trump, när han fördömer identitetspolitik och politisk korrekthet, slår an en sträng bland miljontals vanliga män och kvinnor vars hjärnor inte fullständigt fördärvats av den postmoderna sjukdomen.
Försvarar liberalerna demokratin?
Liberalerna har en mycket märklig syn på demokrati. Som vi sett stödjer de principen om val – men bara om deras kandidat vinner. Om resultatet inte faller dem i smaken börjar de genast gorma om ett orättvist resultat, antyder valfusk och alla möjliga skumma metoder – oftast utan att lägga fram ett enda bevis.
Vi såg detta efter Trumps seger över Hillary Clinton i presidentvalet 2016. Trump blev den förste presidenten i USA:s historia som inte tidigare haft någon offentlig tjänst eller militär bakgrund.
I själva verket var Trump en outsider – någon som inte hade några kopplingar till det befintliga etablissemanget i Washington, som haft monopol på den politiska makten i decennier.
De såg honom som ett hot mot sitt monopol och agerade därefter för att undergräva demokratin och omkullkasta valresultatet. Demokraterna lanserade den beryktade ”Russiagate”-skandalen mot Trump, med den tydliga avsikten att få honom avsatt.
Detta skulle motsvara en demokratisk statskupp. Ett brott mot demokratin? Naturligtvis, men om det ibland är nödvändigt att bryta mot demokratins regler för att försvara demokratin, så må det vara hänt!
Därefter gick de till extrema längder för att förhindra att Donald Trump någonsin skulle bli president igen. De lanserade en veritabel tsunami av rättsfall i syfte att sätta honom bakom lås och bom.
Fyra rättsfall riktades mot Trump personligen, först den ökända Stormy Daniels-affären, därefter anklagelsen om valpåverkan i Georgien och slutligen frågan om förekomsten av hemligstämplade dokument på Mar-a-Lago.
Därutöver fanns det över 100 stämningar mot Trumps administration.
Massmedierna mobiliserades för att dra full nytta av attacken. Men det misslyckades fullständigt. Vart och ett av dessa fall bidrog bara till att öka hans stöd i opinionsmätningarna. Det slutliga resultatet kunde ses i presidentvalet den 5 november 2024.
Med det näst högsta valdeltagandet sedan 1900 (efter 2020) vann Trump 77 284 118 röster, eller 49,8 procent av rösterna, det näst högsta antalet röster i USA:s historia (efter Bidens seger 2020). Trump vann i samtliga sju ”swing states”.
Detta var inte bara en valseger: det var en avgörande triumf. Det var också ett fullständigt avvisande av det liberala demokratiska etablissemanget.
Det var också ett förkrossande bakslag för den prostituerade pressen som till överväldigande del stöttade Harris. Bland dagstidningarna stödde 54 Harris, mot endast 6 för Trump. Av alla veckotidningar stödde 121 Harris, mot endast 11 för Trump.
Hur ska detta förklaras?
Trump och arbetarklassen
Det är slående att notera skillnaden i klassammansättningen på de avgivna rösterna. Medan Harris vann en majoritet av de väljare som tjänade 100 000 dollar eller mer, vann Trump en majoritet av de väljare som tjänade mindre än 50 000 dollar. Det råder alltså ingen som helst tvekan om att miljontals amerikanska arbetare gick och röstade på Donald Trump.
Det finns absolut inget särskilt överraskande eller ”konstigt” i detta. Att Trump tilltalar arbetarklassen har en materiell grund. Sedan början av 1980-talet har reallönerna för den amerikanska arbetarklassen antingen varit oförändrade eller sjunkit, särskilt i takt med att jobb har outsourcats till andra länder, enligt Bureau of Labor Statistics. På samma sätt rapporterar Economic Policy Institute att lönerna för låg- och medelinkomsttagare knappt har ökat alls sedan slutet av 1970-talet, samtidigt som levnadskostnaderna har fortsatt att stiga.
I många amerikanska städer råder förhållanden av misär och elände som liknar dem i de fattigaste städerna i Latinamerika, Afrika eller Asien. Och denna fattigdom existerar sida vid sida med den mest obscena koncentrationen av rikedom i ett fåtal händer som vi har sett på hundra år.
Ändå tycks allt detta vara osynligt för medelklassens ”progressiva”. Det politiska etablissemanget och skaran av välbetalda journalister och kommentatorer har varit så fixerade vid identitetspolitikens fördärvliga gift att de konsekvent har ignorerat de verkliga problem som arbetare står inför, oavsett om de är svarta eller vita, män eller kvinnor, heterosexuella eller homosexuella.
Ett typiskt exempel var de politiskt korrekta imbecillernas envishet att förespråka termer som ”latinx” (istället för “latino” eller ”latina”) för att främja könsinkludering. Ändå är det enligt Pew Research bara 4 procent av latinamerikanerna som använder detta begrepp, och 75 procent säger att det aldrig borde användas.
Vägen öppnades därför för högerdemagoger som Donald Trump att ge röst åt den ackumulerade ilskan hos miljontals människor som kände sig rättmätigt ignorerade av det liberala etablissemanget i Washington.
Som ett resultat av detta utökade Trump 2024 sin bas genom att knyta an till den svarta och latinamerikanska arbetarklassen.
Detta är den direkta konsekvensen av sveket från ”vänsterpolitiker” som Sanders, som genom att inte erbjuda något tydligt alternativ till liberalerna lämnade dörren vidöppen för högerdemagoger som Trump.
Det är ett faktum att termen ”arbetarklass” fram till helt nyligen knappt ens förekom i de stora partiernas valpropaganda. Även de mest djärva vänsterpolitikerna talade i stället om ”medelklassen”. Den amerikanska arbetarklassen hade i praktiken upphört att existera!
Det kan ha funnits något enstaka undantag, men det är ingen överdrift att säga att det var Donald Trump – en miljardär och högerdemagog – som ensam påstod sig företräda arbetarklassens intressen i sina tal. Man kan till och med säga att han ensam var ansvarig för att arbetarna återigen hamnade i centrum av den amerikanska politiken.
Ingen behöver tala om för oss att detta bara är demagogi, tom retorik utan substans. Inte heller behöver vi informeras om att Trump säger dessa saker i sina egna intressen, som oundvikligen är knutna till den klass han tillhör.
Det är fullständigt uppenbart för oss. Men det spelar ingen roll. Faktum är att det inte alls var tydligt för de miljontals arbetare som röstade på Trump i presidentvalet. Och vi ignorerar detta faktum på egen risk.
Vilka intressen försvarar Trump?
Det borde inte alls vara svårt att förklara vår inställning till Trump för någon tänkande människa. Det är egentligen mycket enkelt. Vi säger så här:
Den här miljardären försvarar sin egen klass intressen. Allt han säger kommer i slutändan att ligga i hans eget och de rikas intresse – bankirernas och kapitalisternas. Dessa intressen kan aldrig vara arbetarklassens intressen.
Men för att vinna arbetarnas stöd kommer han ibland att säga saker som verkar vettiga. När han talar om jobb, sysselsättning, sjunkande löner och stigande priser får han naturligtvis ett gensvar.
Och det kan mycket väl vara så att en eller två saker som han säger kan vara korrekta. Faktum är att Trump en gång erkände att han hade tagit flera idéer från Sanders tal och använt dem för att appellera till arbetarna.
Visst är Trump en reaktionär borgerlig politiker, men det betyder inte att han är exakt likadan som vilken annan reaktionär borgerlig politiker som helst. Tvärtom. Han har sin egen tolkning av saker och ting, sitt eget synsätt, sin egen politik och strategi, som på många grundläggande sätt skiljer sig från exempelvis Joe Bidens och hans klick.
I vissa avseenden kan hans åsikter tyckas sammanfalla, åtminstone till viss del, med våra egna. Det gäller till exempel hans inställning till kriget i Ukraina, hans upplösning av USAID eller hans avståndstagande från ”woke”. Att det faktiskt kan finnas vissa överensstämmelser mellan vad borgerliga politiker säger och vad vi själva tycker förklarades redan av Trotskij.
I maj 1938 skrev han en artikel som hette ”Lär er att tänka – Ett vänligt råd till vissa ultravänsterister”. Där står följande:
”I nittio fall av hundra sätter arbetarna ett minustecken där bourgeoisien sätter ett plustecken. I tio fall är de emellertid tvingade att sätta samma tecken som bourgeoisien men med sitt eget sigill, i vilket deras misstro mot bourgeoisien finns uttryckt. Proletariatets politik härrör inte alls automatiskt från bourgeoisiens politik med enbart det motsatta förtecknet (det skulle göra varje sekterist till en mästerstrateg). Nej, det revolutionära partiet måste varje gång orientera sig självständigt i den interna såväl som den externa situationen och komma fram till de beslut som bäst överrensstämmer med proletariatets intressen. Denna regel gäller lika mycket för en krigsperiod som en fredsperiod.”
Även när Trump säger saker som är korrekta gör han det alltid utifrån sina egna klassintressen och i reaktionära syften som vi absolut inte har något gemensamt med.
Slutsatsen är att vi i samtliga fall måste betona klasståndpunkten. Av det skälet är det helt oacceptabelt att identifiera oss med Trumps politik. Det skulle vara ett allvarligt misstag.
Men det skulle vara ett ännu allvarligare misstag – det skulle faktiskt vara ett brott – att ens för ett ögonblick stå på den så kallade ”liberala” och ”demokratiska” borgerlighetens sida, vars attacker mot Trump helt och hållet styrs av det reaktionära borgerliga etablissemanget som Trump för närvarande för krig mot.
Den mindre onda?
När man väl gör eftergifter för anklagelser som fascism, bonapartism och det påstådda hotet mot demokratin börjar man glida nedför ett sluttande plan som kan leda till att man – om än omedvetet – hamnar i en position där man försvarar det ”mindre onda”. Och det är utan tvekan den största faran.
Är det korrekt att säga att Bidens regering representerade något progressivt i förhållande till Trump? Det var så de sålde in det. Och den så kallade vänstern har svalt det rakt av.
De försöker hävda att Trump är en fiende till demokratin. Men om man granskar den monstruösa politik som Bidens klick genomförde ser man hur den visade ett fullständigt förakt för demokratin ända in i det sista.
Tänk på Bidens så kallat ”järnhårda” stöd för Israels angrepp på Gaza – som gav honom öknamnet ”Genocide Joe”. Eller hans ”demokratiska” administrations grova inskränkningar av mötesfriheten, när hundratals studenter brutalt misshandlades och 3 200 arresterades över hela landet för att fredligt ha protesterat i solidaritet med Palestina.
Biden lovade att bli ”den mest fackföreningsvänlige presidenten i USA:s historia”, men ändå krossade han järnvägsarbetarnas strejkrätt. Han lovade att stoppa Trump-erans deportationer, men utvisade i slutändan fler papperslösa invandrare än sin föregångare. Listan kan göras lång.
Ända in i det sista klamrade sig Biden fast vid sitt ämbete långt efter att han i praktiken hade avslöjats som olämplig för ämbetet, till och med av sitt eget parti, som avsatte honom som Demokraternas presidentkandidat.
Även efter att en överväldigande majoritet av väljarna röstat emot Demokraterna fortsatte han att utöva sina befogenheter som president och genomförde flagranta sabotage för att underminera den demokratiskt valda kandidaten, Trump, och till och med för att föra USA till randen av ett krig med Ryssland.
Det är svårt att föreställa sig ett mer flagrant förakt för demokratin och viljan hos den överväldigande majoriteten av det amerikanska folket. Ändå fortsatte denna gangster och hans klick att utge sig för att vara demokratins försvarare mot det påstådda hotet om diktatur!
Många andra saker som Biden och hans gäng gjorde var oändligt mycket mer kontrarevolutionära, katastrofala och monstruösa än något som Trump någonsin drömt om att göra. Det är fakta. Ändå finner vi personer på vänsterkanten som är beredda att hävda att det är bättre att stödja Demokraterna mot Trump, ”för att försvara demokratin”.
Det är inte vår uppgift att klamra oss fast vid ett sjunkande skepp, utan tvärtom att göra allt vi kan för att sänka det. Vår politik går inte ut på att så illusioner hos liberalerna och deras så kallade demokrati, utan att avslöja den som en cynisk lögn och ett bedrägeri.
I ”Vart går Frankrike?” förklarar Trotskij att politiken att välja det ”mindre onda” inte är något annat än ett brott och ett förräderi mot arbetarklassen:
”Ett arbetarparti får inte göra fruktlösa försök att rädda de bankruttas parti. Tvärtom måste det med alla krafter påskynda massornas redan pågående frigörelse från radikalernas inflytande.”
[red. Radikalpartiet var ett liberalt parti som hade makten i Frankrike på 1930-talet]
Det är ett utmärkt råd för oss i dag. I kampen mot Trump-reaktionen kan vi under inga omständigheter på något sätt associera oss med de bankrutta ”liberala” Demokraterna.
Hitta en väg till arbetarna!
Övergångsperioder, som den period vi nu genomlever, ger oundvikligen upphov till förvirring. Vi kommer ofta att ställas inför alla möjliga nya och komplicerade fenomen som inte har några uppenbara historiska föregångare.
För att inte tappa fotfästet måste vi alltid hålla fast vid de grundläggande principerna och inte låta oss dras ur kurs av tillfälliga händelseutvecklingar. Den nuvarande situationens huvudsakliga kännetecken är att den objektiva situationen skriker efter en revolutionär lösning.
Potentialen finns där. Men det finns för närvarande ingen kraft som är tillräckligt stark för att förverkliga denna potential. Därför förblir den för närvarande just det – en ren potential.
Massorna strävar efter att hitta en väg ut ur krisen. De sätter den ena partiledaren efter den andra på prov, men upptäcker snart bristerna i alla befintliga organisationer. Detta förklarar den allmänna politiska instabiliteten som tar sig uttryck i våldsamma svängningar i valen från vänster till höger, och tillbaka igen.
I avsaknad av någon form av vägledning från vänster ligger vägen öppen för alla slags märkliga avarter och demagoger i stil med Trump.
De kan få ett snabbt uppsving och ge uttryck för massornas ilska och missnöje. Men verklighetens prövning leder oundvikligen till besvikelse, vilket i sin tur förbereder en ny svängning i motsatt riktning.
Att bara se en sådan utveckling i negativa termer skulle vara att helt missförstå situationen. Massorna är desperata och behöver akuta lösningar på sina problem. Personer som Donald Trump verkar erbjuda dem det de söker.
Vi måste förstå detta och inte bara avfärda sådana rörelser som ”högerextrema” avvikelser (en i sig meningslös term). Naturligtvis kommer det att finnas reaktionära element i sådana rörelser. Men deras masskaraktär tyder på att de har en motsägelsefull social bas.
För att hitta en väg till arbetarna i något land är det nödvändigt att ta dem som de är – inte som vi skulle vilja att de var. För att kunna inleda en dialog med arbetarna måste vi börja med den befintliga medvetandenivån. Alla andra tillvägagångssätt är bara ett recept på sterilitet och impotens.
Om vi vill föra ett meningsfullt samtal med en arbetare som har illusioner i Trump, kan vi inte börja med gälla fördömanden eller anklagelser om fascism och liknande. Genom att tålmodigt lyssna på dessa arbetares argument kan vi basera oss på många saker som vi håller med om, och sedan med hjälp av skickliga argument successivt så tvivel i huruvida arbetarklassens intressen verkligen kan försvaras av en rik miljardär och affärsman.
I det här skedet kommer naturligtvis våra argument inte alltid att nå fram. Arbetarklassen i allmänhet lär sig inte av debatt utan bara genom sina egna erfarenheter. Och erfarenheten av en Trump-regering kommer att bli en mycket smärtsam lärdom.
När vi talar med arbetare som stödjer Trump bör vi därför ha en vänlig inställning och hålla med om det som vi kan hålla med om, för att sedan skickligt peka på trumpismens begränsningar och argumentera för socialism. Motsättningarna kommer så småningom att komma upp till ytan. Men trots detta kommer illusionerna i Trump att bestå under en tid.
Ingenting kommer att uppnås genom att anta en aggressiv och fientlig attityd gentemot de många ärliga arbetare som, av helt förståeliga skäl, har slutit upp bakom Trump. Ett sådant förhållningssätt är sterilt, kontraproduktivt och leder ingenstans.
Historien känner till många exempel på hur arbetare som först träder in på den politiska arenan med extremt bakåtsträvande, till och med reaktionära åsikter, snabbt kan röra sig i motsatt riktning under inverkan av händelser.
I början av revolutionen 1905 i Ryssland var marxisterna en mycket liten och isolerad minoritet. Majoriteten av de ryska arbetarna var politiskt efterblivna och hade illusioner i monarkin och kyrkan.
Den överväldigande majoriteten av arbetarna i S:t Petersburg följde till en början prästen Gapons ledarskap, som aktivt samarbetade med polisen. När marxisterna kom till dem med flygblad som fördömde tsaren, rev arbetarna sönder dem och misshandlade ibland till och med revolutionärerna.
Men allt detta förbyttes i sin motsats efter den blodiga söndagen den 9 januari. Samma arbetare som rivit sönder flygbladen gick nu fram till revolutionärerna och krävde vapen för att störta tsaren.
I USA kan vi nämna ett liknande exempel, ett mycket symptomatiskt om än långt mindre dramatiskt exempel. När en ung arbetare vid namn Farrell Dobbs för första gången gav sig in i politiken i början av 1930-talet, började han som övertygad republikan.
Men genom erfarenheten av stormig klasskamp gick han direkt från högerrepublikanism till revolutionär trotskism och spelade en ledande roll i Teamster-upproret i Minneapolis.
Under den stormiga period av klasskamp som kommer att öppna sig i USA kommer vi att få se många sådana exempel. Och en del av de arbetare som nu entusiastiskt stödjer Trump eller liknande demagoger, kan vinnas för den socialistiska revolutionens fana på grundval av framtida händelser.
Vid en första anblick verkar Trump-rörelsen vara mycket solid och praktiskt taget oförstörbar. Men detta är en optisk illusion. I själva verket är det en mycket heterogen rörelse, full av djupa motsättningar. Förr eller senare kommer dessa att bli uppenbara.
Trumps liberala fiender hoppas att misslyckandet med hans ekonomiska politik kommer att leda till en utbredd besvikelse och att han tappar sitt stöd. Ett sådant misslyckande är helt förutsägbart. Redan nu möts tullarna av oundvikliga repressalier. Detta måste så småningom leda till förlorade arbetstillfällen och fabriksnedläggningar i de drabbade branscherna.
Förutsägelserna om en nära förestående nedgång för Trump-rörelsen är dock förhastade. Trump har väckt enorma förväntningar och förhoppningar hos miljontals människor som tidigare var utan allt hopp. Sådana illusioner är djupt rotade och kan stå emot flera chocker och tillfälliga besvikelser.
Det kommer att ta tid innan den hypnotiska förtrollningen av Trumps demagogi försvinner. Men förr eller senare kommer besvikelsen att infinna sig, och ju längre tid det tar för arbetarna att förstå att deras klassintressen inte representeras, desto våldsammare kommer reaktionen att bli.
Donald Trump är nu ganska gammal och även om han lyckas undvika en lönnmördares kula, kan han inte undvika naturens järnhårda lagar. I vilket fall som helst är det osannolikt att han ställer upp i presidentvalet igen – även om reglerna skulle kunna ändras så att det blir möjligt.
Det är omöjligt att föreställa sig trumpismen utan Donald J Trump. Det är just kraften i hans personlighet, hans obestridliga skicklighet som massledare och mästerlig demagog, som är det kitt som håller samman hans heterogena rörelse. Utan detta kitt kommer de inre motsättningar som finns inom rörelsen oundvikligen att komma upp till ytan, vilket leder till interna kriser och splittring i ledarskapet.
J.D. Vance framstår som den mest sannolika efterträdaren till Donald Trump, men han saknar sin ledares enorma auktoritet och karisma. Han är dock en intelligent man som kan komma att utvecklas i alla möjliga riktningar beroende på vad som händer. Det är omöjligt att förutse resultatet.
Det finns en välkänd lag inom mekaniken som säger att varje aktion har en lika stor och motsatt reaktion. Donald Trump är en mästare på överdrifter. Hans demagogiska utspel känner inga gränser. Allt han lovar är fantastiskt, enormt, underbart, enastående och så vidare. Och när besvikelsen väl inträder, kommer den att vara lika oerhörd.
Vid en viss punkt kommer hans rörelse att börja splittras längs klasslinjer. När arbetarna börjar överge honom kommer de galna småborgerliga elementen förmodligen att samlas i vad som kommer att vara embryot till en ny och genuint fascistisk eller bonapartistisk organisation.
Ur denna kaotiska situation kommer rörelsen i riktning mot ett tredje parti att bli oemotståndlig. I början kommer det förmodligen att vara en förvirrad rörelse – inte nödvändigtvis vänsterorienterad eller ens särskilt progressiv. Men händelserna kommer att ha sin egen logik.
Många arbetare, som har bränt sina fingrar med Trumps experiment, kommer att leta efter en alternativ banderoll som mer exakt återspeglar deras ilska och djupt rotade hat mot de rika och etablissemanget, vilket bara är en omogen återspegling av deras instinktiva fientlighet mot det kapitalistiska systemet i sig. Detta kommer att driva dem skarpt åt vänster.
Det är inte alls långsökt att förutse att några av de djärvaste, mest hängivna och självuppoffrande kämparna i den framtida kommunistiska rörelsen i Amerika kommer att bestå av just arbetare som har gått igenom Trumpismens skola och dragit de korrekta slutsatserna av den. Det finns många historiska exempel på en sådan utveckling.
Till sist vill jag göra en sak klar. Det jag har presenterat för er här är inte ett färdigt perspektiv, än mindre är det en detaljerad förutsägelse av vad som kommer att ske i framtiden. För att göra det skulle man inte behöva den marxistiska metoden, utan en kristallkula – som tyvärr ännu inte har uppfunnits.
På grundval av alla fakta som jag har tillgång till har jag lagt fram en mycket försiktig prognos, som dock inte kan vara mer än en kvalificerad gissning. Den nuvarande situationen ter sig som en extremt komplicerad ekvation, som har många möjliga lösningar. Endast tiden kommer att fylla i luckorna och ge oss svaret. Historien kommer att bjuda på många överraskningar. Och inte alla kommer att vara dåliga.