Under tisdagen den 18 mars inledde den israeliska försvarsmakten (IDF) en ny bombkampanj mot Gazas befolkning och spräckte det bräckliga eldupphöret. Över 400 palestinier dödades och mer än 600 skadades i attackerna, vilket gör det till den enskilt blodigaste dagen i Israels folkmord sedan slutet av 2023.
I vanlig ordning rättfärdigade Israel sitt senaste bombardemang genom att anklaga Hamas för att ha brutit mot avtalet om eldupphör. Men sanningen är den motsatta.
Vapenvilan som avtalades i januari omfattade tre faser. Under den första fasen, som genomfördes i februari, återlämnade Hamas 33 gisslan i utbyte mot cirka 1.900 palestinska ”fångar” – i själva verket gisslan – som hölls i israeliska fängelser. Den andra fasen innebar ett totalt israeliskt tillbakadragande från Gaza i utbyte mot att resterande gisslan släpptes och att krigföringen definitivt upphörde. Den tredje fasen skulle innehålla återlämnandet av döda kroppar och återuppbyggnaden av Gaza.
Men sedan fas ett avslutades den 1 mars har Israel vägrat att gå vidare med fas två: det utlovade tillbakadragandet av IDF-trupper från Gaza, i synnerhet från Philadelphi-korridoren längs gränsen till Egypten. Och inte nog med detta: Netanyahu ändrade plötsligt villkoren genom att kräva att Hamas omedelbart skulle återlämna all kvarvarande gisslan, inte i utbyte mot ett slut på kriget, utan bara en 30-60 dagar lång vapenvila. Ett krav som Hamas inte kunde gå med på.
Under tiden beordrade Netanyahu att alla förnödenheter till Gaza skulle stoppas i början av mars och att den sista strömtillförseln skulle kapas. Nu hotar israeliska företrädare till och med att skära av det lilla som finns kvar av Gazas vattenförsörjning. På så sätt saboterade de eldupphöret genom att försöka svälta palestinierna till underkastelse.
Det liberala etablissemangets tystnad om det återupptagna folkmordet avslöjar än en gång deras fullständiga hyckleri. Var är deras toppmöten som svar på dessa krigsförbrytelser? Var är planerna på att skicka ”fredsbevarande styrkor” för att skydda det palestinska folket? Medan de är villiga att kasta hundratals miljarder dollar på försvaret Ukrainas ”självbestämmande” är Israel deras allierade och som därför får göra som de vill.
Netanyahus försök att överleva
Så varför har Netanyahu återupptagit kriget när ett slut på den 17 månader långa konflikten till synes var inom räckhåll?
Det är värt att komma ihåg att Netanyahu i varje skede av konflikten motsatte sig en vapenvila med Hamas och hittade på alla möjliga ursäkter för att sabotera det. Det var Trumps ingripande i början av januari som tvingade Netanyahu att skriva under ett avtal.
Men Netanyahu gjorde det tydligt redan från början att han motsatte sig den ”andra fasen” av vapenvilan. Han kunde visserligen acceptera att palestinska fångar byttes mot israelisk gisslan, men han kunde inte acceptera att kriget tog slut, eftersom hans politiska överlevnad är beroende av att det fortsätter. Amir Tibon, förklarade i Haaretz den 25 januari, att ”…samme Netanyahu som till slut undertecknade avtalet har sagt till sina inrikespolitiska allierade att han inte har för avsikt att respektera och genomföra det.”
”Netanyahu har ett personligt intresse av att kriget fortsätter”, förklarade Itamar Yaar, en tidigare biträdande chef för Israels nationella säkerhetsråd. ”Han känner inte att det är viktigt att stoppa det.”
Redan före den 7 oktober 2023 stod Netanyahu inför en rad kriser. Hans position som premiärminister var det enda som gjorde det möjligt för honom att skjuta på åtal för flera korruptionsanklagelser. Hans parti tappade stöd och han tvingades därför i allt högre grad förlita sig på sionistiska fanatiker på yttersta högerkanten för att stötta sin bräckliga koalitionsregering. Hans försök att konsolidera makten genom en rättsreform utlöste en enorm proteströrelse som hotade att störta hans regim våren 2023.
Men så länge Israel var i krig – först mot Hamas och Gazas befolkning och senare även mot Hizbollah i Libanon – kunde Netanyahu i viss mån avleda missnöjet gentemot honom genom att samla judiska israeler bakom sig.
Undertecknandet av vapenvilan i januari innebar dock ett stort problem för Netanyahu, eftersom den högerextrema före detta säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir och hans ”ultranationalistiska” parti Otzma Yehudit (Judisk makt) i protest lämnade regeringen. Finansminister Bezalel Smotrich hotade att följa efter om kriget inte återupptogs efter vapenvilans ”första fas”.
Dessa fanatikers mål är inget mindre än att fullborda det sionistiska projektet: en etnisk rensning av den palestinska befolkningen och att judiska bosättare ska ta full kontroll över Gaza och Västbanken. De ser kriget som ett perfekt tillfälle att uppnå detta.
Netanyahu har inte råd att ignorera Ben-Gvir eller Smotrich, eftersom klockan tickar för hans regim. Om Netanyahu inte lyckas få igenom en budget för 2025 senast den 31 mars kommer hans regering automatiskt att upplösas och han tvingas då utlysa val som han sannolikt skulle förlora.
Att återuppta kriget gjorde det möjligt för Netanyahu att stabilisera sin koalition inför denna avgörande omröstning. När Netanyahu gav order om att återuppta bombningarna av Gaza meddelade Ben-Gvir att han skulle återinträda i regeringen. Men även om detta tillfälligt kan stärka Netanyahus koalition, kommer det krigets förlängning i själva verket att förvärra Netanyahus problem på lång sikt.
Trumps begränsningar
Återupptagandet av konflikten har avslöjat gränserna för Trumps diplomati. I januari gladde sig Trump åt att han, genom Steve Witkoff, hade tvingat Netanyahu till ett eldupphör – där Biden tidigare hade misslyckats.
När avtalet började falla samman i februari – då israelerna försökte ändra villkoren för den andra fasen – ingrep Trump för att öka pressen på Hamas. Han tog till och med över ledningen av förhandlingarna med Hamas och lämnade israelerna utanför. Trump räknade uppenbarligen med att om han bara tog i tillräckligt mycket med hårdhandskarna skulle han kunna tvinga Hamas att gå med på israelernas villkor och därigenom slutföra eldupphörets faser.
Den 5 mars hotade Trump i ett inlägg på Truth Social att befolkningen i Gaza skulle ”dö” om inte Hamas omedelbart släppte all kvarvarande gisslan. ”Jag skickar Israel allt de behöver för att avsluta jobbet, inte en enda Hamasmedlem kommer att gå säker om ni inte gör som jag säger.” ”Släpp gisslan nu, annars blir det ett helvete senare!” dundrade han.
Men från Hamas synvinkel skulle det inte finnas något som hindrar israelerna från att utlösa ett helvete över dem ändå, om de släppte all gisslan omedelbart – i utbyte mot bara en kort ”vapenvila”. Det är ett krav som de inte kan acceptera.
Trump tänker och agerar som en miljardär och fastighetsmogul på Manhattan, med tillägget att han har världens mäktigaste militär till sitt förfogande och alla de resurser som det innebär. Han tror att han med tillräckligt mycket påtryckningar och skrävlande kan tvinga sina motståndare till en uppgörelse. Men nu tvingas han att konfronteras med det faktum att det finns gränser för vad även han kan åstadkomma när han ställs inför samhälleliga krafter som han inte kan kontrollera.
Om Trump fick som han ville skulle han avlägsna Hamas från Gaza, vilket han har gjort tydligt att han vill. Som The Times of Israel tydligt konstaterade redan i januari: ”USA:s tillträdande president Donald Trumps kandidat till nationell säkerhetsrådgivare, Mike Waltz, säger att Hamas måste krossas och får inte ha någon roll alls i Gaza efter kriget.” Trump vill ha ett slut på konflikten så att han kan omgruppera USA-imperialismens resurser till att fokusera på att stärka sitt ”närområde”, samtidigt som han tar sig an sin främsta rival, Kina. Men till skillnad från Ukraina, där han kan överge kriget och låta européerna ta hand om spillrorna, finns det ingen annan makt som kan ta över från USA när det gäller Israel.
Därför kunde Trump bara försöka skrämma Hamas med hotet om att släppa lös IDF:s våld igen. Långt ifrån att skapa stabilitet i regionen kommer de förnyade stridigheterna i Gaza bara att intensifiera den redan spända situationen i Mellanöstern.
Höjer insatsen
Under tiden har Netanyahu trappat upp förtrycket av palestinierna på Västbanken och gett grönt ljus för fanatiska bosättare att genomföra pogromer med stöd av IDF. Tusentals palestinier på Västbanken har tvingats fly, medan hundratals har dödats. Detta har ytterligare destabiliserat Västbanken och bidragit till den växande ilskan i alla angränsande arabländer.
Netanyahu har i själva verket redan destabiliserat regionen under det senaste året. Genom att utvidga kriget till Libanon 2024 och tvinga Hizbollah att koncentrera sig på sin hemmafront bidrog han till Assads fall i Syrien. De pogromer som Hay’at Tahrir al-Sham-regimen har utfört sedan de kom till makten har redan satt igång en kedja av händelser som sannolikt kommer att leda till ett nytt blodigt inbördeskrig i Syrien.n
Det var uppenbart att Trump visste att Netanyahu skulle återuppta bombningen av Gaza då han, med Storbritanniens goda minne, utförde en massiv attack mot houthierna i Jemen på lördagen den 15 mars. Trump visste att slutet för vapenvilan skulle tvinga houthierna att återuppta sina attacker mot den USA-allierade sjöfarten i Röda havet, i solidaritet med palestinierna.
Trump, som trodde att han kunde hålla tillbaka houthierna genom att hota dem, höjde tonläget genom att hota Iran med ”allvarliga konsekvenser” om houthierna skulle svara med våld. Det enda resultatet har varit att öka spänningarna mellan USA och Iran, eftersom houthierna redan har svarat med att avfyra missiler mot Israel.
Netanyahu har hela tiden försökt dra in USA i ett krig med Iran. Trump har gjort det tydligt att han vill gå i motsatt riktning för att återskapa någon slags stabilitet. Men vad han vill och vad han får är två helt olika saker. Hans attacker mot houthierna och de krav han ställer på den iranska regimen är utformade för att driva förhandlingarna i riktning mot något slags avtal, men det kan sluta med att han destabiliserar hela situationen ytterligare.
Israels interna kris
Netanyahu förklarade att bombningen av Gaza på tisdagen ”bara var början”. Dagen därpå inledde IDF en förnyad markinvasion och återtog territorium som man hade dragit sig tillbaka från i enlighet med villkoren i vapenvilan.
”Flygvapnets attack mot Hamas-terroristerna var bara det första steget”, sade Israels försvarsminister Israel Katz. Han hotade Gaza med ”fullständig förstörelse om inte all israelisk gisslan släpps och Hamas elimineras”. ”Israel kommer att agera med en kraft som ni aldrig tidigare har upplevt”, sade han i ett uttalande.
Att eliminera Hamas är dock mycket lättare sagt än gjort. Israel har gjort sitt yttersta under de senaste 17 månaderna för att göra just detta. Under denna process har man dödat minst 48.000 människor, förstört 90 procent av Gazas hem och reducerat dess infrastruktur till spillror. Hamas har dock inte besegrats. De har visat sig vara otroligt motståndskraftiga och har upplevt en tillströmning av nya rekryter och ett bestående folkligt stöd. Enligt Reuters har ”Hamas rekryterat mellan 10.000 och 15.000 medlemmar sedan kriget mot Israel inleddes”.
Israels folkmordspolitik har gjort en hel befolkning rasande, som inte har något kvar att förlora. Hamas har rekryterat ett nytt skikt av unga krigare, som är desperata att hämnas Israels brott. Detta har varit tydligt under hela konflikten: varhelst IDF:s trupper drog sig tillbaka från Gaza tog Hamas omedelbart tillbaka kontrollen. Hamas kan därför inte bara avlägsnas eller ”elimineras” med våld, utan är intimt förknippat med motståndet och försörjningsmöjligheterna för Gazas befolkning.
Att förlänga konflikten kommer bara att intensifiera den israeliska regimens kris. IDF:s nya stabschef Eval Zamir har antytt att den förnyade markoffensiven skulle kräva flera IDF-divisioner. Detta skulle innebära en ny storskalig mobilisering av reservister.
Yaakov Amidror, tidigare nationell säkerhetsrådgivare till Netanyahu, gav en glimt av vad en sådan ny offensiv skulle kräva av IDF:
”Tidigare hade vi inte tillräckligt med trupper för att ta kontroll över och rensa de områden [vi intog i Gaza]. Vi dödade dem som var där. Men vi drog oss tillbaka efteråt. Nu måste vi gå in i en operation där vi kommer att vara kvar under en längre tid.”
Men stämningen i det israeliska samhället, och i IDF, är alltmer fientligt inställd till att förlänga kriget.
Ett antal opinionsundersökningar på senare tid har visat hur impopulärt kriget – och Netanyahu – har blivit bland ett stort lager av israeler. Som en artikel i den liberala israeliska tidningen Haaretz sammanfattade det, för ”nästan hälften [av israelerna] som inte tror att Israel kan uppnå sina krigsmål, till de 60 procent som vill att Netanyahu ska avgå, till de 73 procent som föredrar ett fullständigt slut på kriget och tillbakadragande från Gaza – finns det någon motivation kvar att kämpa?”
Haaretz noterade att IDF sett hur färre och färre reservister dök upp när de blev inkallade IDF redan i mitten av 2024. Detta förvärrades vid tidpunkten för vapenvilan i januari och fortsatte till och med mars, då: ”endast omkring hälften av reservisterna har inställt sig till många arméenheter”.
Stämningen kommer bara att försämras ytterligare i takt med att fler IDF-soldater återvänder hem dödade eller skadade och om (vilket är troligt) fler israeliska gisslan dör.
Frågan om den israeliska gisslan har varit en av de viktigaste frågorna i Israel under hela konflikten. Men allteftersom kriget har dragit ut på tiden och allt fler gisslan har dött, har det blivit allt tydligare att Netanyahu är mer intresserad av att förlänga konflikten av personliga skäl än av att rädda gisslans liv.
The Hostage and Missing Families Forum gjorde till exempel ett uttalande efter tisdagens attacker där man sade sig vara ”chockade, arga och rädda” över att vapenvilan brutits. Forumet anklagade Netanyahus regering för att ”avsiktligt störa processen för att återföra våra nära och kära”, vilket skulle kunna äventyra deras liv.
På samma sätt skrev Yair Golan, ledare för Labourpartiet i Israel, på X: ”Soldaterna vid fronten och gisslan i Gaza är bara brickor i [Netanyahus] överlevnadsspel”.
Samtidigt har Netanyahu väckt en massiv ilska på grund av sina planer att avskeda Ronan Bar, chef för den interna säkerhetstjänsten Shin Bet, samt Gali Baharav-Miara, Israels justitieminister; en hård kritiker av honom.
Shin Bet höll på att utreda tre av Netanyahus rådgivare för anklagelser om att ha tagit emot pengar från Qatar, varav två sedan greps av polis i veckan. Bar var dock redan någon som Netanyahu siktat in sig på, på grund av Shin Bets hårda kritik av Netanyahu i deras utredning av säkerhetsbristerna innan den 7 oktober.
Avskedandet av Bar ses därför av många som ytterligare ett försök från Netanyahu att rensa den israeliska staten från sina kritiker som därmed blåser nytt liv i Israels konstitutionella kris. Vissa menar till och med att det senaste bombardemanget av Gaza är ett sätt att avleda uppmärksamheten från detta. På tisdagskvällen den 19 mars gick 40.000 människor ut på gatorna i Tel Aviv för att protestera mot den senaste avskedandet av Bar, samtidigt som demonstrationer bröt ut i andra israeliska städer. Demonstranterna rasade mot både Netanyahus maktmissbruk och hans återupptagande av kriget.
Ingen lösning under kapitalismen
I januari fanns det stora förhoppningar om att det helvete som Gazas befolkning utsatts för äntligen skulle lindras – om än bara delvis. Dessa förhoppningar har krossats på ett grymt sätt den här veckan.
Så länge Netanyahu klamrar sig fast vid makten har han ett intresse av att förlänga konflikten. Men han leker med elden – en eld som hotar att sprida sig utom hans kontroll och uppsluka hela regionen.
Även om det fortfarande finns ett starkt stöd för sionismen i Israel visar Netanyahu och hans allierade på yttersta högerkanten i praktiken att det inte finns någon verklig ”säkerhet” för judarna så länge det palestinska folket förtrycks. Deras intensifiering av kriget kommer inte att eliminera Hamas, och inte heller till att gisslan friges. Däremot kommer det att intensifiera krisen inom Israel, ekonomiskt, socialt och militärt.
Samtidigt kommer de arabiska massornas ilska gentemot regimerna i Egypten och Jordanien att öka i takt med att dödssiffran för den förnyade belägringen och bombningen av Gaza börjar stiga, eftersom de korrekt ses som medansvariga. Det är inte otänkbart att detta vid en viss tidpunkt kommer att utlösa en ny våg av arabiska revolutioner.
I väst blir det allt tydligare för miljontals människor att imperialisterna inte har någon lösning på denna kris. Faktum är att Trumps, Starmers, Macrons och de andras medverkan till att stödja Israels folkmord bara kommer att skapa mer avsky bland arbetare och ungdomar ju längre det drar ut på tiden. Den borgerliga demokratins leende mask avslöjas för vad den verkligen är – en fasad för den hänsynslösa utsugningen av världens arbetare och fattiga av ett gäng miljardärer, som är villiga att gå hur långt som helst för att försvara sina intressen.
Palestinierna har rätt till ett hemland. Men ingen gör egentligen något konkret för att uppnå detta. De västerländska imperialisterna, både i Nordamerika och i Europa, har stöttat Netanyahus folkmord. De lokala arabiska regimerna har på ett eller annat sätt antingen direkt samarbetat med Israel eller bara uttalat tomma floskler om behovet av en palestinsk stat. Dessa är inte på något sätt det palestinska folkets vänner.
Och ändå sympatiserar och stöder miljontals vanliga arbetare, ungdomar, fattiga och förtryckta i hela Mellanöstern sina bröder och systrar i Palestina. Endast ett revolutionärt störtande av alla de ansvariga – imperialisterna, sionisterna och deras medbrottsliga regimer i hela Mellanöstern – kan skapa de nödvändiga förutsättningarna för en verklig befrielse av Palestina och ett slut på fasorna och blodsutgjutelsen.