Den stora skogsarbetarstrejken 1975

”Våra motståndare är starka. De kan jämte sina bundsförvanter ställa hela det svenska kapitalistiska systemet mot oss … Men vi räds inte denna starka motståndare. Vi har nämligen en kraft att sätta emot som ingenting kan krossa, om vi bara lyckas mobilisera den i största utsträckning: ARBETARSOLIDARITETEN!”

Så uttalade sig stormötet i Älvsbyn under upptakten till Skogsarbetarstrejken 1975, som var den dittills största segerrika strejken i Sveriges historia. Vid strejkens höjdpunkt hade 15.000 skogsarbetare lagt ned sitt arbete och över hela landet samlades det in pengar och hölls solidaritetsmöten. Skogsarbetarna var tvungna att inte bara kämpa emot kapitalisterna utan också mot sin egen förbundsledning, som vid varje steg försökte hålla tillbaka kampen.

Under slutet av 1950-talet ökade mekaniseringen och rationaliseringen av skogsbruket. Från att ha arbetat med såg, yxa och häst började motorsågar och traktorer att introduceras för att effektivisera arbetet.

Arbetsförhållandena för skogsarbetare hade alltid varit mycket hårda, men införandet av nya verktyg bidrog inte till att förenkla arbetet utan ökade bara exploateringen. Trots att antalet verksamma skogsarbetare minskade med hälften mellan 1950 och 1975 så fördubblades produktionen. Bara under 1974, året innan strejken, hade skogsindustrins vinster ökat med 210 procent till 5 miljarder – en vinst på 60 000 kronor per arbetare.

I kombination med ackordsystemet, som innebar att arbetarna fick betalt per fälld stock, innebar mekaniseringen en ökad press. Varje person var tvungen att fälla fler träd per dag för att komma upp i en lön som gick att leva på. Under vintern var de tvungna att skotta sig ner till roten genom snön, och sedan själva göra jobbet som hästarna tidigare gjort med att dra stockarna till maskinerna eller älven.

Man introducerade skiftgång och införde en ny typ av klocka: ett skakur, som skulle registrera hur mycket maskinerna var igång. Vissa företag sålde av skogsmaskiner och lät arbetare driva avverkningen på entreprenad för att slippa betala arbetsgivaravgifter och reparationskostnader.

Skogsarbetaren Alf Svakko, som jobbat i skogen sedan han var 12 år gammal, minns tillbaka:

”Det var omänskliga förhållanden ibland. Var det för mycket snö tvingades vi stanna hemma och förlorade pengar. Det var många som var verkligt illa utsatta. Lönen gick upp och ned. Fick man hugga i fin, välskött skog så gick det bra, då fick man ihop ackordet. Men vi var mycket ute på öarna i Luleå skärgård och högg i skog som tillhörde privatpersoner och då var det värre. Snårigt och granar med kvistar ända ner i backen. Djup snö som måste grävas bort innan vi kunde börja såga. Och du vet när man fäller så mycket, då försvinner skyddsspärren. Man glömmer bort att det är ett farligt jobb. Man hör inget genom motorsågsbullret och hörselkåporna, man bara fäller och fäller.” (”Arbetarna som vägrade vänta”, Dagens arbete, 2015)

Skakningarna förstörde arbetarnas ryggar. Kylan gav dem kärlkramp. Avgaserna gjorde dem sjuka. Bullret från maskinerna försämrade deras hörsel. Ljudet kunde vara så högt att de inte hörde varandras varningsrop, vilket ledde till att folk skadades under fallande träd. Det var först under mitten av sjuttiotalet som man introducerade enkla säkerhetsanordningar som kastskydd, som ska förhindra att sågen far upp mot ansiktet, och uppvärmda handtag för att förebygga kärlkramp. ”Det var vi skogsarbetare som fick prova ut motorsågarna åt maskintillverkarna,” sa en arbetare.

I slutet av 1960-talet skedde 8000 olyckor på ett år, och under det värsta året, 1967, skedde 11 000 olyckor och 38 arbetare dödades. I början på 1970-talet var yrkesskadorna fem gånger högre bland skogsarbetare än på resten av arbetsmarknaden. Arbetarnas hälsa offrades hänsynslöst.

Kampen för månadslön

I takt med att exploateringen ökade, växte också skogsarbetarnas viktigaste krav fram: ett avskaffande av ackordsystemet och införandet av fast månadslön. Majoriteten, runt 27 000 arbetare 1970, var organiserade i Skogsarbetareförbundet och varje år blev antalet motioner på förbundets kongress om att införa månadslön fler: från 1 motion 1965, till 30 motioner 1969.

I en undersökning 1970 ansåg 72,4 procent av medlemmarna i Skogsarbetareförbundet att månadslön skulle införas omedelbart inom samtliga delar av skogsbruket.

Samtidigt övergick man till en ny måttenhet – från tum till centimeter – vilket innebar försämrade inkomster. 500 arbetare i Hälsingland och Härjedalen gick ut i strejk och vann ett ”prov-avtal” med 21,25 kronors dagslön.

I februari 1971 strejkade över 1100 arbetare för månadslön i Åsele och Överkalix. En viktig fråga var kravet på fria verktyg. Tidigare hade arbetarna själva köpt in sina verktyg och fått göra 15 procents skatteavdrag på inkomsten för att täcka det. Enligt en ändring med start juli 1972 skulle arbetsgivaren stå för verktygskostnader och lönen skulle sänkas med motsvarande ett 12-procentigt avdrag. Det innebar en ren lönesänkning.

Åselestrejken fick direkt en stor anslutning och det bröt ut många mindre strejker mot usla löner och arbetsförhållanden. Efter strejken tillsattes en grupp som skulle utreda löneformerna med representanter från arbetsgivaren och facket.

Två år senare (1973) återkom gruppen med en rapport som spreds i 5000 exemplar bland fackets medlemmar och visade vilka löneskillnader som fanns bland skogsarbetare. På Skogs kongress samma år skickades hela 63 motioner om att införa månadslön, vilket blev kongressens huvudfråga. Men topparna i facket försökte hålla tillbaka arbetarnas krav, däribland förbundsordförande Sixten Bäckström:

”Man ska inte drömma om att man får en större löneförhöjning om man förhandlar om en ändring av lönesystemet på ett sätt som arbetsgivaren inte vill ha.”

Förbundets nya linje blev att begära förhandlingar om månadslön. Men förhandlarna svek arbetarna. Under våren 1974 presenterades det nya avtalet för omröstning bland medlemmarna, men avtalet innehöll bara en fast löneandel bestående av låga 1,27 kronor i timmen och månadslönen var dessutom meritvärderad.

Eftersom detta trots allt inneburit vissa förbättringar, gjorde arbetsgivarna allt för att ja-sidan skulle förlora. Man ställde krav på regler där ja-sidan behövde få minst 75 procent av rösterna, och de som inte röstade alls skulle räknas som nej-röster. Detta var ett fullständigt odemokratiskt förfarande som den fackliga ledningen hade gått med på. Trots dessa manövrer röstade 65,5 procent för. Detta nådde inte gränsen för att avtalet skulle antas, men arbetarnas ilska över den odemokratiska omröstningen pressade ändå arbetsgivarna att prova månadslön inom två förvaltningar: i Lycksele och Korpilombolo.

Klassamarbetets grundval

Fackledningens odemokratiska metoder kom inte som en blixt från klar himmel. Från att ha varit 1000 avdelningar 1950 hade Skogsarbetareförbundet reducerats till bara 20 storavdelningar. Detta innebar att makten över förbundet flyttat längre och längre ifrån medlemmarna och koncentrerats i händerna på ett krympande antal förtroendevalda och ombudsmän. Denna process pågick inom hela LO, och gjorde att den fackliga byråkratins makt växte.

Under efterkrigstiden fanns det en ekonomisk grund för detta. Det faktum att Sverige kommit oskadat ur kriget gjorde att de svenska kapitalisterna kunde exportera för rekordvinster och ändå tänka sig att ge eftergifter till arbetarna i stället för att riskera öppen klasskamp. Sida vid sida med den fackliga byråkratin växte samarbetet med näringslivets toppar: klassamarbetet och ”samförståndsandan” mellan arbetsgivare och arbetarorganisationer.

Skogsarbetareförbundets förbundsordförande 1947–1962 Charles Winroth gav ett typexempel på detta synsätt i en artikel 1956:

”Tack vare motoriseringen och mekaniseringen kommer skogsarbetaren att ha arbete året runt, eftersom de dyrbara maskinerna måste förräntas och därför utnyttjas. Han kommer troligtvis att känna en trygghet i tillvaron, som forna tiders skogsarbetare inte vågade drömma om. Den moderna skogsarbetaren räknar med att rationaliseringen skall möjliggöra en lönesättning som ger bättre inkomster i framtiden än vad som nu är fallet. Med andra ord: Framtidens skogsarbetare får det bättre socialt och ekonomiskt än våra dagars.” (citerat ur Johnny Hjelm, Skogsarbetarna och motorsågen – en studie av arbetsliv och teknisk förändring, 1991)

I stället för att mana till kollektiv kamp för bättre villkor, manade alltså fackföreningsledningen arbetarna till att sätta sin tillit till den teknologi arbetsgivarna införde. Detta lämnade arbetarna försvarslösa inför den ökande exploateringen.

Avtalsrörelsen 1975: Konflikten trappas upp

De höga vinsterna för skogsbolagen och den höga arbetslösheten inom yrket (ungefär sex procent) gjorde att arbetsgivarna kunde gå ut med hårda bud i avtalsrörelsen 1975.
Samtidigt ledde pressen underifrån till att facket påbörjade förhandlingar med arbetsgivarna om en långsam ökning av månadslöneandelen.

På ett möte med 200 arbetare i Arjeplog den 29 januari antogs bland annat följande krav: minst 4000 kronor i månadslön, slopa meritvärderingen och förhandla bara utan fredsplikt. De skickade ett uttalande till förhandlarna och deras kravlista spreds tillsammans med en namninsamling för månadslön med 611 underskrifter från arbetarna i Kalixälven.

Under februari och början av mars hölls flera andra stormöten och demonstrationer i bland annat Arvidsjaur, Norsjö och Åsele. Ett stormöte och demonstration i Älvsbyn med 1500 deltagare ställde krav på månadslön i hela trädprisområdet, ett avskaffande av meritvärderingssystemet och en traktamenteshöjning från 5 kronor om dagen till 25 kronor. De satte 8 mars som sista dagen för arbetsgivarna att ge bindande löften, annars skulle storstrejk bryta ut.

Uttalandet från Älvsbymötet visade den radikala stämningen:

”TILL SVERIGES ARBETARE!

Vi skogsarbetare står nu inför den största konflikt vi någonsin haft med våra arbetsgivare, och vi ämnar kämpa till det yttersta för våra krav, främst då månadslön utan meritvärdering.

Vi har otaliga gånger framfört detta krav och vi har använt alla metoder som står till buds inom ramen för fackligt arbete, utom strejk, för att bli hörsammade.

Tyvärr har resultatet av alla ansträngningar blivit endast mycket små framsteg. Då vi nu har anledning att frukta, att även årets avtalsrörelse skall bli en ny stor besvikelse för oss, så har vi tillgripit strejk i skogen för att bryta arbetsgivarnas motstånd. När vi gör det, är det inte för strejkens egen skull, ej heller i desperation eller i behov av att ytterligare demonstrera vårt missnöje. Då vi blåste till strid, var det för att vinna seger, och vi vet vad vi gett oss in i.

Våra motståndare är starka. De kan jämte sina bundsförvanter ställa hela det svenska kapitalistiska systemet mot oss. De behärskar stora delar av vårt lands naturtillgångar, nästan allt av fabriker, varv och verkstäder, många storbanker och multinationellt kapital. Dessutom har de direkt och indirekt inflytande över stora delar av massmedia.

Men vi rädes inte denna starka motståndare. Vi har nämligen en kraft att sätta emot som ingenting kan krossa, om vi bara lyckas mobilisera den i största utsträckning: ARBETARSOLIDARITETEN!

Vi vädjar därför till Sveriges samtliga arbetare att stödja vår strejk:

Håll möten inom edra föreningar, fackliga och politiska!

Stöd skogsarbetarnas krav om månadslön!

Med kamphälsning: Strejkkommittén”

Den 28 februari löpte kollektivavtalet ut, vilket innebar att en eventuell kommande strejk inte längre stred mot avtalet.

Trots kampviljan godkände facket ett skambud från arbetsgivarna den 6 mars. Det nya avtalet skulle innebära månadslön i Norrbotten (Norrbottensavtalet) och beröra cirka 3500 arbetare, medan arbetarna i Västerbotten endast skulle få fast lön till 65 procent (Västerbottensavtalet). Båda lönerna skulle vara meritvärderade.

Detta försök från arbetsgivarna att splittra arbetarna i Västerbotten och Norrbotten avvisades ute på arbetsplatserna. I Boden beslutade representanter från sex storavdelningar att man skulle ställa sig bakom en eventuell strejk om arbetsplatser i resten av trädprisområdet strejkade.

Under den följande veckan hölls en mängd stormöten och avdelningsmöten i Västerbotten och Jämtland som avvisade arbetsgivarens bud. I Hoting krävde ett möte med ett hundratal deltagare att månadslön skulle införas innan 25 mars. I Åsele och Nordsjö hölls stormöten med 350 respektive 250 deltagare som också anslöt sig. I Holmsund ställde sig mötet positiva till strejk och bytte ut fackordföranden som var emot. Man beslöt sig också för att avsätta 20 000 kronor av strejkkassan vid en möjlig strejk.

Strejken inleds

”Jag var bergsäker på att vi skulle vinna. Industrin behövde virket, de skulle förlora mycket pengar på att inte gå med på vårt krav. Vi hade nog den stora gruvstrejken några år tidigare att tacka för beslutsamheten och sammanhållningen. Vi såg att de lyckades, då kunde vi också.” (skogsarbetaren Alf Svakko i ”Arbetarna som vägrade vänta”, Dagens arbete, 2015)

Den 16 mars hölls ett möte i Lycksele med 250 personer och representanter för fem storavdelningar i trädprisområdet, där man beslutade om storstrejk om man inte fått till förhandlingar innan den 21 mars klockan 16:00.

Detta var arbetarnas kravlista:

  • Månadslön på minst 4000 kronor
  • Slopande av meritvärderingen
  • Traktamente på 25 kronor per dag
  • Bättre milpengar
  • Förhandlingar utan fredsplikt
  • Nej till varje form av blandackord
  • Fem veckors semester åt alla
  • Allmän medlemsomröstning innan något avtalsförslag skrivs under
  • Totalstrejk om inte arbetsköparna ger bindande garantier för att det nuvarande lönesystemet ska ersättas med fast månadslön

Tre dagar senare uttalade sig flera avdelningsstyrelser emot strejken i olika lokaltidningar. De varnade för ”vild strejk” och uppmanade medlemmarna att ”slå vakt om den fackliga demokratin och hålla stadgar i helgd, vilket är förutsättningen för framgång i vårt arbete”.

Men efter att ha kämpat för månadslön i mer än tio år genom möten, motioner, namninsamlingar och demonstrationer hade arbetarna tröttnat på ledningens förhalande.

På fredagen den 21 mars klockan 16:00, en kvart före arbetsdagens slut, stannade motorsågarna och de stora maskinerna, och strejken var ett faktum.

 

Strejkvakter. Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369
Strejkvakter. Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369

Under samma helg beslutade årsmötet i bland annat Arvidsjaur och avdelning 26 i Skellefteå att ansluta sig till strejken. När förbundsstyrelsens representant Albin Agebro gick upp i talarstolen för att ge deras syn på avtalsläget blev han besvarad med ”sluta svamla, annars kastar vi ut dig”.

Den centrala strejkkommittén samlades på onsdagen den 26 mars. Den bestod av 26 representanter: två från varje avdelning inom trädprisområdet och två från syndikalistiska SAC.

Förbundsledningen skulle komma att motsätta sig de strejkande vid varje steg på vägen. I början av april sa Skogs ordförande Sixten Bäckström att lönenivån var den mest angelägna frågan och att formen (fast månadslön) endast var sekundär. Hans inställning gick emot arbetarnas. Två dagar senare träffades strejkkommittén och man skärpte kraven. Nu krävde man bindande löfte om fast månadslön i hela strejkområdet innan en återgång till arbetet skulle kunna bli aktuell. Efter att fler grupper anslutit sig beräknade strejkkommittén att 15 000 arbetare var ute i strejk (6 april).

Solidariteten

Strejken fick stort stöd. Runtom i landet bildades ett hundratal stödkommittéer. Det hölls över 120 möten, de flesta välbesökta, med talare från strejkkommittén som reste runt för att informera och söka stöd. Flera demonstrationer anordnades också. Skogsarbetarna sålde ”skogstian” som var ett bevis på att man skänkt tio kronor till strejkkassan. Den såldes i tusentals exemplar över hela landet.

Insamling till de strejkande arbetarna. Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369
Insamling till de strejkande arbetarna. Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369

Det ökade stödet gjorde det också svårare för förbundsstyrelsen att motarbeta strejken, när fler och fler förbund satte press på dem. Som Jan Frykholm från Arvidsjaur uttryckte det:

”Det växande stödet från massorna hade en tämligen stor betydelse för att få arbetsköparna så snabbt på knä. Skogsbolaget, LO-ledningen och ledningen för Skogsarbetareförbundet förstod att en fortsatt strejk skulle betyda ett växande stöd från arbetarklassen.”

Sverker Thyr från Hälsingland berättade efter strejken vilken stämning som rådde och vilken sammanhållning som fanns:

”Vi ordnade fester och samkväm, sålde ’skogstior’ och organiserade gäng som for söderut för att rulla upp strejken. När vi hade segerfesten var det många som sa att dom skulle sakna den tiden som hade varit. Dom kontakter som knöts på det personliga planet kommer aldrig att lösas upp. Själv har jag aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Om alla hade haft en fru som jag hade det inte varit några problem. Hon hotade med att jag skulle få förskäraren i ryggen om jag gick tillbaka. Hon berättade bara vad hon skulle spara in på. Jag vet inte hur hon trollade och grejade, men det gick. Strejken lärde mej något som jag kommer att ha nytta av nästa gång. Man ska dra in hela familjen i konflikten, man ska inte kämpa ensam.”

Redan i början av april hade man samlat in 50 000 kronor till kampfonden och i början av maj hade man nått över en miljon. Vid strejkens slut hade man fått in över 2,7 miljoner kronor.

Stora summor kom från arbetargrupper som själva precis varit i strejk och sett sin egen fackledning överge dem. Gruvarbetarna i Malmfälten som mötte en enorm solidaritet i gruvstrejken 1969-70 bidrog med 200 000 kronor, städerskorna som strejkat samma år stöttade med 50 000 och hamnarbetarna med 20 000.

Stöduttalanden strömmade in från alla håll. Totalt fick man in över 300 stycken från fackförbund och politiska och ideella organisationer.

Förbundsledningen får slut på strejken

När strejken pågått i ungefär en månad började kapitalisternas vinster att påverkas på allvar. Mo & Domsjö klarade sig bara genom att importera flis från Sovjetunionen, vilket i praktiken innebar att Sovjetunionen under stalinisternas byråkratiska diktatur tog kapitalets sida och agerade strejkbrytare.

LO-tidningen Fackföreningsrörelsen skrev i slutet av april:

”Skogsarbetarstrejken har, som Sixten Bäckström flera gånger påpekat, kommit vid fel tidpunkt. Just som man tagit ett avgörande steg på vägen mot allmän månadslön i skogen, går skogsarbetarna i strejk. Det ökar inte fackförbundets möjligheter att avtalsvägen flytta fram sina positioner och förverkliga medlemmarnas krav.”

Men tvärtom var det just strejkens omfattning och stöd som gjorde att arbetsgivarna tvingades till förhandlingsbordet.På första maj genomfördes demonstrationer runtom i landet till stöd för skogsarbetarna, trots att LO och Socialdemokraterna försökte att dölja att kampen pågick genom att systematiskt undvika deras paroller. I Ljusdal anordnade skogsarbetarna själva en demonstration med 1500 deltagare, med parollen ”För skogsarbetarnas seger”.

Demonstration. Vi vill ha månadslön! Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369
Demonstration. Vi vill ha månadslön! Fotograf: Okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369

Några dagar senare återupptogs förhandlingarna mellan Skogs och arbetsgivarna, efter att det centrala avtalet mellan LO och Svenska arbetsgivarföreningen (numera Svenskt näringsliv) tecknats. Precis som under hela strejken drev förbundsstyrelsen bara delfrågor. Nu drev de själva till exempel frågan om månadslön endast för maskinförarna i de fyra nordligaste länen i stället för att kräva månadslön för alla, vilket var det strejken gällde. Detta agerande från förbundsstyrelsen syftade till att splittra arbetarna längs yrkes- och regionslinjer.

Den 13 maj kom arbetsgivaren med sitt bud. Ingenting sades om månadslön men man vidhöll att Norrbottensavtalet från 6 mars skulle gälla. Två dagar senare strandade förhandlingarna och regeringen tillsatte en medlingskommission.

Tidigt på morgonen den 28 maj slöt förbundsledningen en preliminär uppgörelse med arbetsgivarna. I pressmeddelandet verkade kravet på fast månadslön ha blivit tillgodosett. Men när avtalet blev känt i sin helhet visade det sig att resultatet blivit 85 procent fast lön, som dessutom var meritvärderad. Arbetarna hade krävt löner på minst 4000 kronor i månaden, men det skulle inte ens de bäst betalda arbetarna komma upp i.

Strejkkommittén möttes den 31 maj i Skellefteå. De konstaterade att det nya avtalet inte kunde anses vara en fullständig seger och slog fast att kampen för månadslön bör fortsätta. Likväl beslutade man enhälligt att rekommendera återgång till arbetet – efter drygt två månader och 337 890 förlorade arbetsdagar. Strejken var över.

Strejken över. Gunnar Holmgren omfamnar strejkkommitténs Paul Lestander. Fotograf: Thos Lindgren/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369
Strejken över. Gunnar Holmgren omfamnar strejkkommitténs Paul Lestander. Fotograf: Thos Lindgren/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369

Lärdomar

”Strejken visade den oerhörda styrka som finns i den gemensamma kampen och den kändes rakt genom ryggmärgen. Strejken innebar en skjuts som jag varken har upplevt före eller efter. Det var en glädje och styrka som var otrolig. Jag kommer ihåg en gammal skogsarbetare på 60 år. Han sa: ’Att jag fick räta på ryggen en sista gång.’ Sånt är oförglömligt. Det är sådana händelser som håller visionerna om ett rättvisare och socialistiskt samhälle vid liv. Personligen betydde strejken enormt mycket för mej. Jag mognade och blev visare och gladare. Strejken innebar ett personligt lyft.” (Gunnar Asplund, skogsarbetare och medlem av centrala strejkkommittén för Hälsingland/Härjedalen, i Nu eller aldrig av Ragnar Järhult, 1981)

Strejkresultatet hade stor effekt på arbetarnas liv. På vissa arbetsplatser lyckades man förhandla bort ackorden lokalt. På vissa ställen delade arbetslag upp det man huggit tillsammans så att alla fick lika mycket i ackord.

Redan 1977 gjordes en undersökning som visade att antalet olycksfall hade minskat, att hälsan var bättre och att arbetet utfördes bättre.

Men det var bara en delvis seger. Många av de usla arbetsförhållandena som man strejkat mot, som skakur på skogsmaskinerna, låg kvar i många år. Ett nytt krav i det nya avtalet var att arbetare som blev sjuka behövde visa upp läkarintyg redan från första sjukdagen.

Under 1980 års avtalsrörelse förhandlade fackledningen bort stora delar av det man vunnit 1975 och accepterade att tre olika lönenivåer introducerades: en med helt fast lön, en med 25 procents ackord och en med 45 procents ackord.

Precis som under gruvstrejken 1969–70 hade staten ställt sig bakom kapitalisterna. Palmeregeringen gjorde inga direkta ingripanden men de statliga skogsbrukande företagen Domänverket och Assi stöttade arbetsgivarna. Domänverket hotade arbetare i Umeåregionen om att ställas inför disciplinnämnden ifall de gick ut i strejk. AMS (dåvarande Arbetsförmedlingen) höll kurser om skogsvård och plantering för kvinnor och försökte rekrytera arbetarnas fruar som strejkbrytare.

Men allra störst motstånd kom från de egna fackrepresentanterna. Vid varje steg på vägen ville ledningen undvika strejk och ignorerade medlemmarnas krav. Även lokalt, särskilt i regionerna nära förbundskontoret i Gävle, saboterade fackliga funktionärer strejken genom att exempelvis organisera separata fackmöten samtidigt som de strejkande höll stormöten. På vissa håll lyckades arbetarna byta ut sina gamla representanter och lyckades få sina klubbar att officiellt stötta strejken.

De strejkande satte medvetet press på ledningen för att få med sig de arbetare som väntade på ledningens kommando och på så sätt få med sig hela förbundet. Detta gjorde att ledningen inte kunde anklaga de som ville gå ut i strejk för att försöka kringgå facket. Detta bidrog till att upprätthålla enheten bland arbetarna, samtidigt som det avslöjade de ledare som inte ville ta strid för medlemmarna.

Långt efter strejken försvarade förbundsledningen fortfarande sitt svek 1975. De menade att arbetarna ändå skulle fått månadslön om de bara hade väntat på ledningens förhandlingar. De hetsade mot hur ”vilt” och ”stadgevidrigt” strejken beslutats – trots att den bestämts om på stormöten med majoritetens stöd.

Gunnar Holmgren, som var medlem i strejkkomiteén, svarade på anklagelserna:

”… hur ska alla stadgar kunna tillämpas i detta sammanhang, när vi går ut i en sån här kamp? Vi som jobbat i ett sånt här yrke, där utslagningen varit så fruktansvärt stor, där olyckorna bara steg och där svårighetsgraden för olyckorna var större än inom andra jobb? Där många fått lämna skogen mer eller mindre som invalider redan i 40-årsåldern?”

När centrala strejkkommittén utvärderade vad som varit nyckeln till strejkens framgång sammanfattar de det på följande vis:

”Skogsstrejkens förutsättning att lyckas var en total enighet om kampmål och metoder. Inom de strejkandes led finns många politiska uppfattningar. Vi ville dock undvika att dessa åsiktsskillnader skulle påverka vår enhet. Därför beslöt strejkkommittén enhälligt uttala att strejken är partipolitiskt neutral. Däremot är den politisk i sin kamp för de arbetandes intressen!”

Denna enighet uppnåddes dock inte utan motstånd inom rörelsen. Till exempel förespråkade partiledningen för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) att partiet skulle bilda egna stödkommittéer, som bara var öppna för samarbete med LO-sektionerna. Men eftersom LO-sektionerna inte ville stötta skogsarbetarna så innebar det i praktiken att VPK bildade egna stödkommittéer på partipolitisk grund, vilket splittrade solidaritetskampanjerna på flera orter.

Ledande VPK:are var även emot att den centrala stödkommittén, som bildats av partiet, skulle betala resor för två skogsarbetare från strejkkommittén till Stockholm, för att besöka Stockholms universitet, Hamnarbetarförbundet och DN-Expressens personalklubb. Det var först när en enskild kamrat i den centrala stödkommittén erbjöd sig att betala för deras resor själv som de vek sig.

Samarbete över politiska gränser är nödvändiga under en strejk, för att samla så många som möjligt för seger. Skogsarbetarna insåg detta, och samarbetet mellan socialdemokrater, kommunister och syndikalister var en styrka.

För en kämpande fackföreningsrörelse!

Det enda sättet att lösa problemen arbetare står inför på arbetsplatserna är att binda samman arbetare i alla sektorer. Och utmärkande i skogsarbetarstrejken var just solidariteten som kom från arbetare i andra sektorer. Marxister förklarar att kampen i förlängningen även måste knyta an till den bredare kampen mot hela det kapitalistiska systemet, om man ska få igenom varaktiga förbättringar. Detta är ännu mera fallet under dagens period av djup kapitalistisk kris.

De snart 50 år som gått sedan skogsarbetarstrejken har bara gjort de stora förbunden mer toppstyrda och ledningen mindre villig att kämpa för sina medlemmars intressen. Men arbetarklassen i Sverige kommer inte låta sig hållas tillbaka för evigt. Precis som på 1970-talet kommer man att tvingas ut i strejk och kamp igen.

Men nu har vi inte genomgått två årtionden av ekonomisk tillväxt, där reformer har skapat stora illusioner i det kapitalistiska systemet hos många arbetare. Nu har vi tvärtom 30 år av nedskärningar bakom oss, som i stor utsträckning genomförts av Socialdemokraterna, samtidigt som LO-ledningen hållit tillbaka den fackliga kampen. Detta har varit en bidragande faktor till att klasskampen i Sverige än så länge utvecklats långsammare än i resten av världen.

Förr eller senare kommer ilskan över kapitalisternas attacker att leda till att arbetare måste kämpa tillbaka, och vi kommer att behöva ersätta de arbetarledare som vägrar att leda kamp. En viktig strid kommer att handla om att återinföra medlemsdemokratin i fackföreningarna, vilket är förutsättningen för verkligt kämpande fackföreningar. De vanliga medlemmarnas initiativ underifrån och kampviljan ute på arbetsplatserna är vår klass viktigaste resurs. I detta är skogsarbetarstrejken en verklig inspiration, med lärdomar som förbereder oss för framtida klasstrider.


Bilderna kommer från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369. Vi har försökt kontakta upphovsrättsinnehavare. Om det finns någon som har anspråk på upphovsrättigheter i denna skrift vänligen kontakta redaktionen.


Benjamin Roobol

Oscar Gunnarsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,325FöljareFölj
1,114FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna