Den förrådda revolutionen – ett marxistiskt mästerverk

För den som på allvar vill krossa kapitalismen, är förståelsen för Sovjetunionens utveckling oundgänglig. Detta gör Trotskijs Den förrådda revolutionen till ett av de absolut viktigaste marxistiska verken. Som Alan Woods förklarar i denna introduktion till den brittiska upplagan, visade Trotskij sex årtionden på förhand hur och varför kapitalismen skulle återinföras om inte arbetarklassen störtade byråkratin. Genom att nu återpublicera boken, hoppas vi bidra till att skola en ny generation revolutionärer för de uppgifter som kapitalismens kris ställer på dagordningen.

Beställ boken på www.stormklockan.nu


För marxister var oktoberrevolutionen 1917 den enskilt största händelsen i människans historia. Om vi bortser från den kortlivade men heroiska Pariskommunen, var detta första gången som arbetarklassen lyckades störta sina förtryckare och åtminstone påbörja den socialistiska samhällsomvandlingen. 

Som Trotskij påpekade i Den förrådda revolutionen, visade socialismen för första gången verkligen sin vitalitet, “inte genom Das Kapital, utan på en industriell arena, som omfattar en sjättedel av jordens yta – inte på dialektikens språk utan på stålets, cementets och elektricitetens språk.” Den nationaliserade planekonomi som oktoberrevolutionen etablerat, lyckades på en anmärkningsvärt kort tid omvandla en ekonomi som var lika underutvecklad som den i Pakistan idag, till att bli den näst mäktigaste nationen på jorden. 

Den bolsjevikiska revolutionen har därför fullständigt rättfärdigats av historien. Men revolutionen ägde inte rum i ett avancerat kapitalistiskt land, som Marx väntat sig, utan i halvfeodala tsaristiska Ryssland, som var fruktansvärt underutvecklat. För att ge en ungefärlig bild av de villkor som bolsjevikerna stod inför, räcker det att påpeka att bara under 1920, på ett år, svalt sex miljoner människor ihjäl i Sovjetryssland. 

Socialismens materiella förutsättningar

Marx och Engels förklarade för länge sedan att socialismen – ett klasslöst samhälle – förutsätter vissa materiella omständigheter för att kunna existera. Socialismen kräver en högre utveckling av produktivkrafterna än det mest avancerade kapitalistiska landet (exempelvis USA). Bara på grundval av högt utvecklad industri, jordbruk, vetenskap och teknologi är det möjligt att garantera villkoren för människors fria utveckling, med början i en kraftig arbetstidsförkortning: villkoret för arbetarklassens deltagande i samhällets demokratiska styre och administration. 

Engels påpekade att om konst, vetenskap och regeringsmakt är ett monopol för minoriteten i ett samhälle, så kommer denna minoritet att använda och missbruka denna ställning i sina egna intressen. Lenin såg snabbt faran för att revolutionen skulle degenerera byråkratiskt under ett tillstånd av allmän underutveckling. I Staten och revolutionen, som skrevs 1917, utarbetade han de grundläggande förutsättningarna – inte för socialism eller kommunism – utan för den första perioden efter revolutionen, övergångsperioden mellan kapitalismen och socialismen. Dessa var:

  1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer. 
  2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.
  3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.
  4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter: ”När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.”

Detta är ett färdigt program för arbetardemokrati. Det är direkt riktat mot faran för byråkratisering. Det blev också grundvalen för 1919 års partiprogram. Tvärtemot vad socialismens fiender säger, var Lenins och Trotskijs Sovjetryssland den mest demokratiska regimen i historien. 

Men den sovjetbaserade arbetardemokrati som oktoberrevolutionen etablerade, kunde inte överleva under den ohyggliga materiella nöd och kulturella underutveckling som rådde. Efter Lenins död skedde en tillbakagång. De byråkrater som kuvats av arbetarnas massrörelse började återigen göra sig gällande, och vässade armbågarna för att åsidosätta de utmattade arbetarna och höja sig över samhället som en ny privilegierad härskande kast. 

Vid 1930-talets början hade hela Lenins ovannämnda program avskaffats. Under Stalins ledning undergick arbetarstaten en process av byråkratisk degenerering som slutade i att en monstruös totalitär regim etablerades och att det leninistiska partiet fysiskt utraderades. Sättet som denna politiska kontrarevolution ägde rum på, förklarades av Trotskij i Den förrådda revolutionen

Ett nytt fenomen

1936 var fenomenet stalinism helt nytt och oväntat. Det var varken förklarat eller förutsett i Marx och Engels klassiska texter. I sina sista skrifter uttryckte Lenin sin oro för byråkratins framväxt inom sovjetstaten, och varnade för att den kunde förstöra oktoberregimen. Men Lenin trodde att en förlängd isolering av den ryska arbetarstaten oundvikligen skulle leda till kapitalismens återinförande. Detta skedde visserligen så småningom, men först efter sju årtionden, där de sovjetiska arbetarna förlorat makten och bolsjevikernas demokratiska regim från 1917 förvandlats till en monstruös och totalitär karikatyr. Av revolutionen återstod bara de nationaliserade egendomsförhållandena och planekonomin. 

I Den förrådda revolutionen gjorde Trotskij en briljant och djupgående marxistisk analys av stalinismen. Denna analys har därefter aldrig förbättrats, ännu mindre överträffats. Och 60 år senare bekräftades den fullständigt av historien. 

Trotskij varnade för att byråkratin försatte den nationaliserade planekonomin och Sovjetunionen i fara. Sovjetunionens så kallade “vänner” svarade med att utsätta honom för en förtalskampanj utan motstycke. 

Idag undviks ämnet skamset av alla dessa så kallade kommunister och medlöpare som hyllade Stalin och hånade Trotskij. De flesta har helt övergett kommunismens och socialismens läger. Det fåtal som fortfarande formellt ser sig som kommunister har inget att säga om vad som hände med Sovjetunionen. Ingen av dem kan ge en marxistisk analys av Sovjetunionens kollaps. Men detta är just vad den nya generationen (liksom de bästa i den gamla generationen) bestämt kräver. Deras ledare ger dem inga svar på frågorna. Men i Den förrådda revolutionen ser de att Trotskij inte bara förutspådde händelseutvecklingen 60 år på förhand, utan också analyserade och förklarade den ur marxistisk synvinkel.

Byråkratin underminerade den sovjetiska ekonomin

Idag försöker socialismens fiender hävda att Sovjetunionens kollaps berodde på att den nationaliserade planekonomin inte fungerar, och att den är oskiljbar från en byråkratisk och diktatorisk regim. Detta argument besvarades av Trotskij på förhand, när han förklarade att en nationaliserad planekonomi behöver demokrati som den mänskliga kroppen behöver syre. 

Med hjälp av en mängd fakta och statistik visar Trotskij hur Sovjetunionen genom planekonomin skapade en enorm produktiv potential, men var oförmögen att använda den på grund av sina inneboende motsättningar. Den nationaliserade planekonomins behov stod i rak motsättning till stalinismens byråkratiska regim. Detta var alltid fallet. Till och med under femårsplanerna, när den fortfarande spelade en relativt progressiv roll i att utveckla produktionsmedlen, orsakade byråkratin ett oerhört slöseri. De utvecklade produktionsmedlen, men som Trotskij förklarade kostade det tre gånger så mycket som under kapitalismen. Denna motsättning försvann inte med ekonomins utveckling, utan tvärtom blev den allt mer outhärdlig tills systemet i slutändan fullständigt bröt samman. 

Det byråkratiska systemet innebar en artificiell begränsning av Rysslands produktivkrafter. De utvecklades enormt tack vare den nationaliserade planekonomin, men saboterades i praktiken av byråkratins misskötsel, slöseri, korruption och ineffektivitet. Den enda lösningen på problemen skulle ha varit arbetarklassens styre och administration, som Lenin tänkt sig. Detta kunde ha inrättats på basis av den avancerade ekonomi som fanns på 1980-talet. 

Men byråkratin hade inte för avsikt att gå den vägen. Hellre än att lämna över makten till arbetarklassen, föredrog den byråkratiska överheten att återgå till kapitalismen. Återgången till kapitalismen skedde inte av ekonomisk nödvändighet, utan i rädsla för arbetarklassen och som ett sätt att försvara den härskande kastens makt och privilegier. Trotskij hade redan varnat för att byråkraterna inte skulle nöja sig med sina enorma privilegier, lyxbilar, semesterbostäder och tjänare. Eftersom allt detta baserades på statlig egendom, kunde deras barn inte ärva det. Förr eller senare skulle de därför vilja omvandla statlig egendom till privategendom. Och detta var just vad som skedde.

Det så kallade Kommunistpartiets roll

Det är slående hur exakt Trotskij förutspådde händelseutvecklingens huvuddrag i Ryssland efter 1989. Men på vissa punkter har händelserna utvecklats annorlunda. På 1930-talet var Trotskij övertygad om att en kapitalistisk kontrarevolution bara kunde genomföras som resultat av ett inbördeskrig. 

“Oktoberrevolutionen har förråtts av det härskande skiktet men ännu inte störtats. Den har stor motståndskraft, som sammanfaller med de etablerade egendomsförhållandena, med proletariatets levande kraft, dess bästa elements medvetenhet, världskapitalismens bekymmer, och världsrevolutionens oundviklighet.” (Den förrådda revolutionen)

Detta skedde inte. Den kapitalistiska kontrarevolutionen fick minimalt motstånd. Men detta är inte första gången i historien som en djupgående samhällsförändring äger rum utan inbördeskrig. Det har funnits tillfällen när en given regim utmattat sig själv till den punkt att den faller utan motstånd, som ett ruttet äpple. Ett exempel är det som skedde i Ungern 1919 när greve Károlyis regering föll samman och gav makten till Kommunistpartiet.

Något liknande hände i Östeuropa 1989. De stalinistiska regimerna var så demoraliserade att de gav upp utan strid. I Polen gav Jaruzelski helt enkelt makten till oppositionen. Massorna, som inte ville se ett återinförande av kapitalismen, ingrep faktiskt i processen. Men i avsaknad av en subjektiv faktor kunde kapitalismens förespråkare fylla tomrummet och föra rörelsen i kapitalistisk riktning. Detta gjorde man med hjälp av “kommunistiska” ledare som omvandlade sig själva till kapitalister och ägare av produktionsmedel. 

Hur förklarar man något så oerhört? Faktum är att det stalinistiska kommunistpartiet inte var något kommunistiskt parti överhuvudtaget, utan en byråkratisk klubb med miljoner medlemmar. Det var en förlängning av staten, som överväldigande bestod av karriärister och ja-sägare, och som syftade till att kontrollera och underordna arbetarklassen. Att vara medlem innebar inte, som på Lenins tid, ett löfte om ett liv av uppoffringar och kamp för arbetarklassens sak – utan det var en biljett till en karriär. För varje ärlig arbetare som gick med i partiet, fanns det hundra karriärister, lismare, angivare och strejkbrytare. Partimedlemmens roll var inte att försvara arbetarklassen, utan att försvara byråkratin mot arbetarklassen. 

Det är nödvändigt att understryka att det som misslyckades i Ryssland inte var socialism. Den regim som den stalinistiska politiska kontrarevolutionen etablerade efter Lenins död var inte socialism och inte ens en arbetarstat, i den mening som Marx och Lenin menade. Det var en förfärlig deformerad karikatyr av en arbetarstat – proletär bonapartism, med Trotskijs vetenskapliga terminologi. Och efter generationer av totalitärt styre, blev den privilegierade eliten genomkorrumperad. 

Liksom de termidorianska reaktionärerna i Franska revolutionen, var de gamla stalinistiska ledarna ignoranta, cyniska och råa uppkomlingar. Men de hade åtminstone viss koppling till arbetarklassen och socialismen. Men efter årtionden vid makten degenererade den härskande kasten fullständigt. I slutändan bestod den av privilegierade tjänstemäns barn och barnbarn – personer som inte hade den minsta koppling till oktobers verkliga idéer och traditioner. I sanningens ögonblick gick dessa kryp över till kapitalismen med samma lätthet som en man på tåget går från andra klass till första klass. 

Sovjetunionens “kommunistiska” parti var till synes mäktigt och monolitiskt, men kollapsade som ett korthus. När det blev tydligt att Sovjetunionens dagar var räknade, var det “kommunistiska” partiets egna ledare som var först att lämna det sjunkande skeppet, ledda av Boris Jeltsin. De skyndade sig att ivrigt fördela maktens frukter till sina familjer, vänner och kumpaner, genom att plundra staten och omvandla sig själva till miljardärer. I jämförelse med detta var de socialdemokratiska ledarnas förräderi 1914 rena barnleken. 

“Realsocialism”?

Detta kolossala förräderi går inte att förstå om man accepterar idén om att det som existerade i Sovjetunionen och Östeuropa var “realsocialism”, som ledarna för kommunistpartierna påstod i årtionden. Sovjetunionens kollaps berodde i verkligheten på årtionden av byråkratisk degenerering. När Moskvabyråkratin skröt om att de “byggde socialism”, rörde sig Sovjetunionen i själva verket bort från socialismen. Och, som Trotskij förutspådde 1936, nöjde sig inte den härskande kasten med sina privilegier och höga löner, utan ville säkra sin egen och sina barns ställning genom att göra statlig egendom till privategendom. Detta var oundvikligt, om inte arbetarklassen störtade byråkratin och återgick till leninismens arbetardemokrati och internationalism. 

Utav 20 miljoner medlemmar, stannade bara en halv miljon för att bilda Ryska federationens kommunistiska parti. Men detta parti har inte heller något gemensamt med kommunismen förutom namnet. Efter att ha separerats från staten, utövade dess ledare en slags halvopposition mot Jeltsin och den öppet borgerliga flygeln, men i praktiken accepterade de kapitalismen och marknaden. Deras opposition hade en rent symbolisk karaktär. Samma sak kan sägas om de officiella fackföreningarna. Därför fann inte massornas kolossala ilska, bitterhet och frustration något organiserat uttryck. Utan en kanal för att uttrycka sig, upplöstes massornas missnöje som rykande ånga i tomma intet. 

Trotskij betonade att revolutioner är som lokomotiv för historien, men reaktionära regimer – särskilt totalitära som stalinismen – fungerar som en kolossal broms på det mänskliga medvetandets utveckling. Och i en utsträckning som inte ens vi förstod, lyckades Stalin helt förinta oktoberrevolutionens traditioner. Att man fysiskt utrotade det gamla leninistiska gardet och vänsteroppositionen gjorde proletariatet ledarlöst. Årtiondena av förfalskningar och förtryck av Trotskijs skrifter i Sovjet förstörde de sista resterna av bolsjevismens demokratiska och internationalistiska traditioner. En efter en dog de arbetare som överlevt stalinismens mardröm, och lämnade ett kolossalt tomrum efter sig utan att någonting fanns för att fylla det. I sanningens ögonblick ställdes proletariatet inför kapitalismens angrepp utan något ledarskap.

Efter årtionden av stalinistiskt styre skapade det oerhörd förvirring och desorientering när Sovjetunionen och det så kallade kommunistiska partiet kollapsade. Massornas medvetande kastades långt tillbaka. Man hade matats med en diet av lögner och förfalskningar i årtionden – lögner tillverkade av en enorm propagandamaskin som lärde människor att tro att socialism och kommunism fått sitt högsta uttryck i en totalitär regim som dominerades av en korrupt och degenererad kast av byråkrater. När regimen slutligen kollapsade, som Trotskij förutspått,  togs massorna på sängen, oförmögna att reagera. Vissa hade till och med illusioner i kapitalismen, med tanken att saker knappast kunde bli värre. Men dessa illusioner stod inte pall för verkligheten. 

En regim av förfall

“Den nuvarande byråkratiska diktaturens undergång skulle alltså betyda en återgång till kapitalistiska förhållanden med en katastrofal nedgång för industri och kultur, såvida den inte ersätts av en ny socialistisk makt.” (Trotskij, Den förrådda revolutionen)

Dessa profetiska ord förklarar exakt det som hänt i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Marx förklarade att det enda sätt som ett givet socio-ekonomiskt system kan överleva, är genom att utveckla produktionsmedlen. En ny härskande klass – under vilket socio-ekonomiskt system som helst – kan bara uppstå och etablera sig om den utvecklar produktionsmedlen. Orsaken till stalinismens kollaps var att den inte längre kunde uppnå högre tillväxt än de avancerade kapitalistiska ekonomierna. Under den så kallade stagnationsperioden, under Brezjnev, utvecklade inte byråkratin produktionsmedlen överhuvudtaget. Detta innebär att den var dömd. 

Men har den kapitalistiska kontrarevolutionen inneburit någon förbättring? Tvärtom, har kapitalismens återupprättande lett till ekonomiska kriser, arbetslöshet, fallande levnadsstandard för majoriteten och obscena rikedomar för en handfull oligarker, deras familjer och deras kumpaner. Det har gett det ryska folket alla den “fria marknadens” välsignelser: prostitution, brottslighet, ortodoxa kyrkan, antisemitism och rasism av alla slag, främlingsfientlighet, drogmissbruk, maffia och korruption på en nivå som i jämförelse får de gamla sovjetiska byråkraterna att se ut som helgon. 

Utöver de fruktansvärda mänskliga konsekvenserna, har inte den ryska borgerligheten utvecklat ekonomin. Den har dragit nytta av Rysslands stora gas- och oljeresurser, och systematiskt gjort sig förmögenheter på att plundra staten. Putin sitter på toppen av en korrupt byråkratisk och oligarkisk regim som är större och mer parasitisk än Sovjetunionens var. Det är en gangsterregim, som leds av en gangster med gangstermentalitet. Detta är inte framsteg, utan en monstruös tillbakagång. 

En ny turbulent period i den ryska historien förbereds. För närvarande verkar Putins regim solid. Men i verkligheten påminner den om den ryska fabelns hus på kycklingben. Rysslands historiska öde är fortfarande inte avgjort. Den avgörande frågan är ekonomin, som står inför allt större svårigheter. Fler och fler säger: “Trots allt, var saker bättre under Sovjetunionen.” Nationalismens rök kommer så småningom att skingras, och regimen kommer att hamna i kris. 

Inom medelklassen råder det redan stort missnöje. Men nyckeln är, som alltid, arbetarklassen. När proletariatet börjar röra sig, kan det svepa undan allt annat. Det ryska proletariatet har en lång och heroisk revolutionär tradition. De kommer att återupptäcka den under kampens gång. Självklart skulle denna process vara mycket snabbare och effektivare om en genuin leninistisk masstendens var närvarande. Men de kommer att lära sig i alla fall.

Dagens Ryssland är inte 1920-talets underutvecklade halvfeodala Ryssland. Det har en mäktig industriell bas och en bildad arbetarklass, som utgör den överväldigande majoriteten i samhället. Den materiella basen finns för en snabb utveckling i riktning mot socialism. Bara en regim av verklig arbetardemokrati, längs 1917 års linjer, kan erbjuda Ryssland en väg ut ur den nuvarande återvändsgränden. Ett nytt oktober skulle omvandla situationen mycket snabbare och mer radikalt än de tio dagar som skakade världen 1917. Vägen skulle öppnas för socialismens seger, inte bara i Ryssland, utan på världsskala. 

London, 26 maj 2015.

Översättning: Fredrik Albin Svensson

Beställ boken på www.stormklockan.nu

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,325FöljareFölj
1,114FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna