”Den fjättrade Prometheus”: Ett prisma av den grekiska upplysningen

Aischylos Den fjättrade Prometheus har inspirerat revolutionärer i tusentals år med sitt budskap om mänskliga framsteg och trots mot förtryck. I den här artikeln utforskar Jesse Murray Dean pjäsens huvudteman, den historiska kontext i vilken den skrevs och det inflytande den har haft ända fram till vår egen tid.

Den antika grekiska upplysningstiden är en av de viktigaste perioderna i mänsklighetens historia. Revolutioner inom politik, tanke och kultur bröt ut och flätades samman på ett sätt som aldrig tidigare hade hänt, jämförbart med renässansen på 1400- och 1500-talen och upplysningen på 1700-talet.

Aten var den grekiska världens mittpunkt under 400- och 300-talen f.Kr. och var känt för sina filosofer, vetenskapsmän och demokrater, liksom för sin nya konstform: teatern.

När den demokratiska konstitutionen infördes omorganiserades den atenska teaterfestivalen till att bli en viktig del av den nya demokratin. De stora atenska dramatiska poeterna skapade sina pjäser med avsikt att engagera sig i och utveckla idéerna i samhället.

Det tragiska dramat Den fjättrade Prometheus, som tillskrivs Aischylos på 400-talet f.Kr., är kännetecknande för denna anmärkningsvärda period. De mest avancerade politiska och vetenskapliga idéerna som cirkulerade i den nya atenska demokratin uttrycks genom den mest storslagna och spektakulära av de grekiska tragedier som finns bevarade.

Det var inte enbart ett stort verk för sin tid, utan det har också skapat genklang hos samhällets mest progressiva element genom tiderna.

Hesiodos och Aischylos

Pjäsens handling bygger i hög grad på myten om Prometheus i de episka dikter som tillskrevs Hesiodos på 700-talet f.Kr. Den atenska publiken lär ha varit väl förtrogen med Hesiodos verk, som tillsammans med Homeros dikter kan betraktas som det närmaste man kan komma en bibel för de gamla grekerna.

I både Hesiodos och Aischylos versioner har de olympiska gudarnas nya regim, under ledning av Zeus, nyligen kommit till makten genom att besegra de gamla gudarnas titanarmé, ledd av Zeus far, Kronos. 

Under denna tidiga period av Zeus regeringstid stjäl Prometheus, en titan från den gamla ordningen, elden från gudarna och gömmer den i en fänkålsstjälk och för ner den till människorna. För denna handling straffar Zeus Prometheus genom att låta binda honom vid en klippa med utsikt över havet. Eftersom Prometheus är odödlig kommer han att stanna kvar här och lida i evighet.

Hos Aiskylos utvecklas detta material i en annan riktning än Hesiodos myt och ger en helt ny världsbild.

I Hesiodos Theogonin och i Verken och dagarna framställs Zeus seger över Kronos som ordningens seger över kaoset. Även om Zeus är hård och lätt blir arg, är han i slutändan klok och rättvis och styr kosmos med fast men rättvis hand. Prometheus är en smart skurk som misslyckades med att överlista Zeus och fick ta konsekvenserna av det.

Aischylos Zeus är dock en illegitim usurpator i spetsen för en brutal diktatur, som utövar sin makt repressivt och godtyckligt. Prometheus omvandlas till en heroisk martyr, som inte straffas för busiga upptåg utan för att ha gjort uppror mot en tyrann och räddat mänskligheten.

Denna politiska inramning är lika tydlig som den var relevant i dåtidens Aten. Prometheus kamp mot Zeus är samtidigt ett eko av den klasskamp som ledde fram till den atenska demokratins införande, liksom av dess pågående utmaningar.

Tyrannen Zeus

Den nya dramatiska konstformen används på ett innovativt sätt av Aischylos för att förmedla hans vision. Athenarna betraktade honom som den förste store tragiske mästaren, följd av Sofokles och sedan Euripides. Aristoteles tillskriver honom införandet av en andra skådespelare på scen, vilket kraftigt förstärkte dialogens roll, och det var banbrytande för konsten.

Zeus regims natur förmedlas grafiskt i en skakande öppningsscen som visar hur Prometheus binds. Inte nog med att hans lemmar är fästa vid klippan med metallklämmor och kedjor, han är faktiskt också spetsad genom bröstet, vilket liknar korsfästelsen som var reserverad för vad som ansågs vara de lägsta av Atens brottslingar. Han är bunden vid ”världens gräns” för att för evigt misshandlas av elementen.

Hefaistos, smedjans gud i Olympen och Zeus son, tvingas mot sin vilja att utföra denna plågsamma procedur under ledning av Zeus hantlangare Kratos och Bia, personifikationerna av styrka respektive kraft.

Anledningen till straffet är att Prometheus ska brytas ner så att ”han lär sig att uthärda Zeus överhöghet och överge sin människokärlek”. Temat uppror mot despotism, liksom den upplysta humanismens nya idéer, klargörs alltså redan i de inledande raderna.

Den bundne Prometheus förblir sedan fast på scenen genom hela pjäsen, dramats mittpunkt, som förkroppsligar våndorna under Zeus regim.

Dramatisk rörelse

Pjäsens otvetydiga politiska inramning har kritiserats av många klassiker. Oliver Taplin kallar den t.ex. ”storslagen och tom” och konstaterar: ”Det är mycket bra som en romantisk vision av trots mot tyranniets och destruktivitetens krafter, men det är inte bra som drama.”

Denna kritik kommer helt klart från en klasståndpunkt, eftersom pjäsen faktiskt innehåller en mycket laddad dramatisk rörelse, genom vilken idéerna tas upp.

I början verkar det som om Prometheus är helt krossad och reducerad till en bild av fruktansvärt lidande. Men under ett antal scener där Prometheus i tur och ordning får besök av olika karaktärer avslöjas det långsamt att Prometheus faktiskt har nyckeln till Zeus undergång. 

När bakgrundshistorien blir tydligare får vi veta att Prometheus känner till en hemlig profetia om att en icke namngiven kvinna, som Zeus har gjort gravid, ska föda en son som är mäktigare än sin far. 

Att Prometheus binds är alltså inte bara ett straff för hans brott mot Zeus, utan också ett sätt att under tortyr få fram detaljerna i profetian. Om Zeus vet vem kvinnan är kan han undvika att profetian inträffar. 

Zeus öde ligger därför i själva verket i Prometheus händer. Detta är nästan säkert ett unikt tillägg av Aiskylos. Allt eftersom pjäsen fortskrider blir Prometheus allt djärvare och mer trotsig. 

Nästan omärkligt förvandlas pjäsen från en bild av smärta och elände till en kosmisk kollision mellan en ostoppbar kraft och ett orörligt föremål.

Prometheus oskadliggjord

Medan de andra karaktärerna i pjäsen alla erkänner Zeus tyranniska natur, står Prometheus ensam i sitt motstånd mot den, vilket han behåller in i det sista. 

Ocean, den gamle havsguden, som i den olympiska regimen nu ersatts av Poseidon, besöker Prometheus av sympati. Men de råd han ger Prometheus är råd från en feg pragmatiker som har anpassat sig till regimen. Ocean erbjuder sig att medla fram en överenskommelse mellan Prometheus och Zeus, så att Prometheus kan samexistera med regimen som många av de andra gamla gudarna har gjort. Prometheus hånar dock denna idé.

Oceanens döttrar, Oceaniderna, besöker Prometheus och stannar kvar med honom på scenen och fungerar som pjäsens kör, ett inslag i alla grekiska pjäser som består av en grupp artister som sjunger och dansar till musik samt interagerar med de andra karaktärerna. Samtidigt som de visar medlidande och sympati för Prometheus, är de förlamade av rädsla för Zeus. De ifrågasätter gång på gång Prometheus handlingar och beklagar sig över att ingenting kan förändras.

I pjäsens sista del anländer Hermes, Zeus budbärare och, med Prometheus ord, ”gudarnas lakej”, i ett försök att bryta ner Prometheus fullständigt. Han hotar med att om profetian inte ges upp kommer Zeus att skicka en fruktansvärd storm för att spränga Prometheus in i berget, varifrån han kommer att skickas ner i underjorden. Efter en lång tid i Tartaros kommer han återigen att bindas till klippan – men hans tortyr kommer att förvärras, eftersom Zeus kommer att skicka en örn för att slita ut och äta Prometheus lever varannan dag, som, eftersom han är odödlig, ständigt kommer att regenereras.

Men Prometheus förblir trotsig: 

”Men att ovän lider för oväns hand är dock ingenting nesligt. Nåväl, kom an!

Låt blixtens flammande fläta av eld

framslungas mot mig med sin dubbelegg,

låt rymden skakas av åskors dån och av vilda och virvlande vindars kast!

Må jorden ryckas med rötterna upp

från sin skälvande grund, och må havets våg

i brusande bränningar skölja den ban

där de himmelska stjärnorna hava sin gång!

Må han störta mig djupast i Tartaros natt

med ödets oemotståndliga storm

– förgöra mig mäktar han icke!”

Som utlovat skickar Zeus sin storm, som är så stark att himmel och hav blir ett. Hermes säger till kören att de ska gå, så att de inte blir indragna i den värld av smärta som Prometheus ska utsättas för. Men i en överraskande vändning vägrar kören:

”Vill du förmå mig till låghet och svek?

Jag skall dela hans öde och lida hans kval.

Jag vämjes vid dem som förråda en vän.

Det finns ej en pest

som jag avskyr mer än detta.”

Denna sista solidaritetshandling avslutar tragedin.

Pjäsen slutar alltså med ett fullständigt förkastande av kompromisser och understryker djärvt de nya dygder som hade utvecklats av de radikala demokraterna. Klassicisten Isabel Ruffell menade att pjäsen ”tycks kristallisera embryot till den radikaldemokratiska teorin”.

Den atenska demokratins framväxt

Den atenska demokratin föddes ur en utdragen period av klasskamp. Under de föregående två århundradena hade det förekommit missnöje, inbördeskrig och revolutioner i hela den antika grekiska världen, som kallades ”stasis”.

Bara några århundraden tidigare befann sig det grekiska samhället i det stadium som antropologen Lewis Henry Morgan skulle beskriva som ”barbariets övre stadium” – det bestod nästan uteslutande av bönder som var socialt organiserade i genser och stammar. 

På 700-talet f.Kr. ledde en våg av grekiska kolonisationsexpeditioner till ökad handel, vilket underlättade utvecklingen av råvaruproduktionen och den nya penningekonomin. Eftersom råvarorna huvudsakligen var jordbruksprodukter, som oliver, vin och så vidare, började de mer välbeställda markägarna bli rikare och tillskansade sig det överskott som producerades av ett ökande antal slavars arbete.

Klasskillnaderna började växa, och ur den gamla hedniska organisationen uppstod tidiga former av poleis, som vi idag känner som ”stadsstater”. På Hesiodos tid var poleis aristokratiska, där de ledande positionerna monopoliserades av en handfull av de rikaste jordägande familjerna. 

Fattiga bönder blev skuldsatta till de rika, och dessa skuldbördor började gå överstyr under det följande århundradet, vilket spädde på ojämlikheten och klassföraktet.

Samtidigt började en ny klass av köpmän växa fram, varav många inte var medlemmar av de aristokratiska familjerna. Vid mitten av 700-talet började de, som kände sin växande ekonomiska tyngd i samhället, att utmana aristokratins ärftliga styre. Frågan om aristokratin kontra demos – en term som omfattade alla utom aristokraterna, men som uteslöt kvinnor och slavar – väcktes, och växte till revolutionära proportioner. 

Denna tumultartade period exploderade med uppkomsten av de grekiska tyrannerna. De var personer med olika bakgrund, ibland aristokrater och ibland inte, som tillskansade sig den politiska makten genom våld och styrde staten med absolut auktoritet. Zeus beskrivs uttryckligen som en ”tyrann” i pjäsen.

Dessa mycket vanliga, om än relativt korta, episoder av tyranni slog hårt mot den aristokratiska ordningen och bidrog till att ytterligare underblåsa stagnationen i samhället. Under 600-talet f.Kr. ersattes många aristokratier, tillsammans med enmanstyrannierna, med oligarkier, där ärftligt styre ersattes med äganderättsliga kvalifikationer.

Men i vissa stadsstater gick processen längre än till oligarki. I Aten, Korinth, Megara och Syrakusa kämpade demos för full politisk jämlikhet, oberoende av egendom, och vann.

I Aten infördes den demokratiska konstitutionen av Kleisthenes år 508 f.Kr. Detta var dock bara början på en lång rad reformer som utvidgade demokratin och angrep aristokratin under de kommande två århundradena.

Men även efter demos seger var aristokraterna fortfarande mycket närvarande och var alltid angelägna om att ta tillbaka tyglarna. 

Aten var också på alla sidor omgivet av mäktiga stater som var fientligt inställda till demokrati, framför allt Sparta och det despotiska persiska riket.

Den fjättrade Prometheus är en del av kampen mot alla politiska tillbakagångar. Pjäsen drar en tydlig linje mellan demokratiska värderingar och alla inslag av tyranni – inte bara fenomenet med de grekiska tyrannerna, utan alla de inskränkningar av politiska rättigheter som aristokraterna och oligarkerna förespråkade.

De revolutionära ideal som hade utvecklats under denna kamp försvaras i pjäsen genom att de förkroppsligas i hjältefiguren Prometheus. Men pjäsen är inte bara ett försvar för de atenska demokratiska idealen – den knyter samman dem med och gör dem till en integrerad del av en helt ny, materialistisk världsbild.

Den grekiska upplysningen

Bara 100 år före Den fjättrade Prometheus, på 600-talet f.Kr., föddes filosofin i den grekiska stadsstaten Miletos, belägen i dagens Turkiet. Här började de första försöken att rationellt förstå naturen på dess egna villkor, utan att ta hjälp av myter och gudar.

De milesiska filosoferna började med frågan om universums ursprung och uppbyggnad. Parallellt med utvecklingen av den filosofiska materialismen öppnades snabbt nya vetenskapsområden i den grekiska världen. Biologi, naturhistoria, mekanik, meteorologi, kartografi, geologi och medicin fick alla en vetenskaplig grund.

När demokratin växte fram mot slutet av 600-talet f.Kr. började man tillämpa de nya tankesätt som utvecklats genom naturstudier på samhällsfrågor. Politik, moral, historia, lingvistik och logik blev studieområden. 

En sådan blomstring av vetenskap och kultur var produkten av ett samhälle baserat på slaveri, vilket gjorde det möjligt för ett skikt att ägna sig åt intellektuella aktiviteter och därmed utlösa en aldrig tidigare skådad utveckling av produktivkrafterna, tekniken och kulturen.

Den fjättrade Prometheus sammanför alla dessa nya och utvecklande idéer i en dramatisk helhet.

Hesiodos ”syndafall”

Vi kan se hur Aiskhylos gör detta genom att återigen jämföra sin pjäs med Hesiodos dikter. Hos Hesiodos var Kronos ordförande i människans ”guldålder” – eller snarare mannens, eftersom det inte fanns några kvinnor. Männen levde i ett tillstånd av gudomlig salighet, fria från lidande och arbete: 

”… precis som gudar tillbringade de sina liv med en ande fri från omsorg, helt skild från slit och nöd. […] det sädesbärande fältet gav skörd av sig självt, mycket och oavbrutet…”

Slutet på den idylliska tillvaron inleddes inte med Zeus maktövertagande, utan efteråt, genom Prometheus dårskap. 

När Zeus kommer till makten får Prometheus i uppdrag att övervaka hur människornas offer till gudarna ska gå till. Hesiodos Prometheus är en listig lurendrejare och han hittar ett sätt att lura Zeus och olympierna på de bästa delarna av offerköttet. Som hämnd tar Zeus elden ifrån människorna, men Prometheus stjäl tillbaka den och ger den till människorna, vilket Prometheus straffas för.

För att straffa männen för deras delaktighet i detta brott skapar Zeus den första kvinnan, Pandora: 

”… han hade skapat denna vackra onda sak i utbyte mot den goda [elden] […] För från henne kommer kvinnornas ras: för från henne kommer kvinnornas dödliga ras och stam, en stor olycka för dödliga …”

Zeus kokade då ihop en ask full av ondska, som Pandora öppnade och släppte lös alla de sjukdomar som hädanefter skulle plåga mänskligheten.

Så började mänsklighetens förfall genom successiva stadier, som kulminerade i ”järnåldern”, motsvarande Hesiodos tid, där människorna ”inte kommer att upphöra med slit och nöd på dagen, inte heller från att bli utslitna av lidande på natten, och gudarna kommer att ge dem svåra bekymmer.”

Ode till mänsklighetens framsteg

Aiskhylos Den fjättrade Prometheus ger uttryck för den motsatta uppfattningen. I stället för att människan skulle ha fallit i onåd, levde människan (det könsbundna ”Pandora”-elementet hos Hesiodos saknas) inte bara ett hårdare liv i det förflutna, utan förde faktiskt ursprungligen en djurisk tillvaro, helt förslavad av naturkrafterna. I den här versionen är det Prometheus gåva, elden, som är startskottet för mänsklighetens oavbrutna och gränslösa utveckling och dess makt över naturen. 

I en av poesins mest kända lovsånger listar Prometheus i kronologisk ordning milstolparna i mänsklighetens utveckling, som alla har sitt ursprung i hans gåva, elden. 

Först och främst förklarar han att människan inte alltid har haft ett medvetande. Innan elden levde vi som andra djur på jorden, utan att kunna förstå eller påverka vår omgivning:

”…hur människorna ledo i sin enfald

och hur jag gav dem tankar och förnuft. […] 

De ägde ögon men de sågo ej,

de ägde öron utan att förnimma. 

Likt tomma drömgestalter levde de 

sitt långa liv i meningslös förvirring.”

Prometheus beskriver sedan våra framsteg som inleddes med eldens gåva. Först lärde vi oss att förstå årstidernas växlingar, vilket möjliggjorde utvecklingen av jordbruket. Prometheus räknar sedan upp matematik, språk, djurens domesticering, medicin, sjöfart och gruvdrift – de två sistnämnda särskilt viktiga i det samtida Aten, som hade ett marint imperium och lukrativa gruvor.

Han avslutar med: ”all mänsklig konst kommer från Prometheus”. Men man måste komma ihåg att Prometheus bara gav oss elden och hoppet som gåvor, varefter han straffades och inte ingrep mer, vilket han förklarar tidigare i pjäsen: 

”Jag stal och gömde i ett narthexrör

ett eldens frö, som blev för stoftets söner

en dyrbar skatt och alla yrkens ursprung.

Se där det brott för vilket jag nu bötar

i bojor slagen under himlens valv.”

Efter den första impulsen från titanerna finns det inga övernaturliga krafter inblandade. Det är bara människan och naturen, och våra framsteg härrör från vår tekniska utveckling och våra mentala förmågor. Pjäsen lägger därmed fram en materialistisk förklaring till de tidiga människornas utveckling från djurriket till civilisation.

Dessa idéer var i omlopp i olika former under den här tidsperioden. Den milesiske filosofen Anaximander på 600-talet f.Kr. framförde t.ex. tanken att människan och alla djur utvecklats från fisken. Filosofen Xenofanes från 5-600-talet f.Kr. förde fram en ateistisk syn på människans utveckling: ”Gudarna har ingalunda berättat allt för de dödliga från början, men med tiden upptäcker de bättre saker genom att fråga sig fram.”

Pjäsen kan också vara ett eko av, eller själv ha påverkat, 400-talsfilosofen Anaxagoras åsikt att utvecklingen av människans händer är ”orsaken till att människan är det mest intelligenta av alla djur”. Denna djupa insikt om det dialektiska förhållandet mellan kropp och själ i den mänskliga evolutionen har sedan demonstrerats av modern vetenskap under det senaste århundradet.

Det finns många fler jämförelsepunkter mellan pjäsens synsätt och samtida idéer inom filosofi och naturvetenskap. Och genom att lägga fram dessa idéer i en mytologisk dramatisk form tillför pjäsen faktiskt något originellt, den utvecklar dessa idéer genom att sammansmälta dem i en holistisk enhet. 

Konstens symbolik gör det möjligt att förkroppsliga filosofiska, politiska och kulturella idéer i pjäsens olika beståndsdelar, och genom dramat kan dessa idéer sedan fås att samspela, krocka och kombineras med varandra. 

Till exempel symboliserade eld sannolikt det begrepp som de gamla grekerna kallade ”techne”, vilket kan beskrivas som handling, skicklighet eller konst inom praktik, hantverk eller produktion. 

Figuren Prometheus anses ofta symbolisera techne. Men som vi ska se förkroppsligar Aischylos Prometheus inte en aspekt av det mänskliga intellektet, utan människans villkor i sin helhet.

”Blint hopp”

Prometheus ger faktiskt människorna en andra gåva: ”blint hopp”. Det låter som en ganska negativ sak, men det förklaras i pjäsen att människorna under Kronos tid visste när de skulle dö. Gåvan ”blint hopp” tog bort denna kunskap. Oceaniderna håller med om att detta är en fantastisk gåva, för om man inte vet när man ska dö har man en verklig anledning att försöka förbättra sina omständigheter. 

Detta är också en annan variant av Hesiodos version. I en ganska invecklad del av hans Pandora-myt ingick hoppet i asken med ondska för människan. Men när asken öppnades och alla onda ting flydde för att plåga människan, fastnade hoppet i asken och flydde inte, vilket lämnade dem ”hopplösa”.

Aiskhylos Prometheus ger dock mänskligheten hopp och verkar symbolisera både framtidsoptimism och förmågan till abstrakt tänkande.

Å ena sidan är de två gåvorna eld och hopp kärnan i alla mänskliga framsteg – våra medel och motiv för att förbättra våra liv. I denna mening förkroppsligar ”hopp” vår egen vilja och strävan att förbättra våra liv.

Å andra sidan, genom att ”förblinda” vår gudomliga kunskap om framtiden tvingas vi nu att själva förutspå framtiden, vilket utvecklar vår förmåga att resonera. De gamla grekerna använde termen ”nous” för att i vid mening omfatta rationellt tänkande, förståelse, abstraktion, konceptualisering och så vidare.

Därför representerar Prometheus, med sina ”gåvor” i form av hopp och eld, vår mänsklighet i alla dess aspekter – nous och techne, förnuft och praktik, vetenskap och konst, känsla och tanke. 

Dialektisk enhet

Prometheus lovsång till människans framsteg är inte ett intressant sidospår i dikten, utan en central del som ger en mycket djupare dimension åt det politiska tema som uttrycks i Prometheus kamp mot Zeus. 

I pjäsen framförs åsikten att alla aspekter av det mänskliga samhället föddes genom kamp och har utvecklats genom kamp.

Zeus sammanfattar alla de bojor som finns i det mänskliga samhället, medan Prometheus representerar vår kreativa anda, framåtsträvande och optimism i kampen mot dessa sociala bojor och mot naturens krafter.

En dialektisk syn på förändring förenar alla dessa teman. Men det är inte en syn på slumpmässiga, kaotiska förändringar, utan kreativa förändringar i en uppåtgående, progressiv riktning.

Prometheus förutspår det som verkar vara otänkbart, att det nuvarande läget kommer att förvandlas till sin motsats: 

”Än kommer, jag försäkrar det, en dag,

då Zeus, den övermodige, blir kväst.

/…/Han rustar själv en sådan kämpe mot sig,

ett underverk av obetvinglig KRAFT,

som finner flammor starkare än blixten

och dån som åskans dunder övergår,

en vigg som splittrar själva havets gissel

och jordens skakare, Poseidons treudd.

I denna ofärds kramning lär sig Zeus

att makt och träldom äro väsensskilda.”

Denna föreställning om ett universum i ständig förändring, som drivs av kamp, påminner om idéerna hos Herakleitos, dialektikens fader, på 600-talet f.Kr. I ett fragment säger han: 

”Homeros hade fel när han sade: ’Måtte striden försvinna bland gudar och människor!’ Han insåg inte att han bad om universums undergång, för om hans bön hördes skulle allt förgås.”

Uppfattningen att förändring och motsättningar (”konflikter”) är en oskiljaktig del av verkligheten är en djup sanning, och den kommer tydligt till uttryck ur flera synvinklar i Den fjättrade Prometheus. Aiskhylos fyller denna dialektiska världsbild med de nya politiska och vetenskapliga idéer som hade utvecklats sedan Herakleitos tid.

Revolutionär anda

Den fjättrade Prometheus anses allmänt ha varit en del av en trilogi, liksom Aiskylos Orestien, även om de två andra pjäserna tyvärr har gått förlorade. Men med tanke på vad vi vet om Aiskylos övriga verk och hur det atenska samhället såg ut vid den tiden, är det troligt att Prometheus och Zeus på något sätt skulle försonas i den sista delen.

Man måste komma ihåg att det demokratiska Aten fortfarande var ett klassamhälle. Demokratins medborgare var i själva verket en minoritet av befolkningen. Endast atenska män var medborgare – utlänningar, slavar och alla atenska kvinnor hade inga politiska rättigheter. Medborgarna var också uppdelade efter klassgränser. Även om det fanns politisk jämlikhet för alla medborgare, fanns det inget som tydde på ekonomisk jämlikhet.

Det är därför troligt att ett skikt av rikare demokrater inte ville ha ytterligare stillestånd: ‘den revolutionära kampen för demokrati var nödvändig och heroisk, men nu måste vi lugna ner oss och börja arbeta’. Den kompromiss som avslutade den så kallade Prometheia-trilogin skulle därför återspegla denna stämning.

Den fjättrade Promoetheus i sig avslöjar dock inte mycket av den konservativa sidan i det atenska samhället. Även om pjäsen i hög grad är en produkt av en viss tid och plats, har dess djärva förespråkande av uppror, frihet, mänskliga framsteg och upplysning nått långt bortom Aten på 400-talet f.Kr.

Aischylos Prometheus väckte starka känslor hos konstnärer och radikaler under de demokratiska revolutionernas tid i Europa.

Percy Shelley, den revolutionära engelska romantiska poeten, skrev sin egen fortsättning på Den fjättrade Prometheus, kallad Den befriade Prometheus, där det inte finns någon kompromiss och vi ser slutet på Jupiters (det romerska namnet på Zeus) regeringstid. I förordet till sin dikt sammanfattar han stämningen bland detta unga och optimistiska skikt av konstnärer: 

”… Jag var avogt inställd till en så svag katastrof som att försona mästaren med mänsklighetens förtryckare. […] Prometheus är så att säga typen för den högsta fulländningen av normal och intellektuell natur som drivs av de renaste och sannaste motiven till de bästa och ädlaste syftena.”

Den unge Goethe tog till sig många av idéerna i Den fjättrade Prometheus och skrev till och med en dikt med titeln Prometheus, som bäst kan beskrivas som ett upprop för ateism. Beethoven komponerade Prometheus kreatur, en balett som förespråkar mänsklighetens resa mot upplysning.

Karl Marx var också inspirerad av pjäsen. Han nämner Aischylos som sin favoritpoet och hänvisar till Prometheus flera gånger i sina verk. I sitt mästerverk Kapitalet skriver Marx att den kapitalistiska produktionen ”nitar arbetaren till kapitalet fastare än Vulkans [det romerska namnet på Hefaistos] kilar gjorde Prometheus till klippan”.

Det som är särskilt intressant här är att det för Marx inte längre bara är naturen eller politiskt tyranni, utan det kapitalistiska systemets egna lagar som förtrycker mänskligheten. Det är emellertid detta tyranni som driver arbetarklassens kamp för att störta det. 

Prometheus idag

I dag har idéerna i pjäsen förvrängts av cyniska och pessimistiska akademiker, särskilt inom den så kallade ”vänstern”, som använder termen ”prometeanism” för att hånfullt hänvisa till en naiv tro på revolution eller vetenskap. Detta är inget annat än ett uttryck för småborgerlig maktlöshet i en tid av kapitalismens senila förfall.

I själva verket har arbetarklassen ärvt den prometheiska kamp som förtryckta har fört mot sina förtryckare genom historien.

Kapitalismen är inte bara ett hinder för produktionen, den är också ett hinder för kulturen, filosofin, vetenskapen och den mänskliga utvecklingen i stort. Tillsammans med ett överflöd av materiella resurser, teknik och så vidare finns det också ett enormt rikt arv av idéer, konst och kultur som utvecklats av människor under århundraden.

Precis som de gamla grekernas kamp mot aristokraterna och de borgerliga radikalernas kamp mot feodalherrarna, är arbetarklassens kamp mot kapitalismen knuten till en ny upplysning.

Och genom att ta över de enorma produktivkrafter som har byggts upp av kapitalismen kan arbetarklassen för första gången sätta mänskligheten på vägen mot verklig frihet.