I årtionden har de arabiska ledarna med västvärldens goda minne hållit tillbaka utvecklingen. En av anledningarna till att de aldrig helhjärtat stöttat den Palestinska revolutionen är att de Palestinska kraven i grunden alltid har varit desamma som nu kommer fram ur de arabiska massornas vredesmod; demokrati, yttrandefrihet, frihet från slumpmässiga fängslanden. Hur skulle de kunna förklara varför Palestinierna förtjänar just det som de förnekar sina egna invånare? Som en tryckkokare har trycket ökat i årtionden för att slutgiltigt koka över i Tunisien.
Upproret
De arbetande massorna har spontant rest sig och kräver i första hand respekt, regimerna kan inte längre lita på sina största styrkor eftersom armén kan identifiera sig med alla klagomål som massorna har. Revolutionens första bejublade fas, Upproret, är här. Upproret är en berusande tid. Helt plötsligt är allt möjligt. Helt plötsligt är regimen chockad, handlingsförlamad och impotent. Befolkningen i angränsande länder rycks med. Det verkar inte finnas några gränser varken i hur långt man kan gå eller hur långt man kan nå. Men den chock som drabbat staten går över. Sprickorna i statsapparaten börjar cementeras över och de vars liv och lyx är beroende av att saker och ting inte förändras samlar sig till motangrepp. Man försöker blidka massorna med avskedanden av impopulära ministrar, man utlovar nyval, man öser ut pengar i olika former av subventioner men om det inte lyckas kommer man att slå tillbaka.
Staten är ett försök att dölja klassklyftorna. En stat är sig ett bevis på ett klassamhälle. Genom sin polis och militär hindrar den de som inte har från att ta från de som har. Detta byggs på med olika överbyggnader av matsubventioner, skolor och sjukhus men i första och sista hand handlar det om beväpnade grupper som håller ordning och tvingar fram lydnad. Delar av dessa grupper, i huvudsak armén stödjer upproret men i bakgrunden kommer andra delar att börja cementera sprickorna, koordinera ett motstånd. Ministrar, polischefer, generaler kommer att ta nya tag för att försvara sina privilegier. I Egypten ser vi just nu hur den arabiska revolutionen går in i den oundvikliga andra fasen: Inbördeskriget!
Inbördeskriget
Det kan bara gå i två riktningar, terror och nederlag eller inbördeskrig. USAs president Obama har idag avslöjats med ett förslag på hur man ska krossa upproret: Vicepresidenten Suleiman ska med hjälp av armén ta över. Suleiman som är f.d. chef för säkerhetspolisen (!). Just de regimlojala trupper som just nu attackerar demonstranter. Dessa säkerhetspoliser-utan-uniform och, vi kan med viss säkerhet anta, ligister och kriminella är det första steget mot ett brutalt krossande av revolutionen. Detta är kapitalismens försök att kasta ut en förbrukad diktator för att sätta in en mer effektiv diktator. På samma sätt som en bilägare byter däck när han får punktering vill USA nu byta diktator.
De målmedvetna attackerna på journalister sänder en tydlig signal för den som är beredd att lyssna: Regimen planerar att göra något förfärligt och vill inte ha vittnen! Vi kan gissa vad det är. Massarresteringar, massavrättningar, tortyr och offentliga avrättningar. Diktaturens arsenal av grymhet är obegränsad. Vad det än är så hade det inte sett bra ut i direktsändning. De avser att följa devisen ”Det är bättre att be om ursäkt än att be om lov”. Vad de än planerar kommer att uppdagas men då kommer det att vara för sent.
Det är troligt att Suleiman förhandlar med generalerna. En del av dem kommer att sluta upp bakom honom andra kommer att söka ledning någon annanstans. Det som avgör vem generalerna stödjer är vem som kan garantera dem deras jobb. En militärkupp ledd av Tantawi (Mubaraks försvarsminister och ÖB) är heller inte omöjligt. Lita inte på någon över sergeants grad! Ingen revolution har letts av en general, i undantagsfall spelar överstar en progressiv roll. Men det är inte min uppgift att försöka gissa vilken del av den sönderfallande staten som blir kärnan för en ny förtryckande stat. Det är det Arabiska folket som måste ta makten. Ett tydligt tecken på att armén har tagit ställning för förtryckarna är om de förband som idag är i Kairo beordras till en annan del av landet och det skickas förband från landet till Kairo. En sak måste vara tydligt för alla generaler är att man inte kan lita på Kairostyrkorna att massakrera demonstranterna.
Det är möjligt att man hade försökt tillsätta ElBaradei istället och skapa fred genom demokratiska reformer, köpa ut massorna. Det hade i sig inte varit en dålig sak, fred, demokrati och yttrandefrihet. Problemet är att den gamla regimens förbrytare i så fall måste köpas ut i första hand. Ingen form av rättvisa kan komma med en ”fredlig övergång till demokrati” eftersom den övergången måste garantera den gamla ordningens stabilitet. Statsmakten som så lojalt har följt Mubarak måste vinnas över till den nya regimen. De kapitalistiska investeringar som gjorde att USA och EU stött Mubarak måste garanteras. Dessutom måste en sådan regims första uppgift vara att avlägsna alla destabiliserande hot, dvs alla som varit ledande under det nuvarande upproret. En del köps upp med positioner i den nya regimen, dom flesta måste jagas ner som villebråd.
En fredlig övergång är omöjlig just nu. Eller snarare kan den bara genomföras genom att ett stort antal människor i maktpositioner begår finansiellt och i vissa fall verkligt självmord. Det är inte så troligt. Mer troligt är att statsapparaten kommer att mobilisera sina lojalaste trupper för att i regelrätta gatustrider krossa, demoralisera och döda så många av de mest drivande i upproret som möjligt. Lyckas de så kommer den nybildade regimen, med vissa kosmetiska ändringar övergå till fascistliknande förtryckarmetoder för att jaga ner alla inblandade. Det är detta som är alternativet till inbördeskrig. Alternativet till blodiga gatustrider är inte fredliga demonstrationer, det valet ligger inte hos demonstranterna. Alternativet till blodiga gatustrider är massavrättningar, tortyr och trettio år till av same old, same old. Att i västmedia gapa om fredliga demonstrationer är som att be en våldtagen kvinna att inte kämpa emot för att hennes skrik stör, och detta under pågående våldtäkt! Vad Obama gör just nu är att viska till kvinna: ”Håll ut, bit ihop. Jag ska fixa en annan våldtäktsman åt dig.” Det är just detta som är ett inbördeskrig. Olika delar av samhället möts mitt i samhället i kamp på liv och död.
Min åsikt, i min trygga kammare i Malmö är att demonstranterna borde överge Tahrir torget. Det är bara en symbol i vilket fall som helst. Marschera mot presidentpalatset. Ta över infrastrukturen, i första hand tågen genom att prata med lokförarna och be dom bryta regimens förlamande blockad av tågnätet. Marschera till internetleverantörernas kontor. De var rädda nog för Mobarak för att strypa kommunikationen, låt dem vara rädda nog för er att för en gångs skull göra sitt jobb! Dessutom måste den så kallade skuggregeringen ta ledningen. En stat fungerar genom att någon beordrar och någon annan lyder. I trettio år har Mubarak gett order och samhället lyder. Men om skuggregeringen börjar ge order om att öppna Internet, att tågen ska gå så är det fullt möjligt att de lyder. I så fall så har vi redan i dag en ny regering. Men det kräver att den tar ledningen. Skuggregeringen borde vara den organisation som organiserar nästa val inte en före detta Mubarak anställd.
Det Muslimska Brödraskapet
Det finns en befogad skräck för en Iransk utveckling. Det Muslimska Brödraskapet kommer att sälja sitt stöd till vem som helst som utlovar att införa Sharialagar. De kommer inte att stödja Mubarak men de kan stödja Suleiman eller Tantawi. De kan lika gärna stödja en representant från upproret. Om arbetarklassen avgår segrande i de närmaste veckorna så kommer alla de som livnärt sig på den förra regimen att söka nytt jobb. I en rörelse så bred som ett folkligt uppror finns det alltid någon skrupelfri att anställa torterare. Upproret måste lita till sig själva. Lyssna till sitt eget samvete. Men den islamiska rörelsen är organiserad och van att tala inför publik, van att berätta för folk vad dom ska göra. Men den säkraste garanten mot en Iransk rörelse är rörelsen själv. Vad är det som får förståsigpåare i väst att tro att dom arabiska massorna inte lärt sig läxan från Iran? Från Talibanernas Afghanistan, från ett väst som är berett att stödja vilken diktator som helst som kan garantera stabila investeringar. Jag har väldigt svårt att tro att araberna frivilligt skulle skänka makten till Islamister även om de kommer att respektera Islamiska värderingar eftersom det är i deras kultur.
Min mamma sa: Det är bara synd att folk dör. Men det är ett faktum som Egyptierna känner allt för väl redan. Folk dog varje dag under Mubaraks regim. De som dör nu dör på gatorna i ett syfte, inte i tortyrcellerna för regimens bevarande. Och vad som är viktigast för mig: De som dör idag i Kairo gör det av egen fri vilja med ett eget uppsatt mål. Att störta Mubarak. Ingen har sagt åt dem att störta Mubarak, ingen har tvingat ut dem på gatorna; Detta frivilliga val att med livet som insats skapa en förändring är ett beslut som måste respekteras. Stödjas och uppmuntras. Hjälpas på alla sätt som går.