Lenin var den viktigaste ledaren för den första segerrika arbetarrevolutionen – ryska revolutionen. Han grundade historiens mest revolutionära parti och spelade en avgörande roll i att försvara och vidareutveckla marxismen. Just därför hatar den härskande klassen honom mer än någon annan. Just därför är vi leninister.
“Det var Lenin som genom oktoberrevolutionen 1917 krossade hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland. Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare. Med samma grymhet som IS i vår tid och med samma förakt för människolivet som nazismens.”
Moderaten Gunnar Hökmarks ord i Expressen, är ett typexempel på det sedvanliga dravlet som kapitalismens försvarare alltid kommer dragandes med i hopp om att få unga och arbetare att inte ta lärdom av Lenin i hur man avskaffar kapitalismen. Tsarrysslands systematiska pogromer mot judar, dess brutala förtryck mot de nationer som Polen, Ukraina och Georgien, dess “utrotning av etniska grupper” nämner de aldrig. Inte heller nämner de att våldet som den röda armén utövade var ett försvar av den ryska revolutionen mot imperialisternas och den gamla härskande klassen i Rysslands blodiga kontrarevolution. Den vita arméns terror är för dem lika ointressant som dagens våld som Israel utövar mot Gaza. Den gyllene regeln för alla de som försvarar kapitalismen är: förtryckarnas våld mot de förtryckta är tillåtet och bra – men det är ett fruktansvärt övergrepp när de förtryckta kämpar tillbaka.
Valet stod inte heller mellan en borgerlig demokrati eller en sovjetregim, utan mellan en segerrik revolution och brutal militärdiktatur. Den ryska härskande klassen och militärstaben hade redan bestämt sig för att göra sig av med Kerenskijs provisoriska regering, när de lanserade Kornilovupproret i augusti 1917. Om inte arbetarklassen tagit makten i oktober, hade en annan militärkupp lanserats för att krossa revolutionen i blod.
Sanningen är att Lenins sovjetregim var det mest demokratiska samhället i historien. För första gången var politik inte bara något för politiker, proffstyckare och rika. Arbetarklassens maktövertagande krossade kapitalets diktatur på arbetsplatserna, topparnas diktatur på myndigheterna och adelns diktatur på landsbygden. Ryska revolutionen var bara möjlig genom att de arbetande massorna tog makten i egna händer.
“Kamrater arbetande! Kom ihåg att ni själva nu styr staten. Ingen kommer att hjälpa er om ni inte själva sluter er samman och tar statens alla angelägenheter i egna händer. Era sovjeter är hädanefter statsmaktens organ, auktoritativa, beslutande organ.
… Akta och skydda som er ögonsten jorden, spannmålen, fabrikerna, verktygen och redskapen, produkterna och transportmedlen – allt detta blir hädanefter helt er egendom, hela folkets egendom.” (Lenin, “Till befolkningen”, november 1917)
Men borgarklassen gör naturligtvis rätt i att bli rädda för Lenins idéer. Oavsett vilken aspekt av kapitalismens kris man tittar på – ekonomin, krigen, klimatet – är det uppenbart att systemet inte har någon framtid. Överallt växer styrkorna för att störta systemet fram: ungdomar och arbetare som börjar ta strid för förändring, som börjar leta sig till klasskampens och kommunismens idéer.
Exemplen på detta är många. Opinionsundersökningar visar att 20–30 procent av ungdomarna i länder som Storbritannien, USA och Kanada är positiva till kommunism. I vårt eget arbete kommer vi överallt i kontakt med unga som själva dragit slutsatser av kapitalismens kris, börjat läsa på och bestämt sig för att bli kommunister.
För att delta i klasskampen på ett effektivt sätt, måste dessa styrkor formas till en armé – till ett revolutionärt kommunistiskt parti.
Att bygga en kämpande organisation och att bedriva politisk agitation är nödvändigt oavsett hur “vardaglig, fredlig” situationen är… Därtill är det precis under sådana perioder och omständigheter som detta slags arbete är särskilt nödvändigt, eftersom det är för sent att bilda organisationen när explosionerna och utbrotten redan pågår. (Lenin, Vad ska man börja med?, vår översättning)
Dessa ord har bekräftats av över hundra år av revolutioner. Om arbetarklassen saknar ett revolutionärt parti kan borgarklassen använda sina hundratals år av hänsynslös erfarenhet för att krossa arbetarklassens kamp. De spelar ut olika grupper mot varandra, provocerar fram konflikter och uppror vid de minst fördelaktiga tillfällena, utnyttjar obeslutsamhet till att gå till blodig motoffensiv och så vidare, och så vidare.
Lenin kämpade därför för att bygga en organisation av professionella revolutionärer – kadrer. Det bolsjevikparti som ledde arbetarklassen till makten 1917 i Ryssland hade tränats genom erfarenheterna från revolutionen 1905 (“generalrepetitionen” inför 1917), de svåra åren av blodig repression som följde, uppsvinget i klasskampen före första världskriget, krigsåren, och så vidare. Partiet bildade djupa folkliga rötter, samtidigt som det hela tiden tränades i att anpassa sig till olika villkor: frammarsch, tillbakagång, legalitet, halvlegalitet, illegalitet, med mera. Utan denna taktiska flexibilitet vore oktoberrevolutionen inte möjlig.
Att bygga ett revolutionärt parti
Men bolsjevikerna tränades också teoretiskt. Efter Marx och Engels död var det Lenin, mer än någon annan, som använde den vetenskapliga socialismens idéer för att förstå den nya epoken och kommunisternas uppgifter. Han tog upp den filosofiska kampen mot empiriokriticismen under åren av reaktionär demoralisering i den ryska arbetarrörelsen efter revolutionen 1905. Efter första världskrigets utbrott utvecklade han den marxistiska analysen av imperialismen, som är grundvalen för kapitalisternas rovdrift på världen än idag. Strax före ryska revolutionens utbrott påbörjade han arbetet med Staten och revolutionen, där han sammanställde Marx och Engels slutsatser om den socialistiska revolutionens uppgifter.
Till skillnad från den period som Marx och Engels levde i, ställde också Lenins epok den socialistiska revolutionen på dagordningen i hela världen. Detta innebar att han i långt större detalj behövde analysera vad för slags parti den socialistiska revolutionen krävde – och hur det skulle byggas.
Ett av Lenins viktigaste arbeten är pamfletten Vad bör göras?, som han skrev 1902 i kamp mot de så kallade ekonomisterna. De menade att kommunisternas enda uppgift var att delta med arbetarna i deras dagliga kamp, särskilt den ekonomiska kampen på arbetsplatserna. De föraktade politik och teori, som de tyckte att arbetare knappast borde bli intresserade av.
Denna tendens finns bland många grupper på vänsterkanten än idag, även en del som kallar sig “kommunistiska”. Men det är höjden av småborgerlig snobbism att tro att arbetare inte skulle intressera sig för annat än omedelbara ekonomiska frågor. Och i den mån kapitalismen berövar en arbetare möjligheten att bredda sina horisonter, är kommunisternas uppgift inte att idealisera det tillståndet: tvärtom. Vår uppgift är att höja klassen till den nivå som den socialistiska revolutionen kräver.
Lenin förklarade att kommunister inte bara måste delta i arbetarklassens strider: den viktigaste uppgiften är att beväpna arbetarna med den teori och det program som de behöver för att segra.
”Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då modeförkunnelsen av opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet.” (Lenin, Vad bör göras?)
Revolutionär internationalism
Lenin såg sig inte som en “rysk” aktivist, utan som en soldat i världens arbetarrörelse. Hans socialdemokratiska parti var bara den ryska sektionen av den socialistiska Andra Internationalen, som Engels grundat 1889.
Men andra internationalen bildades under en period av uppsving för kapitalismen. I Imperialismen – kapitalismens högsta stadium förklarade Lenin hur detta möjliggjorde klassamarbete i de rikaste länderna. I de socialdemokratiska partierna bildades gradvis en byråkrati som närmade sig borgarklassen. Vid första världskrigets utbrott kapitulerade varenda parti i världen för sin egen härskande klass, för nationalismen och krigshetsen. Så snart Lenin övertygats om detta oerhörda faktum, tvekade han inte att dödförklara Andra Internationalen.
Om det är någonting som kännetecknar leninismen, så är det järnviljan att överkomma alla hinder. Redan 1915 förklarar Lenin i Socialismen och kriget att bolsjevikerna skulle arbeta för att “med hela sin dagliga verksamhet bygga upp den ryska sektionen av en marxistisk international”. Även om denna “marxistiska international” fortfarande inte existerade, såg Lenin sig som en del av den! Det säger allt man behöver veta om vikten han lade vid denna fråga.
Två år senare, 1917, ledde bolsjevikerna arbetarklassen till makten. För första gången i historien besegrade de förtryckta massorna sina härskare, och började omdana samhället i riktning mot kommunism. För världens alla förtryckta var detta som ett stridsrop, som inledde ett revolutionärt uppsving utan motstycke. I mars 1919 grundade man Kommunistiska Internationalen, för att så snabbt som möjligt bygga partier som skulle kunna leda de framstormande revolutionerna.
Ett av stalinisternas värsta brott är att de dragit denna stolta internationalistiska tradition i smutsen. Stalin själv upplöste Kommunistiska Internationalen 1943 som en vänskaplig gest till imperialisterna i väst, abrupt och utan omröstning. Hans idé om “socialismen i ett land” var den ideologiska grundvalen för en nationalistisk urartning i de kommunistiska partierna i hela världen.
Det är hög tid att återta Lenins verkliga arv. Kapitalismen håller på att dra ned mänskligheten i avgrunden. Men dess kris öppnar samtidigt upp en revolutionär period – även i Sverige. Om revolutionen ska kunna segra, behöver vi ha byggt ett revolutionärt kommunistiskt parti i tid, som Lenin och bolsjevikerna gjorde. Ingen kommer att göra det åt oss.
På samma sätt som Lenin, är Revolutionära kommunistiska partiets medlemmar inte bara en del av en nationell organisation. Vi är medlemmar i Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI, tidigare IMT). Vårt mål är den socialistiska världsrevolutionen.
Borgarklassens ilskna och löjliga angrepp på Lenins, ryska revolutionens och kommunismens idéer – på våra idéer – tar vi som en komplimang. Det beror på att den verkliga leninismen är det största hotet som finns mot deras styre.