Brexit har åstadkommit den största sprickan i den brittiska härskande klassen på över 200 år. Premiärminister Theresa Mays överenskommelse har röstats ner tre gånger av parlamentet, i historiska förluster: hon är i praktiken en premiärminister utan makt. Utan en lösning i sikte är den brittiska kapitalismen på väg in ett nytt turbulent kapitel i detta kaotiska drama.
Theresa Mays förhandlingar med EU har bestått av den ena förödmjukelsen efter den andra för henne och hennes chauvinistiska parti. ”Ingen i regeringen tror att hon fortfarande kommer att vara premiärminister i slutet av året,” kommenterade en av hennes ministrar efter att hennes överenskommelse hade besegrats i parlamentet för andra gången.
Inför samtalen med landets europeiska motparter gav May en rad löften till det egna partiet om att hon inte tänkte vika sig, men har trots det tvingats på reträtt från dag ett. De senaste eftergifterna är en fortsättning på nederlagen. Som förberedelse för EU27-mötet den 10 april, hade Theresa May försäkrat sina kollegor i Torypartiet om att en förlängning av förhandlingarna som längst skulle sträcka sig till den 30 juni.
Men May tvingades i stället acceptera en förlängning av deadlinen för utträde till den 31 oktober. Detta skjuter bara problemen på framtiden. Möjligheten finns kvar att Storbritannien lämnar tidigare om man når en överenskommelse, men det finns inga garantier för att det kommer att ske. Parlamentet har trots allt haft nästan tre år på sig att komma fram till en lösning, utan någon som helst framgång.
Sprickor i den härskande klassen
Sett från den härskande klassens perspektiv är Brexit en helt vansinnig idé. Europa är den brittiska kapitalismens viktigaste marknad. Att lämna den gemensamma marknaden och tullunionen skulle vara katastrofalt för handeln och borgarklassens vinster. De europeiska ledarna vill undvika en avtalslös Brexit till varje pris, givet riskerna som en hård Brexit skulle innebära för Irland och hela EU.
En hård Brexit skulle leda till en kollaps av BNP, som skulle bli värre än krisen 2008–2009. Den brittiska borgarklassen, åtminstone den överväldigande majoriteten, kan inte låta detta ske. Det vore självmord. De kommer att göra allt i sin makt – oavsett vad resultatet blev i folkomröstningen – för att förhindra det.
Men den brittiska kapitalismen var i kris redan innan Brexit. Det senaste decenniet har reallönerna fallit snabbare än i alla andra OECD-länder och sedan 2008 har levnadsstandarden försämrats varje år. Fattigdomen har ökat dramatiskt. Omkring 14 miljoner människor, en femtedel av befolkningen, lever i fattigdom och 1,5 miljoner är helt utblottade, utan tillgång till det mest grundläggande.
Ständiga nedskärningar och försämrad levnadsstandard har lett till ett enormt missnöje, och ett sjunkande förtroende för det politiska etablissemanget. När David Cameron utlyste Brexit-omröstningen var det ett vårdslöst och kortsiktigt försök att kanalisera massornas missnöje.
Theresa May satte sin egen regering på spel när hon utlyste ett onödigt nyval 2017, som kostade Torypartiet deras majoritet. Partiets ledning, som en gång i tiden ansågs väldigt förutseende, har blivit alltmer besinningslös. Detta skulle aldrig ha hänt i deras ”ärevördiga” förflutna. Meningsskiljaktigheter löstes tidigare bakom stängda dörrar, men nu visas splittringarna inom den härskande klassen upp till allmän beskådan.
Borgarklassen är för fri rörlighet av kapital och arbetskraft, som gör att de kan exploatera billig arbetskraft och maximera sina vinster. Det är uppenbart att kapitalets strateger har arbetat bakom kulisserna för att förhindra en hård Brexit. Theresa Mays överenskommelse, som egentligen bara är ett utträde till namnet, är ett försök att tillgodose kapitalisternas intressen.
De är till och med beredda att splittra Torypartiet för att få vara kvar i tullunionen. Deras ekonomiska intressen går före ett stöd till deras eget parti. Men kapitalets representanter verkar helt oförmögna att styra, och har i och med Brexit släppt lös krafter de inte kan kontrollera.
Storbritannien behöver en socialistisk Labourregering!
Många inom etablissemanget börjar motvilligt inse att bara ett parlamentsval kan bryta dödläget. Detta är dock det sista de vill. Labourpartiet leder just nu i opinionsundersökningarna, och skulle sannolikt vinna ett eventuellt nyval.
Labour har lovat ett ”oåterkalleligt skifte i makt- och välståndsbalansen till fördel för arbetare.” Jeremy Corbyns program innehåller många reformer, som en skattehöjning för de som tjänar mer än 123 000 pund om året, återförstatligande av järnvägar och elnät, och ett slut på nedskärningarna. Dessa minst sagt anspråkslösa krav får den härskande klassen att skälva.
Poängen är att Corbyn erbjuder arbetarklassen något att kämpa för. Om Corbyn skulle komma till makten skulle trycket underifrån kunna tvinga honom att genomföra sina utlovade reformer. Kapitalets seriösa strateger är med rätta oroade över att arbetarklassen inte skulle nöja sig med smulorna från kapitalisternas bord, utan röra sig för att förändra samhället i grunden.
Det brittiska etablissemanget befinner sig i kris. Lenin förklarade att det första villkoret för en revolution är att den härskande klassen inte längre kan styra som de gjort tidigare.
Vare sig Storbritannien lämnar eller stannar inom EU, så kommer ingenting att lösas för arbetarklassen. Oavsett så innebär det kapitalistiska systemet nedskärningar och kris för unga och arbetare. Bara en socialistisk Labourregering med ett djärvt program för att nationalisera bankerna och de största företagen kan erbjuda en väg framåt.