Bolsjevism och stalinism

Det påstås ofta att bolsjevism leder till stalinism och diktatur. Men sanningen är att en djup avgrund skiljer verklig bolsjevism från det stalinist­iska monstret, som skapades genom att bolsjevikpartiet rent fysiskt utrotades.

Den ryska revolutionens historia är nära förknippad med individerna Lenin och Trotskij, dess två främsta ledare. De har blivit föremål för både hyllningar och stort stort hat. Anledningen till detta är inte svår att förstå. Den ryska oktoberrevolutionen under bolsjevikpartiets ledning är den största händelsen i historien. För första gången tog arbetarna och bönderna makten i sina egna händer, svepte undan de stora jordägarna och kapitalisterna och började organisera en demokratisk arbetarstat: en sovjetrepublik. Den nya sovjetstatens auktoritet vilade på sovjetkongressen, en kongress bestående av sovjeter (arbetarråd) som valts i fabrikerna och barackerna.

Leo Trotskij var en politisk gigant. Han byggde upp och ledde den röda armén från nästan ingenting. Efter Lenins död var det Trotskij som ledde kampen mot stalinismen. För detta fick han betala det yttersta priset när han mördades av en stalinistisk agent 1940.

Under den senaste tiden har en mängd böcker publicerats av olika författare i syfte att misskreditera Lenin, Trotskij och den ryska revolutionen. En av de mest synliga och högljudda av dessa författare är historieprofessorn Robert Service. Han har skrivit flera böcker, däribland en om Lenin och en om Stalin.

Hans senaste bok är en biografi om Trotskij. Där försöker han koppla samman Lenin och Trotskij med Stalin och framställa dem som medskyldiga till Stalins brott. Ett sådant hopkok är ingen ny metod. Dess syfte är att bevisa att bolsjevism leder till stalinism och diktatur, och därför måste fördömas.

Antikommunism

Professor Service tillhör den sortens historiker och intellektuella vars varumärke är antikommunism. Dessa välbetalda akademikers uppgift är att svartmåla marxism, kommunism och revolution i bredast möjliga bemärkelse. Trots allt prat om ”objektivitet” innehåller Services senaste bok ingenting nytt utan är tvärtom bara en upprepning av allt gammalt förtal och skvaller om en av historiens största revolutionärer – Leo Trotskij.

Robert Service avfärdar Trotskijs egen självbiografi Mitt liv, liksom de mer sympatiska och enormt uppskattade biografier som skrivits av Isaac Deutscher och Pierre Broué. Enligt Service innehåller de ”högst tveksamma bedömningar”. Han vill ”korrigera” detta med sina egna snedvridna slutsatser.

Service är helt oförmögen att förstå historien genom interaktionen mellan ledare, partier, klasser och grupper. På ett ytligt sätt förminskar han den historiska kampen mellan Trotskij och Stalin till en personlig eller till och med psykologisk kamp, helt fri från allt klassinnehåll och alla klassintressen. ”Stalin utmanövrerade honom. Trotskij förlorade inte mot ’byråkratin’: han förlorade mot en man och en grupp med en överlägsen förståelse för den sovjetiska offentligheten.” (s. 4) Detta är att förminska historiska förlopp till rena bagateller. Trotskijs nederlag förklaras enbart med personliga brister och inte som ett resultat av objektiva processer.

Liberala dilettanter som vår lärde professor har aldrig förstått sig på varken revolutioner eller kontrarevolutioner. För dem är sådana händelser ”ytterligheter” eller ”olyckor” som avviker från historiens vanliga gång. Men en revolution faller inte bara ned från himlen utan anledning. Det borgerligt liberala tänkandet har aldrig kunnat förstå vare sig massrörelser eller personer som i likhet med Lenin och Trotskij har ställt sig på arbetarklassens sida. Service förstår inte Trotskij, hans drivkrafter eller hans styrkor och svagheter. Hans enda syfte är att misskreditera Trotskij och de idéer han stod för.

Det finns inte utrymme att här bemöta allt det förtal som riktas mot Lenin och Trotskij, eftersom vi skulle behöva en hel bok för det. Därför måste vi fokusera på de viktigaste argument Service för fram. Enligt professorn skulle ”stalinismen i Sovjetunionen ha varit omöjlig utan Lenin”. (Lenin: A Political Life, vol. 3, s. xix) Och detta är kärnfrågan. Var Lenins och Trotskijs metoder i grund och botten annorlunda än Stalins? Leder bolsjevism till stalinism? Vad handlade kampen mellan Trotskij och Stalin egentligen om?

Svaret på dessa frågor ges inte av personlighetsdrag eller olika relationer mellan enskilda individer, även om allt detta givetvis spelar en viss roll. Svaret ges i stället av de komplexa relationerna mellan klasser och skikt i samhället, liksom i de objektiva förhållanden som rådde vid den givna tidpunkten.

Lenins och Trotskijs liv är sammanbundna med den tidens revolutionära kamp: kampen mot tsarismen, den ryska marxismens utveckling, revolutionen 1905, exilen, krigsåren, revolutionerna 1917, erövrandet av makten, den kommunistiska internationalens bildande. Trotskij förde även vidare kampen mot stalinismen och påbörjade byggandet av den nya revolutionära internationalen.

Revolutionär kamp

I sin utmärkta självbiografi Mitt liv förklarar Trotskij:

”Således känner jag av egna erfarenheter till de historiska upp- och nedgångarna. De styrs av sina egna lagar. De ändrar sig inte snabbare bara därför att vi är otåliga. Jag har vant mig vid att inte betrakta de historiska perspektiven utifrån mitt personliga öde. En revolutionärs främsta plikt är att förstå orsakerna bakom händelseutvecklingen och hitta sin egen plats i denna utveckling. Och det är på samma gång en människas största personliga tillfredsställelse, om man inte begränsar sina uppgifter bara till nutiden.”

Att Trotskij störtades från makten efter Lenins död berodde inte på några personliga tillkortakommanden, utan på hur relationerna mellan klasserna hade förändrats både i Ryssland och världen. Stalins seger återspeglade revolutionens isolering i ett underutvecklat land, omringad av fientliga krafter.

I Robert Services redogörelse för oktoberrevolutionen, som han typiskt nog betraktar som en ”statskupp”, saknas en viktig ingrediens: massornas avgörande roll. I revolutionens efterdyningar, skriver Service, ”såg den större delen av den ryska befolkningen, liksom resten av världen, bolsjevikernas ledare som ett gäng inkompetenta vildar som aldrig skulle kunna behålla makten”. (Service, Trotsky: A biography, s. 189) Här låter Service den härskande klassens syn representera ”majoriteten”, men denna uppfattning delades helt uppenbart inte av den internationella arbetarklassen som tvärtom slöt upp bakom den ryska revolutionen.

Victor Serge, som började som anarkist men anslöt sig till marxismen efter ryska revolutionen, förklarar i sin bok From Lenin to Stalin att:

”Bolsjevismen är enheten mellan ord och handling. Lenins hela gärning består i hans vilja att genomföra sitt program … att ge land till bönderna, fabriker till arbetarklassen, att ge makten till de arbetande. Detta talas det ofta om, men ingen har någonsin seriöst övervägt att gå från teori till praktik.”

Detta var revolutionens verkliga innebörd. Under inbördeskriget och den imperialistiska invasionen var imperialisternas huvudsakliga mål att störta den revolutionära regeringen med våld och mörda dess ledare. I augusti 1918 blev Lenin skjuten av en medlem i bondepartiet Socialistrevolutionärerna, vilket allvarligt skadade och nästan dödade honom. Trotskij blev också måltavla för upprepade mordförsök som planlagts av de kontrarevolutionära vita generalerna.

Den första sovjetiska konstitutionen garanterade fullständig frihet för arbetarklassen. Ingen hade den minsta tanke på att upprätta en totalitär stat. Alla politiska partier, även de kapitalistiska partierna, tilläts verka fritt. Det enda undantaget var de fascistiska Svarta hundradena. Inom kommunistpartiet rådde fullständig frihet i diskussion och debatt. Under förhandlingarna i Brest-Litovsk 1918 och frågan om att skriva under ett ofördelaktigt fredsavtal med Tyskland var Lenin exempelvis i minoritet. Han lade fram ett förslag om att varje grupp medborgare med stöd av 10 000–15 000 arbetare skulle ha rätt att ge ut sin egen tidning om de så önskade – eftersom det var det enda sättet att demokratisera pressen.

Oktoberrevolutionen var på det stora hela en fredlig affär. ”Knappt någon arresterades”, noterade Serge, ”och de som blev det släpptes snart. Bland dessa återfanns Krasnov – en kosackledare, som utnyttjade vår mildhet genom att påbörja ett inbördeskrig i Donregionen – och Purisjkevitj, en antisemitisk ledare.” (Ibid) Revolutionen var fortfarande väldigt naiv. Så snart dessa reaktionärer släpptes på fri fot tog de till vapen och riktade dem mot arbetarstaten.

Den första sovjetregeringen var en koalition mellan bolsjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna, en vänstersplittring från socialistrevolutionärerna. Detta tog slut först när vänstersocialistrevolutionärerna ställde sig på samma sida som mensjevikerna och de andra kontrarevolutionärerna, och även de tog till vapen mot regeringen. Det var först efter sommaren 1918 som revolutionen slog tillbaka i självförsvar. Trotskij organiserade Röda armén för att försvara revolutionen.

”Lenin och Trotskij hade blivit den ryska politikens siamesiska tvillingar”, skriver Service, ”sammanvuxna i sin gemensamma beslutsamhet att använda skoningslösa metoder, inte minst statlig terror, för att komma åt sina fiender.” (Trotsky: A biography, s. 190) Men mitt under ett inbördeskrig och en imperialistisk invasion för att störta den sovjetiska regeringen, vad skulle de annars ta sig till? Blunda och hoppas att kontrarevolutionen skulle gå upp i rök?

De kontrarevolutionära vita styrkorna, understödda av 21 utländska arméer, tog över större delen av landet och utsatte arbetare och bönder för fruktansvärda grymheter. När det var som värst hade den sovjetiska regeringen bara kontroll över Moskva med omnejd. Hela revolutionen hängde på en skör tråd. Trotskij lyckades vända krigslyckan – men till ett enormt högt pris. Till följd av krigsproduktionen och den rådande hungersnöden tvingades man genomföra ransonering i städerna och tvångsrekvisitioner på landsbygden. Detta var ”krigskommunismens” period, där allt oundvikligen handlade om krigsinsatserna och det militära försvaret av sovjetrepubliken.

Kronstadtupproret

Denna situation gjorde att allt tänjdes till sin yttersta gräns. Förhållandet mellan bönderna och arbetarna som varit revolutionens hörnsten började krackelera. Under 1920 och i början av 1921 bröt det ut flera bondeuppror. Samtidigt var man tvungen att hantera ett myteri inom flottan i Kronstadt. Efter att förhandlingarna misslyckats hade man inga andra alternativ än att krossa upproret. Om detta hade misslyckats hade man lämnat dörren vidöppen för kontrarevolutionen att sätta in militära styrkor mot Petrograd. Sjömännen i Kronstadt var inte samma revolutionära sjömän som varit stationerade där i oktober 1917, utan nya bonderekryter som hamnat under påverkan av kontrarevolutionen. Mot slutet av inbördeskriget infördes den Nya ekonomiska politiken (NEP) för att lugna bönderna. NEP tillät dem att sälja det överflöd de kunde producera, vilket gjorde att situationen på landsbygden stabiliserades.

Eftersom det var en fråga om liv och död hade bolsjevikerna inga andra alternativ än att vidta defensiva nödåtgärder. Likadant var det för övrigt med Cromwells agerande för att skydda den engelska revolutionen mot den rojalistiska reaktionen, eller Robespierres försvar av den franska revolutionen mot den feodala regimen, eller de åtgärder som nordstaterna satte in mot slavägarna under det amerikanska inbördeskriget. ”Ett parti som i mitten av 1918 verkade vara dömt till nederlag triumferade genom beslutsamhet, organisation och ledarskap”, erkänner Service (Trotsky: A biography, s. 245). Därefter attackerar han de åtgärder som användes och beskriver dem som ”hänsynslösa” och en ”terror mot fienden”.

Ett störtande av sovjetregeringen skulle inte ha lett till någon liberal demokrati, utan till en fascistisk militärdiktatur under ledning av de vita generalerna. Detta var det alternativ till sovjetmakten som imperialisterna stred för.

Bolsjevikerna kämpade för att försvara revolutionen till varje pris, men hyste samtidigt aldrig några illusioner om att den skulle kunna klara sig någon längre tid i ett underutvecklat land som Ryssland. Sovjetstatens öde berodde på världsrevolutionens utveckling. Lenin förutsåg att om inte isoleringen bröts, så skulle den ryska revolutionen vara dödsdömd. Han var villig att offra allt för en lyckad revolution i Tyskland. Det enda de kunde göra under tiden var att hålla ut så länge som möjligt, tills de kunde få hjälp från väst. Men revolutionen kollapsade inte som Lenin hade befarat, utan genomgick i stället en byråkratisk urartning i form av stalinismen.

Stalinismen, som är bolsjevismens motsats, växte fram just ur dessa objektiva förhållanden med isolering och en fruktansvärt låg utvecklingsnivå. Efter inbördeskriget återstod bara spillror av ekonomin. Landet var förstört och drabbat av svält och sjukdomsepidemier. Arbetarklassen var atomiserad. ”De fruktansvärda kriserna och stängningen av fabrikerna har tvingat folk att fly för att undkomma svält”, skrev Lenin. ”Arbetarna har helt enkelt övergett sina fabriker. De har tvingats slå sig ner på landsbygden, och har upphört att vara arbetare.” (Collected Works, Vol. 32, s. 199)

Lanseringen av den Nya ekonomiska politiken 1921 var en reträtt som innebar eftergifter till marknaden. Den inledde en kapitalistisk återväxt i Ryssland, och därmed också att handelsmän, mindre arbetsgivare, rika bönder och den svarta marknaden kom tillbaka. Detta skedde samtidigt som byråkratin växte sig allt starkare inom industrin, staten och till och med bolsjevikpartiet. Stalin hade spelat en sekundär roll under revolutionen men blev nu talesperson för detta nya sociala skikt som började höja sig över arbetarklassen.

Statsapparaten

”Vår statsapparat är så beklagansvärd, för att inte säga bedrövlig, att vi noga måste tänka igenom hur vi ska bekämpa dess defekter”, påpekade Lenin. (Collected Works, Vol. 33, s. 487) Situationen förvärrades så till den grad att Lenin och Trotskij bildade ett block 1922 för att bekämpa det byråkratiska hotet. Den kampen ledde också till att Lenin bröt alla personliga band med Stalin. Lenin beskrev det som att han förberedde en ”bomb” mot Stalin. Slutligen rekommenderade Lenin i sitt testamente att Stalin skulle avlägsnas från rollen som generalsekreterare i kommunistpartiet, och talade varmt om Trotskij som ”den mest kapabla personen i centralkommittén”.

Till följd av bolsjevikledarna Kamenev och Zinovjevs personliga intriger, liksom en rutten pakt de gjorde med Stalin, genomfördes aldrig de sista önskningar som Lenin förde fram i sitt testamente. Här ser vi den livsfarliga roll som personligt agg spelar i politiken, liksom vilka oförutsedda konsekvenser det kan få.

Lenins död i januari 1924 sammanföll med den tyska revolutionens nederlag. Detta var två hårda slag mot de ryska arbetarnas moral. Vid det här laget hade bara en procent av medlemmarna i bolsjevikpartiet varit medlemmar innan mars 1917. Många av de mest avancerade arbetarna och kommunisterna hade stupat i inbördeskriget. Efter dessa hårda slag, och genom Stalins försorg, tog byråkratin kontroll över partiet och statsapparaten. NEP-männen (en småborgerlighet som uppstått till följd av den Nya ekonomiska politiken) och kulakerna (de rika bönderna) var två grupper vars inflytande växte exponentiellt. Pressen från dessa fientliga klasser smög sig in i partiet genom den växande byråkratin.

Mot slutet av 1924 förde Stalin fram sin antimarxistiska teori om ”socialism i ett land”, vilken återspeglade byråkratins konservativa hållning. Den innebar en fullständig brytning med perspektivet om en världsrevolution, så som det hade utvecklats av Lenin. Det sammanföll också med sjösättandet av en kampanj för att smutskasta Trotskij, som hade bildat en vänsteropposition för att återupprätta partidemokratin under 1923.

Trotskij försvarade den revolutionära marxismen mot Stalins alltmer revisionistiska politik. Medan Trotskij hade stöd bland de revolutionära arbetarna baserade sig Stalin på den byråkratiska reaktionen, de miljontals tjänste­männen, de före detta tsaristiska funktionärerna, de tsaristiska officerarna, de borgerliga intellektuella, och så vidare – de som levde och frodades inom statsapparaten, industrin och partiet. Stalin blev ”chefen” för denna kast, som nu hade sina egna materiella egenintressen att försvara. Lenins änka Krupskaja konstaterade 1926, under en tid då hon stod nära oppositionen, att ”om Lenin hade levt i dag hade han också suttit i fängelse”.

”Den som förstår historien det minsta vet att varje revolution har framkallat en påföljande kontrarevolution, som förvisso aldrig har kastat tillbaka nationen helt och hållet till utgångspunkten inom ekonomins sfär men alltid har fråntagit folket en betydande del, ibland lejonparten, av dess politiska landvinningar”, förklarade Trotskij. ”Och det första offret för den reaktionära vågen är som en allmän regel det skikt av revolutionärer som stod i spetsen för massorna i revolutionens första period, offensivens period, den ’heroiska’ perioden. Denna allmänna historiska iakttagelse bör leda oss till idén att saken inte rör sig om skicklighet, slughet eller två eller några få individers verk, utan om ojämförligt mer djupgående orsaker.”

Trotskij, ”Hur besegrade Stalin oppositionen?”

Stalins revisionism

Åren av svårigheter och nederlag vägde tungt på de ryska massorna. Samtidigt som byråkratin säkrade sin makt och använde den alltmer våghalsigt, så blev de revolutionära arbetarnas röster allt svagare. Även om bolsjevik-leninisterna runt Trotskij samlade tiotusentals av de bästa revolutionära kämparna kring sina fanor, och vann sympatier från de mer medvetna arbetarna, förblev denna sympati passiv. Arbetarna var utmattade, och bara en internationell seger hade på nytt kunnat dra in dem i aktivitet.

Samtidigt rasade den stalinistiska byråkratin mot teorin om ”den permanenta revolutionen” internationellt och mot onödig oro på hemmaplan. ”Vi ska bygga det socialistiska samhället i Ryssland!” utropade de. Detta var tilltalande för uttröttade och mindre medvetna delar av massan, och ledde till att det bolsjevikiska avantgardet isolerades alltmer. ”Däri ligger hemligheten med den thermidorianska byråkratins seger,” förklarade Trotskij. ”Makten är inte ett pris som den ’skickligaste’ vinner. Makt är ett förhållande mellan individer, och i sista hand mellan klasser.” (Ibid)

Ledande position

Stalin använde sin dominerande ställning till att utvisa Trotskij från Sovjetunionen och tvinga honom i exil. I mitten av 1930-talet valde Stalin också, trots alla kapitulationer från de tidigare oppositionella kring Zinovjev och Kamenev, att fysiskt utrota alla som haft en koppling till oktoberrevolutionen. Den revolutionära utvecklingen i Spanien riskerade att återuppväcka de ryska massornas entusiasm. Detta kunde ha blivit dödsstöten för byråkratin. Därför inledde Stalin ett ensidigt inbördeskrig mot de gamla bolsjevikerna. Detta kulminerade med utrensningsrättegångarna 1936–38, då alla som hade någon koppling till oktoberrevolutionen fysiskt utrotades. Miljontals dog i fånglägren eller i den hemliga polisens källare. Till dem som i likhet med Service säger att bolsjevism leder till stalinism skulle vi vilja säga det exakt motsatta: att en flod av blod skiljer stalinismen från bolsjevismen.

Det enda sätt som stalinismen kunde befästa sin makt på var att gå över lik – liken från de kommunister och trotskister som förblev lojala med oktoberrevolutionens ideal. Ända in i döden kämpade Trotskij mot stalinismen. Han vägrade att ge upp, eftersom detta bara skulle ha misskrediterat marxismens idéer. För detta fick han betala med sitt liv.

En obefläckad fana

Mot fruktansvärda odds, inklusive att hans familj och medarbetare mördades, fortsatte Trotskij att in i det sista försvara Marx och Lenins obefläckade fana mot stalinismens fruktansvärda brott. Detta kan professor Service och hans gelikar inte tolerera. Inte ens Isaac Deutscher lyckades förstå den verkliga Trotskij, och menade att Trotskij borde ha fokuserat enbart på att skriva, och inte brytt sig om att organisera en ny revolutionär international. Men Trotskij själv såg tvärtom byggandet av en ny international som sitt livs viktigaste arbete.

Trotskij är död, men hans idéer lever vidare. Stalinismens kollaps – som han förutsåg – liksom kapitalismens internationella kris kommer återigen att göra bolsjevismens idéer till de mest attraktiva idéerna på planeten.

”Det fanns en tid då Trotskij var ett återkommande ämne i den allmänna diskussionen, åtminstone utanför Sovjetunionen. De dagarna är över”, deklarerar Service. Men i dag, mitt under en pågående kris, håller saker och ting på att förändras. Det har uppstått ett förnyat intresse för Lenins och Trotskijs idéer. Det är av just denna anledning som Service skrivit sina böcker. Men de kommer inte att få önskad effekt.

Vi bör studera Trotskijs verk, liksom de verk som skrivits av de andra stora lärarna inom marxismen. Där hittar vi en skattkammare full av erfarenhet och teori. Med dessa idéer kan den nya generationen slutligen störta kapitalismen och upprätta socialism på världsskala. När det kommer till professor Service och hans gelikar kan vi bara säga som det står skrivet i Bibeln: Låt de döda begrava sina döda.

Rob Sewell

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,172FansGilla
2,222FöljareFölj
749FöljareFölj
2,021FöljareFölj
678PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna