Den svenska regeringen klarade inträdesprovet i Nato: lova att hjälpa den turkiska imperialismen med att dränka kurdernas kamp i blod.
Så sent som i november ville Socialdemokraterna ”fördjupa sitt samarbete med PYD” eftersom de ”stödjer Självstyret i nordöstra Syriens arbete för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Utrikesminister Ann Linde kunde säga så här för tre år sedan:
”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh … Sverige fördömer det turkiska folkrättsstridiga angreppet på nordöstra Syrien … [kurderna] har axlat ett tungt ansvar och det är viktigt att de nu får omvärldens stöd.”
På Socialdemokraternas hemsida kan man fortfarande läsa: ”Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG/YPJ eller PYD klassas av vissa stats aktörer som terrorister är oacceptabelt.” Nu har Socialdemokraterna plötsligt gjort det de i november ansåg ”oacceptabelt” och behandla PYD som en terroristorganisation.
Man kommer att ge Turkiet ”sitt fulla stöd mot hot mot dess nationella säkerhet”, som det heter i det trilaterala avtalet. För att ingen ska missförstå förtydligas det att det handlar om kurderna: ”I det syftet, kommer Finland och Sverige inte att stödja YPG/PYD”. Den före detta socialdemokratiska ministern Pierre Schori sammanfattade avtalets innehåll: ”Storslam för Erdogan, skam för Sverige och svek mot kurderna”.
Sällan har hyckleriet varit så tydligt. Gårdagens frihetskämpar är dagens terrorister. För imperialisterna har olika folks kamp för frigörelse alltid bara varit spelbrickor som man kan växla in närhelst det passar.
Vad Finlands och Sveriges ”fulla stöd” till Turkiet innebär, konkretiseras bland annat i att man lovar att:
- Etablera en samarbetsmekanism vid alla myndighetsnivåer, inklusive mellan underrättelsetjänster.
- Skärpa den odemokratiska så kallade terrorlagstiftningen.
- Förbjuda rekrytering till och finansiering av PKK och alla andra så kallade ”terrororganisationer” samt ”anknutna organisationer eller inspirerade grupper eller nätverk”.
- Skyndsamt behandla Turkiets krav på utlämningar.
- Exportera vapen till Turkiet.
Man kommer alltså aktivt att hjälpa Erdogan att förfölja sina politiska fiender genom underrättelser. Om de flyr till Sverige ska man förbjuda eller på annat sätt förhindra dem från att fortsätta bedriva politiskt arbete. Skrivningen om vilka grupper man ska förbjuda rekrytering och finansiering till är så vag att den skulle kunna inbegripa i stort sett alla organisationer som motsätter sig Erdogans styre.
Affärstidningen The Economist, ett organ för den brittiska härskande klassen, kallar avtalet en ”vinst för Erdogan” och konstaterar just detta. ”Med tanke på Erdogans tendenser till envälde, och hans tendens att beskriva alla motståndare som terrorister, oroar sig många för att de nordiska staterna riskerar att försvaga sitt engagemang för mänskliga rättigheter och sin asyl för politiska oliktänkande.”
Erdogan själv hävdar att Sverige lovat att lämna ut 73 personer. Visserligen hindrar lagen att man lämnar ut någon för politiska brott, men det är möjligt att lämna ut för terrorism. Med ett avtal i ryggen som utmålar alla ”grupper eller nätverk” som har någon som helst anknytning till PKK som terrorister – och en mer repressiv svensk terrorlagstiftning – lär det inte bli svårt att skifta mellan begreppen vid behov.
Det är även förbjudet med utlämning om personen riskerar tortyr. Detta är ännu lättare att kringgå. Redan 2001 utvisade regeringen Mohammad Alzery och Ahmed Agiza, trots att de riskerade tortyr. Regeringen fick nämligen så kallade diplomatiska garantier från Egypten för att de inte skulle torteras. Väl på plats blev de utsatta för tortyr.
Dessa ”diplomatiska garantier” är ett kryphål i lagen som regeringen enkelt kan utnyttja om den anser det nödvändigt. För Erdogans regim skulle det naturligtvis vara den enklaste sak i världen att precis som Egypten avge ett sådant löfte och sedan bryta mot det.
Ursäkten för att gå med i Nato var att man sade sig vilja stå upp mot den ”förtryckande”, ”enväldiga”, ”hänsynslösa” (och så vidare) regimen i Ryssland efter invasionen av Ukraina. Inträdesavgiften var ett långtgående samarbete med en lika förtryckande, enväldig och hänsynslös regim i Turkiet, som man nu kommer att ge understöd i sitt ensidiga krig och sin uråldriga terror och förtryck mot kurderna.
För de svenska imperialisterna finns det naturligtvis en avgörande skillnad. De har ett starkt ekonomiskt intresse av att mota Ryssland för att gynna svenska företag i Baltikum. De lär därför jubla över Natos beslut i helgen om att öka sin militära närvaro i Östersjöområdet och länder som gränsar till Ryssland. De har däremot noll och inget ekonomiskt intresse av att hjälpa kurderna, som de gärna offrar i utbyte mot att stärka sin internationella position.
Avtalet med Erdogan är alltså inget avsteg ur den svenska imperialismens synvinkel, utan helt i linje med dess syften: att vinna fler marknader, öka sina profiter och fortsätta exploatera andra folk. Detta är också vad hela Natos militära samarbete handlar om.
Särskilt skamligt är det att detta avtal kommer när Erdogan förbereder sig för ännu en militäroffensiv mot det kurdiska styret i Norra Syrien. Både Erdogan och andra regeringsföreträdare har pratat om att ”rensa” ut PKK i flera månader. Dessa krigsförberedelser ger Sverige nu på ett handfast sätt stöd till genom avtalet. Inte minst kommer Turkiet att ha nytta av de svenska vapen man nu återigen är villiga att exportera.
Vi vill uttrycka vår fulla solidaritet med de kurder, turkar och andra som kommer att fängslas, torteras och dödas med den svenska statens hjälp.
Vi uppmanar vänstern och arbetarrörelsen – inklusive de socialdemokrater som motsätter sig ledningens politik – att omedelbart organisera protester mot avtalet med Erdogan och Nato-medlemskapet.
Arbetarklassen har inget att hämta i Nato annat än starkare bojor och splittring. Sverige blir inte säkrare utan kastas tvärtom in i ett upptrappat stormaktsspel där fred och trygghet alltid kommer att få stå tillbaka för cynisk profitjakt. Den enda vägen framåt stavas internationalism, klasskamp – och socialistisk revolution för att krossa imperialismen en gång för alla.