“Jag hör från murare, snickare och barnfamiljer att pengarna inte räcker till, att de måste ta från sparpengarna”, förklarar Erik Andersson från Unga byggare. I en avtalsrörelse där alla andra fackledare krävt 4,2 procents löneökningar – vilket inte ens tar igen reallönetappet efter inflationen – kräver Unga byggare 15 procent.
Erik Andersson är ordförande för Unga byggare Väst och berättar om situationen i den socialdemokratiska tidningen Dagens arena.
– Jag pratade nyligen med en rivningsarbetare i bygghissen som berättade att han jobbar extra som flyttgubbe på helgerna för att ha råd med mat och hyra. När vi har den verklighetsbilden ser vi 4,2 procent som ett väldigt lågt krav.
Unga byggare kritiserar också det så kallade märke som sätts under avtalsrörelsen. Märket innebär att den löneutveckling som arbetsgivare och facken inom industrin kommer fram till blir ett lönetak för resten av arbetarna.
Denna lönemodell motiverar LO med att de ska ta ansvar för den svenska industrins konkurrenskraft på världsmarknaden – alltså de svenska storföretagens vinster. Om man tillåter andra fackförbund att få högre löneökningar än industrin, oroar de sig för att industriarbetarna sedan ska ställa för höga krav, vilket skulle sänka vinsterna för företagen.
Byggnads ungdomsförbund menar mycket riktigt att denna strategi på sikt bara innebär att kapitalisterna får mer på arbetarnas bekostnad.
– När det finns löneutrymme ska man inte hålla tillbaka så att det försvinner i profit och lyxkonsumtion i stället för att vi som gjort jobbet får ta del av det, betonar Erik Andersson.
Unga byggares krav på 15 procents löneökningar går i samma riktning som de gruvarbetare som på fackliga stormöten för snart två år sedan fattade beslut om lönekrav på 10, 15 respektive 20 procent. Det speglar den växande känslan inom arbetarklassen att situationen är ohållbar. Arbetarrörelsens ledare borde lyssna.
Fakta: Borgarklassens vinster
En artikel i Dagens industri visar vad åratal av reallönesänkningar för arbetare lett till: vinstfest för de rika.
“Börsens jättar laddar för ett rekordstort utdelningsregn på 419 miljarder kronor i vår, enligt analytikerna”, skriver detta alltid lika pålitligt trångsynta organ för det svenska finanskapitalet.
“Nästan två tredjedelar av storbolagen på Stockholmsbörsen väntas höja utdelningen”, fortsätter de triumferande och citerar en mäklare på finanskoncernen DNB som väntar sig att även denna uppskattning är konservativ.
– Jag tror att det kan bli ännu större utdelningar i vår än analytikerna räknar med.
För alla tänkande varelser ställer detta frågan: Var behövs dessa pengar mest – i vården, i skolan, i arbetares plånböcker – eller på de rikas bankkonton?