För att komma in på en arbetsmarknad med stor arbetslöshet och tuffa arbetsvillkor tvingas många, framförallt unga, ta jobb som de skulle valt bort om det fanns några alternativ. Borgarna menar att ungdomar vill vara flexibla med sin arbetstid och inte binda upp sig för långa perioder, men en LO-undersökning från 2011 visar att sex av tio vill ha tillsvidareanställning. ETC har skrivit om hur osäkra anställningar orsakar en extremt pressad arbetssituation såväl ekonomiskt, som socialt och mentalt. Detta stämmer överens med mina erfarenheter av att vara timanställd och bli inringd kvällen innan.
Jag har jobbat på Subway i drygt tre månader. Tidigare jobbade jag som lärarvikarie men då jag fick för få timmar sökte jag andra jobb. Jag fick en intervju på Subway och kort därefter fick jag börja min ”praktik”. Detta är deras namn för en ospecificerad period då man arbetar utan lön för att lära sig jobbet. För mig blev det åtta heltidsdagar, men för en annan var det sexton dagar, och ytterligare någon annan har jobbat gratis i två månader.
Managern säger att praktiken är till för att vi ska lära oss jobbet men de flesta av mina praktikdagar innehöll exakt samma uppgifter och lärde mig inget nytt. Den vanligaste arbetsuppgiften för praktikanter är att hacka grönsaker – som inte precis är avancerat. En eftermiddag fick jag och en annan praktikant sköta en hel butik själva.
Det är uppenbart att de utnyttjar folk som gratis arbetskraft. Dessutom använder de svepskäl för att dra ut på folks praktikperioder. En kollega fick höra att han behövde längre praktik för att han inte var tillräckligt bra på svenska, som att han skulle bli bättre på det av att skära tomater och gurka i två veckor till!
Jag får sms kvällen innan om hur jag jobbar nästa dag. Vissa veckor jobbar jag bara drygt 20 timmar och vissa nästan heltid. Det är väldigt svårt att planera något alls eftersom att jag inte vet om jag jobbar eller inte och inte heller vet hur mycket lön jag kommer få. Eftersom jag ibland får så få timmar känns det svårt att tacka nej till jobb. Trots att vi är ganska många som inte har fast schema men vill jobba heltid anställs det hela tiden fler personer och vi får dela på de timmar som finns. Det blir fyra och en halv timmar dit, tre timmar dit osv.
De chefer som egentligen bestämmer allt har man aldrig någon kontakt med, utan allt sker genom vår ”manager”. Han jobbade som en vanlig anställd fram till för några månader sedan. Nu verkar han jobba mest hela tiden och har inte särskilt mycket högre lön än oss.
Ägarna är inte speciellt intresserade av Subway utan äger lite alla möjliga typer av företag, bland annat auktionsverk har jag hört. När restaurangerna inte går med tillräckligt stor vinst hotar de med att sälja och sätter press på vår ”manager”. Det är svårt att vara arg på honom. Han försöker nog sitt bästa, men det är ju inte så mycket han kan göra.
Vi har inte kollektivavtal så vi har ingen ob-ersättning eller årliga löneökningar vilket ju företaget tjänar på, då det är mycket kvälls- och helgjobb. En kollega berättade att för några månader sedan försökte de gå ihop och skaffa kollektivavtal, men att de blivit utmanövrerade av cheferna. Flera slutade i protest eller sparkades.
Nu flyttas vi som inte har schema runt på olika butiker för att det ska bli svårare att organisera en arbetsplats. Jag har hunnit jobba i fem olika butiker sedan jag började för tre månader sedan. Ingen har väl tänkt på att detta försök att splittra arbetarna kommer att slå tillbaka mot dem själva om det börjar röra på sig. Kampen kommer ju automatiskt att sprida sig mellan arbetsplatserna.
Vi pratar inte så mycket om våra arbetsvillkor. Ibland suckar folk över att cheferna är så snåla, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Det kan bero på att man hoppar runt så pass mycket att man aldrig hinner bygga upp några förtroenden men ibland är det helt enkelt för mycket att göra för att hinna prata. Jag har aldrig hört nån ens nämna facket så antar att organiseringsgraden är obefintlig. Facket är i vart fall helt osynligt.
Men folk är långt ifrån nöjda, och situationen kan inte fortsätta för evigt. Missnöjet bubblar, och försöken kommer att fortsätta. Det är bara två år sedan som tiotusentals snabbmatsarbetare på bland annat just Subway, i över 200 städer i USA, demonstrerade för höjda minimilöner. En sådan kamp ger hopp. Där fackföreningarna inte kan ge ledning kommer kampen ske ändå, men organiseras spontant och underifrån. Den uppdämda kampviljan kommer då att slå så mycket hårdare och snabbare än borgarna kan föreställa sig.