“Arbetare, Spanien kallar!” – Svenska frivilliga i kampen mot fascismen

“Hela tiden tätnade det politiskt sett i Europa. Ljusen släcktes en efter en. Man hade någon slags jävla stelkramp. Är det oundvikligt detta, att fascismen ska segra i alla de här länderna? (…) Men sen kom 1936 och Spanien, då folk går ihop. Och det var precis som om man fick en saltvatteninsprutning – äntligen, äntligen, äntligen några som står emot! Det är inte ödesbestämt ännu. Och man andades med bägge lungorna.”

Orden tillhör spanienfrivillige Bengt Segerson. Under 1930-talet ekade stöveltrampet genom Europa. Land efter land hamnade under fascismens känga: Tyskland, Italien, Österrike. Men i Spanien tog det stopp. Francisco Francos trupper stötte på hårt folkligt motstånd. Ett stridsrop gick ut: “Idag Spanien, imorgon världen” – om fascisterna segrar här, står världen på tur imorgon. 

Under 1930-talets sista skälvande år strömmade frivilliga till Spanien för att med livet som insats kämpa mot fascisterna. Av de 40 000 som reste var strax över 500 svenskar. Bengt Segerson, 22-årig byggnadsarbetare och kommunist från Helsingborg, var en av dem. Stödet till Spanien var en massiv uppvisning av internationell solidaritet och utgör ett av de vackraste kapitlen i arbetarrörelsens historia. 

Inbördeskrig: ett annat ord för klasskamp

Rosa Luxemburg påpekade en gång att inbördeskrig är ett annat ord för klasskamp. Den spanska revolutionen hade vid tiden för krigsutbrottet redan rasat under fem år. Arbetarklassen och bönderna hade kämpat om makten, men deras partier och organisationer klamrade sig fast vid en koalition med liberalerna – den så kallade folkfrontsregeringen. Under djup ekonomisk kris försökte de bedriva en klassamarbetspolitik, som avgjordes av vad liberalerna kunde gå med på.

Regeringen kunde därför inte lösa arbetarnas och böndernas problem – framför allt den skriande jordfrågan. Men inte heller borgarklassen var nöjd med kompromissen, utan stöttade i själva verket Franco. De hade tröttnat på arbetarklassens kamp, de hade fått nog av revolutionära försök och ville försäkra sig om att de skulle få behålla den politiska och ekonomiska makten över Spanien.

Under sommaren 1936 gjorde Francos trupper uppror, och situationen eskalerade till ett fullskaligt klasskrig. På ena sidan fanns de spanska arbetarna och bönderna – på andra sidan kapitalisterna, jordägarna och kyrkan.

Arbetarrörelsens ledning hade gjort misstaget att tro att liberalerna var lika måna om att bekämpa fascisterna som de själva var. Men i själva verket föredrar borgarklassen alltid fascism framför socialism, eftersom fascism inte rör ägandeförhållandena. Fascismen är borgarklassens sista livboj, när demokratin ter sig outhärdlig för dem.

Det spanska inbördeskriget var inte avgjort på förhand. Arbetarklassen hade kunnat besegra fascisterna. Det folkliga motståndet var starkt och Francos stöd var svagt. Hans parti, Falangistpartiet, hade varit helt irrelevant innan krigsutbrottet. När fascistupproret startade i Marocko saknade han stridsvilliga förband på det spanska fastlandet.

Hade folkfrontsregeringen agerat snabbare hade man kunnat kväva upproret i sin linda – istället ville man inte ens erkänna att det skett, trots att arbetare redan dog vid fronten. Men den viktigaste sidan av saken var att arbetarledarna hade behövt bryta med liberalerna och börja genomföra sitt program.

Folkfrontens svek

För att segra hade folkfrontsregeringen behövt föra ett revolutionärt krig. Att de själva inte förstod detta, gör det inte mindre sant. Under den ryska revolutionen förstod bolsjevikerna att det bara var genom sociala landvinningar man skulle kunna krossa den vita arméns möjligheter att bygga upp ett stöd.

Arbetarledarna i folkfronten motiverade sin politik med att socialism inte stod på dagordningen, eftersom man först var tvungna att vinna kriget. I själva verket hade man kunnat vinna kriget genom att sammanlänka de politiska och militära uppgifterna – det var så det ryska inbördeskriget vanns. 

Att genomföra revolutionen på landsbygden betydde att krossa de stora jordägarnas makt, kollektivisera jorden och därigenom ge lantbruksbefolkningen något som var värt att kämpa för. Men eftersom folkfrontsregeringen klamrade sig fast vid jordägarna och kapitalisterna kunde den inte genomföra någon jordreform. Detta gjorde det möjligt för fascisterna att använda slagord som “Vad har republiken gett dig att äta?” för att rekrytera utsvultna bönder. 

Det var på de fronter där ett revolutionärt krig fördes som republiken rönte störst framgångar. I Aragonien kollektiviserade Buenaventura Durrutis kolonn jorden där de gick fram, och förhindrade på så vis att fascisterna fick stöd där. Arbetar- och bondemiliserna i Katalonien gjorde samma sak. Denna revolution underifrån krossades inte av fascisterna utan av folkfrontsregeringen själv, som upplöste miliserna och återgav jorden till storbönderna.

En annan konsekvens av anpassningen till liberalerna och den spanska borgarklassens koloniala intressen, var att Marocko – som då var en spansk koloni – förvägrades självständighet. En betydande andel av Francos armé bestod av moriska legioner från Marocko. Eftersom folkfrontsregeringen vägrat ge marockanerna självstyre, kunde de istället köpas med billiga löften från Franco. 

Folkfrontspolitiken förespråkades också av Kommunistiska internationalen, som vid den här tidpunkten leddes av Stalin och den sovjetiska byråkratin. Som enda land i världen som lyckats genomföra en socialistisk revolution hade Sovjetunionen en massiv auktoritet.

Bengt Segerson, som var medlem i Sveriges kommunistiska parti, beskrev folkfronten såhär: “Det går inte att slåss med fem fingrar åt olika håll, utan du måste knyta näven”.

Precis så framställde ledarna folkfronten för medlemmarna i världens olika kommunistpartier. Men resonemanget bygger på ett förräderi: Folkfronten tar arbetarklassens genuina vilja till enhet, men förvrider den. Det är en falsk enhet till försvar av den borgerliga demokratin, precis när borgarklassen har övergett den. Det leder i slutändan alltid till katastrof.

Tiotusentals unga arbetare hade strömmat till Spanien för att kämpa mot fascismen. De allra flesta var kommunister. På vägen ner hade de sjungit Internationalen – “som den aldrig sjungits förut, på språk från alla världens länder” – men när de närmade sig gränsen fick de tydliga direktiv att sluta. 

Vid ankomsten till Spanien hade de också fått skriva på papper om att de kommit till Spanien för att kämpa för borgerlig demokrati, inte socialism. Socialistiska slagord tystades i leden. Detta var den politik som kom att besegla republikens öde. 

“Demokratierna” vänder Spanien ryggen

Efter krigsutbrottet den 18 juli 1936 skrev västmakterna under ett noninterventionsavtal, som förbjöd all inblandning i kriget och förklarade att kampen mot fascismen var en inhemsk spansk angelägenhet.

Folkfrontsledarna förstod inte att borgarklassen även i de demokratiska länderna hellre såg ett fascistiskt än socialistiskt Spanien. Frankrike vägrade att ens leverera de vapen som republiken beställt innan krigsutbrottet. Hitler och Mussolini skickade däremot omedelbart militärt stöd till Franco, och fascisterna fick också massiva krediter från amerikanska banker. 

Men även om västmakterna beslutat att kampen mot fascismen var en intern spansk fråga, var det inte så den internationella arbetarklassen såg på saken. Det spanska inbördeskriget är ett av de krig i historien där flest nationaliteter varit representerade. Utöver de 40 000 frivilliga i de internationella brigaderna och miliserna, anlände ytterligare ett tiotusental ingenjörer, sjukvårdare och annan personal från 53 olika länder.

I Sverige började man trycka i passen att de inte var giltiga för resor till Spanien, och förbjöd all inblandning i kriget. Trots detta representerades Sverige snart på båda sidor. Nazityskland hade försett Franco med svenska Boforskanoner, men till republikens försvar bidrog hundratals unga antifascister. I Sverige fattade Spanienhjälpen beslut om att stödja de svenska antifascister som på krokiga, illegala vägar ville resa till Spanien.

Spanienhjälpen Den internationella Spanienhjälpen var sin tids Vietnamrörelse. I Sverige hölls under krigets fyra år minst 3000 offentliga möten till stöd för Spanien – tre om dagen. Det fanns 431 aktiva föreningar som under krigsåren delade ut 1,5 miljoner flygblad, höll 500 stödfester, samlade demonstrationer på tiotusentals deltagare och hade 700 insamlingsdagar som inbringade 5–7 miljoner kronor i dagens penningvärde. Pengarna användes för att finansiera byggande och drift av barnhem och ett sjukhus i Alcoy. Det svenska bidraget var det största i förhållande till landets folkmängd. Med tanke på att de flesta var fattiga och arbetslösheten hög, visar det att solidariteten med det spanska folket var mycket stark. Av de stora borgerliga tidningarna beskrevs Spanienhjälpen som “extrema element” som stod för “röd diktatur”. Det sades vara olämpligt att det överhuvudtaget existerade en sådan rörelse i Sverige – den typ av argument som den som deltagit i dagens Palestinarörelse väl känner igen.  Inom Spanienhjälpen samarbetade flera krafter inom arbetarrörelsen. Kommunisterna var i allmänhet de mest aktiva.  Socialdemokraterna hade innan kriget sagt att man vägrade samarbeta med kommunister eller organisationer som kunde innehålla kommunister, och befann sig i en märklig politisk sits. Officiellt hade partiet accepterat noninterventionsavtalet och förbjudit all inblandning i kriget. Ett av Spanienhjälpens centrala krav var “Vapen till Spanien”, vilket gick tvärt emot Socialdemokraternas officiella politik. Samtidigt deltog socialdemokratiska medlemmar på lokal nivå i rörelsen tillsammans med kommunister och anarkister.

Spanienfrivilliga

Den första svensk som anmälde sig till att delta på republikens sida var 33-åriga Kajsa Rothman, som redan var bosatt i Barcelona. Hon arbetade först som sjuksköterska vid fronten, senare som telegrafist och pressattaché, och blev sedan en av de viktigaste organisatörerna inom den svenska Spanienhjälpen och redaktör för dess tidning Solidaritet.

Under 1938 besökte hon Sverige och höll en talarturné över hela landet, som drog över 50 000 besökare. Spanienhjälpen var allra starkast i Värmland, med 31 föreningar, och när Rothman anlände till sin hemstad Karlstad möttes hon på tågstationen av 5000 personer.

Ingen vet exakt hur många svenskar som stred i det spanska inbördeskriget. Av naturliga skäl upprättades aldrig några register. I Stockholm upprättades ett underjordiskt rekryteringskontor på Drottninggatan, och Spanienhjälpen genomförde illegala rekryteringsturnéer över landet.

Sjömän utgjorde den dominerande yrkesgruppen och alla reste inte heller från Sverige, utan anlände från andra hamnar. Knut Olsson, som var medlem i Sveriges kommunistiska parti och ansvarig för rekryteringen, ordnade under 1936–1937 fram över 500 falska pass och biljetter. 

Två tredjedelar av de som reste var partianslutna kommunister. Med få undantag kom de från arbetarklassen, och klassmedvetandet var format av sin tid. Sjömannen Per Eriksson hade redan som 14-åring lett en strejk bland tidningspojkarna i Kristinehamn. Nils Sandell hade varit ute i strejk första gången när han var 16 år. Carl Gösta Hjerpe pratade om Ådalshändelserna 1931, arbetslösheten och sjömansstrejken 1932. Rudolf Skandvall som emigrerat till Chicago berättade om sina erfarenheter från Depressionens USA: polisbrutaliteten mot hungerdemonstrationerna och de rättsvidriga avrättningarna av anarkisterna Sacco och Vanzetti. 

Till Spanien

Under 1936–1937 börjar de frivilliga lämna Sverige. På grund av noninterventionsavtalet sägs slutmålet vara Paris. Några ungkommunistiska stockholmare tar på centralen farväl av sina partikamrater som lovade: “Vi kommer efter”. Två 18-åringar från Göteborg, Henry Ryberg och Folke Nilsson, smiter ut ur landet och informerar sina föräldrar först från Paris. Helmut Kirschey, som flytt från Nazityskland, säger till sina vänner: “Nu har vi bara en sak att göra”.

Ungsocialisten Stig Berggren samlar in pengar åt Spanien bland hyreshusen på Kungsholmen, och därifrån är inte steget långt. I Göteborg stuvar verkstadsarbetaren Nils Sandell undan sina verktyg för sista gången, och Holger Ekström går och drar sig eftersom han just blivit förälskad, men även han ger sig av. I Pajala diskuterar vägarbetaren Yngve Lehto med sin kompis, stenarbetaren Jens Kurkio, om inte avgörandet ändå står i Spanien. Runar Rönnqvist från Porjus är redan på väg söderut. 

Från Paris bär det med tåg vidare till Perpignan. I början av kriget är det fortfarande möjligt att ta bussen över gränsen, men sedan inreseförbudet trätt i kraft i februari 1937 blir de frivilliga tvungna att vandra den sista biten över Pyrennéerna till fots. Väl i Spanien hamnar den absoluta majoriteten av de svenska frivilliga i de internationella brigaderna. De skickas därför först till Albacete för en kort militär utbildning. 

Bengt Segerson beskriver hur de tas emot som hjältar när de anländer dit i september 1937 – hur lokalbefolkningen kastar in bröd, vin och frukt i deras kupéer. De flesta skandinaver kommer till Thälmannbataljonen, uppkallat efter den fängslade ledaren för det tyska kommunistpartiet. Där strider de tillsammans med andra skandinaver, tyskar, österrikare och schweizare.

Den internationella solidariteten är moralhöjande. När spanska förband är hårt ansatta sätter man in folk från de internationella brigaderna. Frivillige Sven Brännström berättar: “Så fort brigaderna anlände började spanjorerna att ropa, ‘Den internationella brigaden är här. Den internationella brigaden är här!’, och så var det som att de fick mer mod.”

De soldater som försvarar republiken kämpar som lejon, men kriget går nästan omedelbart dåligt. På grund av regeringens långsamma agerande lyckas fascisterna ockupera en tredjedel av det spanska fastlandet på bara en vecka, och därefter blir det utdraget.

Fascisterna är rejält beväpnade med hjälp av Italien och Tyskland, medan det hos regeringssidan lider brist på allt – vapen, kläder, krigsmateriel, män – och det som saknas i militära resurser får man betala med i människoliv.

Det spanska inbördeskriget är ett mycket blodigt krig – fler soldater dör i strid än av sjukdomar, vilket vid den här tiden är ovanligt. Av de svenska frivilliga lämnas var tredje kvar i den röda, spanska jorden.

Något alla de svenska spanienfrivilliga som senare kunnat intervjuas om sina erfarenheter återkommer till, är hur stark offerviljan och internationalismen var. En berättelse Bengt Segerson återkommer till handlar om en tysk frivillig som fått låren genomskjutna, men vägrar låta sig bäras. Han tvingar sina kamrater att lämna honom för att hålla en stig. Genom att offra sig själv räddade han livet på resten av sin grupp.

På stigen låg den sårade tysken. Han hade en karbin, Bengt Segerson en pistol. ”Du,” sa tysken. ”Vi byter”.

Bengt tittade på honom. ”Vad menar du då”.

”Ah, hör nu,” sa tysken. ”Ge du mej pistolen, och så går ni vidare. Karbinen har jag ingen användning för. Ge mej så mycket ammunition du har till pistolen.”

Bengt sa: ”Vi ska bära dej”


”Nej. Det klarar ni inte. Ska ni bära mej behöver ni vara fem-sex man. Jag är stor och grov – och tjock. Fem-sex man plus en bår, det är ett fint mål. Då är det bättre att ni klarar er igenom. Jag vet vad jag ska göra.”


Det var i Katalonien, halvannan mil från Mora de Ebro. Middagstid. Skarp sol. Terrängen som väntade – den var kuperad. Låga kullar, pinjeskog, klippskrevor. Alltsammans ytterst besvärligt att ta sig igenom. Ändå sa kamraterna:
”Vi vill försöka hjälpa dej över. Vi kanske får tag på någon mulåsna eller nånsin så att vi kan klövja iväg dej”.

”Nej” sa tysken igen. ”Jag märker att jag haft för stor blodförlust. Så det går bara inte. Men ge mej en chans att komma in i det där snåret så har jag stigen under kontroll”.

Kamraterna gjorde så. De placerade den sårade efter hans egna anvisningar. Han kom att ligga dold för direkt insyn. Bengt gav honom pistolen. Dessutom fick tysken alla handgranater som gruppen hade. Det brakade på avstånd, från sidorna. Kavalleriet började komma uppför stigarna. Gruppen fortsatte. Snart kom ljud bakifrån – av detonerande handgranater. Tysken höll stigen.

Gruppen fick ett försprång, tillräckligt stort för att den skulle komma undan kavalleriet.

Så stupade en tysk emigrant i Spanien en av de första aprildagarna detta år då hans nationalsocialistiska landsmän under triumf började riva upp Centraleuropas gränser.


(…)

Sommaren 1970 frågar jag Bengt Segerson om tyskens ansikte. Uttrycket.
”Fullkomligt lugnt”.

Bengt uppropar orden, liksom betoningen. Tillägger: ”Han hade gjort upp”. Och: ”Vi visste det, att det var som han sa, vi hade ingen möjlighet att bära honom. Inte en chans”.

Göte Nilsson, 1972, Svenskar i spanska inbördeskriget

Under majdagarna i Barcelona 1937 försökte regeringen använda de internationella brigaderna för att krossa revolutionen, men de vägrade. De sa att de inte hade kommit till Spanien för att skjuta på arbetare.

Nederlag

De höga dödstalen återspeglar också den fascistiska terrorns oerhörda brutalitet. Civila byar bombas besinningslöst – den slags scener som skildras i Picassos Guernica. Fascisterna mördar “rojos” var de än finner dem.

Från sina spanska kamrater får de frivilliga höra om hur det gått till när fascisterna kommit till deras hembyar: hur de ställt upp alla fackföreningsanslutna och skjutit ner dem, hur tusentals personer massakrerats på en tjurfäktningsarena, hur gravida kvinnor skjutits på förlossningskliniker, hur bybor bränns inne i kyrkor. 

Bengt Segerson berättar: 

“Nu fick vi höra direkt från gubbarna hurdan de hade burit sig åt, sådana monstruösa grejer, de slaktade ner folk som djur, klöv dem. Det var som på Goyas teckningar från kriget mot Napoleon där man spetsade folk på pålar, det skedde 1936 och 1937 på den fascistiska sidan.”

Vintern 1937–1938 blir ovanligt kall och temperaturen kryper på sina ställen ner till -18. Under full snöstorm ska de frivilliga försöka hålla staden Teruel iförda filttofflor och bomullskläder. Trots svåra förutsättningar lyckas de den gången och får bilda eget kompani. Men Teruel är en av republikens sista segrar. 

Svenskarna befinner sig i de första båtarna vid offensiven som inleds över floden Ebro i juli 1938, men slaget slutar i en fruktansvärd förlust. Republiken förlorar 70 000 man, och fascisterna lyckas bryta igenom vid Medelhavet och klyva republiken i två delar. Det är i praktiken bara trasor kvar av armén. Bara var fjärde soldat är i stridbart skick.

Det är också under den tidiga hösten 1938 som regeringssidan fattar beslutet om att upplösa de internationella brigaderna. Det är en desperat manöver – de hoppas att det ska få Tyskland och Italien att också dra tillbaka sitt stöd till Franco, och kunna få till ett vapenstillestånd.

Effekten blir den motsatta. Fascisterna vädrar nu seger och Franco har ingen anledning att kompromissa. I slutet av mars intar hans trupper Madrid, och den 1 april 1939 utropar han sig till segrare.

Folkfrontens ledare har vid det laget tömt statskassan på guld och ädelstenar och tagit flyget till Mexiko. Arbetarna och bönderna lämnas kvar för att be om nåd till Francos bödlar. Efter inbördeskrigets slut uppskattas uppemot 200 000 personer ha mördats – men den verkliga siffran kommer vi aldrig att få veta. Frivillige Helmut Kirschney från Tyskland berättar: 

”När inbördeskriget var slut häktade man alla som på något sätt varit aktiva i någon partiorganisation, i Barcelona blev det 25 000 personer. Nära fästningen Montjuich ställdes människor upp och mejades ner med maskingevär, alla på samma dag. Där ligger kropparna av de 25 000 som blev arkebuserade efter krigsslutet, värnlösa människor. Det är fascism.”

Åter till Sverige

Franco tog ut en fruktansvärd hämnd mot republikens soldater, och alla som stöttat republiken. Över en halv miljon människor tvingades på flykt. De som inte arkebuserades eller hamnade i koncentrationsläger fick varken vård eller pensioner.

Levnadsvillkoren kollapsade totalt, och ytterligare 200 000 svalt ihjäl under fascismens första två år vid makten. Hemlösheten räknades i miljontal. En 40 år lång natt sänkte sig över Spanien.

Många av de frivilliga som stridit i brigaderna – de tusentals tyskarna, österrikarna, italienarna – var redan på flykt från sina hemländer, och hade inte längre någonstans att återvända. När krigsslutet väl kom hade däremot de flesta svenska brigadister redan lämnat Spanien, med undantag för de som befann sig i krigsfångenskap.

Ambulanschauffören Stig Berggren, som lämnade Spanien i januari 1939, beskrev hur de behandlades som en fångtransport. Tågen och deras vandrarhem polisbevakades, och de franska myndigheterna försökte förvägra soldaterna sjukvård under resan. I Paris hade de spärrat av hela tågstationen Gare de Nord när de spanienfrivilliga anlände, och han kunde höra fascistiska gäng dra runt utanför och skrika.

Arne Larsson från Orust beskrev hur det kändes att titta ut genom tågfönstret när de var på väg därifrån och se det spanska folket, som redan lidit så hårt, och veta vad som nu väntade dem – att det var klippt.

Den första delegationen som anlände tillbaka till Sverige nådde Malmö hamn strax innan midnatt den 7 december, och de 174 svenska frivilliga mottogs trots den sena timmen av tiotusentals personer. Vid varje större järnvägsstation flockades människor. När göteborgarna anlände hem väntade ytterligare 30 000 personer. Drottningtorget var svart av folk i mångdubbla led, och tal hölls av såväl fackliga som kommunpolitiska företrädare. 

Detta gick helt på tvärs med den officiella politiken, som hade gjort det förbjudet att resa till Spanien och att delta i kriget. Trots detta verkställdes aldrig några fängelsestraff, utan de spanienfrivilliga gavs amnesti till följd av det folkliga stödet. Nu var det ingen som ville fängsla dem längre. De kallades “blomman av den svenska arbetarungdomen”. 

Men trots att de tagits emot som hjältar vid hemkomsten behandlades de frivilliga snart som de arbetare och kommunister de faktiskt var. Redan i mars 1937 hade Dagens Nyheter publicerat en lista över personer som misstänktes befinna sig i Spanien. Förutom namn hade tidningen publicerat både yrke och politisk hemvist. Stig Berggren konstaterade torrt att det ju hade varit en verklig guldgruva för Gestapo. 

Det rådde redan hög arbetslöshet och att ha varit i Spanien sågs inte på med blida ögon. För många av de frivilliga ledde namnkunnigheten till förföljelser och svartlistning på arbetsmarknaden.

Andra var arbetsodugliga, en del invalider. Bristen på skyddsnät fick den nybildade Svenska spanienfrivilligas kamratförening, och enskilda sympatiska läkare, täcka upp för. Många plågades av minnen. En del tog till flaskan. Vissa blev ensamma. Psykologiskt stöd var det ännu ingen som tänkte på. 

Vid andra världskrigets utbrott placerades många av frontkämparna i interneringsläger för kommunister. Samlingsregeringen spärrade in kommunister och radikala socialdemokrater i läger men gav nazister fri lejd på järnvägen för att kunna ockupera Norge. 

Lästips: Sverige i världskrigen – att tälja guld på bomber, del två

Även efter krigets slut fortsatte förföljelserna med åsiktsregistrering, avlyssning och trakasserier från såväl myndigheter som borgare och nazister. Livet blev hårdare och några dukade under.

Men de frivilliga höll huvudet högt och hade den kommunistiska övertygelsen intakt. Kamratföreningen fortsatte arbetet för ett fritt Spanien. Många förblev politiskt eller fackligt aktiva livet ut, en del anslöt sig till Vietnamrörelsen, och männen i de svarta baskrarna hade ett eget block i varje första maj-tåg.

Även om den kommunistiska rörelsen alltid haft en nära anknytning till de spanienfrivilliga var det först under 1970-talets vänstervåg som de blev ett sorts ont samvete för socialdemokratin. Behandlingen av dem rimmade inte så väl med den internationella solidaritet man nu sa sig stå för. Efter många om och men restes 1977 monumentet La Mano på Katarinavägen i Stockholm, och senare också ett mindre minnesmärke i Göteborg. 

Även om etablissemanget efter en betryggande period på 30-40 år delvis accepterat de spanienfrivilliga, fortsatte de att vara en nagel i ögat på högern. Monumenten har vandaliserats upprepade gånger. Efter att Bengt Segerson avlidit 1992 bombhotades hans begravning, och så sent som 1997 fick hans änka Greta “Död åt alla Spanienfrivilliga – jävla kommunister” klottrat på sin ytterdörr.

Hela arbetarklassen behövde mig

Journalisten Kerstin Gustafsson Figueroa, som är dotter till en spanienfrivillig, intervjuade under 1980-talet det 50-tal veteraner som ännu var kvar i livet. På frågan om de skulle göra det igen sa alla samma sak: “Jag skulle gjort detsamma idag”. 

En av de frivilliga hon intervjuat, som sedan krigsslutet levde ett tillbakadraget liv i en förort söder om Stockholm – men alltid betalat in medlemsavgiften till kamratföreningen – var Sven Gunnar Larsson.

“Jag visste att Spanien behövde mig och att hela arbetarklassen behövde mig. Man kanske har misslyckats på många områden här i livet, men den gången när jag for dit då misslyckades jag inte. Har livet någon mening, så var det meningen för mig. Den saken är klar.”

År 1975 föll Francodiktaturen, och till 50-årsjubileet av de internationella brigadernas grundande 1986, reste en stor delegation svenska frivilliga ner till Madrid. Där mottogs de återigen av tusentals människor med parader, fester, blommor och kindkyssar. De var inte glömda. 

Sedan Karl Staf avled 2008 finns det inte längre några svenska spanienfrivilliga kvar i livet. Under många år skrev Helmut Kirschey från kamratföreningen alltid runan till kamraternas minne. På många begravningar spelades Internationalen och Svarta tupp. Stig Berggrens gravsten på Skogskyrkogården bär socialismens röda ros. I Bengt Segersons dödsannons hade det sedvanliga korset eller duvan ersatts av de internationella brigadernas treuddiga stjärna.

Svarta tupp Svarta tupp, tupp svart som natten Snart blir din tid att förblöda Svarta tupp, tupp svart som natten Snart blir din tid att förblöda Den svarta tuppen är stor Men segrar ej över den röda Den svarta tuppen är stor Men segrar ej över den röda Vind, vinden ska föra Bort min sång om jag sagt Vad ingen får höra Vind, vad ska vi göra Vinden ger jag min sång Som ingen får höra

Vandrare, stanna

Arbetarklassen har inget fosterland och inga nationella intressen. Som frivillige Rudolf Skandvall, som senare blev aktiv i Vietnamrörelsen, uttryckte det: 

“Den som hjälper det vietnamesiska folket hjälper också sig själv, de kämpar inte bara för sig själva utan också för oss.”

Det är precis så det är. Borgarklassen kommer alltid att försöka söndra och härska, men arbetarklassen har gemensamma intressen och gemensamma förtryckare. De spanienfrivilliga representerar den kommunistiska rörelsens främsta internationalistiska traditioner.

Folkfrontsregeringens förräderi ledde till nederlag i Spanien den gången, men dagens arbetare står obesegrade – i Spanien, och överallt. Den turbulenta tid vi nu genomlever kommer att forma en ny generation av kämpar. Beväpnade med erfarenheterna från tidigare revolutioner och ett revolutionärt kommunistiskt program kommer vår generation att kunna segra.

Högt uppe på Katarinavägen i Stockholm sträcker sig en väldig hand mot himlen. På La Manos sockel står ristat:

“Av 500 svenskar som år 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje.
De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro.
Vandrare, stanna – minns dem med stolthet.”

Tidslinje:  1936 17–18 juli: Spanska inbördeskriget börjar med Francisco Francos militärkupp. Upproret delar Spanien i nationalistiska och republikanska zoner. 19 juli: Arbetare i Katalonien besegrar militärupproret i Barcelona. Den spanska revolutionen tar ett nytt steg, med omfattande kollektivisering av industrier och mark. Juli–september: Arbetare försöker ta makten i sina egna händer, i en storm av revolutionär aktivitet. Fabriker, jordbruk och transportsystem kollektiviseras av arbetarråd och fackföreningar. 14 oktober: De första internationella brigaderna anländer till Spanien. 1937 26 april: Tyska plan bombar den baskiska staden Guernica, vilket inspirerar Picassos målning. 3–8 maj: Majdagarna i Barcelona. Sovjetstödda väpnade styrkor provocerar fram ett uppror, där arbetarna har chansen att gripa makten. Efter att anarkisternas ledare blåst av upproret, krossas istället de revolutionära grupperna.  19 juni: Bilbao faller för nationalistiska styrkor efter en långvarig belägring, vilket ytterligare försvagar republikansk kontroll i norra Spanien. 1938 5 mars: Nationalistiska styrkor inleder en stor offensiv i Aragonien, bryter igenom republikanska linjer och upphäver många av revolutionens vinster. 18 november: Slaget vid Ebro slutar i en avgörande nationalistisk seger, vilket släcker republikanska förhoppningar om seger och blir slutet för revolutionen. 7 december: De första svenska spanienfrivilliga återvänder till Sverige. 1939 28 mars: Nationalistiska trupper intar Madrid utan motstånd. Francisco Franco upprättar en fascistisk diktatur som varar fram till hans död 1975.

Studera spanska revolutionen”Massorna improviserade fram miliser och skapade arbetarkommittéer, deras framtida diktaturs bålverk. Men att krossa kommittéerna, stoppa arbetarnas angrepp på privategendomen och underordna arbetarmiliserna under borgarklassens kommando. … Vad betyder i detta fall proletariatets ’omogenhet’? Självklart endast att massorna trots att de hade valt en riktig politisk linje, inte lyckades krossa socialdemokraternas, stalinisternas, anarkisternas och POUM-isternas koalition med borgarklassen.” – Leo Trotskij, ”Klass, parti och ledarskap”De spanska arbetarnas och böndernas offervilja och energi skulle ha räckt till att genomföra revolutionen flera gånger om, men de blev till sist ändå besegrade av fascisterna. För dig som vill krossa kapitalismen idag, är en djupgående förståelse för denna heroiska kamp oundgänglig. Den spanska revolutionen 1931–1937 [artikel]: https://marxist.se/kalender-2016-04-21-den-spanska-revolutionen-1931-37/ Klass, parti och ledarskap [pamflett]: https://www.stormklockan.nu/klass-parti-och-ledarskap Revolution and Counter-Revolution in Spain [bok]: https://www.stormklockan.nu/revolution-and-counter-revolution-in-spain

Buenaventura Durruti, 5 augusti 1936 ”Om vi kommer att få leva i ruiner? Vi har alltid bott i slum och jordhålor. Vi kommer att klara oss ett bra tag. Glöm inte att vi är bra på att bygga upp också. Det är vi som har byggt alla dessa städer och palats i Spanien och i Amerika och överallt. Vi, arbetarklassen, kan bygga nya hus att ersätta de gamla. Och bättre dessutom!Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer att ärva jorden, det råder det inte den ringaste tvekan om. Borgarklassen må ruinera och förstöra sin värld innan den lämnar historiens scen. Vi bär en ny värld här i våra hjärtan, och den världen växer i varje minut.”