Den österrikiske marxisten Ernst Fischer skrev en mycket intressant bok med titeln Konstens nödvändighet. Den kom ut första gången 1959 och gjorde ett djupt intryck på mig. Min beundran för den har inte minskat med tiden.
Självklart behöver man inte hålla med om varje enskilt påstående. Men den innehåller en del mycket djupa insikter. Till exempel: ”Konsten är nödvändig för att människan skall kunna vinna kunskap om och förändra världen. Men konsten är också nödvändig i kraft av den magi som finns immanent i den.”1
Hur ska vi förstå dessa ord?
Föreställ dig för ett ögonblick en värld utan konst, utan färg, utan musik, dans eller sång. En sådan värld skulle vara en outhärdlig plats – en dyster och eländig plats, även om man antar att det fanns tillräckligt med mat, boende och sjukvård för alla.
Livet skulle faktiskt vara meningslöst utan sökandet efter något högre, mer sublimt, vackrare än den smutsiga verkligheten i den dagliga existensen.
En livlös syn på marxismen
Marxismen anklagas ofta för att vara en livlös dogm som enbart ägnar sig åt ekonomisk analys. Detta är helt felaktigt. Den historiska materialismen hävdar att ett socioekonomiskt systems livskraft i slutändan avgörs av dess förmåga att utveckla produktivkrafterna.
Det är utan tvekan sant. Men att från detta allmänna uttalande dra slutsatsen att hela vår arts komplexa och motsägelsefulla utveckling kan reduceras till enbart ekonomiska faktorer är faktiskt absurt.
Materialismen strävar efter att utforska de många länkar som förbinder alla former av tänkande – inklusive konst och religion – med verkliga människors verkliga liv, det vill säga med deras sociala varelse.
I sista hand kommer förändringar i vårt sätt att tänka att ha sitt ursprung i förändringar i samhället. Förhållandet mellan tänkandet och samhället är dock varken automatiskt eller mekaniskt. Det är komplext, motsägelsefullt, med ett ord dialektiskt.
I motsats till idealisternas illusioner, som föreställer sig att hela mänsklighetens historia har drivits av idéernas kraft och (vilket bara är en förlängning av detta ursprungliga påstående) av stora individers handlingar, är det mänskliga sinnet i allmänhet konservativt och släpar efter händelserna.
Det är just denna ständiga fördröjning av medvetandet och samhällsutvecklingen, som drivs av produktivkrafternas krav och andra objektiva faktorer utanför vår kontroll, som förklarar behovet av sociala (och även konstnärliga) revolutioner.
Två kulturer
Under hela den historia som vi kallar civilisation, det vill säga klassamhället, har de dominerande idéerna varit de hos de härskande klasserna som har monopol på kulturen. Den stora massan av människor har systematiskt utestängts från den.
Medan idealisterna ser konsten som en självständig manifestation av den mänskliga anden – något mystiskt och oförklarligt sprunget ur hjärnans fantasier eller en gudomlig inspiration som kommer från himlen.
I ett klassamhälle finns det alltid minst två kulturer: den dominerande kulturen, som vanligtvis omfattar de mest avancerade konst- och litteraturskolorna, och en parallell kultur som cirkulerar bland de exploaterade klasserna.
Som Plechanov skrev:
”Samma kapitalism som inom produktionssfären är ett hinder för utnyttjandet av alla de produktivkrafter som står till den moderna mänsklighetens förfogande är också en broms inom det konstnärliga skapandet.”2
Kultur som verktyg för förtryck
De flesta människors liv kännetecknas av ett ändlöst slit i tråkiga återvändsgränder. För att fly från detta slit tar de sin tillflykt till olika sätt.
Den franske poeten Baudelaire talade om les paradis artificiels – de artificiella paradisen som droger och alkohol, som fungerar som en bekväm flyktväg från vardagens dödliga monotoni.
Sedan finns det naturligtvis det ultimata artificiella paradiset, den hårdaste av alla hårda droger som vi kallar religion, som erbjuder män och kvinnor den lockande utsikten till ett liv i evig lycka – när de är döda.
I dag, trots den så kallade pressfriheten, den borgerliga demokratins så hyllade kännetecken, är de få dagstidningar som finns hårt kontrollerade av en handfull mediemiljardärer och deras innehåll är huvudsakligen skräp.
Detta sägs bero på att storföretagen ”ger allmänheten vad den vill ha”. I själva verket ger kapitalet allmänheten vad det tycker att den skall ha. En strid ström av lättuggad media, av sex, sport och skandaler, med ett minimum av politik och kultur, snyggt skräddarsydd efter bankirernas och kapitalisternas krav.
Syftet med denna underhållning kan enkelt beskrivas. Det är ett försök att hindra människor från att tänka på sina problem och hindra dem från att vidta positiva åtgärder för att lösa dem.
I detta har de varit anmärkningsvärt framgångsrika. Den glöd med vilken fotbollsfans stöder sitt lag mot alla andra är ett utmärkt sätt att hindra dem från att delta i klassens enade aktion mot bankirerna och kapitalisterna.
Det finns inget nytt i detta. Det är den moderna motsvarigheten till ”bröd och skådespel”. För inte ens i slavsamhället var bröd ensamt tillräckligt för att hålla massornas skygglappar intakta. Det är den enda funktionen för den så kallade ”populärkulturen”.
Televisionen är ett sorgligt spektakel av kulturell och moralisk bankrutt. Programidéer som går igen överallt, och en stor fattigdom gällande idéer och originalitet. Hos ett ens minimalt kultiverat sinne framkallar de känslor av tristess och avsky.
Det är en förolämpning mot folkets intelligens. Men det sista den härskande klassen behöver är en intelligent allmänhet. Det skulle faktiskt vara farligt.
Men denna taktik har tydliga gränser. Det kommer en dag då samma fotbollsfans kommer att visa ännu större glöd i kampen för sin klass. Som Fredrik den store en gång sa: ”Vi är förlorade när våra bajonetter börjar tänka.”
Kultur och arbetarklass
Jag har ofta hört sägas att arbetarklassen inte är intresserad av konst och kultur. För mig är det uppenbart att de som gör sådana uttalanden inte har någon som helst kunskap om arbetarklassen eller om hur den tänker och känner.
Det är i själva verket ett uttryck för den naturliga snobbismen hos intellektuella medelklassmänniskor som är djupt övertygade om sin överlägsenhet över resten av mänskligheten. Enligt min erfarenhet döljer dock denna arrogans oftast en fantastisk grad av dumhet och okunnighet.
Klassamhället är utformat för att kväva den intellektuella potentialen hos arbetande människor, för att med alla medel hindra dem från att skaffa sig en högre nivå av kultur och upplysning.
Men den törst efter att lära sig som har undertryckts under mycket lång tid kommer fram närhelst arbetarna går in i kamp. Vi ser detta i varje strejk, där även de mest bakåtsträvande elementen i klassen börjar söka efter idéer.
Detta är tusen gånger tydligare i revolutionen, när massorna börjar ta sitt öde i egna händer och förändra samhället.
De känner starkt hur begränsad deras förståelse äroch strävar efter att lära sig och förstå. Denna strävan är just ett tecken på att massorna har börjat kasta av sig den gamla slavmentaliteten och strävar efter högre ting – det vill säga efter kultur.
Kapitalism och konst
Under kapitalismen har konstens alienation från samhället nått oöverträffade nivåer. Den genuina konsten finner sig undangömd och förkastad – fängslad i en kvävande tvångströja, utesluten från massorna och underkastad marknadens järnhand.
Den engelske poeten Robert Graves minns att han som ung blev förmanad av en rik affärsman som varnade honom för att det inte fanns några pengar i poesi. Den unge mannen sköt tillbaka: ”Kanske det, men det finns ingen poesi i pengar.”3
I samma anda påpekade John Ruskin en gång att en kvinna kan sjunga om sin förlorade kärlek, men en snåljåp kan inte sjunga om sina förlorade pengar. Varför inte? Därför att om han gjorde det skulle det inte väcka sympati utan bara ett högljutt gapskratt.4
I poesin förmedlar människor sina innersta tankar och känslor till varandra. Men kapitalisten älskar inte människor, som bara är ett medel för att nå ett mål – maskiner för produktion av mervärde.
Kapitalisternas intresse för konst ökar i omvänd proportion till deras önskan att investera i utvecklingen av industri, vetenskap och teknik och att skapa saker som är till verklig nytta för majoriteten av mänskligheten.
Det finns en blomstrande internationell konstmarknad, där investerare ivrigt köper upp allt som finns, ofta till de mest absurda priser.
Det största centret för denna handel är naturligtvis USA, som står för inte mindre än 42 procent av den. Dessa enorma utgifter för konstverk har naturligtvis mycket lite med estetik att göra.
De flesta av de verk som köps in är inte avsedda att visas utan är en ekonomisk investering – eller, för att kalla saker vid deras rätta namn – spekulation.
De kommer inte att ses av allmänheten, och de flesta av dem kommer inte ens att ses av sina köpare, som tenderar att vara de stora bankerna och företagen.
Ovärderliga gamla mästare som borde vara hela mänsklighetens gemensamma egendom göms i en snåljåpens skattkammare där de aldrig kommer att se dagens ljus. På detta sätt berövas mänskligheten en dyrbar del av sitt arv.
Förstörelsen av kulturen
I sin period av förfall är borgarklassen engagerad i en omfattande förstörelse av kulturen. Det nya universella stridsropet ”skattesänkning” innebär statliga nedskärningar, som undergräver även de delar av en halvmänsklig existens som så smärtsamt erövrats från den härskande klassen i det förflutna.
Skolor, konserthus, teatrar, offentliga bibliotek, allt faller under yxan. Det påminner en starkt om Görings berömda fras: ”När jag hör ordet ’kultur’ sträcker jag mig efter min revolver.”
Men det betyder inte att konsten har upphört att finnas. Under ytan fortsätter de gröna skotten att kämpa mot luften och ljuset. Men de blockeras ständigt av ett tjockt lager av pengar, seder och privilegier.
Gallerierna, konsthandlarna, skivbolagen och inspelningsstudiorna är i händerna på affärseliten.
Hundratusentals unga duktiga konstnärer nekas tillgång till kulturens medel. Deras verk kommer aldrig att visas.
Dessa konstnärer kommer att framträda under en revolution, när de blir fria från storföretagens bojor som krossar konsten.
För kapitalisterna har konst, kultur och utbildning inget egenvärde. De är endast av intresse i den mån de utgör en källa till berikning för dem som redan är obscent rika. Med andra ord är konstverk bara intressanta när de förvandlas till varor.
Om borgarna kan komma undan med att stänga skolor och sjukhus för att spara in på skatterna kommer de gladeligen att göra det. Om de kan få människor att betala för offentliga tjänster som museer, bibliotek och konstgallerier kommer de att privatisera dem. Om det inte ger tillräckligt med pengar kommer de att stänga dem.
Det faktum att dessa ”principer” utgör ett hot mot kulturen och civiliserade värderingar ignoreras fullständigt Det enda som betyder något är att kapitalet styr och tillåts genomföra plundringen av hela världen utan problem eller hinder.
Slutsatsen är oundviklig. Kapitalismens bestående är konstens död. Att rädda kulturen och lyfta den till en högre nivå för kommande generationer är en viktig uppgift för klasskampen.
Grunden för ett högre samhälle
Vi befinner oss mitt i en allmän tillbakagång för vad som kallats civilisation, och detta är det oundvikliga resultatet av att det nuvarande socioekonomiska systemet har överlevt sitt historiska existensberättigande.
Civilisationen hålls tillbaka av två gigantiska bojor för framsteg – privat ägande av produktionsmedel och nationalstaten.
Den nuvarande perioden i kapitalismens historia kännetecknas bland annat av att det inte finns några stora konstnärliga skapelser, något originellt tänkande eller någon filosofi. Det är en period av extrem ytlighet, intellektuell fattigdom och andlig tomhet.
Vägen till den socialistiska revolutionen kommer präglas av kampen för att försvara konstens och kulturens erövringar mot hotet som kapitalismens förfall och degenerering utgör.
Arbetarklassen kan inte vara likgiltig inför kulturens öde. Den är grunden som den socialistiska byggnaden kommer att stå på. Vi kan inte tillåta borgarklassen förstöra den!
Kampen mot imperialismen och kapitalismen är oundvikligen förenad med kampen för att försvara den mänskliga kulturens landvinningar mot en destruktiv kraft som, för att tillfredsställa sin omättliga girighet, hotar att krossa dem.
De samlade rikedomarna från 5.000 år av mänsklig civilisation måste försvaras, värderas och bevaras till förmån för våra barn och barnbarn.
Strax före andra världskrigets utbrott skrev Trotskij ett manifest om konst som publicerades med André Bretons signatur till försvar för konstens frihet. Som ett svar på manifestet bildades 1938 FIARI (International Federation of Independent Revolutionary Art).
Här har vi en inspirerande förebild att se till!
Konstnärer, musiker, författare och intellektuella! Ni måste lägga all rädsla och tvekan åt sidan och förena er med arbetarklassen i den revolutionära kampen för att förändra samhället och bygga en ny värld som är lämplig för människor att leva i.
Vi ber dig att ansluta dig till oss i kampen för kultur och den mänskliga civilisationens erövringar mot det kapitalistiska barbariet.
Genom dina handlingar kan du ge ett värdefullt bidrag till kampen för frigörelse av världens arbetare, vilket är en förutsättning för att befria konsten och kulturlivet från dess bojor.
Stå inte kvar på sidlinjen! Tveka inte! Inta er rättmätiga plats i den revolutionära kommunistiska internationalens led!
- E Fischer, Konstens nödvändighet, Rabén & Sjögren, 1971, s. 15 ↩︎
- G Plekhanov, Filosofiska verk i urval, Vol. 5, Progress Publishers 1981, s. 456 ↩︎
- Citerad i E Knowles (red.), The Oxford Dictionary of Quotations, Oxford University Press, 1999, s. 349 ↩︎
- J Ruskin, ”The Relation of Art to Morals”, The Complete Works, Vol. 20, National Library Association, s. 46 ↩︎