I USA liksom i andra länder återspeglas klassmotsättningarna inom militären. Även om den amerikanska armén rent formellt är en frivillig yrkesarmé så har de flesta soldater arbetarbakgrund. Många söker sig dit i brist på jobb och möjlighet till utbildning. Å andra sidan kommer majoriteten av officerarna och de militära experterna från den priviligerade eliten i samhället Den militära karriären är för dem en språngbräda till höga positioner inom företag och banker. De vanliga soldaterna befinner sig därför i en liknande position i det militära som arbetarna gör i det civila livet.
Ungdomar från arbetarklassen lockas till armén med löften om gratis utbildning och jobb, och ibland ges också sken av att de kommer att kunna undvika att hamna i strid. När de väl nått krigsskådeplatsen får de uppdrag som gör att de riskerar sina liv i onödan, eftersom officerarna befordras om de kan visa att deras enheter fått kontakt med fienden. Soldaterna utsätts också för utarmat uran och olika infektioner, för att inte tala om den bristfällliga skyddsutrustningen.
Stora påfrestningar på soldaterna
Många enheter har varit i Irak flera gånger, i genomsnitt 11 månader åt gången. Hälften har varit där två gånger och en fjärdedel tre gånger eller mer. Genom detta utsätts soldaterna och deras familjer för enorma påfrestningar. Enligt armens egna undersökningar lider upp till 30 procent av soldaterna av depressioner, ångest och posttraumatisk stress. Självmordfrekvensen i armén är den högsta på 23 år: 17,3 per 100 000. När soldaterna återvänder hem får de otillräckligt socialt och ekonomiskt stöd. Enligt departementet för soldatveteraner är 1200 Afghanistan- och Irakveteraner hemlösa.
Politikerna hyllar soldaternas mod samtidigt som de struntar i deras behov. Det senaste krigsanslaget på 100 miljarder dollar skulle har räckt til att täcka alla återvändande soldaters behov. Nu används det istället för att fortsätta kriget. Denna brottsliga politik kommer att få allt mer allvarliga följder.
Soldaternas har en nyckelroll för att få slut på kriget och det ligger också i deras eget intresse att så sker. Antikrigsrörelsen måste därför anknyta till det växande missnöjet inom armén. Den måste koppla frågan om tillbakadragandet av trupperna till soldaternas materiella behov.
Pacifistiska appeller till enskilda soldater räcker inte, detsamma gäller enskilda exempel på vapenvägran. Detta senare är faktiskt något som ligger i militärledningens intresse, eftersom det hjälper dem att bli av med ”rötäggen”. Antikrigsrörelsen måste framförallt uppmuntra och stödja organisering och aktioner bland massorna av soldater.
Erfarenheter från Vietnamkriget
Erfarenheterna från massrörelsen mot Vietnamkriget visar hur solidariteten med soldaterna kan skapas. Denna innebar bland annat att aktivister som inkallades också inställde sig, i syfte att öka motståndet mot kriget bland trupperna.
Det viktigaste kännetecknet för denna rörelse var att den byggdes genom massaktioner. De återkommande massdemonstrationerna visade rörelsens styrka, uppmuntrade fler att ansluta sig till den och ökade motståndet såväl bland soldater som bland folk i allmänhet.
Soldatarbetet började med stöd till vapenvägrare, men senare vände man sig direkt till trupperna genom flygbladsutdelning vid busshållplatser och militärbaser. Man försvarade soldaterna rätt att organisera sig och var med och startade soldatcaféer, där aktivister och soldater kunde få kontakt med varandra. Speciella kurser och konferenser ordnades kring frågan om soldaternas yttrandefrihet.
Efterhand började soldater spela en viktig roll i protesterna. Vissa demonstrationer leddes av soldater, som ”GI:s and Vets March för Peace” i San Fransisco den 12 oktober 1968.
Följden blev en växande oppositionen mot kriget inom armén. Hundratals soldattidningar mot kriget började spridas, som t.ex. ”Vietnam GI” och ”Stars and Stripes for Peace”. Detta fick också effekter på slagfältet. De sk. ”Search and Destroy” uppdragen (Sök upp och förinta) förvandlades till ”Search and Evade” uppdrag (Sök upp och undvik).
Myterier och ”Fragging”
Myterier och soldatstrejker nådde en omfattning som saknar motstycke i USA:s histoia. Militären själv rapporterade om tio sådana incidenter, och till detta ska läggas hundratals mindre av samma slag. Det blev allt vanligare med sk ”Fragging”, dvs. att officerare dödas av de egna soldaterna genom att man slänger in en handgranat i officerstältet (Fragging = Fragmented Grenade). Bara hotet om detta kunde vara tillräckligt för att förhindra riskfyllda operationer.
Efterhand nådde soldatupproret en sådan omfattning att officerarnas order ersattes av en slags förhandling. Den blinda lydnaden hade brutits, och när merparten av soldaterna tappade viljan att strida blev det också omöjligt att fortsätta kriget.
Erfarenheten av rörelsen mot Vietnamkriget visar att världens starkaste imperialistiska makt kan tvingas på knä genom arbetarnas och ungdomens gemensamma kamp. Tyvärr utvecklades denna rörelse inte till en katalysator för en socialistisk omvandling av USA. Men den visade att det också i ett läge av kapitalistisk expansion var möjligt att slå ett slag mot imperialismen.
Potentiellt lika explosivt idag
Irakkriget äger rum i en annorlunda historisk situation. USA är den överlägset starkaste stormakten, men dess ekonomiska och politiska grundval är mer instabil än under Vietnamkriget. Tiotals miljoner amerikaner hart insett att det parallellt med Irakkriget sker ett krig mot levnadsstandarden och de demokratiska rättigheterna på hemmaplan. Läget är därför potentiellt mer explosivt än under Vietnamkriget.
För att utveckla kampen i den riktningen krävs en förenad antikrigsrörelse ännu större demonstrationer än förut. Oppositionen mot kriget måste kopplas till ett försvar för soldaternas demokratiska rättigheter, inklusive rätten att bilda fackföreningar och rätt att välja och avsätta officerare. Soldaternas och arbetarklassens behov kan knytas samman genom en kamp för meningsfulla jobb och en fri sjukvård.
Liksom under Vietnamkriget måste antikrigsrörelsen betona och lyfta fram soldaternas roll i demonstrationer och andra aktiviteter. Liksom då måste man vända sig direkt till de aktiva soldaterna.
Med en sådan inriktning kan antikrigsrörelsen bidra till ett slut på ockupationen av Irak och Afghanistan. Men i slutändan kan vi inte få ett slut på de imperialistiska krigen så länge kapitalismen består. En varaktig fred kan bara uppnås i en socialistisk värld.
Översatt och bearbetat av Martin Oskarsson.