I Burma rasar protester mot regeringen. Den här artikeln, skriven av Fred Weston och ursprungligen publicerad på www.marxist.com den 27 september, ger en marxistisk analys av händelserna. Den förklarar att som marxister stödjer vi rörelsen, men varnar för landets pro-kapitalistiska opposition som har tagit ledningen över protesterna. Krisen i landet visar att kapitalismen inte erbjuder en väg framåt. Den enda lösningen är en internationell socialistisk revolution.
Den senaste nyheten från Burma är att soldater skjuter mot demonstranter med tårgas. Enligt andra källor har minst en demonstrant dödats och flera skadats. Polis och militär har stormat flera kloster eftersom regimen anklagar dem för att ligga bakom protesterna.
Regimen försöker hålla tillbaka massorna med brutal kraft. 1988 (när det också var massdemonstrationer) dödades så många som 3000. Ingen kan tvivla på att det är en brutal regim som är beredd att göra vad som helst för att hålla tillbaka protesterna.
Frågan är om det är möjligt för regimen att genomföra en liknande repression som tidigare. Många saker har förändrats sen 1988. Förr var regimens förebild det stalinistiska Kina, men Sovjetunionen har försvunnit och Kina har slagit in på en kapitalistisk väg. Men framförallt så har saker förändrats i Burma (Myanmar); de ekonomiska och sociala förhållandena har förvärrats.
Imperialismens hyckleri
Efter massdemonstrationerna och hotet om repression från regimen har, som väntat, George W Bush och Gordon Brown börjat prata om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Bush förklarade att nya USA-sanktioner kommer att införas mot Burma, och han attackerade regimen för dess ”skräckstyre” som nekar befolkningen grundläggande mänskliga rättigheter.
I sitt senaste tal i FN:s generalförsamling förklarade han att ”amerikaner är upprörda över situation i Burma”. EU har också protesterat och Gordon Brown sa att: ”hela världen ser vad som händer i Burma, och dess illegitima och repressiva regim ska veta att världen kommer att ställa den till svars. Tiden då det har varit möjligt att negligera och bryta mot mänskliga rättigheter är över.” Media i väst har skrivit mängder av artiklar om bristen på demokrati i Burma. Gordon Brown har uppmanat säkerhetsrådet att diskutera krisen, utan tvivel för att förmå FN att kliva in för att lösa krisen. Han har uppmanat FN att skicka en representant till Burma.
Uppmaningen till FN är ett försök att förvirra frågan och presentera FN som en självständig medlare som kan lösa konflikter. Vi har sagt det många gånger: FN kan inte spela en självständig roll. FN kan inte garantera fred eller lösa större konflikter. Skälet är att FN uttrycker stormakternas intressen. Om de är överens i en fråga så kan FN presenteras som en oberoende kraft. När de imperialistiska krafterna inte kan komma överens så är FN maktlöst, vilket tydligt visades i Irak-frågan. FNs roll i Burma blir att godkänna de beslut som stormakterna redan har tagit.
Brutal regim
Ingen kan ifrågasätta att Burma har en brutal regim. Det är en av de mest brutala och korrupta som finns i världen och folket har all anledning att protestera. Levnadsförhållandena har försämrats från en redan låg nivå. Men Bush och Brown har ingen skam i kroppen när de är upprörda över förhållandena i Burma. De är själva ansvariga för att folket i Irak och Afghanistan har vidriga levnadsförhållanden, de har goda relationer med den brutala regimen i Saudiarabien, de har i årtionden stött den ena militärkuppen efter den andra. Och nu plötsligt har de upptäckt att de älskar demokrati i Burma.
Riktiga socialister försvarar folkets rätt att avgöra sitt eget öde, att störta regimen och ersätta den med en regering som försvarar deras intressen. Men det kommer de inte att få från USA eller Storbritannien, eller från EU eller någon imperialistiskt stormakt. Den nuvarande ”oppositionen” kommer inte heller att leva upp till folkets önskningar. De exploaterar massornas genuina missnöje för att själva komma till makten. De representerar inte massornas intressen.
Vad vi har är en kamp om inflytande, framförallt mellan USA och Kina. Indien har också intressen och tävlar med Kina om vem som ska ha kontroll över de råmaterial som Burma är rikt på. Liksom i Ukraina, Georgien och många andra länder så manövrar USA för att få sina representanter till makten. Samma sak gäller i Burma. USA vill utmanövrera Kina och införa en ”demokratisk” regim som kommer att vara mer lättpåverkad av imperialismen. En sådan ”demokratisk” regim skulle genomföra Världsbankens och IMFs politik (med andra ord imperialismens) för att genomföra privatiseringar och nedskärningar av välfärden, vilket skulle innebära en attack mot de redan usla levnadsförhållandena. Modellen är vad som hände i Ukraina i den så kallade ”oranga revolutionen”.
Vi måste skilja mellan folkets genuina strävanden, och de mål som den väst-stödda ”oppositionen” har. För att göra det måste vi se vad som har hänt i Burma de senaste årtiondena.
Historisk bakgrund
Den nuvarande regimens rötter går tillbaka till 1962 när Ne Win genomförde en kupp. Inspirerad av det maoistiska Kina nationaliserades all jord, industri och handel och det bildades en totalitär enpartistat. Ne Win kallade sig till och med ”ordförande”. Kapitalismen krossades och ersattes av en planerad ekonomi. Ett skäl till att detta var möjligt var den burmesiska borgerlighetens oförmåga att utveckla landets ekonomi. En annan viktig faktor var den brittiska imperialismens roll. Det tog dem 62 år att erövra hela landet och förvandla Burma till en koloni. De behöll kontrollen fram till 1948. Under den här tiden så lyckades man inte i någon större grad utveckla landet.
Även efter sin formella frigörelse var Burma helt dominerat av imperialismen. Ted Grant skrev en analys av utvecklingen i Burma 1964:
”Det är oförmågan hos borgerligheten, halv-borgerligheten, den övre medelklassen, jordägarna och små-borgerligheten att utveckla samhället som framställer den permanenta revolutionens problem på ett förvridet sätt. Hade det funnits starka marxistiska partier eller strömningar i den koloniala världen så hade frågan om makten formulerats på ett annat sätt. Den hade formulerats med ett internationalistiskt perspektiv. Till och med mer än i den industriellt utvecklade delen av världen så är socialism i ett land eller, kan man tillägga, i ett outvecklat land, en hopplös villfarelse. Men trots allt så är frågan om utveckling i de här länderna en akut uppgift. Med hänsyn till maktbalansen i världen, uppskjutandet av revolutionen i väst, avsaknaden av marxistiska partier i de här länderna, och de sociala klassformationer som finns, så är det oundvikligt att nya och speciella fenomen kommer att uppstå.
Till exempel, genom att ha den mäktiga kinesiska revolutionen som granne så har utvecklingen i Burma tagit en speciell form. Sen slutet på kriget har det burmesiska samhället varit kaotiskt. De nationella minoriteterna har genomfört en konstant kamp för självbestämmande och nationell autonomi i sina områden (Kachins, Shans etc), samtidigt har olika fraktioner av det stalinistiska partiet genomfört ett välorganiserat gerilla krig. Den ena regeringen efter den andra har tillträtt, men ingen har kunnat prägla samhället. Likt den kinesiska borgerligheten så har den varit oförmögen att ena samhället i ett socialt sammanhang, ge jord till bönderna, eller att bryta imperialismens ekonomiska makt. Det är ett talande symptom att alla politiska grupper i Burma hävdar att de är ’socialister’. Imperialismen dominerar ekonomin, genom sitt ägande av den industri som existerar – teak plantager, olja och transport.
Med exemplet Kina vid sin gräns, så blev det allt mer klart för det övre skiktet av småborgerligheten att kapitalismen inte var någon väg framåt för Burma. Liksom i Kina under årtionden före revolutionen, så var borgerligheten oförmögen att stoppa gerillakriget, utveckla ett stabilt samhället, genomföra industrialisering och skapa en modern stat.
Varje regering gjorde misslyckade försök att utveckla ekonomin. Imperialismens svaghet, maktbalansen i Burma och internationellt resulterade i en situation där officerskasten försökte lösa problemet på egen hand för att landet skulle få någon stabilitet. På grund av klassrelationerna i alla de här länderna och trycket från världsekonomin, så är en utveckling mot en modern borgerlig demokrati omöjligt, annat som ett tillfälligt tillstånd.
En konsekvens var att någon form av bonapartism, någon form av en militär-polis stat var oundvikligt i Burma. Officerskasten såg sig själv som det enda skiktet som kunde ’rädda’ samhället från upplösning och kollaps, eftersom den kraftlösa borgerligheten inte hade någon lösning. Den officerskast som kallade sig för ’socialister’ bestämde sig att den enda vägen framåt var det ’socialistiska’ Kina, men man kallade sin regim för den burmesiska vägen till socialism. Snabbt genomförde man de förändringar som vi sett i andra länder, en totalitär en-parti stat, förstatligande av alla utländska företag, inklusive oljan, teak, transport, etc. De har börjat expropriera den nationella borgerlighetens egendom. Man har till och med hotat att förstatliga små företag. De baserade sig på bönderna och arbetarklassen. Men de bygger inte på den vetenskapliga socialismen, tvärtom deras program är den burmesisk-buddistiska socialismen.”
(Från Den koloniala revolutionen och den sino-sovjetiska konflikten av Ted Grant, Augusti 1964)
Burma var aldrig socialistiskt, som media hävdar, det var en grotesk karikatyr av socialism, där produktionsmedlen var exproprierade men makten inte låg hos arbetarna och bönderna. Makten låg hos en byråkrati bestående av en militär elit.
Det måste läggas till att den regim som tog makten hade en väldigt förvriden uppfattning om hur ekonomin skulle utvecklas. De nationaliserade inte bara de dominerade sektorerna i ekonomin, utan tog över varje liten bit jord, varje liten affär. Resultatet blev att i stället för att utveckla ekonomin så bidrog man till att hindra utvecklingen. Regimen stängde nattklubbar, avskaffade turism och utvisade utlänningar. Det blev ett av de mest auktoritära länderna som funnits, på många sätt likt Nordkorea.
Trots att det skedde en viss ekonomisk utveckling, innebar byråkratins styre att utvecklingen ströps, speciellt inom jordbruket. Burma hade varit världens största exportör av ris, men under mitten av 70-talet så kunde man knappt föda sin egen befolkning. Inkomst per capita föll från $670, 1960, till $200, 1989. Den militära byråkratiska kasten hade snabbt blivit ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Det som var ett land rikt på tillgångar hade blivit ett av världens fattigaste.
Under 1980-talet skulle situationen förvärras. 1987 förklarade regimen att större sedlar inte längre var gångbar valuta. Detta betydde att vanliga människors besparingar plötsligt försvann, vilket ledde till upproret 1988 som brutalt slogs ner. Den gamle diktatorn Ne Win gick i pension och en ny grupp generaler gick segrande ur en maktkamp där den fraktion som kontrollerat staten förlorade. Den nya regimen ändrade 1989 landets namn till Myanmar och tog bort den gamla beteckningen ”Den socialistiska republiken unionen av Burma” och utlyste fria val 1990 där Aung San Suu Kyis Nationella demokratiska förbund (NLD) vann en förkrossande seger med stöd av 80% av befolkningen.
Det finns tecken på att officerarna, i likhet med i Kina, var under press att öppna upp ekonomin, men att de inte ville förlora kontrollen över ekonomin, eftersom deras privilegier baserades på den kontrollen. De var inte emot att genomföra en ”liberalisering”, med andra ord privatisering och nedmonterandet av den gamla statliga planerade ekonomin, men de ville se till att de själva behöll kontrollen genom att bli de direkta ägarna av produktionsmedlen. Deras förebild fortsatte att vara Kina, ett land där den gamla statliga apparaten var intakt medan den ekonomiska basen rörde sig mot kapitalism.
De vägrade godkänna resultatet av valet 1990, samtidigt som de öppnade upp ekonomin och tillät en viss utveckling av marknaden. Men det var inte tillräckligt för imperialismen. Regimen gick bara halvvägs. Detta är skälet till imperialismens motstånd, inte avsaknaden av demokrati. De har inga problem med att göra affärer med Kina, där en totalitär enpartistat har makten. Skälet till att de vill ha ”demokrati” är för att de ser en borgerlig demokratisk regim som mer lättpåverkad.
Outvecklad ekonomi
Burmas ekonomi fortsätter att vara väldigt underutvecklad. Efter krossandet av upproret 1998, följt av militärens beslut att inte acceptera valresultatet så har man förlorat bistånd och investeringar. Efter en attack mot Aung San Suu Kyi genomförde USA nya sanktioner, vilket gjorde ekonomin ännu mer ansträngd.
Det är svårt att hitta ekonomisk statistisk och den som finns kan man inte lita på. Sen 1997 ger inte generalerna ens ut en offentlig budget. Enligt en del uppgifter spenderar man 40% av budgeten på försvar och bara 1% på sjukvård och utbildning.
Den här statistiken visar de förhållanden som folket lever under, och den låga nivån av ekonomisk utveckling. Av en befolkning på 50 miljoner så finns det en arbetskraft på 29 miljoner, men 70% arbetar inom jordbruk. Jordbruket står för 50% av BNP medan industrins andel bara är 15%, och arbetslösheten är över 10%. BNP per capita ligger 2006 på $1800.
Detta döljer den verkliga fördelningen av välstånd. De fattigaste 10% av befolkningen konsumerar 2,8% medan de rikaste 10% konsumerar 32,4% (uppgifter från 1998). Detta förvärras av en ökande inflation som ligger på över 20%. 25% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Det är hög risk för sjukdomar, diarre, hepatit, tyfus, malaria. HIV är spritt. Den beräknade livslängden sjunker kraftigt från att tidigare varit 62 år till att nu eventuellt vara under 50 år. Detta är ett exempel på det förfall i samhället som skett de senaste åren.
Under förhållanden av ekonomiskt och socialt förfall så förstärks den nationella frågans betydelse. Majoriteten av befolkningen är burmeser (ca 68%), men resten av befolkningen består av etniska minoriteter, shanser, karenser, rakhineser, kineser, indier, monser och andra mindre grupper. Det finns konflikter speciellt i de östra gränsområdena där regeringens attacker har lett till flyktingar och att personer försvunnit, speciellt kareneser, karenniser, shaner, tavoyaner och monser.
Ett exempel på ekonomins kollaps kan ses i trafficking. Män, kvinnor och barn smugglas ut i Asien för sexuell exploatering, för att bli tjänare eller slavarbetare. Trots att landet är rikt på råmaterial så är man världens näst största producent av opium.
Massrörelsen
Det var i denna redan desperata situation som regimen i augusti förklarade att bränslesubventionerna skulle tas bort. Utan förvaring förklarade man att bränslepriserna skulle stiga med 500%. Priset på gas fem-dubblades också, priset på bensin och diesel fördubblades. Priset på bussbiljetter fördubblades. Regimen försökte desperat minska budgetunderskottet. Allt detta kom som en chock för en redan fattig befolkning. Generalernas åtgärder blev gnistan som tände elden.
Detta var bakgrunden till den rörelse som har resulterat i den nuvarande situationen. Den 19 augusti genomförde ca 400 ”demokrati-aktivister” en demonstration mot prishöjningarna. Regimen svarade som den brukade med att arrestera 150 av demonstranterna. I början av september så började rörelsen växa dag för dag med ett stort inslag av buddistiska munkar.
De unga buddistiska munkarna fyllde ett vakuum genom att erbjuda en samlande kraft för massrörelsen, men de hade inget eget politiskt uttryck. Den 22 september marscherade de till huset där oppositionsledaren, Aung San Suu Kyi sitter fängslad i husarrest. Den 24 september demonstrerade 100 000 människor på Rangoons gator.
Splittring i regimen
När vi skriver så finns det uppgifter om massarresteringar och skottlossning. Men det finns tecken på att regimen är splittrad i frågan om hur den ska gå vidare. De kan välja att göra som 1988, men det skulle inte innebära en långsiktig lösning. Ett försök att krossa rörelsen med våld skulle kunna resultera i att den växte i storlek och blev så stark att den störtade regimen, vilket skulle resultera i ett maktvakuum. Det skulle vara farligt både för militären och den borgerliga oppositionen.
Det är skälet till varför vissa av generalerna är mer öppna för en dialog med Aung San Suu Kyi. Hon har den moraliska auktoritet som krävs för att hålla tillbaka massorna. Men om hon ska kunna göra det så krävs det att hon kan visa på någon form av resultat, regimen skulle då bli tvungen att öppna upp för någon form av övergång till ”demokrati”. De skulle vara tvungna att genomföra ekonomiska reformer för att det ska bli lite bättre för massorna.
Kina kan spela en stor roll här. De har genomfört stora investeringar i Burma och vill inte riskera dem. Enligt Financial Times (25 september):
”I privata samtal med USA de senaste veckorna har Kina uppmanat Burma att starta en dialog med Aung San Suu Kyi.
Sedan september har Tang Jiaxuan, före detta utrikesminister i Kina, fungerat som representant för Beijing. Han har förklarat för de burmesiska ledarna ”att Kina hoppas att Burma kommer att gå framåt till en demokratisk modell som är lämplig för landet”.
Xinhua, den officiella nyhetsbyrån, förklarade att Kina, ”som en vänlig granne, uppriktigt önskar att Burma så snart som möjligt, på ett lämpligt sätt, återskapar intern balans och verkar aktivt för nationell försoning”.
Kina fruktar att en om juntan genomförde våldsam repression på fredliga demonstranter så skulle det ha negativa konsekvenser för Kina eftersom de har nära relationer med regimen.
Kina har investerat kraftigt, bland annat i gas, i Burma, ofta i tävlan med Indien. De håller på att bygga en hamn i Kyauk Phyu som kommer att länkas samman med en 1950 km lång motorväg till Kunming, provinshuvudstad i Yunnan provinsen.”
Den kinesiska regimen är en viktig faktor i situation som dessa citat visar. Faktum är att 35% av Burmas import kommer från Kina vilket ytterligare visar det inflytande som Kina har på regimen.
Om det är tillräckligt för att tvinga generalerna att göra som Kina vill kommer vi att se snart. En sak är säker: regimens dagar är räknade. Förr eller senare kommer den att falla. Situationens tragedi är att de arbetande massorna inte har några riktiga alternativ. Det finns ingen självständig representant för arbetarna. Stalinismens misslyckande används av media för att attackera socialismens idéer. Detta lämnar ett stort vakuum som måste fyllas av någon.
Oppositionens karaktär
Från början så leddes rörelsen av buddistiska munkar, det var runt dem som massrörelsen utvecklades. De vände sig sedan till Aung San Suu Kyi och Nationella demokratiska förbundet. Hon har tack vare sina år i husarrest byggt upp en moralisk auktoritet och kan nu kliva fram som ”ledaren” för massrörelsen.
Vad vi måste betona är att varken hon eller hennes parti var de som tog initiativ till rörelsen. Rörelsen var en reaktion på de fruktansvärda förhållanden som massorna lever under. Trots att hon inte tog initiativet så kommer med all sannolikhet hon vara den som kan dra fördel av rörelsen.
Aung San Suu Kyi är dotter till en av Burmas ”befrielsehjältar” och hon har byggts upp som ”den levande symbolen för burmesernas strävan för ett bättre liv” som Financial Times presenterar henne. Lite historisk fakta ger lite information om hennes bakgrund. Hennes far samarbetade med Japanerna mot Britterna under andra världskriget. Vid sin sida hade han Ne Win, den som skulle leda 1962 års kupp. När japanerna drog sig tillbaka så bytte de här ”hjältarna” sida och anslöt sig till britterna. Så mycket för deras ”anti-imperialism”. Många år senare kan vi ser hur Aung Sans dotter, Suu Kyi används som ett redskap för imperialismen, den här gången USA-imperialismen.
Imperialismen och deras köpta strategers cynism visas i den här analysen som nyligen publicerades i Financial Times:
”Kyaw Yin Hlaing, professor vid City University i Hong Kong förklarar att om det genomförs några eftergifter som förbättrar levnadsförhållanden så kan det minska massrörelsen. ’Folk vill ha förändring,’ säger han. ’Det lättaste sättet för att lugna ner situationen är att få dem att känna att det har genomförts några och att fler kommer i framtiden.’
’Det är inte säkert att begränsade ekonomiska reformer utan löften om grundläggande politiska förändringar kommer att resultera i att protesterna tar slut med tanke på den folkliga vreden. En fredlig lösning som baseras på en förhandlad politisk process kräver starka ledare på båda sidor. De måste vara redo att kompromissa och att de kontrollera de som stödjer dem’, så säger en västerländsk diplomat som är baserat i Bangkok som är expert på Burma.” (Financial Times, 25 september)
Det handlar alltså bara om att göra vad som verkar vara nödvändigt, och att kontrollera de som stödjer dem. Det handlar inte om verklig förändring och en genuin lösning på massornas problem. Detta är ingen överraskning. Den militära eliten vill behålla makten för att de fruktar att de ska förlora sina privilegier. Oppositionen vill ha en form av kapitalism som ligger mer i linje med imperialismen intressen. Därför är båda sidorna i opposition till massornas verkliga intressen.
Ett socialistiskt perspektiv
Om massrörelsen 1988 hade haft en ledning som var genuint revolutionär och med ett socialistiskt perspektiv, så hade den kunnat störta regimen. Lösningen var inte att skapa illusioner i ”marknaden” utan att ta makten från militären och ersätta den med arbetarna och böndernas egen makt. Detta skulle inte innebära privatiseringar, utan en planerad ekonomi där de dominerade ekonomiska sektorerna var statliga. Ekonomin skulle styras av demokratiska organ valda av arbetare och bönder.
Eftersom det inte fanns en sådan ledning, så har Aung San Suu Kyi och hennes parti kunnat bygga upp en auktoritet och har kunnat fylla vakuumet. Det betyder att massorna i Burma kommer att få betala ett högt pris. Det är deras rörelse som kommer att störta den ruttna regimen. Den borgerliga oppositionen kommer tack vare rörelsen komma till makten. De kommer att genomföra flera privatiseringar och öppna upp landet för världsmarknaden. Landets resurser har redan plundrats av andra länder, speciellt Kina. Plundrandet kommer att kraftig öka och massorna kommer inte att få det bättre.
Massorna kommer i ett läge i utvecklingen se igenom den borgerliga oppositionen ihåliga retorik. Aung San Suu Kyi och Nationella demokratiska förbundet kommer att förlora sin dragningskraft. Under såna omständigheter skulle ett genuint socialistiskt alternativ få stöd bland massorna. Målet är att bygga ett sådant alternativ.
Utvecklingen i grannländerna speciellt i Indien och Kina där det finns en stor arbetarklass kommer att påverka denna uppgift. På grund av den extrema underutvecklingen av Burma så kan inte den nuvarande krisen lösas inom landets gränser. Även en hälsosam socialistisk regering med genuin arbetardemokrati skulle komma under kraftig internationell press. I Sovjetunionen bidrog isoleringen till att ta bort den arbetardemokrati som fanns i början, Burma skulle gå samma öde till mötes.
Lösningen till den nuvarande krisen ligger i en asiatisk socialistisk federation där arbetarna och bönderna i Burma skulle hitta sin roll. Marxister är skyldiga att säga sanningen till massorna. Vi faller inte i fällan att ha några illusioner om den nuvarande oppositionen. Vi ser den kraftiga revolutionära viljan hos massorna. Vi stödjer massorna i deras kamp, men vi säger också lita bara på er egen styrka, enbart genom att själva ta makten och gå samman med arbetarna i regionen kan ni hitta en långvarig lösning.
Översättning och bearbetad av Martin Lööf