Andra världskriget – en korrekt historieskrivning

Här publicerar vi en artikel från RKI:s teoretiska magasin, Till Marxismens Försvar. Den 8 maj var det 80 år sedan V-dagen – segerdagen i Europa – då andra världskriget i Europa officiellt tog slut.

Denna historiska händelse kommer att uppmärksammas med firanden i många länder. Men på dessa orkestrerade officiella ceremonier kommer en gäst att lysa med sin frånvaro: som vanligt kommer Ryssland inte att vara inbjudet.

Det mest flagranta exemplet på denna cyniska manöver var det nyligen genomförda firandet av befrielsen av Auschwitz. BBC rapporterade inledningsvis att det ökända nazistiska dödslägret hade befriats av anonyma ”allierade styrkor”. Ingen hänvisning gjordes till Ryssland eller Sovjetunionen.

Sanningen är att den styrka som befriade Auschwitz den 27 januari 1945 var den sovjetiska Röda armén. Ändå tilläts inte en enda rysk representant att närvara vid firandet. Detta bevisar för alla med en halv hjärna att dessa pompösa officiella arrangemang har mycket mer att göra med dagens politik än med händelserna för 80 år sedan.

I decennier har vi utsatts för en massiv propagandakampanj som antyder att Hitler främst besegrades av amerikanerna och britterna. Hollywood har ända sedan 1945 matat oss med hjältehistorier om de västallierades påstådda insatser.

Sanningen är att amerikanernas och britternas aktiva deltagande i kriget i Europa inleddes på allvar med D-dagen och landstigningen i Normandie sommaren 1944.

Innan dess var kriget i Europa i praktiken en enorm kraftmätning mellan Sovjetunionen och Nazityskland, som hade hela den europeiska kontinentens produktivkrafter bakom sig. Och det var Ryssland, eller snarare Sovjetunionen, som var den avgörande kraften i denna episka strid. Under större delen av kriget förblev amerikanerna och britterna enbart åskådare.

Sovjetunionen och kriget

Det har gjorts många försök att framställa Stalin som en “stor krigsledare”. Det är helt felaktigt. I själva verket var Stalins politik en katastrof för Sovjetunionen och gjorde landet sårbart för Hitlers angrepp – något som nästan ledde till dess undergång 1941.

Efter att ha övergett Lenins revolutionära internationalism försökte Stalin genom en rad diplomatiska manövrer med utländska regeringar undvika att dras in i ett krig.

Men vi måste komma ihåg att de så kallade västerländska demokratierna själva ägnade sig åt liknande spel och ständigt försökte blidka Hitler för att uppmuntra honom att vända österut och anfalla Sovjetunionen.

När Stalin insåg detta svarade han med att underteckna en icke-angreppspakt med Nazityskland – den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten. Detta var i grunden ett defensivt drag från Rysslands sida, ämnat att förhindra en tysk attack mot Sovjetunionen.

En sådan diplomatisk manöver kan ha varit försvarbar ur ett kortsiktigt, pragmatiskt perspektiv. Men det innebar inget verkligt långsiktigt försvar för Sovjetunionen, vilket senare händelser visade.

Stalin var så övertygad om sitt eget “smarta” knep att han ignorerade otaliga rapporter om att tyskarna förberedde en invasion. Detta ledde till att Sovjetunionen i sanningens ögonblick stod försvarslöst inför nazisternas angrepp.

När Hitlers generaler motsatte sig en invasion av Ryssland svarade han självsäkert att Röda armén inte längre hade några kompetenta befälhavare efter Stalins utrensningar. 

Han skröt med att det bara krävdes en ”rejäl spark” för att hela den ruttna byggnaden skulle rasa samman. Under de första månaderna efter den tyska invasionen sommaren 1941 verkade denna prognos besannas.

När Hitler invaderade vägrade Stalin tro att det var sant. Av rädsla för att provocera fram en eskalering beordrade han armén att inte göra motstånd. Resultatet blev en militär katastrof.

Det sovjetiska flygvapnet utplånades på marken. Miljontals soldater i Röda armén, som inte kunde göra något effektivt motstånd, omringades, togs till fånga och skickades till dödsläger, där de flesta omkom.

Sovjetunionens ledning var i upplösningstillstånd. Stalin drabbades av panik och drog sig undan på hemlig ort. Hans agerande var ett totalt misslyckande och ett svek mot Sovjetunionen, som utsattes för dödlig fara genom hans vårdslösa politik.

Sanningen är att kriget vanns av de sovjetiska arbetarna och bönderna – inte tack vare Stalinregimen, utan trots den.

Sovjetunionen slår tillbaka

Men Hitler hade gravt underskattat Sovjetunionens styrka. Förblindad av sina enkla framgångar i väst trodde han att Sovjetunionen skulle falla lika lätt. Trots Stalins kriminella politik kunde Sovjetunionen snabbt återhämta sig och återuppbygga sin industriella och militära kapacitet.

Nazityskland, som hade hela Europas ekonomiska resurser bakom sig, ökade sin vapenproduktion och tillverkade stora mängder stridsvagnar, artilleri och flygplan. Men redan 1943 hade Sovjetunionen lyckats överträffa den mäktiga Wehrmacht i produktion av både vapen och utrustning genom att mobilisera den enorma kraften i den planerade ekonomin.

Sovjetiskt krigsmateriel höll kvalitet av första klass och var överlägset det som användes av tyskarna, britterna och amerikanerna. Detta motbevisar den ofta upprepade lögnen att en nationaliserad planekonomi inte kan producera varor av hög kvalitet.

Men det fanns en till orsak till Sovjets fantastiska framgångar i kriget – den Röda arméns formidabla kampvilja. Den sovjetiska arbetarklassen kämpade för att försvara de återstående landvinningarna från oktoberrevolutionen.

Trots Stalins och byråkratins fruktansvärda brott representerade den nationaliserade planekonomin en enorm historisk erövring. Jämfört med nazismens barbari – imperialismens och monopolkapitalismens destillerade väsen – var detta något värt att försvara, och dö för.

Vilket Sovjetunionens arbetare och bönder gjorde – i den mest förfärliga omfattningen. Deras enastående mod var den avgörande faktorn bakom Nazitysklands nederlag.

Anledningen till att västvärlden är så angelägen om att förvanska historien och bortse från Sovjetunionens avgörande roll är uppenbar. Röda arméns ärorika seger är ett bevis på den nationaliserade planekonomins enorma överlägsenhet som gjorde det möjligt för Sovjetunionen att överleva de första katastroferna och omorganisera produktivkrafterna bortom Uralbergen. 

Genom fruktansvärda uppoffringar visade de bortom allt tvivel vilken livskraft som fanns i de nya egendomsförhållanden som upprättats av oktoberrevolutionen.

Den nationaliserade planekonomin gav Sovjetunionen en enorm fördel i kriget.

Men folket i Sovjetunionen betalade ett fruktansvärt pris för kriget, med 27 miljoner döda och en storskalig förstörelse av produktivkrafterna.

Kravet på en andra front

Efter den tyska invasionen krävde Sovjetunionen gång på gång att de västallierade skulle öppna en andra front mot Nazityskland. Men Churchill brådskade inte. Hans skäl var inte i första hand militära, utan politiska.

De brittiska och amerikanska härskande klassernas strategi under andra världskriget styrdes inte av någon kärlek till demokratin eller avsky för fascismen – som den officiella propagandan hävdar – utan av renodlat klassintresse.

När Hitler attackerade Sovjetunionen 1941 jublade den brittiska borgarklassen i det tysta. De förutsåg att Sovjet skulle krossas av Tyskland, och att Nazityskland i processen skulle försvagas så pass mycket att Storbritannien och USA sedan skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Men dessa kalkyler var felaktiga i grunden. I stället för att besegras av Nazityskland slog Sovjetunionen tillbaka och tillfogade Hitlers arméer ett förödande nederlag.

Samtidigt hade brittisk och amerikansk imperialism långt ifrån gemensamma intressen – de var i själva verket ofta motsatta. Konflikterna mellan Churchill och Roosevelt angående D-dagen speglade denna underliggande spänning.

Den amerikanska imperialismen ville inte att Hitler skulle segra, eftersom ett tyskt imperium i Europa skulle bli en kraftfull rival till USA. Å andra sidan låg det i USA-imperialismens intresse att försvaga Storbritannien och dess imperium, eftersom de själva siktade på att ta över dess roll som världens ledande stormakt efter Tysklands och Japans nederlag.

Washington, som på pappret var Londons allierade, manövrerade därför hela tiden för att försvaga Storbritanniens position i världen – särskilt dess koloniala kontroll över Indien och Afrika.

Churchill ville begränsa kriget till Medelhavet – både för att skydda den strategiskt avgörande Suezkanalen och vägen till Brittiska Indien, och för att han planerade en invasion av Balkan för att blockera Röda arméns avancemang där.

Hans beräkningar grundade sig sålunda helt på den brittiska imperialismens strategiska intressen. Han hoppades fortfarande att Ryssland och Tyskland skulle trötta ut varandra i öst och skapa ett dödläge som skulle gynna Storbritannien.

Till slut gjorde händelserna på östfronten det omöjligt att fortsätta skjuta upp beslutet.

Det italienska sidospåret

Roosevelt pressade på för att öppna en andra front i Frankrike. Men Churchill försökte ständigt förhala, vilket skapade allvarliga slitningar mellan London och Washington.

Medan Röda armén utkämpade ett blodigt slag vid Kursk under sommaren 1943, vadade de brittiska och amerikanska styrkorna i land på Sicilien.

Invasionen av Italien var i själva verket en manöver vid sidan av den huvudsakliga krigsinsatsen. Merparten av striderna mot nazisterna utkämpades på östfronten, där Röda armén mötte ungefär 200 tyska divisioner. På Sicilien möttes de brittiska och och amerikanska styrkorna bara av två tyska divisioner. 

Förgäves vädjade Mussolini till Hitler att skicka förstärkningar. Hitlers fulla uppmärksamhet var riktad mot östfronten. Churchills idé att Italien var tyskarnas svaga punkt visade sig dock vara felaktig. 

De amerikanska generalernas klumpiga undanflykter gav tyskarna tid att förstärka sina positioner, vilket ledde till det blodiga slaget vid Monte Cassino.

Samtidigt uppstod en ny ovälkommen komplikation: den italienska motståndsrörelsen, ledd av de italienska kommunisterna, växte sig stark och kunde potentiellt ta makten efter Mussolinis fall 1943.

Det brittiska flygvapnet svarade med att snabbt inleda en bombkampanj mot städerna i norra Italien – inte i första hand för att besegra tyskarna, utan för att förhindra att kommunisterna tog makten.

Britterna och amerikanerna var oroliga för att partisanerna skulle kunna ta makten långt innan de allierade styrkorna anlände. Deras syn var att det var bättre att låta nazisterna och partisanerna bekämpa varandra, och därigenom försvaga motståndsrörelsen.

Medan de allierade bekämpade tyskarna i Italien fanns det alltså en underförstådd och tyst överenskommelse mellan de båda sidorna när det gällde att stoppa den gemensamma klassfienden – i det här fallet den italienska arbetarklassen.

Även mitt under brinnande krig fortsatte klasskampen att vara en avgörande faktor i de imperialistiska strategierna. Rädslan för revolutionen överskuggade allt. Och denna logik skulle bli ännu tydligare när kriget närmade sig sitt slut.

Samtidigt tog händelseutvecklingen en dramatisk vändning på östfronten.

Stalingrad och Kursk

Efter intensiva strider kollapsade det tyska motståndet i Stalingrad i januari 1943. Hitler hade beordrat sjätte armén att ”kämpa till sista man” och general Paulus kapitulation till Röda armén gjorde honom rasande.

Till och med den inbitne anti-kommunisten Churchill erkände att Röda armén vid Stalingrad hade ”slitit tarmarna ur den tyska armén”.

Men bakom hyllningarna växte en djup rädsla inom det brittiska ledarskapet – en rädsla som ökade för varje dag.

Nazisterna förlorade totalt 500 000 man under Stalingrad-operationen, varav 91 000 togs till fånga. Detta förkrossande nederlag följdes sommaren 1943 av en ännu mer avgörande händelse: slaget vid Kursk – historiens största pansarslag, där 10 900 stridsvagnar, 2,6 miljoner soldater och 5 000 flygplan deltog. Slaget var förmodligen det mest avgörande under hela kriget.

De sovjetiska segrarna vid Stalingrad och Kursk öppnade vägen för Röda arméns dramatiska framryckning, vilket tvingade britterna och amerikanerna att agera.

Rusningen mot D-dagen

Mot slutet av 1943 stod det klart för amerikanerna att Sovjet höll på att vinna kriget på östfronten. Om inget gjordes skulle Röda armén snart rulla fram genom hela Europa.

Churchill tvingades motvilligt ge efter för Roosevelts krav, men invasionen av Frankrike försenades ändå till våren 1944.

Först under sommaren 1944, när Röda armén snabbt avancerade mot Berlin, öppnades skyndsamt den andra fronten i och med invasionen av Normandie. Om de allierade inte hade agerat då, skulle de ha mött Röda armén vid Engelska kanalen.

Imperialisterna var så oroade att de utarbetade en ny plan, Operation Rankin, som innefattade en akut landstigning i Tyskland om nazistregimen skulle kollapsa eller kapitulera. De var fast beslutna att hinna före Röda armén till Berlin.

”Vi borde gå hela vägen till Berlin,” sade Roosevelt till sin stabschef. ”Sovjet skulle sedan kunna ta området öster därom. USA ska ha Berlin.”¹

Men historien tog en annan vändning. De brittiska och amerikanska arméerna nådde Tysklands gränser, men där tog deras avancemang stopp. Röda armén däremot avancerade i en takt som saknar motstycke i krigshistorien.

Den 25 april 1945 närmade sig Röda armén Berlin.

Krigets slut

Nästan ända in i det sista fortsatte Hitler att ge order till icke existerande trupper och att förflytta imaginära divisioner och flygplan. Men undergången var oundviklig. Den 30 april tog han sitt liv. Hans kropp dränktes i bensin och brändes.

Medan hans lik förtärdes av lågorna ekade ljudet av ryska vapen i hjärtat av Berlin. Den 2 maj hissades den sovjetiska flaggan över den tyska riksdagen. Dagen därpå hade Röda armén fullständig kontroll över den tyska huvudstaden. Fem dagar senare kapitulerade Nazityskland.

Churchill skrev till den sovjetiska regeringen att Röda arméns prestationer förtjänade ”oförbehållsamma applåder” och att framtida generationer skulle erkänna sin skuld till dem ”lika förbehållslöst som vi som har levt för att bevittna dessa stolta prestationer.”²

Men dessa ord var inget annat än tomt hyckleri. I själva verket var Churchill inte alls nöjd med den sovjetiska segern. Han började omedelbart planera nästa konflikt: det så kallade kalla kriget mot Sovjetunionen.

Det är också mindre känt att Japans nederlag i stor utsträckning berodde på det avgörande slag som Sovjetunionen utdelade mot den japanska armén i Manchuriet. Eftera att ha besegrat den japanska armén genom en blixtattack svepte Röda armén snabbt igenom Manchuriet, på väg rakt mot Japan.

Den 6 augusti 1945 fälldes för första gången i historien en atombomb. Den föll över centrala Hiroshima, tre dagar senare följd av ytterligare en över Nagasaki, vilket sammanlagt dödade upp emot 246 000 människor. Denna handling var i själva verket inte riktad mot Japan, som redan var på knä och försökte sluta fred, utan var avsedd som en varning till Sovjetunionen att inte fortsätta avancera. Hade amerikanerna inte gjort detta, skulle ingenting ha hindrat Röda armén från att ockupera Japan.

Detta var det första tydliga tecknet på konflikten mellan den amerikanska imperialismen och Sovjetunionen – en konflikt som skulle dominera världspolitiken i årtionden efter 1945. Fröet till det kalla kriget hade såtts.

En ny världsordning

Strax före sin död hade Trotskij uttryckt att han inte trodde att Sovjetunionen under den stalinistiska regimen skulle överleva kriget. Men som Napoleon en gång påpekade: krig är den mest komplexa av alla ekvationer.

Trotskijs prognos visade sig vara fel. Men inte ens det största geniet hade kunnat förutse andra världskrigets säregna utveckling. Faktum är att även Stalins, Hitlers, Roosevelts och Churchills perspektiv visade sig vara fullständigt felaktiga – med katastrofala konsekvenser.

Sovjetunionens spektakulära seger i kriget förändrade helt situationen. Det ledde till att Stalins regim stärktes under en hel historisk period.

Samtidigt svepte en revolutionär våg över resten av Europa. Det var stalinisternas och reformisternas förräderi som hindrade arbetarklassen från att ta makten i en hel rad länder. Detta skapade de politiska förutsättningarna för kapitalismens återhämtning efter kriget.

Men den avgörande faktorn var att USA-imperialismen tvingades intervenera för att rädda kapitalismen i Europa och Japan. Skräckslagna av kommunismens spöke insåg de amerikanska imperialisterna att de var tvungna att använda sin ekonomiska makt för att stabilisera det kapitalistiska systemet.

USA hade inte drabbats av den typ av bombningar som ödelade Europas och Japans ekonomier. Vid krigsslutet förvarades två tredjedelar av världens guldreserver i Fort Knox. Dollarn var bokstavligen guld värd.

Denna ekonomiska styrka gjorde det möjligt för USA att ge en enorm ekonomisk assistans till Europa i form av den så kallade Marshallplanen, vilket skapade de materiella förutsättningarna för en ekonomisk uppgång och en återgång till ett socialt och politisk jämviktsläge.

Under dessa omständigheter kom hela världen att domineras av två jättar: USA-imperialismen och det mäktiga stalinistiska Sovjetunionen. Detta blev känt som det kalla kriget och skulle vara under årtionden. Denna utgåva av Till marxismens försvar analyserar dessa händelser ur flera olika synvinklar.

Men historiens stora hjul har återigen vridits runt. USA-imperialismens makt utmanas idag av ett återuppståndet Ryssland, som har hämtat sig från den ekonomiska kollaps som återinförandet av kapitalismen under 1990-talet innebar, men också av den växande kinesiska imperialismens mäktiga, industrialiserade ekonomi.

Den gamla instabila jämvikten har förstörts. Nya motsättningar växer snabbt fram. Vi har gått in i en ny, stormig historisk epok. Många nederlag och bakslag kommer att inträffa, men mitt i denna turbulens skapas också förutsättningarna för en intensifierad klasskamp. Förr eller senare, i det ena landet eller det andra, kommer den socialistiska revolutionen att ställas på dagordningen.

---

1. United States Department of State. Foreign Relations of the United States: Diplomatic Papers, The Conferences at Cairo and Tehran, 1943, s. 254. ↩︎
2. Correspondence between the Chairman of the Council of Ministers of the USSR and the Presidents of the USA and the Prime Ministers of Great Britain During the Great Patriotic War of 1941-1945″, Volume 1: Correspondence with Winston S. Churchill and Clement R. Atlee (July 1941 – November 1945), Progress Publishers, 1957, s.307, vår översättning. ↩︎