Under 1800-talets sista årtionden bildar arbetare runt om i Europa fackföreningar i kampen mot borgarklassen på arbetsplatserna. För att leda den politiska kampen bildar man Socialdemokratiska arbetarpartier som bygger på marxismens revolutionära idéer. Arbetarklassen förvandlas från det som Marx kallade en klass i sig, råmaterial för utsugning, till en klass för sig: en organiserad kraft i medveten kamp för sina intressen.
På den stora franska revolutionens 100 års-jubileum 1889 bildas Andra internationalen. Arbetarpartierna sluter sig samman under manteln från den första internationalen, som grundats av Marx och Engels för att mobilisera, organisera och träna arbetarklassen för att krossa kapitalismen. I resolutionen Arbetarklassens frigörelse och exproprieringen av borgarklassen från kongressen 1900 förklarar man varför:
Socialdemokratin, som har fått uppgiften att omvandla proletariatet till en armé i klasskriget, har framför allt till uppgift att genom noggrann, oupphörlig och metodisk propaganda väcka proletariatet till medvetande om sina egna intressen och sin egen styrka, och att för detta ändamål använda alla de medel som den rådande politiska och sociala situationen erbjuder.
Bland dessa medel föreslår kongressen politisk handling, allmän rösträtt, organisering av proletariatet i politiska grupper, fackföreningar, kooperativ, hjälporganisationer, konst- och studiecirklar osv. Den uppmanar den socialistiska rörelsen att göra allt för att kombinera metoder för skolning och kamp för att stärka arbetarklassen för att expropriera borgarklassen både politiskt och ekonomiskt, och för att socialisera produktionsmedlen.
Till skilnad från sin föregångare var Andra internationalen en verklig massinternational som förenade miljoner organiserade arbetare och ledde gigantiska fackföreningar, studieförbund, kooperationer och så vidare. Den socialistiska revolutionens framtida seger tycktes säkrad.
Det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) var internationalens galjonsfigur, Lenin beskrev det som modellen för revolutionär socialdemokrati. Det är inte svårt att se varför: Vid 1900-talets början hade SPD runt 400 000 medlemmar, en fjärdedel av rösterna i valen, 90 tidningar, 3 500 heltidsanställda och 3 000 fackombud. Kommunisten Ruth Fischer berättade senare att: ”Det tyska socialdemokratiska partiet blev en livsstil. Det var mer än en politisk maskin; det gav den tyske arbetaren värdighet och status i en egen värld.”
“Rörelsen är allt”
Andra Internationalens öde avgjordes av tiden som den föddes i. Socialdemokratins guldålder var också en period av kapitalistisk uppgång. Med full sysselsättning och stora vinster kunde kapitalisterna erbjuda begränsade reformer i utbyte mot klassfred. Partierna och fackföreningarna växte sig starka under en period av reformer, inte revolutioner.
Perioden av ebb i klasskampen innebar att pressen från det borgerliga samhället på partiapparaterna växte i proportion till den avtagande pressen från arbetarleden. Över de klassmedvetna arbetarna fanns snart en armé av fackliga tjänstemän, parlamentariker, journalister, karriärister, kontorister och partibyråkrater. Arbetarrörelsens övre skikt hade helt andra löner, levnadsvillkor och synsätt än arbetarna de representerade.
Opportunism, tendensen att kompromissa på politiska principer för praktiska vinster, var den tyska socialdemokratins arvsynd. Marx och Engels kritiserade själva redan 1875 ledarnas politiska svaghet i sin Kritik av Gothaprogrammet. Under en lång period av ebb i klasskampen förvärrades detta hundra gånger om.
Klyftan mellan partiapparaten och arbetarna åtföljdes av en allt större klyfta mellan ord och handling, mellan teori och praktik. De gav läpparnas bekännelse till marxismen, socialistisk revolution och proletariatets diktatur samtidigt som man i själva verket bedrev en snäv inomkapitalistisk, reformistisk politik.
Det var en tidsfråga innan någon öppet sade det som alla dessa herrar tänkte: att kapitalismen löst sina inre motsättningar, att den kunde avskaffas gradvis genom parlamentariska reformer istället för revolutionär kamp.
Det blev Eduard Bernstein som ledde angreppet på den “marxistiska ortodoxin”, för att uppdatera partiets “föråldrade program”. Han började i ett angrepp mot marxismens filosofi, den dialektiska materialismen, och fortsatte med att dra lans mot resten av den vetenskapliga socialismen: mot arbetsvärdeteorin, mot kristeorin – och slutligen mot behovet av en socialistisk revolution.
Bernsteins maxim “rörelsen är allt, målet är intet” sammanfattade SPD-byråkratins inställning. Många anslöt sig till den revisionistiska strömningen för att göra upp med den revolutionära teorin, som bara utgjorde ett obekvämt hinder för deras reformistiska praktik. Men de flesta, inklusive partiledningen runt Kautsky och Bebel, såg debatten själv som en onödig distraktion. Auer talade för majoriteten av partibyråkratin när han tillrättavisade Bernstein: ”man säger inte sådana saker, man gör bara dem”.
Vänstern inom den andra internationalen förstod direkt att det handlade om en strid för den revolutionära arbetarrörelsens grundvalar. I ett mycket kritiskt öppet brev till Kautsky skrev Plechanov att hela frågan kan sammanfattas som “vem som ska begrava vem, om Bernstein ska begrava socialdemokratin eller om socialdemokratin ska begrava Bernstein”. Lenin skrev för sin del Vad bör göras? i polemik mot revisionismen i Ryssland.
I Tyskland leddes striden av en 28-årig Rosa Luxemburg. Hennes Sociala reformer eller revolution? är en förödande vederläggning av reformismens teori och praktik. Hon förklarade att kännetecknande för alla opportunister är föraktet för marxistisk teori:
Vad är det som är utmärkande för dessa milstolpar? Deras fientlighet gentemot ”teorin”. Och detta är helt naturligt, ty vår ”teori”, d.v.s. den vetenskapliga socialismens principer, ställer upp mycket fasta gränser både vad beträffar målen för vår kamp, de medel som skall användas, och sättet att kämpa på.
Hon förklarade vikten för varenda partimedlem att ta upp den teoretiska striden.
Därför ligger det just i de proletära partimedlemmarnas intresse att befatta sig synnerligen livligt och ingående med opportunismen. Så länge teoretiska kunskaper blott är ett privilegium för en handfull ”akademiker” inom partiet, finns det alltid risk för att det skall råka på avvägar. Först när den stora massan arbetare själva har tagit den vetenskapliga socialismens skarpa, tillförlitliga vapen i sin hand, kommer alla småborgerliga och opportunistiska tendenser att rinna ut i sanden.
Men just som Andra internationalens ledare pratade om kapitalismens lugna och långsamma förvandling till ett klasslöst samhälle, hade systemet något helt annat förberett.
Kriget och kampen för en ny international
När borgarklassen runt om i Europa börjar slå på krigstrumman såg internationalen ut att vara väl rustat att kämpa tillbaka med 12 miljoner medlemmar i 41 partier. Man såg kriget komma och hade antagit flera resolutioner om hur kriget skulle bekämpas: med internationell klasskamp. På kongressen i Basel 1912 upprepade man alla socialisters plikt om ett krig skulle bryta ut:
att ingripa för ett snabbt slut på kriget och att göra allt som står i deras makt för att utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget orsakar för att väcka folken och därigenom påskynda avskaffandet av det kapitalistiska klassherraväldet.
Två år senare kom katastrofen. Kriget ställde frågan: med eller mot borgarklassen? Och en efter en svek sektionerna sina löften och slöt upp till försvar av “fosterlandet”.
Detta kom som en chock. Trotskij beskrev beskedet om omröstningen där samtliga av SPD:s parlamentsledamöter röstat för krigskrediter som en av de mest tragiska upplevelserna i hans liv. Både Lenin och Trotskij trodde först att numret av partitidningen Vorwärts som tillkännagav beslutet var en förfalskning. Mensjeviken Axelrod fångade svekets djup:
Nyheten var ett fruktansvärt, förkrossande slag. Det var som om en jordbävning hade drabbat det internationella proletariatet. Den tyska socialdemokratins enorma auktoritet hade försvunnit i ett slag.
Brottet med internationalism och marxism var fullständigt. De olika sektionerna stöttade den härskande klassen i respektive land, och skickade arbetarna att dö i skyttegravarna. Trots sina miljoner medlemmar, många dagstidningar och tusentals anställda föll internationalen ihop vid första slaget. Andra internationalen var död innan den första kulan avlossats.
Kampen för internationalen, för marxismens principer och de resolutioner som antagits, krävde ett fullständigt brott med högern. Lenin avvisade till och med namnet ”socialdemokrat” som förlegat. Som Marx och Engels skulle den revolutionära flygeln kalla sig kommunister.
Från sin isolering i början av kriget började vänstern omgruppera sig, med början i Zimmervaldkonferensen där Lenin skämtade om att världens internationalister kunde få plats i två hästvagnar. Men genom det revolutionära uppsvinget vid krigets slut, skulle dessa internationalister snart stå i ledningen för revolutionära massrörelser över hela Europa.
Första världskriget blev slutet för Andra internationalen. Men krigets slut blev början på den tredje: En våg av revolutioner med början i Ryssland 1917 satte stopp för kriget och lade grunden för en ny, kommunistisk international: ett verkligt verktyg för världsrevolutionen.