Korruption, nedskärningar och maktmissbruk. Samma saker som arbetare misstänker, drabbas av och oroar sig för över hela landet, har orsakat ett jordskred i Ådalen. Landstingspolitiken har kastats in i kaos, när politikernas försök att balansera sin budget mötts av en hårdnackad kamp från en befolkning som vägrar fler nedskärningar. Den 24 april marscherade 20 000 människor genom Härnösand för att bevara Sollefteå akutsjukhus.
Storleken på demonstrationen slog alla förväntningar. Härnösand är en stad med bara 17 000 invånare – och antalet demonstranter var alltså flera tusen större än stadens befolkning! Människor åkte in med buss från hela Ångermanland för att kräva vård på lika villkor i Västernorrlands län – och att de politiker som inte kan erbjuda detta lämnar plats för några som kan. Vänsterpartiets gruppledare i fullmäktige, Lars-Gunnar Hultin, konstaterade att ”Det går inte att byta ut ett folk, men det går att byta ut en ledning.”
Demonstrationen visade på vilken oerhörd potential och styrka rörelsen har. I ett inlägg riktat mot landstinget, skrev Nils-Gunnar Molin, ordförande för aktionsgruppen ”Sollefteå framtidens sjukhus”: ”Dagens händelser har gett eko ut i hela landet och många följer vår kamp. Den ska inte få bli förgäves. Kampviljan kommer ni aldrig att kunna ta död på. Vi är många som kommer att stå som garanter för den.”
Dagen efter hade den socialdemokratiska landstingsledningen föreslagit att man skulle besluta om att lägga ner akutortopedin och rehaben på Sollefteå sjukhus. Men den folkliga pressen gjorde att även de borgerliga partierna gick med Vänsterpartiet och röstade emot förslaget, som därmed skickades på återremiss.
Nedskärningar och kamp
Kampen för att bevara Sollefteå akutsjukhus handlar om mycket mer än bara ett sjukhus. För många handlar den om rätten att bo kvar. Befolkningen i hela Västernorrland har minskat kontinuerligt sedan 1968, och i Sollefteå kommun har den minskat med sammanlagt en tredjedel. Anledningen är i grunden bristen på jobb. Trots befolkningsminskningen, ligger arbetslösheten i Sollefteå och Härnösand på 12,4 respektive 12,6 procent – vilket är närmare fem procent mer än i resten av landet.
Den omedelbara orsaken till nedskärningarna i Västernorrland är ett budgetunderskott på 2,8 procent av landstingets omsättning. I enlighet med kapitalismens logik, minskar landstingets och kommunernas budgetar i takt med att antalet personer med jobb minskar, då skatteintäkterna sjunker. Politikerna hanterar det genom att göra livet svårare för de som bor där, såväl genom nedskärningar och nedläggningar i den offentliga sektorn som att höja den platta kommunalskatten.
Sedan ett år tillbaka har den socialdemokratiska landstingsledningen försökt spara pengar på sjukvården. De gick till val på att det skulle finnas tre fullvärdiga akutsjukhus i Västernorrland, men redan ett år efter valet började det ryktas om att man skulle lägga ner akutsjukhuset i Sollefteå och samtidigt göra stora nedskärningar i Örnsköldsvik. Till en början förnekade Socialdemokraterna detta, men i takt med att fler och fler dokument framkom, tvingades de tillkännage sina planer.
Ilskan blev naturligtvis oerhört stor, särskilt när det blev klart att landstinget inte ens utrett frågan ordentligt. I intervju efter intervju angav man felaktiga eller direkt vilseledande siffror – och vägrade erkänna den effekt som nedläggningen av vissa verksamheter på ett sjukhus skulle få på andra verksamheter. Men sjukhusarbetarna avslöjade dem.
Man minns bland annat nedläggningen av Härnösands sjukhus, som skedde i tre etapper – först lade man ner BB på åttiotalet, sedan kirurgin på nittiotalet och slutligen medicinplatserna år 2005. Därför var man fast besluten att inte låta politikerna komma undan.
Höstens största demonstration skedde den 10 oktober 2015 när det socialdemokratiska förtroenderådet låste in sig på hotell Kramm i Kramfors, och 14 000 människor marscherade dit för att överlämna ett upprop för att bevara sjukhuset.
Landstingsledningen backade då från förslaget för att ”utreda” frågan ytterligare – det vill säga för att vinna lite tid. Landstingsdirektören och kommunordföranden avgick sedan i ett virrvarr av skandaler och lögner, där landstingsdirektören fick en så kallad fallskärm på 1,7 miljoner kr som tack för sitt goda jobb med att skära ner i regionen.
Denna lyx inom landstingsbyråkratin står i stark kontrast till hur man försöker spara varenda krona på golvet. I takt med att proteströrelsen spridits, har därför vanliga människor börjat granska landstingspolitikernas förehavanden.
Ett axplock av avslöjanden är länsklinikchefens inkomst på 48 000 kr i veckan, att man anställt ekonomikonsulten Sandro Scocco för 1,7 miljoner kr – eller att man tagit in en konsult från PR-byrån Medieträning som tog 1250 kr i timmen, totalt 700 000 kr, för ”budskapsträning”, ”kommunikationsträning” och så vidare. Tydligen behövde landstingsledningen öva på att kommunicera sina nedskärningar.
Redan i mars visade politikerna att ”utredningen” bara varit en undanmanöver. Plötsligt var akutsjukhuset tvunget att stänga över sommaren på grund av ”personalbrist”. Snart visade det sig dock att man helt enkelt inte hade annonserat efter någon personal.
Detta uppenbara sabotage ledde till en oerhörd ilska, som inte blev mindre när Socialdemokraterna tillkännagav sin nya plan i början av april, att lägga ner akutortopedi och rehab på sjukhuset. Det var då som mobiliseringen började för den 20 000 personer stora demonstrationen i Härnösand.
Ådalen visar vägen
De radikala stämningarna, självförtroendet och nivån på ilskan, visas av en av demonstrationernas paroller – ”Ådalen reser sig igen”. Namnet syftade på den stolta tradition av arbetarkamp som finns i Ådalen. Skotten i Ådalen den 14 maj 1931 är mest kända, då militären besköt en fredlig demonstration och dödade 5 personer.
Alla arbetare i Ådalen svarade då med att omedelbart lägga ner arbetet, vilket blev starten på en strejkrörelse som spred sig som en löpeld genom Norrland. Massdemonstrationer följde i hela landet, med bland annat en på 100 000 i Stockholm.
25 000 människor gick i begravningståget en vecka senare. På den tiden försökte Socialdemokraterna hålla tillbaka rörelsen – man stödde exempelvis inte den ursprungliga pappersstrejken – men man tillkännagav sympati för demonstrationerna som följde på morden. Idag är det den socialdemokratiskt ledda landstingsledningen som arbetarna demonstrerar mot.
Lars-Gunnar Hultin från Vänsterpartiet har föredömligt brutit samarbetet med Socialdemokraterna i landstinget, försökt föra fram rörelsens krav i fullmäktige och deltagit aktivt i mobiliseringarna. Han har satt sikte på att vinna nästa val för att genomföra hela Vänsterpartiets politik, vilket är helt rätt.
I den nuvarande kaotiska situationen, där ungdomar och arbetare håller på att tappa allt förtroende för alla politiker och proffs-tyckare, har Vänsterpartiet möjlighet att växa snabbt och av egen kraft sparka ut landstingsledningen. Men vägen till detta finns inte bara i Ådalen, utan också i resten av landet.
Från Norrbotten till Skåne, går landstingen med stora budgetunderskott, i ett läge där sjukvården redan är hårt pressad. Hur ska man lösa denna situation? Om man inte vill utmana det kapitalistiska systemet och finansiera välfärden genom att ta pengarna från borgarklassen så innebär det att det är arbetarklassen som måste betala.
Antingen genom att man höjer man skatten, som är platt och därmed drabbar de med minst pengar, eller genom att skära ner – i ett läge där sjukvårdspersonalen redan går på knäna och vårdköerna ringlar längre och längre.
Vi marxister kräver att borgarklassen ska betala. De rika parasiter som äger bankerna och storföretagen har tillskansat sig sådana summor under den föregående perioden att de inte vet vad de ska göra med alltihop. De gömmer pengarna helt improduktivt i skatteparadis bara för att undvika att de beskattas och därigenom kommer samhället till del. Bara genom att ta över ekonomins viktigaste delar under arbetarkontroll går det att sätta stopp för nedskärningarna.
I Ådalen har en process av kamp och radikalisering börjat, där Västernorrlands korrupta byråkrati synas i sömmarna. Massdemonstrationerna visar på den enorma potential som finns i den politiska situationen i Sverige.
Och det enda rimliga vore att Vänsterpartiet och fackföreningarna började mobilisera nationellt, med inspiration från den massiva rörelsen i Ådalen. Det behövs en landsomfattande rörelse mot nedskärningarna, och vänstern borde stå i första ledet med ett revolutionärt socialistiskt program.