Ledare för Revolution nr 6: Är nedskärningarna nödvändiga?

Den stramaste finanspolitiken sedan Göran Perssons tid som finansminister”. Så beskrev finansministern Magdalena Andersson stolt den senaste vårbudgeten. Detta säger en hel del om hur regeringen ser på sin politik. Persson säkerställde åren 1994-96 att arbetarklassen fick betala kostnaderna för krisen i början av nittiotalet genom ett stålbad av nedskärningar.

Regeringen skröt med ”världsrekord” i nedskärningar och statens utgifter minskade med totalt 134 miljarder kronor. Men de totalt 68,2 miljarder kronor som Bildt-regeringen hade skänkt till bankerna rörde man inte.

Sverige kom nära full sysselsättning med bara två procents arbetslöshet i mitten på åttiotalet, men efter nittiotalet har arbetslösheten inte vid ett enda tillfälle legat under fem procent. Vi har sett en permanent, organisk massarbetslöshet. De som fötts från 1980-talet och framåt har aldrig upplevt annat än nedskärningar och försämringar.

Från reformistiskt håll talar man gärna som om dessa nedskärningar enbart skett av ideologiska skäl. Om man bara ville skulle man kunna lösa både arbetslösheten och bostadsbristen – utan att göra sig av med kapitalismen. Som ett mantra upprepar alla från LO till Flammans ledarsida att det som saknas är ”politisk vilja”.

Nedskärningarna framstår enbart som ett vansinne på grund av felaktiga teorier, eller helt enkelt som en rädsla för att utmana högerpolitikerna. Reformisterna är angelägna om att korrigera dessa fel och förklara att kapitalismen inte alls fordrar nedskärningar.

För att stärka ett sådant resonemang skrev Aftonbladets ledarsida nyligen (29/5) att sanningen om situationen i den svenska ekonomin mörkas. Situationen är god, och därför bör man vara hoppfull om möjligheterna att göra bland annat ”offensiva investeringar i bostäder och utbildning”.

Faktiskt är det mycket som tyder på raka motsatsen. Även om vissa siffror ser bra ut just nu (tillväxt, sysselsättningsgrad, statsskuld) säger en ögonblicksbild mycket lite om hur dessa siffror kommer att förändras i framtiden.

När Sverige tog sig ur krisen på nittiotalet var det tack vare att den internationella konjunkturen var på väg upp. Idag pekar allting istället mot en ny och allvarligare nedgång.

Kanske kommer den genom en upplösning av EU (till följd av att Storbritannien eller Grekland lämnar), genom en allvarlig kris i Kina (som redan förebådats av dramatiska rörelser på börsen), eller bara genom att krisen får löpa linan ut och skulderna fortsätter byggas upp.

Och vem ska då betala? Arbetare eller kapitalister? Det är den grundläggande frågan som kommer att ställas på ett skarpt sätt under den kommande perioden.

På Rosenbad finns det inga skygglappar om vilken politik det är som den svenska kapitalismen behöver. Mikael Damberg har som näringsminister fått ett särskilt uppdrag att skapa ”enkla jobb”, det vill säga som inte kräver någon särskild utbildning och som sker till låga löner. Stefan Löfvens uppmaningar om att man ska ”skrota blockpolitiken” förbereder för en ytterligare högersväng.

Samtidigt pågår enorma protester och strejker mot nedskärningar i Frankrike; den självutnämnda socialisten Bernie Sanders var nära att bli kandidat för Demokraterna i USA, och i Spanien står Podemos tillsammans med IU inför ett viktigt val. Vänstern går framåt. Det är bara en tidsfråga innan liknande rörelser och processer når Sverige.

Men med vilket program? Med reformer inom ramarna för ett döende system? Erfarenheterna från Grekland, och nu Venezuela, visar att det inte går att kompromissa med kapitalisterna. Borgarna förbereder sig för frontalangrepp på vår välfärd, våra fackliga rättigheter och till och med själva den borgerliga demokratin som redan kringskärs.

Det enda sättet att sätta stopp för nedskärningarna är att bryta med kapitalismen och ta över ekonomins viktigaste delar under arbetarnas demokratiska kontroll. I en nationaliserad planerad ekonomi kunde vi för första gången använda samhällets resurser till att tillgodose majoritetens behov.

Under den kommande perioden kommer klasskonflikten att skärpas och ställas på sin spets. Två socioekonomiska system kommer att stå mot varandra i en avgörande strid: Ett som dör, och ett som kämpar för att födas. Vår uppgift är att ta upp den antikapitalistiska fanan, och tålmodigt kämpa och förbereda för den socialistiska revolutionen.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,333FöljareFölj
1,126FöljareFölj
2,021FöljareFölj
699PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna