Att kapitalismen håller på att förstöra hela vår planet blir uppenbart för allt fler, men den stora frågan är: hur ska vi kämpa tillbaka?
Den akuta situationen för klimatkrisen gör att många dras till metoder såsom ’direkt aktion’ och ’civil olydnad’ för att tvinga världens ledare att agera. Den största av dessa grupper är Extinction Rebellion, som i sin tur har flera avgreningar. Dessa inkluderar Animal Rebellion, som slagit läger utanför livsmedelsindustrier för att blockera distributionen; Insulate Britain, som blockerat trafiken; och Just Stop Oil, vars aktivister kastat soppa över olika målningar.
Till stöd för sina metoder hävdar Animal Rebellion i en artikel att 66 procent av den brittiska befolkningen stödjer icke-våldsamma aktioner. Detta är ett gott tecken, som visar att det redan finns en stark vilja att förändra situationen. Frågan handlar alltså inte om att övertyga människor i gemen om att vi behöver kämpa mot klimatförändringarna.
I stället riktar sig organisationen till världens regeringar.
”För att uppnå dessa lösningar, riktas våra huvudkrav till de statliga organ som ansvarar för ett system av subventioner som riktar miljarder pund skattepengar till den destruktiva boskapsuppfödnings- och fiskeindustrin.” (”Animal Rebellion – Direct action for societal change”, Animal Rebellion)
Syftet är alltså att tvinga regeringen och myndigheterna att ändra sin politik. Men hur?
Den härskande klassens handlingar bygger på vad som bäst säkrar borgarklassens profiter. En omställning till hållbar energi- och livsmedelsproduktion för att rädda klimatet skadar dessa profiter. Därför krävs det masskamp – med hot om att växa till en nivå som på allvar skadar den härskande klassen – för att de ska göra några eftergifter av betydelse.
Som marxister är vi inte emot direkt aktion rent principiellt. Dessa metoder är inte främmande för arbetarklassen. Strejker är trots allt en form av direkt aktion på en större skala. Men det finns två avgörande skillnader mot den typ av direkt aktion som dessa små klimataktivistgrupper förespråkar.
För det första är strejken ett långt mäktigare vapen. Inget hjul snurrar; ingen telefon ringer, inte en enda glödlampa lyser – utan att arbetarklassen ger sitt medgivande. Detta är en enorm styrka, som gör att man kan utmana den härskande klassen, och vinna. I sista hand gör arbetarklassens position i produktionen att man kan ta över makten i samhället och omdana det.
För det andra bygger en framgångsrik strejk på att man involverar bredast möjliga grupper i kamp för gemensamma intressen. I stället för att en liten grupp tar på sig ”ansvaret” att utföra aktioner i alla andras ställe, bygger man på sina gemensamma klassintressen och tar strid som kollektiv. Detta ger arbetarklassen förtroende för sin egen styrka, vilket är förutsättningen för att tro på idén om att själva ta makten.
Att arbetarklassen tar makten innebär att man kan börja planera produktionen medvetet och demokratiskt, vilket möjliggör att ställa om den efter klimatets behov. Detta är omöjligt så länge vi har kvar kapitalismen, där allting avgörs av vad borgarklassen kan göra profiter på.
Suffragetterna
För att berättiga sina metoder menar Animal Rebellion att det var genom direkt aktion som ”suffragetterna lyckades säkra kvinnors rösträtt i Storbritannien”.
Men att man vann allmän och lika rösträtt berodde inte på isolerade fall av civil olydnad. Faktum är att suffragetterna upphörde olydnadskampanjerna 1914 med första världskrigets utbrott. Då gav majoriteten av organisationen, under bland annat Emmeline Pankhursts ledning, upp rösträttskampen till förmån för krigsmobilisering. Hon slutade sina dagar i Torypartiet. Den andra flygeln, under Sylvia Pankhursts ledning, ställde sig på arbetarklassens sida och blev del av Kommunistpartiet.
Fullständig kvinnlig rösträtt skulle inte beviljas i Storbritannien förrän 1928. Då hade ryska revolutionen 1917 slagit skräck i den härskande klassen, och före något annat land hade man infört just allmän och lika rösträtt. USA:s president Woodrow Wilson konstaterade 1919 att ”vi är i kapplöpning mot bolsjevismen, och världen står i lågor.” I Storbritannien spred sig en våg av klasskamp som bröt ut 1918 och kulminerade i generalstrejken 1926. I denna kamp spelade arbetarkvinnorna en helt central roll.
I Sverige var det den svenska revolutionen 1917–1918 – under inspiration från de ryska och tyska revolutionerna under samma period – som tvingade den härskande klassen att acceptera kraven på allmän och lika rösträtt, liksom åttatimmarsdagen.
Oavsett hur modiga aktivisterna var, var det inte suffragetternas civila olydnad och direkta aktion som vann de brittiska kvinnorna rösträtten. I Sverige fanns det ingen sådan större grupp överhuvudtaget.
Ett revolutionärt ledarskap
Vi håller med klimataktionsgrupperna om att vi inte har lyxen att vänta, och att vi behöver agera nu. Men vi behöver bygga på den kamp som arbetarklassen redan för, på grund av den kris kapitalismen hamnat i. Vi måste ta sikte på det enda hållbara produktionssättet som är möjligt, vilket är socialismen.
Vi ser redan folkets ilska mot etablissemanget, fattigdomen, osäkerheten och den generella känslan av att systemet inte fungerar. Inflationen pressar snabbt ned levnadsstandarden och tvingar miljontals att ta till kamp. Motsättningarna förbereder en social explosion i alla länder. Men tyvärr hålls detta tillbaks av arbetarklassens ledarskap, alltså ledarskapet för fackförbunden och masspartierna.
Det som saknas är därför inte mer aktioner som syftar till att ”öka medvetandet” eller som uppmuntrar våra kapitalistiska regeringar att ”göra det rätta”. Snarare än att uppmuntra arbetarklassen att organisera sig, ser många dessutom dessa aktioner som störningsmoment. I stället behöver vi ett revolutionärt ledarskap som kan koppla an till denna önskan om förändring och erbjuda en tydlig väg framåt. Detta kommer inte falla från himlen, utan måste byggas.
På grund av den krisande kapitalismen kommer arbetarklassen få många möjligheter att ta makten under de kommande åren. Vi har inte råd att slösa dessa möjligheter. Att uppmuntra arbetarklassen och den radikala ungdomen att gå med i grupper utan tydlig klassidentitet, ingen koppling till deras roll i produktionen och inget tydligt politiskt program, resulterar bara i att man fördröjer utvecklingen av klassmedvetandet och kampen för socialism – den enda lösningen för dagens problemen.
Om man är seriös med att kämpa tillbaka mot exploatering och förstörelsen av vår planet, måste man dra slutsatsen att vårt ansvar är att förbereda de kommande revolutionära rörelserna. Deras framgång kommer att bero på vår förmåga att bygga det nödvändiga revolutionära ledarskapet.