Därför är vi kommunister

542 svenska miljardärer äger i dag lika mycket som sex miljoner svenska vuxna tillsammans. Dessa några hundra kapitalister utgör kärnan i den svenska borgarklassen. Vi är kommunister, eftersom vår avsikt är att expropriera deras egendom och sätta den i arbetarklassens händer.

Arbetarklassen består av alltifrån busschaufförer och sjuksköterskor, till industriarbetare och lärare. Det är vi som är de verkliga producenterna i samhället, som skapar allt nytt värde.

Detta är enkelt att se. Fundera över vad som skulle hända om ovan nämnda miljardärer inte skulle gå till jobbet en dag: inte särskilt mycket. Betänk därefter vad som händer om hela arbetarklassen inte går till jobbet. Det kallas generalstrejk – och då stannar allt.

Orsaken till att marxister talar om arbetarklassen är inte att den är fattig, förtryckt eller lider under någon annan av kapitalismens fasor, även om det naturligtvis är sant att allt detta drabbar arbetarklassen hårt. Orsaken är att arbetarklassen är den enda grupp i samhället som kan utmana och besegra borgarklassen, på grund av den styrka som vår ställning i produktionen ger oss.

Det är inte svårt att bevisa att kapitalismen numera hindrar allt mänskligt framåtskridande. I ett samhälle där miljardärer som Jeff Bezos åker till rymden för skojs skull, beräknar Oxfam att 860 miljoner människor kommer att leva under existensminimum vid årets slut, på mindre än 20 kronor per dag.

Trots att forskare varnat i årtionden för den klimatkatastrof som vi bara sett början på, accelererar vi rakt in i den. FN-organet IPCC:s senaste klimatrapport visar att utsläppen – i stället för att minska – beräknas öka med 14 procent till 2030. Rapporten konstaterar att det arbete som görs inte är ”tillräckligt”, vilket måste vara århundradets underdrift.

I juni 2021 fanns det 26,4 miljoner flyktingar världen över, och till dem sällar sig nu miljoner från Jemen och Ukraina. De drabbas av konkurrensen mellan olika imperialistmakter om marknader, råvaror och intressesfärer. När diplomatiska och ekonomiska medel inte räcker för att lösa vilka av de olika nationernas borgarklasser som ska få rätten att utsuga vilket område, utlöser de död och förstörelse över de som bor i konfliktzonen.

Till kapitalismens alla fasor kan man naturligtvis lägga alla olika förtryck, som vår härskande klass kan använda till att söndra och härska. Det är bra för profiten att kunna tvinga vissa grupper att arbeta hårdare för lägre betalt – och sedan använda detta för att pressa ned villkoren även för den relativt ”privilegierade” gruppen.

Det är lätt att ge otaliga bevis på att kapitalismen inte kan lösa arbetarklassens problem. För att avskaffa den behöver vi vetenskap, organisering, klasskamp och revolution.

Marxismen är den vetenskap som kommunister använder för att förändra samhället. Det är ingen planritning över alla detaljer i ett framtida socialistiskt och kommunistiskt samhälle, utan en levande metod som drar sina slutsatser ur mänsklighetens erfarenheter.

Första gången arbetarklassen tog makten var när man bildade Pariskommunen i Frankrike 1871. Det var från denna erfarenhet som Marx och Engels – och senare Lenin – drog slutsatser kring hur arbetarna skulle kunna organisera samhället när de avskaffar kapitalismen.

Vi kan berika detta med slutsatserna från ryska revolutionen 1917, som var första gången en arbetarstat överlevde borgarklassens ursinniga försök att kuva den – i det fallet med totalt 21 olika invaderande arméer.

Att ta makten från borgarklassen innebär först och främst att arbetarklassen tar kontrollen över deras egendom. Detta syftar inte på deras lyxiga båtar eller dyra smycken, utan på storföretagen och bankerna.

Om vi planerar produktionen gemensamt och demokratiskt – i stället för att den ska ligga i händerna på några tusen parasiter världen över – blir det plötsligt möjligt att göra saker som vore omöjliga under kapitalismen.

Vi kan omedelbart rikta samhällets resurser till att ställa om produktionen i klimatvänlig riktning. I stället för att låta människor gå arbetslösa, kan vi dela på jobben och sänka arbetstiden med bibehållen lön. Lika lön för lika arbete, som just nu förespås vara över 100 år bort, kan vi genomföra med ett beslut.

Till skillnad från kapitalister, konkurrerar inte arbetare om makten att kunna utsuga andra. Tvärtom har vi allt att vinna på största möjliga samarbete. Genom att avskaffa kapitalismen, kan vi också avskaffa krigen.

Detta kan vi göra omedelbart efter att arbetarklassen tagit makten, som arbetarstat, en stat som är organiserad för att så småningom avskaffa sig själv. Demokratin utsträcker sig till varje hörn av samhället: från arbetsplatsen, till butikerna, till skolan och hela vägen upp – genom ett system av arbetarråd (ryska: sovjeter), där:

• Man har rätt att återkalla alla valda funktionärer.
• Ingen funktionär har högre lön än en yrkesskicklig arbetare.
• Man har ingen stående polis eller militär, utan ett väpnat folk.
• Alla medborgare ska efterhand kunna utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister.

Ju mer aktivt människor deltar i en sådan stat och ju fler – desto mindre nödvändig blir den. Detta banar vägen för socialismen och till slut kommunismen, ett helt klasslöst samhälle, helt utan förtryck och stat.

Det räcker med ett ögonkast på listan ovan, för att förstå att den stalinistiska regim som utvecklades i Sovjetunionen har mycket lite gemensamt med socialism. Orsaken till att den regimen utvecklades var att revolutionen isolerades i ett fattigt underutvecklat land, vilket vi beskriver utförligt i andra artiklar. Här räcker det att konstatera att marxisterna – trotskisterna, som de kallades – stod längst fram i kampen mot byråkratin.

Om den bestämmer sig, skulle det i dag inte ta många timmar för arbetarklassen att ta makten ifrån den promille av befolkningen som utgör den egentliga borgarklassen. Det är sant att borgarklassen har många underhuggare (politiker, chefer och mellanchefer och så vidare), men i sista hand bygger deras makt bara på att arbetarna fortsätter att lyda.

Från att tunisierna 2011 störtade diktatorn Ben Ali, som suttit vid makten i decennier, har revolutionerna, upproren och massrörelserna kommit i allt tätare följd på världsskala. I skrivande stund försöker det sri lankesiska folket störta sin korrumperade president.

Med kapitalismens kris blir systemets begränsningar tydligare för allt fler. Den 29 januari demonstrerade 7000 ungdomar i Pamplona och Bilbao i Spanien under paroller som ”mot borgarklassens diktatur”. En majoritet av jordens befolkning anser numera att kapitalismen gör mer skada än nytta.

Det enda som saknas är ett revolutionärt socialistiskt alternativ – en revolutionär organisation av tillräcklig storlek för att kunna nå ut till hela arbetarklassen och som kan leda kampen för att avskaffa kapitalismen. Vi i Revolution har föresatt oss att bygga grunderna för en sådan organisation.

Är du också kommunist? Gå med oss i kampen.