Den 17–20 maj stod Mali stilla av en mäktig generalstrejk. ”Landet är bokstavligen paralyserat”, konstaterade Malis fackföreningskonfederation UNTM den 18 maj. En vecka senare genomfördes den andra militärkuppen på mindre än ett år.
Den första statskuppen skedde i juni förra året och var resultatet av flera veckor av massprotester mot ekonomisk kris, valfusk och en katastrofal hantering av pandemin. För att hindra massrörelsen från att utvecklas till en fullskalig revolution mot den hatade franskstödda presidenten Ibrahim Boubacar Keïta, klev militären under Assimi Goïtas ledning in och avsatte regeringen. Istället tillsattes en provisorisk regering, återigen med den franska imperialismens stöd.
Men illusionerna i den nya regeringen blev kortvariga. Den maliska kapitalismen har inte kunnat lösa något av massornas problem.
Redan i november 2020 utlystes en generalstrejk av Malis fackföreningskonfederation UNTM (Union Nationale des Travailleurs du Mali) som representerar 80 procent av Malis organiserade arbetare. Ytterligare en organiserades i december. Men det var strejken 17–20 maj som verkligen paralyserade landet, med en uppslutning på 96 procent i huvudstaden Bamako och ännu mer i andra regioner. Den slog även mot delar av den centrala gruvindustrin. Under pressen underifrån tvingades fackföreningens ledare till och med att hota med obegränsad generalstrejk, om inte kraven på bland annat bättre arbetsvillkor och löner accepterades.
Mali är Afrikas tredje största guldproducent, och har stora oljefält och uranfyndigheter. Landets borgarklass kan inte tolerera strejker och massprotester som gång på gång paralyserar ekonomin. Detta är den omedelbara bakgrunden till kuppen 24 maj, återigen ledd av Assimi Goïta. I en intervju konstaterade han att den provisoriska regeringens styre präglades av ”återkommande strejker”, och tillade: ”I slutändan skulle en obegränsad strejk resultera i ett verkligt kvävande av den maliska ekonomin.”
Istället för att ta strid mot kuppen lade sig UNTM:s ledare, på typiskt byråkratiskt maner, platt och avslutade omedelbart alla planer på obegränsad strejk. Ordföranden Yacouba Katilé menade att ”så snart vi har en ny regering vid makten, kommer vi att återuppta kampen. Vi ser det (…) som en fråga om makthavare som inte vill diskutera.” Med andra ord: istället för att ta strid för en arbetarregering, uppskjuter man kampen tills man har någon att förhandla med.
Världsbanken, ECOWAS, den Afrikanska unionen och de imperialistiska makterna fördömer kuppen, och Frankrike har upphävt stöd och samarbeten med Mali. Men samtidigt manar Macron USA till att förstärka en ”internationell styrka”, som ska vidmakthålla imperialismens grepp över de viktiga naturresurserna i regionen. Mali må formellt sett ha uppnått självständighet från kolonialmakten Frankrike, men det hindrar inte den franska imperialismen (eller andra imperialistmakter) från att fortsätta utsuga landet. Från dessa parasiter har den maliska arbetarklassen ingenting att hämta.
Den maliska arbetarklassens kamp det senaste året mot imperialismens lokala ställföreträdare, visar att detta blir tydligare för allt fler. Den enda vägen framåt är att resa sig mot den egna regimen och den imperialistiska exploateringen. Det är bara sju år sedan revolutionen bröt ut i grannlandet Burkina Faso, men eftersom kapitalismen består är situationen värre än någonsin.
Bara en socialistisk revolution under arbetarklassens ledning har potentialen att ta Mali ur den nuvarande återvändsgränden. Kapitalismens oerhörda barbari i regionen skulle göra att en sådan revolution sprider sig snabbt, och bli början på hela regionens verkliga frigörelse från imperialismen.
Länge leve arbetarklassens kamp!
Ned med imperialismen!
För en socialistisk federation i Västafrika och Sahel!