Den 13 mars kontaktades infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) via sms av Jacob Wallenberg, en av Sveriges rikaste kapitalister och största privatägare i SAS. Han skriver: ”Väldigt svåra tider. […] Behovet av likviditetsgarantier/tillskott blir akut”. Den 17 mars, fyra dagar efter att SMS-konversationen inleddes, går Eneroth ut med löftet om 1,5 miljarder kronor i kreditgarantier till SAS.
I ett sms till Ibrahim Baylan och finansminister Magdalena Andersson den 5 april betonar Wallenberg återigen att situationen i SAS är mycket pressad och att det snarast behövs konkreta åtgärder. Han skriver vidare att Sverige inom kort kommer att sakna egna flygförbindelser till omvärlden och att SAS inför styrelsemötet den 15 april behöver ett konkret löfte. Den 3 maj intervjuas Wallenberg i Dagens industri och säger att SAS måste räddas. Dagen därpå, den 4 maj, skriver Riksgäldens generaldirektör Hans Lindblad under ett avtal med den danska staten där länderna delar på risken i en kreditgaranti till SAS om 3,3 miljarder kronor.
Kapitalisternas relationer med toppolitiker är dock inget nytt. År 2016 åkte Stefan Löfven till Saudiarabien med Marcus Wallenberg, dåvarande styrelseordförande av vapentillverkare Saab. När statsministern tillfrågades om sin relation med Wallenberg svarade han ”Jag har en god relation med Marcus Wallenberg. Det hoppas jag att jag kan säga att jag har med flera av näringslivets företrädare. Det anser jag själv att jag har, och det anser jag är viktigt att ha som svensk statsminister.”
Ett annat exempel är sms-konversationen mellan Ericssons vd Börje Ekholm och handelsminister Anna Hallberg efter beslutet från Post- och telestyrelsen (PTS) om att utestänga Huawei från 5G-nätet. Hallbergs pressekreterare förklarade att ”Hallberg är mån om att ha en nära dialog med företag, såväl stora som små” och att Ericsson är ”ett företag som är viktigt för Sverige och EU”.
Detta är praktexempel på den nära kopplingen mellan staten och borgarklassen, som utövar ett inflytande på politiken som vanliga arbetare inte kan drömma om. Deras vinster går först. I dåliga tider räddar staten deras företag, men i goda tider ska staten hålla sig borta och låta kapitalisterna ostört lägga vantarna på det mervärde som arbetarna producerar.
I en fungerande demokrati, en arbetardemokrati under socialismen, hade samhället och arbetarnas bästa alltid varit i fokus, inte kapitalisternas vinster. Undersköterskorna, busschaufförerna och andra arbetare skulle bestämma, inte de kapitalister som slussar sina miljarder till skatteparadis.