Färre elever känner sig trygga, upplever studiero, eller har lust att lära sig i skolan enligt Skolinspektionens undersökning Skolenkäten. Åratal av nedskärningar och försämringar fortsätter att ta ut sin rätt.
Skolinspektionens chef, Helen Ängmo, kommenterar i en intervju i SR att de inte vet varför det ser ut så, men att det är ”viktigt att uppmärksamma” och ”titta på varje skola (…) titta lokalt vad det kan bero på”. Med det senare menar hon den lokala verksamheten, och de rektorer, lärare, elever och övrig skolpersonal som den består av – och som Skolinspektionen alltså lägger skulden på.
Skolinspektionen tycker alltså inte att det har att göra med att:
- Nio av tio kommuner hade sparkrav under 2018.
- Sju av tio kommuner har genomfört nedskärningar i år.
- Över 60 procent av landets kommuner lägger mindre pengar på skolan i år.
- Det råder stor lärarbrist.
- Antalet elevassistenter, speciallärare och specialpedagoger sjunker.
- Skolklasser och grupper på fritidshem växer.
- Lärares arbetsvillkor och arbetsmiljö har försämrats.
- Man har infört ett nytt betygssystem med betyg från årskurs 4.
Linnéa Lindquist, rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg, förklarade vid Skolmarschen nyligen att ”det finns rektorer som inte har budget för att ha en lärare per klass.”
En enkätundersökning bland lärarna på två skolor i Sjöbo visade att:
- 89 procent respektive 83 procent av lärarna har under det senaste året haft långvariga stressymptom.
- 90 procent beskriver sin arbetsbelastning som tung, mycket tung eller motsvarande.
- 83 procent respektive 56 procent uppger att de kommer att söka jobb någon annanstans.
Frustrationen och ilskan över situationen i skolan har ökat under lång tid, och den senaste tiden har det gett upphov till Lärarupproret, Förskoleupproret och Skolmarscher i ett flertal städer. I oktober marscherade lärare, skolledare, studie- och yrkesvägledare, föräldrar och fritidspedagoger mot nedskärningarna i tolv orter runt om i Sverige med en påfallande bestämdhet. Alexandra Skytte, initiativtagare till Skolmarschen, förklarade att:
”Vi måste vara många för att det ska bli förändring. Vi får inte ge upp, det finns inga andra alternativ. Antingen kämpar vi eller så dör vi. Jag tänker inte låta skolan fortsätta förfalla.”
Uppenbarligen beror inte försämringarna i skolan på de lokala rektorerna eller lärarna, utan på regeringens och kommunernas nedskärningar och privatiseringar. Lärare och elever har tagit upp kampen på gator och torg, nu behöver kampen tas vidare och kopplas samman av fackförbunden genom en ihållande mobilisering nationellt för att sätta stopp för nedskärningarna en gång för alla.