En majoritet av USA:s unga föredrar socialism eller kommunism framför kapitalism. Detta har visats i en rad undersökningar de senaste åren, bland annat en från Victims of Communism Foundation – som knappast kan anklagas för att vara partisk till fördel för socialism.
Ungdomar utgjorde den huvudsakliga delen av rörelsen kring Sanders, när han talade om en ”politisk revolution mot miljardärklassen” och ”demokratisk socialism” inför tiotusentals åskådare. 2020 ställer han upp i valet till att bli Demokraternas presidentkandidat igen, och enligt Svenska Dagbladet gillar numera en majoritet av partiets väljare honom.
Men socialismens popularitet bland ungdomar är inte något specifikt amerikanskt fenomen. I Storbritannien bygger rörelsen bakom Labourpartiets mest radikala vänsterledare på flera generationer, Jeremy Corbyn, i huvudsak på stödet bland unga. Samma sak gäller rörelser som den kring Mélenchon och Okuvade Frankrike, men också Lopez Obrador i Mexiko.
Detta skrämmer borgarklassen, som är allvarligt oroade för det kapitalistiska systemets framtid. Det viktigaste språkröret för den liberala delen av den brittiska borgarklassen, The Economist, ägnade sin framsida den 16 februari åt ”The rise of millenial socialism” (ungefär ”Socialismen växer bland unga”). I sin ledarartikel försöker de förklara att socialism ”inte är lösningen” – utan mer liberal politik.
Men för allt fler unga är det uppenbart att den så kallade ”fria marknaden” har misslyckats. Enligt en rapport från Mentor Sverige känner sig 48 procent av Sveriges unga oroliga, ångestfyllda, ledsna eller nedstämda vid tanken på framtiden. Detta bör inte förvåna när det blir svårare att hitta arbete och bostad, i en värld präglad av krig, terrorism och miljöförstöring. Den unga generationen, som får ta den hårdaste smällen av kapitalismens kris, har börjat leta efter ett alternativ och är beredda att kämpa. Det visar den explosiva skolstrejken för klimatet som brutit ut i ett flertal länder.
Ungdomar har alltid varit en känslig barometer på stämningarna i resten av samhället. Revolutionära rörelser så som den i Frankrike 1968, eller den i Italien under ”den heta hösten” 1969, föregicks av stora studentrörelser. Man har färre nederlag som tynger ned medvetandet, och drar därför radikala slutsatser snabbare än de äldre skikten.
Under ytan utvecklas samtidigt medvetandet i hela arbetarklassen, för att i ett visst läge förlösas i en explosion av kamp. I Frankrike har de gula västarna haft ett kompakt stöd från en majoritet av befolkningen, trots – eller kanske snarare på grund av – att deltagarnas uttryckliga mål varit att störta presidenten med upprorets metoder.
Något liknande förbereds i fler länder. Det är snart två år sedan EU frågade 500 000 unga i Europa om de var redo att delta i ett storskaligt uppror mot makthavarna. En majoritet svarade ja. Sedan dess har radikaliseringen bara tilltagit.
När nu en ny nedgång förbereds i ekonomin är borgarklassen alltmer oroade över att svaret på en ny kris kommer provocera fram ännu mer masskamp – och ett starkare stöd för socialism. När världens makthavare träffades i slutet av januari på World Economic Forum i Davos grep de efter halmstrån för att hitta några tecken på en ekonomisk återhämtning, och upptäckte mycket få positiva tecken.
Det var bara tack vare enorma räddningspaket till bankerna och att de rika ländernas riksbanker sänkte räntan till rekordlåga nivåer, som borgarklassen kunde rädda ekonomin ur krisen 2008. Men med räntor som redan ligger nära eller under nollstrecket, och stora underskott i statens kassakistor, har de inga verktyg att ta till för att rädda systemet denna gång. Samtidigt växer protektionismen, med handelskriget mellan USA och Kina som det tydligaste exemplet. En ny nedgång skulle riskera att bli början på en utdragen depression, sannolikt allvarligare än den på 1930-talet.
Redan innan nedgången är förtroendet för systemet kört i botten. I stället för pålitliga liberaler som Hillary Clinton, har borgarklassen allt mer tvingats att försöka använda sig av karaktärer som Trump i USA eller Bolsonaro i Brasilien, för att kunna genomföra sin politik.
Borgarklassen gör rätt i att oroa sig. Med en ekonomisk nedgång runt hörnet, kommer de att ställas inför fler uppror och till och med revolutioner. Revolutionära socialister har däremot all anledning att se optimistiskt på framtiden, och skynda sig att bygga en revolutionär marxistisk tendens. Bara genom att vinna arbetarklassen till ett program för socialistisk revolution kan vi garantera att vi den här gången kommer att lyckas avskaffa kapitalismen.