Under åren efter den globala finanskrisen 2008 har vi sett ett ifrågasättande och förkastande av det kapitalistiska systemet på en skala som vi inte sett sedan innan Sovjetunionen föll. Den olösliga kris som världsekonomin hamnat i gör sig påmind på livets alla områden, och har lett till en enorm instabilitet inom politiken och i relationerna mellan imperialistmakterna.
Över hela Europa har de partier som format efterkrigstidens politik decimerats, medan nya ”populister” trätt fram i rampljuset. I Storbritannien har Brexit-omröstningen drivit det århundraden gamla Tory-partiet till undergångens brant. I Sydamerika, Afrika och Mellanöstern har enorma proteströrelser störtat regeringar. I USA, världens rikaste land, skakade Sanders och Trumps presidentvalskampanjer om det tidigare så orubbliga tvåpartisystemet och, som The Financial Times uttryckte det, ”skickade presidentvalens motsvarighet till en självmordsbombare till Vita huset”.
Denna djupa samhälleliga kris har ofrånkomligen lämnat sitt avtryck i människors medvetanden, särskilt bland unga, som i många delar av världen drabbas av högre arbetslöshet, lägre inkomster och osäkrare bostads- och arbetssituationer än sina föräldrar. Enligt en undersökning genomförd av Victims of Communism Foundation, skulle 44 procent i USA födda mellan 1981 och 1996 föredra att leva i ett socialistiskt samhälle, jämfört med 42 procent som föredrog kapitalism. Det var 7 procent som sade att de hellre skulle leva i ett kommunistiskt samhälle (en anmärkningsvärd siffra), vilket gav upphov till en våg av förskräckta reaktioner från media.
Denna förändring syns inte bara i USA. I Europa visade en EU-finansierad undersökning att majoriteten av de tillfrågade mellan 18 och 25 år skulle ”delta aktivt i ett storskaligt uppror mot den makthavande generationen om det inträffade inom de närmsta dagarna eller månaderna”, medan 89 procent höll med om påståendet ”banker och pengar styr världen”. Man skulle kunna säga att ett spöke går genom Europa…
Men detta är långtifrån en enkel process. Medan allt fler människor vänder ryggen till den rådande situationen, och kommentatorer beklagar sig över ”liberalismens död”, har en ohelig allians av filantroper, politiker och berömda intellektuella gått till panikslaget försvar av kapitalismen under en något oväntad paroll: fattigdomsbekämpning.
Det ”tysta miraklet”
I Storbritannien har premiärministern Theresa May tvingats att ställa upp ett försvar för kapitalismen, och hyllat den fria marknaden som ”den främsta källan till kollektiva framsteg i vår historia”. Hon påstår att när länder avreglerar sina marknader ”minskar den absoluta fattigdomen, medan den disponibla inkomsten ökar”. År 2016 hävdade före detta president Barack Obama att ”i dag är den bästa tiden att leva”, vilket förmodligen är sant om man heter Barack Obama.
Bokhyllorna fylls till bredden av bästsäljare som Steven Pinkers Upplysning nu och Hans Roslings Factfulness, som publicerades postumt i år med budskap om ”de mänskliga framstegens tysta mirakel”. Godhjärtade miljardärer som Bill Gates försäkrar oss med orden ”lita på mig, världen blir faktiskt bättre”, medan de delar ut exemplar av Roslings bok. Mediejättar som The Economist rapporterar att ”antalet människor som lever i extrem fattigdom har fallit med 137 000 sedan i går” och klagar samtidigt på hur lite media tar upp denna otroliga bedrift. Välpolerade hemsidor som ”World Poverty Clock” bländar med snyggt presenterade siffror och diagram som påvisar nedgången i global fattigdom. Liberaler och förgrundsgestalter från alternativhögern som Jordan Peterson stämmer in i samma refräng: ”Mellan 2000 och 2012 minskade den absoluta fattigdomen i världen med 50 procent. Det är med råge den snabbaste förbättringen i mänsklighetens historia.” En hel industri har vuxit fram som bygger på att berätta för folk hur bra den nuvarande situationen är – ännu ett av den fria marknadens underverk.
Men om nu saker verkligen går så bra, varför är de flesta övertygade om motsatsen? Enligt Pinker och Rosling ligger felet i massornas ”okunskap” och deras instinktiva tendens till pessimism, även när de som är bättre än dem försöker övertyga dem om motsatsen. Rosling påpekar att folk ”systematiskt svarar fel” när de frågas om hur många de tror lever i fattigdom i världen. Lösningen på detta? En rejäl dos ”factfulness: den stressreducerande vanan att bara ha åsikter som är väl underbyggda av fakta”.
Logiken bakom detta argument är stark i sin enkelhet. Om ”fakta” tyder på att världen förbättras i nästan varje avseende, då måste det ju vara så att systemet fungerar, trots dess brister. Och om systemet fungerar, då finns det inga anledningar att vända sig till ”populister” vare sig på höger- eller vänsterkanten, annat än okunnighet och fördomar. Liberalismen har återvänt med full kraft. Men när det kommer till världsfattigdomen blandas fakta och fiktion ofta ihop.
Fattigdomens politik
Ett intressant faktum som bör nämnas är att den fattigdomsstatistik som Pinker, Rosling och Peterson använder sig av kommer från en och samma källa: Världsbanken. Sedan 1981 har Världsbanken sammanställt data från ”utvecklingsländer” världen över för att rapportera om antalet människor som lever i ”extrem” eller ”absolut” fattigdom, beräknat utifrån den Internationella fattigdomsgränsen (International Poverty Limit, IPL). I dag ligger IPL på 1,90 dollar per dag, baserat på köpkraftspariteten från 2011 (det vill säga den internationella motsvarigheten till vad 1,90 dollar var värt i USA år 2011).
Självklart kan det te sig lite märkligt att de som sköter övervakningen av världsfattigdomen även råkar vara de främsta företrädarna för finanskapitalet i världen. Men glöm inte Världsbankens uppdragsbeskrivning, ristad i sten utanför dess huvudkontor i Washington: ”Vår dröm är en värld fri från fattigdom”.
Under årtionden har Världsbanken jagat sin dröm om en värld fri från fattigdom genom att låna ut pengar till utvecklingsländer och sedan sälja skuldbreven till Wall Street-investerare med en attraktiv avkastning på upp emot 15 procent. För att kunna ta dessa lån måste länderna gå med på ”strukturanpassningar” som dikteras av IMF, i händelse av att de inte skulle kunna betala tillbaka sina lån. Detta innebär att man säljer ut offentliga tillgångar och skär ned på utgifter som pensioner och så vidare. Dessa regler, vilka är identiska med de som följs av Europeiska centralbanken i förhållande till Grekland, lyckades med att minska tillväxten i BNP per capita i utvecklingsländerna från 3,2 procent under 1960- och 1970-talet till 0,7 procent under 1980- och 1990-talet. År 2015 ägdes häften av världens rikedomar av en procent av befolkningen.
Men samma år rapporterade Världsbanken att andelen människor i världen som lever på mindre än motsvarande 1,90 dollar per dag fallit från 1990 års nivå 4 av 10 till att år 2015 bara vara 1 av 10, och att merparten av dessa framsteg gjordes efter år 2000, trots den globala nedgången efter kraschen 2008. En sådan otrolig statistik har ett tydligt politiskt värde. Om världsfattigdomen har sjunkit i den snabbaste takt man någonsin uppmätt, trots koncentrationen av rikedomar hos färre och färre individer, då kanske Thatcher och Reagan verkligen hade rätt i att kapitalismen är ”tidvattensfloden som lyfter alla skepp”.
Om detta verkar för bra för att vara sant, så är det för att det är det. Bortsett från den uppenbara intressekonflikten som är inbyggd i att en institution själv rapporterar om resultaten av sin verksamhet, så har statistiken och slutsatserna som producerats därav en betydligt slappare hållning till fakta än vad ”otåliga optimister” som Bill Gates vill få oss att tro.
Myten om absolut fattigdom
När olika politiker och publikationer talar om att bekämpa fattigdom, handlar det nästan alltid om ”absolut fattigdom” (även känt som ”extrem fattigdom”), vilket definieras av Our World in Data som en ”bestämd lägsta levnadsstandard” som ”inte bara hålls konstant över tid, utan även mellan länder” – alltså det absoluta minimum som krävs för att hålla en människa vid liv. Detta minimum är IPL, som är satt till 1,90 dollar per dag. Problemet är att idén om den absoluta fattigdomen, en bestämd och konstant fattigdomsnivå, hur vetenskaplig den än må verka, är fullständigt nonsens.
I sitt försvar för kapitalismens och upplysningens ideal, beskriver Pinker IPL som ”den lägsta inkomstnivå som krävs för att försörja en familj”. Tyvärr är nästan vartenda ord i den meningen falskt. För det första beräknas IPL med avseende på konsumtion, inte på inkomst, men framför allt ligger den så lågt att den i de flesta länder inte räcker för att försörja någon familj.
När den amerikanska regeringen gav ut sin ”Thrifty Food Plan” 2005 rapporterade de att en genomsnittsperson behöver minst 4,58 dollar om dagen bara för att kunna uppnå ett minimum av näringsintag – mer än dubbla det ”absoluta minimum” som är satt som IPL. Faktum är att en uteliggare på Londons gator skulle kunna lyfta sig själv ur extrem fattigdom varje dag, enligt IPL, enbart genom att köpa en enda smörgås från en livsmedelsbutik.
IPL är ett olämpligt grundmått även i utvecklingsländer. Siffran på 1,90 dollar om dagen som Världsbanken använder baseras på ett genomsnitt av fattigdomsgränserna i världens 15 fattigaste länder, där exempelvis Gambia och Sierra Leone räknas in. Detta betyder alltså att miniminivån för konsumtion hos en grupp människor, som främst lever på landsbygden och ofta är självhushållande jordbrukare, beräknad genom oregelbundna och ofullständiga undersökningar, sätts som grundnivå för alla länder som faller inom Världsbankens definition av ”utvecklingsländer” – däribland Kina, Argentina och Demokratiska republiken Kongo.
Föga förvånande så producerar en tvivelaktig metod många absurda resultat. Pakistan är ett exempel. Enligt Världsbanken har Pakistans fattigdomsbekämpning (understödd av över 5 miljarder dollar i lån från Världsbanken) varit mycket framgångsrik, då andelen av befolkningen som lever i fattigdom gått från 15,9 procent 1996 till bara 6,1 procent 2013. World Poverty Clock, som gör förutsägelser utifrån Världsbankens data, har till och med vågat påstå att den extrema fattigdomen i Pakistan är ”under 3 procent”.
Men enligt Pakistans egen undersökning av matvanor från 2011 är en tredjedel av alla pakistanska barn undernärda och hälften lider av blodbrist. Ännu mer nedslående är att antalet barn och mödrar som går hungriga knappt har förändrats alls de senaste två årtiondena, enligt en undersökning publicerad i The Lancet år 2013. Situationen har inte heller förbättrats sedan dess. När man räknade på Global Hunger Index år 2016 fann man att 22 procent av befolkningen är undernärd och att 8,1 procent av barnen dör innan fem års ålder till följd av undernäring.
Indien, som ofta lyfts fram som ett föregångsland när det gäller fattigdomsbekämpning, är ett annat exempel. År 2015 höll en talesperson för den indiska regeringen ett tal där han uppmärksammade de 300 miljoner människor i landet som är både saknar arbete och jord, ofta med bakgrund i stamsamhällen eller en låg kast. World Poverty Clock uppskattade dock år 2016 att färre än hälften så många, omkring 145 miljoner människor, kunde anses leva i ”extrem fattigdom”. Utanför Asien är situationen precis lika oklar. År 2010 rapporterade den mexikanska regeringen att 46 procent av landets befolkning levde i fattigdom. Världsbanken noterade 5 procent.
År 2016 rapporterade FN att totalt 815 miljoner människor led av kronisk undernäring (att man varit undernärd i över ett år) och att den siffran stiger. Men år 2013 hävdade Världsbanken att bara 767 miljoner levde i absolut fattigdom och förutsåg att den siffran skulle minska till 2016. Det är verkligen ett mirakulöst system som kan lyfta människor ur fattigdom utan att de får råd med mat. Som Marx skrev 1859, ”Det är något som är ruttet ända ned till kärnan i ett samhällssystem som ökar rikedomen utan att minska lidandet.”
Faktum är att hela idén om en särskild kategori av ”absolut” eller ”extrem” fattigdom helt enkelt inte fungerar. Vad den dock lyckas med är att producera uppmuntrande statistisk för att stödja den politik som Världsbanken och dess största delägare, USA, bedriver. Men det säger något om den verkliga situationen att Världsbanken tvingats justera sina siffror och flytta målet vid ett flertal tillfällen, trots att de satt i system att visa så fördelaktiga resultat som möjligt.
Förbannade lögner och statistik
I sin bok, The Divide: A Brief guide to Global Inequality and its Solutions, berättar Jason Hickel från London School of Economics historien om Världsbankens statistiska jonglerande sedan de satte som mål att först halvera och sedan helt eliminera den extrema fattigdomen – något han kallar ”The Great Poverty Disappearing Act”.
År 2000 samlades världens ledare i New York för att skriva under FN:s millenniemål, som tog sikte på att halvera andelen människor som levde under fattigdomsgränsen (då 1,02 dollar per dag). Inte långt senare tillkännagav Världsbanken i sin årliga rapport att antalet människor som levde på mindre än 1,02 dollar om dagen faktiskt ökade och hade stigit från 1,2 miljarder människor år 1987 till 1,5 miljarder år 2000 och till och med förutsågs öka till 1,9 miljarder år 2015. Men ändå sade Världsbankens direktör James Wolfensohn år 2001 att ”sedan 1980 har det totala antalet människor som lever i fattigdom minskat med uppskattningsvis 200 miljoner”.
Hur lyckades de åstadkomma en sådan snabb vändning i situationen? Enkelt: De ändrade IPL. Världsbanken uppdaterar IPL då och då för att korrigera för inflationen. I teorin ska detta förbättra undersökningarnas precision, men i praktiken har det regelbundet använts för att putsa statistiken för att visa på största möjliga framsteg för milleniemålen. Till exempel var fattigdomsgränsen på 1,08 dollar, som sattes år 2001, lägre än den tidigare. Hickel påpekar att ”antalet fattiga ändrades från en dag till en annan, trots att inget faktiskt hade förändrats i verkligheten”.
Detta är inte den enda gången som Världsbanken har korrigerat sina egna mål. IPL räknades om igen år 2005 från 1,08 till 1,25 dollar. Denna gång ledde ändringen till en ökning av det absoluta antal människor som lever under IPL, men samtidigt förbättrade den förbättringstrenden, det vill säga andelen människor som levde på under 1,25 dollar föll mycket snabbare än andelen som levde på under 1,08. Detta är betydelsefullt eftersom Världsbankens mål hade varit att halvera andelen människor som lever under IPL, inte att minska det absoluta antalet. År 2013, två år före deras egentliga deadline, tillkännagav Världsbanken stolt att de redan lyckats nå sitt mål. Kanske inspirerades de av Stalins paroll om att ”uppnå femårsplanen på fyra år!”, när det globala etablissemanget och stora medierna basunerade ut att den 15-åriga planen genomförts på bara 13 år.
Världsbankens senaste statistiska fiffel ägde rum 2015, då de satte en ny IPL på 1,90 dollar per dag, vilket faktiskt är lägre än den tidigare på 1,25 dollar räknat i fasta priser. På grund av FN:s annalkande milstolpe om att helt avskaffa extrem fattigdomen till 2030, kommer vi med största sannolikhet att få se fler tysta mirakel utförda i Världsbankens statistisk.
Ojämn utveckling
PR-kampanjerna om fattigdomsbekämpning är kraftigt överdrivna, med liten grund i verkliga fakta. Men även om antalet människor som påstås ha ”undkommit” fattigdom är felaktig, hur kan den övergripande trenden förklaras? IPL må vara absurt låg, och de undersökningar som används för att beräkna den otillförlitliga, men det har ändå blivit fler som lever över IPL, även om de i själva verket fortfarande lever i fattigdom.
Det som driver denna förändring är vågen av urbanisering som svept över världen de senaste 30 åren. Miljontals människor flyttar, frivilligt eller av nödvändighet, från sina gamla hem i byarna in till städerna, där många dras in i den växande arbetarklassen. Detta har haft en enorm inverkan på fattigdomsstatistiken: Världsbanken påpekar själv att 76 procent av ”världens fattiga” (de som lever under IPL) levde på landsbygden år 2013. Anledningen till detta är inte att stadslivet automatiskt är bättre än landsbygden – något som alla som sett ett slumområde kan instämma i – utan för att livet i en stad vanligen medför en större tillgång till och behov av varukonsumtion – den huvudsakliga metod som används för att beräkna människors levnadsstandard i förhållande till IPL.
Denna process har också varit extremt ojämn. Kina har bidragit i särklass mest. År 1990 levde 74 procent av Kinas befolkning på landsbygden. År 2012 tillkännagavs att en majoritet för första gången i historien bodde i städer, vilket motsvarar en förflyttning av 200 miljoner människor, fler än hela Nigerias befolkning. År 2017 hade stadsbefolkningen ökat med ytterligare 300 miljoner.
Av dessa 500 miljoner nya stadsbor har ett skikt definitivt fått en högre levnadsstandard, kopplat till landets enorma statsledda investerings- och exporttillväxt under de senaste 30 åren. Men denna framgångssaga är bara en del av hela bilden, och dessutom en relativt liten del. En stor del av befolkningen i det nya, urbana Kina har hamnat i den moderna motsvarigheten till 1800-talets ”helvetesfabriker”, där de arbetar långa pass i fruktansvärda miljöer för låga löner.
Den ökända Foxconn-fabriken i Shenzhen, som år 2015 anställde uppskattningsvis 500 000 arbetare, är ett bra exempel. Efter en ”epidemi” av självmord bland arbetarna publicerade The Guardian berättelser från överlevande om ”skyhöga stressnivåer, långa arbetsdagar, hårda chefer som såg till att förnedra de anställda om misstag begicks, orättvisa böter och löften om förbättringar som inte hölls”. Foxconns VD, Terry Gou ”installerade stora nät utanför byggnaderna för att fånga människor som hoppar”. Än i dag vittnar arbetare om att de tvingas arbeta 12-timmarsskift.
Med en genomsnittslön på ca 390 dollar per månad anses dock Foxconn-arbetarna ligga en bra bit över extrem fattigdom, och kan till och med räkna sig som en del av den ”globala medelklassen”. Andra har inte den turen. Shenzhen har den högsta minimilönen per månad i Kina, medan arbetare i exempelvis Heilongjiang bara kan förvänta sig drygt hälften så mycket. Utöver detta uppskattas omkring 200 miljoner människor leva i slumområden i utkanterna av Kinas växande megastäder. Dessa arbetar ofta på otrygga jobb med osäker inkomst.
Indien är ett helt annat exempel på urbanisering i utvecklingsländer. Enligt en rapport i The Financial Times flyttar i snitt 30 indier från landsbygden till staden varje minut. Men den låga investeringsgraden i industri och infrastruktur gör att många nya stadsbor fastnar i den så kallade ”informella sektorn” och jobbar som gatuförsäljare, rickshawchaufförer och så vidare, för att hanka sig fram i Indiens enorma och söndervittrande städer.
En artikel i India Times beklagar Indiens utveckling mot ”ett land med stor urban fattigdom” där tillgången till ”grundläggande förnödenheter som vatten, elektricitet, avlopp och renhållning fortsatt är ett stort problem”. En undersökning från 2011 visade att 17,4 procent av hushållen i städerna, motsvarande omkring 65 miljoner människor, levde i områden som var ”olämpliga för människor att bo i”. I takt med att klyftan mellan rika och fattiga i Indien växer har även slumområdena fortsatt växa. Bland dessa finns Dharavi, ett slumområde i Mumbai där över en miljon människor lever.
Med en stigande arbetslöshet och fallande investeringar i produktionen, är det svårt att förstå hur så många människor fortsätter att ”lyfta sig” ur bysamhällenas fattigdom till stadens fattigdom. Svaret på gåtan har inget att göra med någon höjd levnadsstandard, utan snarare att det blir allt svårare att upprätthålla det gamla sättet att leva. I dagens Indien dukar tusentals bondefamiljer under på grund av sina stora skulder. Många tvingas sälja sin mark och bli hemlösa. De som lyckas ta sig in till staden blir en del av städernas fattiga och försvinner mirakulöst från statistiken över världsfattigdom. De som inte klarar detta drivs allt oftare till självmord och försvinner då ur statistiken på ett mindre mirakulöst sätt.
Den växande fattigdomskrisen i städerna är inte på något sätt begränsat till Indien. Världens största slum finns i Pakistan, Orangi i Karachi, där över 2 miljoner människor bor (mer än hela Nordirlands befolkning). I Lagos, Afrikas största stad, bor 65 procent av befolkningen i slumkvarteren, medan omkring 300 000 är hemlösa – och ändå räknas huvuddelen av all urban fattigdom bort från Världsbankens statistik. FN har uppskattat att omkring en miljard människor världen över lever i slumområden, men med IPL som måttstock får vi i stället veta att den siffran är 200 miljoner.
En mörk framtid
Om man tar sig förbi mediernas dimridåer blir det uppenbart att fattigdomen är ett växande problem, inte ett krympande. Många ekonomer har anmärkt att 5 dollar per dag vore betydligt närmare den nivå som människor faktiskt behöver. Genom att använda denna ”etiska fattigdomsgräns”, uppskattar Hickel att antalet fattiga människor i världen skulle ligga på ”omkring 4,3 miljarder människor, mer än 60 procent av jordens befolkning”. Den siffran skulle innebära en ökning med över 1 miljard människor sedan 1990. Sanningen är att världen aldrig har varit rikare, men ändå lever fler människor i fattigdom än någonsin tidigare i historien.
Nu har till och med Världsbanken själva, trots deras tvivelaktiga sätt att mäta fattigdom, varnat om att den ”mirakulösa” fattigdomsbekämpningen visar tecken på att stanna av och att det kan bli svårt att uppnå målet om att utrota fattigdom senast 2030, om det ens alls är möjligt. I Afrika, Centralamerika och Sydamerika växer till och med andelen människor som lever under IPL-gränsen.
Detta borde inte förvåna någon, med tanke på de enorma rikedomar som tagits från dessa världsdelar till de industrialiserade länderna. En undersökning som gavs ut av Global Financial Integrity och Norska handelshögskolan visade att utvecklingsländerna totalt hade en inkomst på precis över 1300 miljarder dollar, inklusive bistånd, investeringar och så vidare. Men samma år förlorade de totalt 3300 miljarder dollar till rika industriländer. Hickel förklarar att denna nettoförlust på 2000 miljarder dollar är 24 gånger större än alla biståndsbudgetar i världen. För varje skola som byggs, brunn som grävs eller matpaket som skickas, så får storkapitalisterna och bankerna i väst tillbaka 24-falt genom skuldåterbetalningar med ränta, utsugning av naturresurser och en hel del rent bedrägeri.
Det ”faktabaserade” tänkandets profeter glömmer att nämna denna siffra i sin iver att berätta för västvärldens arbetare hur bra det är. Detta beror kanske på att den helt och hållet står i strid med den saga som de berättat under de gångna årtiondena, och ger väldigt lite stöd till deras glada övertygelse att om vi bara låter bankerna och miljardärerna göra sitt jobb, så kommer allt att lösa sig.
Det hela kommer dock sannolikt bli värre, inte bättre, de kommande åren. Utsikterna för utvecklingsländerna på kort till medellång sikt är inte så goda som vi ofta får höra. I april i år publicerade The Financial Times en artikel där de varnade om att 40 procent av de afrikanska länderna söder om Sahara håller på att ”halka in i en ny skuldkris”, bara 13 år efter att miljarder dollar i skulder avskrevs år 2005. I Ghana har räntekostnaderna fördubblats det senaste årtiondet och motsvarar nu över 20 procent av skatteinkomsterna. Ghana och liknande länder visar resultatet av 20 år eller mer av kris – en förlorad generation.
IMF har ordinerat sin vanliga medicin och uppmanat skuldtyngda länder att ”öka effektiviteten på offentliga utgifter, lämna över offentliga investeringar till den privata sektorn, genomföra budgetåtstramningar, däribland införa nya skatter på konsumtion”. Effekten detta kommer att få för afrikanska arbetares levnadsstandard kommer att bli förutsägbart katastrofal, och inga försök till statistiskt fiffel kommer att kunna dölja det.
Indien är också i en riskabel situation. För att kunna klara den nuvarande strömmen av människor som flyttar från byarna in i städerna, måste Indiens ekonomi upprätthålla en tillväxt på 8–10 procent varje år – en siffra som många ekonomer är överens om. Senast tillväxten nådde 8 procent var i juli 2016. Samtidigt har staten dragit på sig ett alltmer ohållbart underskott, och ytterligare ett problem är att 11,6 procent av alla lån blivit ”dåliga”, vilket betyder att de troligtvis inte kommer att återbetalas. Detta kan jämföras med Italiens ekonomi, som hotar hela eurozonens stabilitet, med en andel dåliga lån som ligger på 11,1 procent.
Om stigande räntesatser i USA skulle leda bort investeringar från så kallade utvecklingsländer som Indien – vilket de har gjort historiskt – samtidigt som priser på råvaror som olja stiger internationellt, skulle den skulddrivna indiska ekonomin hamna i en nedåtgående spiral. Detta skulle leda till en explosion av arbetslöshet och kanske till och med ett återtåg till landsbygden från städerna. En sådan situation skulle mer eller mindre vara en upprepning av den östasiatiska krisen 1997, men denna gång i världens sjätte största ekonomi, som går mot att bli världens folkrikaste land år 2024.
Om man räknar in klimatförändringarna, som drabbar utvecklingsländerna hårdast, med extremt väder, torka och förlorade skördar, så är det omöjligt att på allvar räkna med några mirakel inom den närmaste framtiden. Om kapitalisternas plundring av världen och dess människor tillåts fortsätta, är sanningen att slutprodukten kommer att vara en humanitär katastrof av ofattbar skala.
Fattigdomsmakarna
Det sägs ibland att kapitalister ”skapar välstånd”. Men man måste ställa sig frågan, var kommer dessa rikedomar egentligen från? Enligt kapitalisterna själva och deras olika representanter är svaret enkelt: Kapitalistklassens ”entreprenörskap”, ”risktagande” eller ”innovationer”, som kommer alla till gagn, inklusive de fattiga, genom att leda till jobbmöjligheter. I själva verket är det tvärtom. Genom hela kapitalismens historia har källan till kapitalisternas rikedomar varit massornas fattigdom.
Detta faktum undgick inte borgare i det förflutna. Filosofen Bernard de Mandeville skrev redan 1728 att ”det är uppenbart att, i ett fritt land där slaveri är förbjudet, så är de arbetande fattiga den säkraste källan till rikedom; för bortsett från att de är arméernas och flottornas pålitliga barnkammare, så skulle det inte finnas några rikedomar utan dem, och ingen produkt från något land ha något värde”.
Vinsterna som byggt upp Bill Gates miljardförmögenhet kommer i sista hand från arbetarklassens obetalda arbete: skillnaden mellan värdet på den vara (vare sig det är en materiell vara eller en tjänst) som arbetaren skapat och den lön de får i gengäld. Ju större denna skillnad är, desto högre blir vinsterna, vilket skapar en press på att förlänga arbetstiden och ”minska lönekostnaderna”, det vill säga sänka löner och försämra arbetsmiljön.
Detta är givetvis inte någon ensidig process, och genom historien har arbetarna kunnat vinna verkliga förbättringar, i form av högre löner, kortare arbetstid och bättre arbets- och levnadsvillkor. Men varje gång arbetarna har vunnit sådana framsteg, har kapitalisterna kämpat tillbaka med alla till buds stående medel. Särskilt i västvärlden har avindustrialisering, nedskärningar och antifackliga åtgärder använts för att försämra arbetarnas ställning, och tvinga dem att konkurrera med varandra om att få privilegiet att göra någon annan rikare.
Men kapitalismen är också ett globalt system, som därför tvingar arbetare att tävla mot varandra över landsgränserna, samtidigt som den ständigt leder till att det bildas en allt större klass av fattiga och egendomslösa arbetare, bland vilka jätteföretagen kan välja och vraka. På detta sätt kan ”skaparna av välstånd” betala en grupp arbetare i ett land svältlöner, medan de tvingar ned ett annat lands arbetares löner till en acceptabel nivå, allt medan de gratulerar sig själva över sin makalösa fattigdomsbekämpning!
Resultatet är inte att människor lyfts upp från fattigdomens avgrund, utan snarare att den stora majoriteten av världens befolkning hålls kvar i ett modernt slaveri – för fattiga för att undkomma utsugningen, men inte tillräckligt fattiga för att helt svälta ihjäl. För miljontals människor kan det kapitalistiska systemet i dag inte längre ens ”tillförsäkra slavarna deras existens inom slaveriets ramar”, som Marx skrev i Kommunistiska manifestet. FN uppskattar att 20 miljoner svälter i Sydsudan, Nigeria, Somalia och Jemen – den värsta svältkrisen sedan andra världskriget. Samtidigt stiger antalet självmord över hela världen: en träffsäker recension av kapitalismens framsteg de senaste 30 åren.
Vart än den har spridit sig (vilket idag är över hela jorden), har kapitalismen fört med sig en snabb ökning av både rikedom och misär. Detta system av fattigdomsmakeri, och den försvinnande lilla klass av exploatörer som gagnas av det, är fullständigt oförmögna att utrota fattigdomen.
Revolutionär optimism
Men trots allt finns det både ett behov av och grund för att känna optimism i dag: inte sådana falska löften om ”otålig optimism” som Bill Gates och hans gelikar erbjuder, utan revolutionär optimism, grundad i tron på att de förtryckta och exploaterade massorna världen över kan och måste ta kontrollen över de ofattbara rikedomar de producerar och använda dem för att bygga en framtid värdig mänskligheten.
I dag producerar vi tillräckligt med mat för att mätta 10 miljarder människor, samtidigt som miljontals svälter. Företag och skatteparadis sitter på berg av pengar, tusentals miljarder dollar som inte investeras. Dessa pengar skulle kunna användas till att revolutionera produktionen, hantera klimatförändringarna och skapa anständiga och hållbara levnadsförhållanden åt alla. Inget av detta är nödvändigt eller oundvikligt; det är produkten av ett system där majoritetens fattigdom möjliggör ett fåtals rikedom. Detta system kan stoppas.
Världen över ser vi miljoner människor börja protestera mot fattigdom och exploatering. Detta är vad filantropiska miljardärer fruktar mest av allt. Att kämpa för ett nytt, socialistiskt samhälle, ett samhälle fritt från fattigdom i alla dess former, är det enda sättet att avsluta det barbari som kapitalismen innebär. Vi har all anledning att vara optimistiska i denna kamp: vi har en värld att vinna.