Utländska arbetare som kommer till Sverige för att jobba är en av de grupper som utnyttjas mest på arbetsmarknaden. Det kan gälla städare, byggarbetare eller bärplockare. Man kan komma till Sverige som legal eller illegal flykting, med eller utan arbetsvisum, men gemensamt är att borgarklassen utnyttjar ens desperata situation till att höja sina vinster.
Den kapitalistiska krisen har skapat stora grupper arbetslösa i många länder. För många av dessa arbetare kan ett jobb i ett land som Sverige, med jämförelsevis höga löner, vara en unik chans som man inte vill missa.
Att det blivit allt vanligare med dessa typer av arbeten på senaste åren är ett resultat av den kris för kapitalismen som bröt ut 2008. Enda sättet för företagen att behålla sina vinster är om man dumpar över krisen på arbetarna och ökar utsugningen av arbetarklassen genom lägre löner och sämre villkor.
En av de grupper som utnyttjas hårdast är thailändska bärplockare. Enligt en rapport från katalys kom 4000 thailändska bärplockare till Sverige under år 2015. Ofta får de betala sin egen flygbiljett och får bara betalt för så mycket som de plockar. Det finns ingen garanti att de kommer gå med vinst på resan, utan de får bara hoppas att de plockar tillräckligt mycket bär för att täcka sina egna utgifter. Men även då finns det inga garantier på att de verkligen får betalt för vad de plockat för. Ofta kan den lön de blivit lovade när de är tillbaka i Thailand aldrig betalas ut.
En annan grupp är städarna. Allianceplus har över 3 000 anställda runt om i landet och är ett av Sveriges största städbolag. Men som Aftonbladet avslöjade förra året, lever många av de anställda under slavliknande förhållanden. Tidningen intervjuade Omar, som tvingades betala för sitt eget arbetstillstånd och fick därför inte betalt på över tre månader medan han bodde och arbetade i Sverige.
Samtidigt är de också under press från Migrationsverket att tjäna så mycket som de blivit lovade. Om de inte tjänar lika mycket som en svensk arbetare med kollektivavtal riskerar de att utvisas tillbaka till sina hemländer, tillbaka till den situationen som de ville fly från. I ett sådant läge är det många som går under jorden och i stället jobbar svart och därmed står helt utanför samhällets skydd och tillsyn.
Det är fackförbundens uppgift att organisera alla arbetare, även migrantarbetare och papperslösa. Det handlar om grundläggande solidaritet. När arbetsgivare kan välja att anställa någon för halva lönen eller mindre så fungerar det som en press nedåt på alla arbetares löner och villkor.
Det kan vara svårt att organisera många av dessa arbetare eftersom de är rädda att förlora det lilla som de ändå fått. De har inte råd att betala en facklig avgift på flera hundra i månaden – som dessutom kan leda till repressalier från arbetsgivaren – utan att få något tillbaka. Men det finns en kampvilja som visats på många platser, bland annat bland rumänska och bulgariska daglönare inom det italienska jordbruket.
De svenska fackföreningarna är starka och skulle kunna leda en offensiv kamp för de mest förtryckta arbetarna. Precis som man sett i gymnasiestrejken för ensamkommande från Afghanistan den 12 december, eller demonstrationerna mot slavarbetet i Libyen, är många svenska ungdomar och arbetare beredda att kämpa i solidaritet med andra. Det skulle gälla ännu mer om man förklarar att detta påverkar ens egna villkor.
Men hur stridbar den kampen än är, har dagens krisande kapitalism inget annat att erbjuda än mer av samma vara. I slutändan är det bara den socialistiska revolutionen som kan göra slut på detta utnyttjande av arbetare. I den striden kommer de utländska arbetarna att tillhöra de mest beslutsamma delarna av arbetarklassen.