Detta är världsperspektiv 2016, ett dokument som antogs på Internationella Marxistiska Tendensens (IMT) världskongress. Syftet med dokumentet är att förklara de främsta ekonomiska, sociala och politiska tendenserna i världen idag och ge ett perspektiv för utvecklingen av klasskampen i den kommande perioden.
Taktik och massorganisationerna
Perspektiv är en vetenskap, men taktik är en konst. För att utarbeta rätt taktik kan vi inte basera oss på övergripande scheman och perspektiv för framtiden. Man måste också komma ihåg att perspektiv är villkorliga, en arbetshypotes; de är inte skrivna i sten och förevigt giltiga i varje situation.
Perspektiv måste utvecklas och uppdateras, och hela tiden jämföras med den levande verkligheten. Vi måste justera och ändra perspektiven i takt med händelseutvecklingen, eller om nödvändigt slänga dem och börja om på nytt.
Taktik måste baseras på konkreta omständigheter, som hela tiden förändras. När vi diskuterar taktik måste vi komma ihåg att vi inte letar efter en formel som passar alla möjliga scenarion. Vi måste ha ett flexibelt tillvägagångssätt, med ett öga på situationen och hur den förändras, och bygga våra styrkor under tiden för att kunna intervenera när möjligheten dyker upp.
När vi utarbetar vår taktik måste vi hålla noggrann uppsikt över de processer som äger rum i massorganisationerna. Dessa kommer att förändras över tid, vilket återspeglar massrörelsernas upp- och nedgång. Under längre perioder av relativ fred mellan klasserna påverkas arbetarrörelsen av trycket från främmande klasser. Masspartierna och fackförbunden får ett byråkratiskt skal.
Utan arbetarnas aktiva deltagande stagnerar deras inre liv. Deras övre skikt hamnar allt mer under borgarklassens inflytande. Under årtionden innan krisen genomförde de så kallade socialistiska och socialdemokratiska partierna kontrareformer: avregleringar, privatiseringar och nedskärningar. När krisen väl bröt ut 2008 gav borgarklassen i många fall makten åt reformister, för att de skulle utföra den smutsiga uppgiften att rädda kapitalismen och genomföra våldsamma attacker mot arbetarna (Spanien, Grekland, och så vidare).
Under sådana förhållanden kan gamla och etablerade partier ganska snabbt förlora sin bas hos massorna. Den gamla balansen har förstörts. Vi har gått in i en period som karaktäriseras av plötsliga förändringar, kriser, splittringar, vissa partiers försvinnande och uppkomsten av nya politiska formationer.
I Grekland var det PASOK:s nedgång och urartning som ledde till Syrizas uppgång. På liknande sätt var det PSOE:s förräderi och kommunistpartiets reformistiska urartning som ledde till Podemos hastiga uppgång i Spanien. Detta slags fenomen föregreps redan av Chávez och den bolivarianska rörelsens framväxt i Venezuela.
Där sådana rörelser uppstår kommer vi att behöva hålla ett öga på dessa formationer och arbeta i och kring dem. Men dessa formationer har också begränsningar. De tenderar att vara ideologiskt förvirrade och organisatoriskt bräckliga. Om de inte utvecklar rötter i arbetarklassen och antar en tydligt antikapitalistisk politik, så kan de upplösas lika snabbt som de bildades.
Under den senaste perioden var högerreformism den dominerande tendensen i arbetarrörelsen. Men under den kapitalistiska krisens villkor kommer de reformistiska organisationerna att tendera att hamna i kris. Detta kan leda till att de går åt vänster i vänsterreformistisk riktning, som vi redan sett i Storbritannien, eller till att dessa organisationer kollapsar om ingen vänsterflygel utvecklas.
Där de traditionella masspartierna antingen har kollapsat eller blivit allvarligt försvagade har vi sett nya formationer framträda i vissa länder. Den viktigaste saken för oss att förstå är att massorna inte rör sig genom små grupper. Sekteristernas idé, att det är möjligt att skapa ett revolutionärt parti genom att helt enkelt utropa det, är absurd och står i motsättning till verkligheten.
Där de gamla organisationerna har svikit kan massorna samlas kring nya formationer, men alltid mass-formationer. Dessa formationer kommer att tendera gå mot vänsterreformism, eller till och med centrism under tryck av händelseutvecklingen.
Vi får aldrig glömma att skillnaden mellan höger- och vänsterreformism bara är relativ. Reformismens kärna – vare sig det gäller dess höger- eller vänstervariant – är uppfattningen att det inte är nödvändigt att störta det kapitalistiska systemet, och att det är möjligt att gradvis förbättra arbetarnas och alla förtryckta gruppers förhållanden inom kapitalismens ramar.
Men erfarenheterna från Grekland, Venezuela, och alla andra ställen där detta provats visar att detta inte är möjligt. Antingen vidtar man de nödvändiga åtgärder som krävs för att förstöra kapitalets diktatur, eller så kommer kapitalet att förstöra en.
Det är detta vi menar när vi säger att svek är inneboende i reformismen. Det är inte en fråga om avsiktligt svek utan om det enkla faktum att om du accepterar det kapitalistiska systemet, så måste du acceptera detta systems lagar. I dagens situation betyder det att du måste föra en nedskärnings- och åtstramningspolitik. Fallet Tsipras är väldigt lärorikt i detta avseende.
Samtidigt som vi ger ett kritiskt stöd åt vänsterreformisterna, får vi inte inge några illusioner i dem, eller ta på oss något ansvar för deras handlingar.
Låt oss komma ihåg att Tsipras var mycket populär fram tills dess att hans politik sattes på prov. I slutändan kompromissade han och vek sig för trycket från borgarklassen. De som hade illusioner i Tsipras och tyckte att vi var för kritiska är nu mer mottagliga för våra idéer.
Vi måste skilja ut oss. Självklart måste vi undvika sekternas högljudda avståndstaganden. Vi måste inleda en dialog, bibehålla en vänskaplig ton och understryka vad vi stödjer, men också förklara behovet av att gå längre, att röra sig mot att avskaffa kapitalismen. Vi ställer frågan: hur ska de betala för de föreslagna reformerna om de inte nationaliserar bankerna och de viktigaste industrierna?
Att massorganisationerna gick skarpt åt höger under den föregående perioden gjorde att många vänstergrupper drog ultravänsteristiska slutsatser och avfärdade massorganisationerna helt och hållet. De trodde att de kunde bygga ett alternativ till vänster om de gamla organisationerna. Men alla försök som sekterna gjort för att utropa nya revolutionära partier har slutat i tragiska misslyckanden.
Ultravänsteristerna misslyckas eftersom de ignorerar hur massorna och deras organisationer rör sig i verkligheten. Men ultravänsterism leder också oundvikligen till opportunism. De försöker få massornas uppmärksamhet, men det slutar med att de urvattnar sitt program för att försöka nå en bredare publik.
Denna opportunism, som vanligtvis försöker förkläda sig genom att åberopa ”övergångskrav”, slutar alltid i en återvändsgränd. Om massorna vill ha ett reformistiskt program har de redan gott om reformistiska ledare att vända sig till. Övergångsprogrammet är inte en lista på olika reformistiska krav som man handplockar för att ”passa in” i en reformistisk miljö. Det är ett fullständigt och utarbetat program för internationell socialistisk revolution, för arbetarmakt.
Vår prioritet i detta skede är att orientera oss mot det samhällsskikt som vi kan bygga i nu, inte i framtiden. Detta är generellt sett ungdomar som är öppna för revolutionära idéer. Genom att vinna ungdomar och skola dem i marxismens idéer lägger vi grunden för ett framgångsrikt arbete i massorganisationerna när förhållandena är mogna.
En ny period
Den långa period av ekonomisk tillväxt som karaktäriserade de två decennierna före första världskriget var den jord som reformismen först slog rot i. Då skapades illusionen att kapitalismen kunde reformeras fredligt och gradvis genom parlamentarisk och facklig aktivitet. Dessa illusioner krossades år 1914. Världskriget inledde en helt ny period – en period av krig, revolution och kontrarevolution.
Perioden som varade mellan 1914-1945 skiljde sig helt från den som föregick. Det var en period av turbulens i vilken den gamla jämvikten förstördes. Genom erfarenheterna från stormig klasskamp, drog arbetarna revolutionära slutsatser.
Den sociala och ekonomiska krisen skakade de gamla reformistiska organisationerna i grunden. Arbetarklassens partier hamnade i kris. Massiva vänsterströmningar utkristalliserade sig under inflytande från den ryska revolutionen, vilket ledde till bildandet av kommunistiska masspartier.
Detta är inte rätt plats för att behandla dessa processer utförligt. Det räcker med att säga att den tyska och spanska revolutionens nederlag, som ett resultat av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas förräderi, direkt ledde till andra världskriget. Andra världskriget slutade på ett exceptionellt sätt som Trotskij inte förutspått, precis som det inte förutspåddes av Roosevelt, Stalin, Churchill eller Hitler.
Vi har tagit itu med detta tidigare och det finns ingen anledning att återigen upprepa anledningarna till den kapitalistiska återhämtning som följde på andra världskriget. Världsekonomin gick in i en period av uppsving som varade i decennier och satte sina spår i massornas medvetande i de utvecklade kapitalistiska länderna i Europa, Nordamerika och Japan. Liksom perioden som föregick första världskriget ledde detta till att de reformistiska illusionerna stärktes. Marxisterna var isolerade från massorna och kämpade mot strömmen under flera årtionden.
Här talar vi om situationen i den industrialiserade kapitalistiska världen. Situationen var helt annorlunda för massorna i det som då var de koloniala och halvkoloniala länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. Under hela denna period var det ständiga uppror i Kina, Algeriet, Indokina, Bolivia, Kuba, Chile, Argentina, Subsahariska Afrika, Indonesien och Indiska subkontinenten.
Men de koloniala revolutioner som fick miljontals människor att resa sig förvrängdes av stalinismen. I många fall ledde stalinisterna massorna till fruktansvärda nederlag. Till och med där de lyckades ta makten, som i Kina, skapade de regimer med det stalinistiska Ryssland som förebild, vilket inte tilltalade arbetare i de industrialiserade länderna i Europa och USA.
Den negativa roll som stalinismen spelade under denna period var en enormt komplicerande faktor på världsskala. Om de byråkratiskt deformerade arbetarstaterna i Ryssland och Östeuropa räcker det att säga, att de revolutionära utvecklingarna under 1953 i Östtyskland, 1956 i Ungern och rörelserna i Polen och Tjeckoslovakien antingen splittrades längs nationalistiska linjer eller krossades brutalt av den ryska byråkratin. Borgarklassen i Västeuropa och Amerika kunde skylla på stalinisterna och säga till arbetare: ”Vill ni ha kommunism? Här ser ni vad det egentligen är!” Och de flesta arbetare drog slutsatsen: ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”
Det europeiska proletariatets enorma revolutionära potential visade sig till och med år 1968, under höjdpunkten för det uppsving som följde på andra världskriget, då arbetare i Frankrike genomförde den största revolutionära generalstrejken i historien. I själva verket hade de franska arbetarna faktiskt makten 1968, men denna fantastiska rörelse förråddes av facket CGT:s och kommunistpartiets stalinistiska ledare.
Händelserna i Frankrike 1968 var en föraning om den än mer dramatiska utveckling som svepte över Europa under 1970-talet, vilket sammanfaller med den första allvarliga ekonomiska lågkonjunkturen sedan 1945. Det var revolutioner i Grekland, Portugal och Spanien och revolutionära rörelser i Italien och andra länder.
Precis som på 1930-talet, bildades det återigen vänsterströmningar, och till och med centristiska strömningar, i massorganisationerna i Portugal, Spanien, Grekland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Men denna tendens upphörde när de revolutionära rörelserna misslyckades på grund av dess ledarskap. När de vänsterreformistiska ledarna kom närmre makten, övergav de snart sin vänsterretorik och gick kraftigt åt höger.
Detta var den politiska förutsättningen för att kapitalismen skulle kunna återhämta sig. Under tre årtionden svängde pendeln tillbaka åt höger. Arbetarna föll tillbaka in i ett tillstånd av apati. De avancerade lagren blev demoraliserade och skeptiska. En period som vi karaktäriserade som mild reaktion inleddes.
Under dessa förhållanden mångdubblades borgarklassens press på de övre lagren av arbetarrörelsen tusen gånger om. Denna process förvärrades kraftigt av stalinismens kollaps. Borgarklassen jublade. De skröt om kommunismens slut, socialismens slut, och till och med historiens slut. Men historien har slutligen tagit sin revansch på borgarklassen och dess försvarare i arbetarrörelsens ledarskap. Allting har dialektiskt vänts till sin motsats.
Slutsatser
Den nya period som vi har gått in i kommer att bli mycket mer lik de stormiga åren under mellankrigstiden än det senaste halvseklet. Men det finns också grundläggande skillnader. På 1920-och 30-talet var en förrevolutionär situation oftast kortvarig. Motsättningen löstes snabbt genom en rörelse i riktning mot revolution eller kontrarevolution. I Italien var det bara två år mellan ockupationen av fabrikerna under 1919-1920 och Mussolinis marsch till Rom.
Idag är processerna emellertid mer utdragna. Den grundläggande orsaken till detta är de förändrade styrkeförhållandena mellan klasserna. I de flesta europeiska länder var en ansenlig del av befolkningen bönder även efter 1945. I Grekland var de en majoritet. Detta var en reservoar för bonapartistisk och fascistisk reaktion.
Detsamma gällde studenterna och de mer privilegierade tjänstearbetarna: lärare, tjänstemän, bankanställda, etc. Men nu har bondeklassen i stort sett avvecklats i Europa, samtidigt som de privilegierade arbetarna har proletariserats och omvandlats till ett väldigt stridbart lager. Studenterna, som innan 1945 utgjorde en stabil bas för reaktionen och fascismen, är nu till överväldigande del på revolutionens sida.
Av denna anledning kan krisen pågå betydligt längre än vad som var fallet tidigare, innan situationen slutligen avgörs åt något håll. Det betyder inte att saker och ting kommer att vara lugnare, utan snarare tvärtom. Vi kommer att se upp- och nedgångar, såväl politiskt som ekonomiskt (kapitalismens nedgång betyder inte att det inte blir fler konjunkturcykler, och utesluter inte heller möjligheten till en tillfällig återhämtning, något som till och med ägde rum under den stora depressionen).
De oundvikliga upp- och nedgångarna i den ekonomiska cykeln kommer inte att lösa någonting från kapitalisternas perspektiv. Efter en lång period av ekonomisk lågkonjunktur och hög arbetslöshet, kommer även en liten återhämtning (vilket är det bästa de kan hoppas på) att leda till ett uppsving av strejker på arbetsplatserna, eftersom arbetarna kommer att kämpa för att vinna tillbaka det som togs ifrån dem under lågkonjunkturen. I en lågkonjunktur kan det däremot bli en sjunkande strejkaktivitet, men det kommer också att finnas en tendens till politisk radikalisering.
Redan nu ser vi ett djupgående missnöje överallt runtom i världen. Efter en kort eftersläpning börjar människor att förstå att det inte finns någon utväg så länge det rådande, orättvisa och förtryckande systemet fortsatt existerar.
Den revolutionära processen utvecklar sig fortfarande, och blir bredare och djupare. Vi kommer att se våg efter våg av strejker och demonstrationer, vilket kommer att skola massorna. Nya lager av befolkningen dras in i kampen – som de unga läkarna i Storbritannien, de grekiska bönderna, och flygvärdinnorna på Air France. Men krisen är så djup, att inte ens de häftigaste strejker och demonstrationer i sig kan lösa någonting.
Bara en grundläggande förändring av samhällsordningen kan lösa krisen. Det kräver radikal politisk handling. Den politiska arenan kommer att karaktäriseras av våldsamma svängningar åt både vänster och höger.
De partier som existerar idag kommer att drabbas av kriser och splittringar. Det kan utvecklas alla möjliga slags vänster- och högerformationer som ställer upp i valen. Arbetarklassen kommer att röra sig i tur och ordning mellan den politiska fronten och den industriella fronten. Klasskampen kommer att utkämpas på gatorna.
Den nuvarande krisen kan vara i många år – möjligen årtionden – på grund av den subjektiva faktorns frånvaro: ett revolutionärt massparti med ett genuint marxistiskt ledarskap. Men det kommer inte att följa en rak linje.
Den ena explosionen kommer att följa den andra. Tvära kast och plötsliga förändringar är inneboende i situationen. Det kommer att uppstå en hel rad massrörelser och strider i land efter land. De gamla organisationerna kommer att skakas i grunden. Låt oss inte glömma att Podemos lyckades växa från ingenting till 376 000 medlemmar på bara 18 månader.
I land efter land kommer massorna till slut att säga ”nu får det vara nog.” Men utan en tydligt marxistisk, revolutionär politik och program, utan marxismens idéer, skulle vi inte ha någon anledning att vara en egen tendens med en självständig existens från vänsterreformisterna.
Den viktigaste förutsättningen för vår framgång är att behålla vår revolutionära identitet, och bibehålla våra idéers skärpa och klarhet. Alla försök att vinna kortsiktig popularitet genom att enbart följa med i den vänsterreformistiska strömmen skulle i slutändan leda till katastrof.
Vägen mot stora segrar röjs av oräkneliga små framgångar. Vår uppgift är fortfarande att vinna enskilda, att skola dem på grundval av fast marxistisk teori, att knyta långvariga kontakter med de mest avancerade lagren av arbetare och unga och genom dem knyta an till massorna. Massorna kommer att lära sig av händelserna.
Idéer som idag når fram till en handfull personer kommer att sökas ivrigt av tiotusentals och hundratusentals, och bana väg för en ansenlig tendens av marxistiska kadrer som kan utgöra grunden för en marxistisk strömning som är kapabel att ta upp kampen om att leda arbetarklassen.
För tillfället är vi en liten minoritet. Det beror huvudsakligen på objektiva historiska faktorer. Under en hel historisk period var de genuint marxistiska krafterna svaga och isolerade. Vi simmade motströms. Men nu har historiens strömmar vänt. Vi börjar simma medströms.
Vår uppgift är att återupprätta den bolsjevikiska traditionen internationellt och att bygga en mäktig proletär international som är fast besluten att förändra världen. Det är målet vi har satt upp: det okränkbara målet att frigöra arbetarklassen.
Turin, 31 juli 2016.