LKAB ska minska antalet anställningar med 400 tjänster inom loppet av två år. Samtidigt satsar man på att nära fördubbla produktionen och siktar på att producera uppemot 40 miljoner ton färdiga järnmalmsprodukter årligen. Kiruna och Malmfälten börjar känna av den ekonomiska krisens skakningar, och som vanligt är det arbetarna som får ta smällen.
Den flytt av Kiruna som blivit nödvändig på grund av sprickbildning allt närmare staden, saktar nu in på grund av LKAB:s minskade satsningar. Samtidigt vill man spränga bort marken som Kiruna vilar på i ett högre tempo.
Bland annat ska LKAB omförhandla alla avtal man har med utomstående leverantörer och entreprenörer som rör gruvverksamheten, vilket hotar att slå ut många mindre företag. Även statens vinster får stryka på foten när årets utdelning föreslås ligga på 139 miljoner kronor, en dramatisk minskning från förra årets 3,5 miljarder kronor. Men Lars Eric-Aro avgick nyligen som vd och koncernchef med en fallskärm på 7,5 miljoner.
Gruvan viktig för Kiruna
LKAB, som står för 90 procent av EU:s järnmalmsproduktion och 40 procent av alla pelletsleveranser, är en ekonomisk motor för hela regionen i norr. Orter som Kiruna, Svappavaara, Gällivare, Luleå och Narvik är beroende av gruvindustrin. År 2010 gjorde företaget rekordvinst på 15 miljarder kronor. Samtidigt var man den största industriinvesteraren i Sverige och man pratade om ett anställningsbehov på 1200 personer. Framtiden för gruvnäringen var ljus och industrin växte. Skolelever i Kiruna kunde känna sig trygga inför framtiden eftersom LKAB anställde alla som ville ha ett välbetalt jobb redan efter gymnasiet.
Fram till 2008 ökade järnmalmspriserna explosionsartat, framförallt beroende på de enorma investeringar som gjordes i de så kallade BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Dessa relativt underutvecklade länder hoppades man skulle kunna föra ekonomin vidare i en oändligt stigande bana, om man bara investerade i dem så att de kunde bygga ut allt ifrån sin infrastruktur till industri. Men investeringarna har börjat sina och därför faller malmpriset. Enligt ledningen kommer underjordsbrytningen i Kiruna och Malmberget vara slut om 15 år om inte malmpriset stiger.
Redan idag arbetar man på gränsen för att kunna upprätthålla den nuvarande produktionen, som Tomas Nilsson, ordförande för den fackliga avdelningen gruvfyran i Malmberget, förklarade för SVT Norrbotten: ”Vår bemanning på kollektivsidan är redan idag så att vi inte klarar mycket färre tjänster för att upprätthålla produktionen.”
Nu har man redan hunnit med att för första gången ställa in den traditionsenliga personalfesten vid öppnandet av en ny nivå i gruvan. Den ljusa framtid som Kiruna såg för bara några år sedan är som bortblåst.
En landsomfattande trend
LKAB är inte ensamma om att genomföra nedskärningar, och över hela landet har arbetare fått uppleva försämrade arbetsvillkor och pressade löner. Företag har lämnat industriorter, och tvingat många att flytta för att skaffa arbete.
Revolution har tidigare rapporterat om Northland Resources i Pajala som efter nedskärningar och uppsägningar av personal satte hela företaget i konkurs och lämnade orten åt sitt öde. I Trollhättan lade man ner SAAB:s industri och idag har industriorten förbytts till en arbetslöshetsort. Även i Piteå och Luleå har man allt mer skurit ner inom de tunga industrierna, och lagt ut arbete på bemanningsföretag för att pressa priserna för arbetskraft.
Oavsett om företag flyttats utomlands, till annan ort i Sverige eller lagts ner, så har företagsägarna kammat hem miljonbelopp medan arbetarnas framtid förstörts. Den fackliga ledningen har oftast vikt sig och accepterat nedläggningarna som om det inte funnits något alternativ.
Samtidigt finns det tydliga exempel på att arbetare vill och är beredda att kämpa. I Pajala samlades över 1500 personer i den kalla vinterkylan för att protestera mot nedläggningen av gruvan. Under tågstrejken i Skåne sade en opinionsundersökning att 59 procent stödde tågarbetarna, inklusive pendlare som påverkades som mest av strejken.
Facklig kamp behövs
Facken och dess ledning har en tydlig uppgift framför sig, nämligen att organisera och kanalisera den enorma potentialen för kamp som finns hos arbetarna. Det behövs en offensiv kampanj där man säger nej till nedskärningar inom gruvan såväl som i hela regionen. Man måste koppla samman kampen på alla de olika industrierna som alla är beroende av gruvan, och kräva att vinsterna ur gruvan återinvesteras. I Kiruna måste man återuppta stadsflytten med fullt tempo, och ett BB byggas nära nog för att kunna föda tryggt. Andra krav är på en sjukvård värd namnet samt att andra arbeten som finns ovan jord blir kvar så att unga ska kunna stanna om de så önskar.
Detta kommer att stöta på hårt motstånd från kapitalet, eftersom kapitalismen går igenom sin värsta kris någonsin. Att malmpriset skulle öka är exempelvis föga troligt. Arbetarna i Kiruna och Malmfälten kommer att behöva tvinga fackledningen att ta strid för sina jobb och sin framtid och vidare hela regionens framtid – eller ställa dem åt sidan och föra kampen vidare själva.
Den fackliga kampen är dock bara det första steget att förbereda och träna arbetarna i kamp mot borgarklassen, som i slutändan måste tas hela vägen till en socialistisk revolution. Till att börja med måste alla gruvor, banker och storföretag nationaliseras under arbetarkontroll – och inte som LKAB som är statligt ägt men drivs som vilket kapitalistiskt företag som helst. I sista hand är det enda som kan rädda alla hotade orter, vare sig hotet består av utflyttning eller implodering att man gör sig av med det system som skapar hotet från första början. Först i ett socialistiskt samhälle, med en demokratiskt styrd och planerad ekonomi, skulle vi kunna se till att människor kunde bo och leva där de vill. Det vill säga vi skulle kunna ha en verklig valfrihet för majoriteten och inte bara för den rikaste eliten i samhället.