Den 10 oktober marscherade 14 000 människor genom Kramfors under parollen ”Ådalen reser sig igen! Rädda Sollefteå sjukhus!” Demonstrationen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på att hela Kramfors kommun har 18 000 invånare. Från hela regionen strömmade man till Kramfors, i ilska över år av nedskärningar och nedläggningar. En upprorsstämning har spridit sig genom Ångermanland, och man har tvingat landstingsstyrelsen att backa.
När det socialdemokratiska förtroenderådet den 10 oktober skulle låsa in sig på hotellet Kramm i Kramfors för att diskutera sjukhuset i Sollefteå passade omkring 14 000 människor på att gå dit för att säga sin mening. Företrädare för demonstrationen gick till hotellet med ett upprop, men fick stanna i dörren och var tvungna att kalla på hundratals andra, som skanderade slagord utanför, för att bli insläppta och överlämna uppropet. I tal efter tal poängterade de att de aldrig någonsin skulle ge sig.
”Ådalen reser sig igen”
För Ångermanlands Allehanda förklarade Eva Sköld, intensivsjuksköterska på Sollefteå sjukhus och talare på demonstrationen, att hon inte var ”ett dugg förvånad” över uppslutningen på demonstrationen. ”Man behöver inte jobba inom sjukhus – alla förstår att det är mycket större än så.” Som den radikala parollen för demonstrationen visade, ”Ådalen reser sig igen!”, handlade demonstrationen i sista hand om mer än sjukhuset, däribland om den rätt att bo kvar som hotas när man inte har tillgång till grundläggande välfärd. Men också om inkompetens, maktfullkomlighet och rena lögner från i huvudsak den socialdemokratiska landstingsledningen.
Protesterna har utlöst kaos i Socialdemokraterna, och i Örnsköldsvik och Sollefteå har lokalorganisationerna tagit ställning emot landstingsstyrelsens förslag. Tillsammans med företrädare för de flesta partier lokalt – inklusive de borgerliga – har man deltagit i demonstrationerna, där den första samlade tusentals människor i Örnsköldsvik den 27 september, under parollen ”Utan barn stannar Ö-vik”. Från början inkluderade nämligen Socialdemokraternas förslag planer på att lägga ner BB och kvinnokliniken i staden. Men såväl upproret i dess egna led som den imponerande demonstrationen gjorde att Socialdemokraterna drog tillbaka denna del av förslaget, även på landstingsnivå.
Efter Kramforsdemonstrationen den 10 oktober har S också tvingats backa från resten av förslaget. Därefter har både landstingsstyrelsens ordförande Elisabet Strömqvist och landstingsdirektören Anders L Johansson avgått, den senare med ett bekvämt avgångsvederlag på en årslön på 1,7 miljoner kr. Detta är belöningen till en person som i syfte att spara pengar förespråkat att lägga ner huvuddelen av två av tre sjukhus i Västernorrlands län.
Ekonomiska svårigheter
Förslaget motiverades av ökade ekonomiska svårigheter i länet, som hade ett budgetunderskott på 3,6 procent år 2014 varav 290 miljoner kr rörde sjukvården. Under tidig sommar påbörjades därför en kampanj från tjänstemäns och politikers sida, där de bland annat hotade med att länet skulle gå i konkurs och tvångsomhändertas om inte underskottet minskade. I själva verket går drygt en tredjedel av Sveriges landsting med underskott 2015.
Förslaget kom också mot bakgrund av åratal av nedläggningar bland de mindre orterna i Västernorrland. I Långsele, som ligger strax utanför Ådalen, har exempelvis brandstationen, högstadieskolan, folktandvården och vårdcentralen blivit nedlagda under de senaste åren. Allt fler industrier har samtidigt försvunnit, vilket lett till att folk i allt större utsträckning känner att de inte kan bo kvar.
På intensivvården brukar man kalla den första timmen efter att en olycka skett för ”den gyllene timmen”, eftersom chansen för att rädda någon är störst då. Om en Sollefteåbo skulle föda, hamna i en trafikolycka, eller ha ett barn som sväljer något olämpligt, hade personen haft längre resväg än så för att komma till närmaste akutsjukhus, ifall det socialdemokratiska förslaget hade gått igenom. Situationen skulle naturligtvis vara ännu värre för andra, som bor ännu längre ifrån Örnsköldsvik eller Sundsvall.
Socialdemokraterna hade gått till val 2014 på att man skulle ha tre fullvärdiga akutsjukhus, i Örnsköldsvik, Sollefteå och Sundsvall. Till en början förnekade därför landstingsdirektören bestämt att verksamheter på Sollefteå sjukhus skulle läggas ned. Men på en hastigt tillkallad presskonferens tvingades landstinget till sist avslöja planerna, som inkluderade att också nedmontera Örnsköldsviks sjukhus. Den 3 september, hölls det första – och enda – mötet med personalen på Sollefteå sjukhus, som inte hade fått någon information eller blivit inbjudna till dialog överhuvudtaget.
Samma dag publicerade landstinget de ”fakta” som låg till grund för förslaget. Det uppdagades dock snabbt att underlaget innehöll allvarliga brister, fel och var direkt missledande. Socialdemokraterna föreslog på pappret att lägga ned bland annat BB, kvinnovård, kirurgi och en vårdavdelning på sjukhuset. Men sjukhuspersonal förklarade i en debattartikel att förslaget också hotade en rad andra verksamheter.
Nedskärningar för hela slanten
På grund av Socialdemokraternas eftergifter har ”Aktionsgruppen Sollefteå framtidens sjukhus” valt att blåsa av en planerad demonstration den 24 oktober, men man är noga med att markera att man inte uppnått mer än en delseger. I själva verket presenterar inget av de etablerade partierna något tillfredsställande svar på hur de ekonomiska problemen ska lösas. Trots sitt skenheliga deltagande på demonstrationerna förespråkar Moderaterna i själva verket också nedskärningar på länets sjukhus, kombinerat med en rad nedläggningar och införandet av vissa avgifter.
Vänsterpartiet föreslår en skattehöjning på 1 krona, vilket, som alla platta skatter, framförallt skulle drabba arbetare med låga inkomster. Istället borde man förespråka underskottsfinansiering och mobilisera kamp för att tvinga staten att gå in och täcka upp – och att staten i sin tur ska tvinga kapitalisterna att betala. Vänsterpartiet är det enda parti att inte bara vilja utreda – utan också genomföra – det krav som sjukvårdsarbetarna i Sollefteå själva har lyft, nämligen att sjukhuset ska drivas på intraprenad, det vill säga i högre utsträckning styras av arbetarna själva. Detta förslag visar hur trötta sjukhuspersonalen är på inkompetenta chefer och politiker som orsakar problem i deras arbete.
Men det är viktigt att lägga märke till sättet exempelvis Socialdemokraterna argumenterat för en utredning om intraprenad, där möjligheten till ”effektiviseringar” stått i centrum. I klarspråk innebär det att de bara tänker genomföra intraprenaden som ett sätt att pressa personalen hårdare, genom att personalen blir delaktig i att skära ner på sin egen verksamhet och öka takten. Detta måste Sollefteås arbetare stå beredda att kämpa emot.
Ungdomar och arbetares kamp i Ådalen har avslöjat de politiker som nu börjat prata om ”dialog” och att ”vända på varje sten”. Dessa ord är ett försök att lugna ner läget och förbereda för nya nedskärningar.
Alla är Ådalen!
Ett flertal brev och uppmaningar har inkommit till statsminister Stefan Löfven, som själv kommer från Ångermanland. I en insändare den 13 oktober, skriver Kerstin Molander från Bollstabruk: ”Detta är dödsstöten för Ångermanland. Ditt gamla landskap. Är det så Du vill ha det? Du kan lova bort miljarder när Du var i USA men att få behålla de två sjukhusen i Ångermanland går tydligen inte. Du lovar alltid, när Du talar, att vi skall vara trygga var vi än bor i Sverige. Så tycks inte var fallet här hos oss.”
Sundsvall är länets centralort, med en folkmängd på drygt 50 000 personer. Svaret på protesterna har hittills varit ljummet, trots att man kämpar med konstanta överläggningar på sjukhuset, som självfallet kommer förvärras om länets övriga sjukhus läggs ner. Senast den 13 oktober hade man problem med överbeläggningar, och huvudskyddsombudet Åsa Holgersson sade till Sundsvalls tidning att: ”Det är helt vanvettigt. Hela landstinget är totalt vanvettigt. Det går inte längre.”
Men den socialdemokratiska landstingsstyrelsen har medvetet ställt nedläggningarna i Sollefteå sjukhus mot nedskärningar i Sundsvall och Örnsköldsvik. Man har på så sätt försökt splittra kampen. Till det kommer den medvetet snedvridna rapporteringen i Sundsvalls tidning, som knappt ens bemödade sig att skriva om den 15 000 människor stora demonstrationen, utan nöjde sig med att skriva ett kort referat och länka till Ångermanlands allehanda. I nationell borgerlig media har rapporteringen som man kan vänta sig varit ännu tunnare. Den rapporterar ur borgarklassens perspektiv och försöker tiga ihjäl allting med potential att bli en inspiration för arbetare och ungdomars kamp runt om i Sverige.
Inte heller ett enda av de stora partierna eller fackförbunden har sagt ett ord i denna fråga nationellt, annat än att återge korta beskrivningar av demonstrationen. Stefan Löfven har inte heller sagt ett ord till svar på de rop som kommit från Ådalen, vilket å andra sidan inte är konstigt eftersom han inte har brutit med den borgerliga nedskärningspolitiken som statsminister.
Fackförbunden Kommunal och Vårdförbundet deltog i protesterna lokalt, men man hade kunnat göra långt mer genom exempelvis strejker, protester och nyhetsspridning. Den instinktiva solidariteten som finns bland arbetare och ungdomar runt om i hela Västernorrlands län, kan man bygga och ta tillvara på. Man borde kämpa för att ena arbetare i frågan om ett nej till alla nedskärningar.
Vänsterpartiet är i en unik position där man kan sprida erfarenheterna från all kamp som sker runt om i landet, organisera stöddemonstrationer, ta strid för att fackförbunden ska agera såväl lokalt som nationellt, och så vidare. Lokalt kan man bli den mest konsekventa förkämpen för arbetarklassen, som tar strid mot alla former av nedskärningar – och på så sätt vinna över och engagera många av de som har blivit besvikna på Socialdemokraterna. Men då måste man våga ta upp striden på allvar mot såväl S-ledningen som högern.
De arbetare och ungdomar som protesterat för att rädda såväl Örnsköldsvik som Sollefteå sjukhus, kan bara lita till sin egen styrka som kollektiv. Och denna styrka kommer växa ju mer välorganiserade och bestämda man blir – och ju mer man kan sprida kampen utanför Ådalen. I själva verket sitter vi alla i samma båt, i ett hav av ekonomisk kris och nedskärningar.
Vårt alternativ måste vara det som arbetarrörelsen en gång kämpade för – och likaså de modiga demonstranterna i Ådalen 1931 – att sprida kampen och föra den mot systemet som helhet och de giriga storföretag och banker som tjänar på det. Kapitalismen har i åratal inneburit uppsägningar och personliga katastrofer i alla före detta bruksorter. Varje kamp mot nedskärningarna som blossar upp i Sverige är ett steg i kamp mot detta system, och arbetarrörelsens uppgift är att ta till vara på erfarenheterna och sprida dem.
Alla är Ådalen! Stoppa nedskärningarna! För socialism och verkligt arbetarstyre!