Tragiska dödsolyckor på svenska arbetsplatser duggade tätt i media under hösten. Detta är resultatet av en allt hårdare press ute på arbetsplatserna.
För drygt tre år sedan inträffade en olycka på SSAB i Luleå, där en ung kille dog och en annan blev vanställd för resten av livet. De skulle göra ett reparationsarbete på en kalkbränningsugn, men en explosion i ugnen gjorde att de fick den starkt basiska och frätande kalken över sig. I slutet av oktober förra året inträffade ytterligare en dödsolycka på SSAB. En arbetare som körde en truck blev påkörd av ett tåg inne på SSAB:s område. Tätt följt på det skedde en olycka i Stockholm där två personer klämdes ihjäl under en 50 ton tung värmesköld som föll över dem.
Samma ekonomiska system
Under 1900-talets andra hälft sjönk antalet arbetsplatsolyckor. År 1955 var det ungefär 420 personer som dog, jämfört med ungefär 50 per år de senaste åren. Sedan millennieskiftet har dock denna utveckling vänt. Det sker inte längre någon minskning av dödsolyckorna, och under de senaste åren har arbetsplatsolyckorna totalt sett tvärtom ökat. Sedan 2010 har drygt 200 personer omkommit på jobbet, och hårdast drabbade är byggarbetarna med 42 av dödsfallen.
Under efterkrigstiden försökte arbetarrörelsen bekämpa kapitalismens rovdrift på människor genom att stifta lagar som ställer krav på arbetssäkerhet och riskanalyser. Borgarklassen kunde samtidigt ge efter för trycket och låta vissa förbättringar ske, på grund av den enorma utvecklingen av produktivkrafterna som tillät både höga vinster och förbättringar för arbetarklassen. Då världsmarknaden expanderade enormt gjordes höga vinster genom att sälja allt fler varor.
Men någon sådan utveckling sker inte längre. Kapitalismens utveckling tillåter inte längre både höga vinster och förbättringar. Världsmarknaden expanderar inte längre som innan och därför måste de höga vinsterna göras genom en mer intensiv utsugning av arbetarklassen. Borgarklassen blir mer och mer desperat, påtvingar arbetare osäkra och tillfälliga anställningsformer och gör företagskonstruktioner som är mer och mer komplicerade för att kringgå regler, splittra arbetarkollektivet och försvåra rättsprocesser efter olyckor.
Uppstyckad verksamhet
Förr var det näst intill norm att ett företag drev en verksamhet som helhet, men under många år har det pågått en utveckling emot att fler och fler ”entreprenörer”, det vill säga kapitalistiska huvudmän, blandas in för att utföra olika delar av en verksamhet. Butikskedjor låter till exempel ofta ett separat bolag sköta lagerverksamheten.
Järnvägsinfrastrukturen som förr i sin helhet sköttes av SJ, är idag uppstyckad mellan Transportstyrelsen, Jernhusen, ISS TraffiCare, Infranord och en uppsjö av olika bolag som kör tågen – och som i sin tur hyr in underentreprenörer och bemanningsföretag.
På byggarbetsplatser och storindustrier drivs oftast olika delar av verksamheten av olika entreprenörer som står för olika delar av arbetet. Men det gör att säkerhetsföreskrifterna blir svårare att följa. Istället för att det totala arbetet samordnas så att man kan göra uppehåll och spärra av när ett farligt moment ska genomföras, agerar de olika entreprenörerna självständigt och med stark tidspress. Andra närvarande arbetare informeras samtidigt inte om vilka farliga arbeten som pågår i närheten.
Därmed blir det också lättare för företagen att hävda att de inte har något ansvar för de arbetsplatsolyckor som sker. Nyligen friades exempelvis företaget Hydraul Mekanik av Hovrätten, där en anställd receptionist år 2010 i Gävle klämdes ihjäl vid en reparation, för att det inte var det företaget som utförde själva reparationen – den tjänsten stod under ett annat företag.
Osäkra anställningar
Osäkra anställningar är normen för bemanningsföretagsanställda, visstidsanställda och bland små entreprenörer utan styrka på marknaden. En timanställd som drar in fack eller skyddsombud får räkna med att inte bli inringd mer, och en entreprenör som inte accepterar att åta sig ett farligt arbete blir inte heller anlitad igen. Under hösten har också larmrapporter kommit från fackligt håll om att timanställda ungdomar från bemanningsföretag pressas till att utföra farliga arbeten, som borde utföras av arbetare med lång erfarenhet som har koll på risker och säkerhet, eller inte alls.
Inte nog med att detta i sig ökar riskerna. På detta sätt splittras också arbetarkollektivet mellan olika arbetsgivare, ofta utan kollektivavtal. Fler och fler – framförallt ungdomar – går på osäkra anställningar och pressas att jobba snabbt och under dåliga arbetsförhållanden och vågar inte ta strid för bättre villkor och bättre säkerhet av rädsla att förlora jobbet. Ofta utnyttjas arbetslag från andra EU-länder som ges ännu sämre villkor med hänvisning till Laval-domen.
Uppdelningen i olika företag gör det svårare att driva någon enad kamp för bättre villkor. Kapitalisterna kan enkelt göra sig av med en olönsam verksamhet när den är isolerad från andra lönsamma verksamheter. Och när en olycka inträffar kan man bolla runt ansvarsfrågan i en ändlös rättsprocess där polis och myndigheter kommer bort sig i en hög av byråkrati medan de ansvariga kapitalisterna drar sig undan utan straff eller lägger ner ett företag som har fått alltför dåligt rykte.
Framtiden
En stark arbetarrörelse har i många länder kämpat till sig en bättre situation än en oreglerad kapitalism innebär. Men när fler och fler länder dras djupare ner i den rådande överproduktionskrisen, tvingas borgarklassen att ta tillbaka arbetarrörelsens landvinningar för att säkra sina vinster. Vi ser hur den så kallade svenska modellen, som bygger på att fack och arbetsgivare (kapitalister) ska komma överens, nu håller på att utmanövreras av kapitalisterna utan några större besvär.
Istället kommer kapitalisterna överens sinsemellan. Den rådande krisen gör borgarklassen allt mer desperat och påhittig när det kommer till att förtrycka arbetarklassen. Krisen gör att det pressen ökar på att spara pengar genom att spara in på säkerhetshöjande åtgärder som hade kunnat förebygga arbetsplatsolyckor.
Det är bara en tidsfråga innan statistiken över dödsolyckor i Sverige kommer att börja att stiga igen. De stora fackförbunden har ingen ursäkt för att inte mobilisera med full kraft för att förhindra detta, först och främst genom att ta kamp mot bemanningsföretagen och visstidsanställningarna. Förvisso kan sådana vinster tas tillbaka av borgarklassen, som på grund av krisen inte kan tänka sig ge efter för några stora reformkrav. Det innebär att det enda som kan garantera arbetare en säker arbetsmiljö är att sätta arbetsplatserna under demokratiskt arbetarstyre, utan kapitalistiska ägare.