Detta är Avantis första egentliga ledare, från och med detta nummer ett stående inslag. Varför ska man ha en ledare? Måste man? För att varje tidning ”ska” ha en ledare, det vill säga av rena rutinskäl? Absolut inte. Det grundar sig i den objektiva situationens behov.
Efter fem år av kris för det världskapitalistiska systemet är ingenting löst. Den senaste återhämtningen var som den stora uppförsbacken i en berg- och dalbana – den utgjorde bara inledningen till en ny och djupare vändning nedåt. Vi står nu snart på randen av denna avgrund och tittar ned.
Också kapitalets egna strateger är pessimistiska. De mer seriösa bland kapitalets strateger räknar med åratal av kris. Men ingen ska bli förvånad över att de dystra utsikterna för det kommande året från politiskt håll hela tiden följs av försäkringar om att ”det blir bättre nästa år”. Då ska svag tillväxt bli stark, stagnation vändas till tillväxt och nedgång pareras till stillastående. Men detta har de sagt hela tiden. Verkligheten, inte teoretiska argument, har tvingat dem att steg för steg justera sina uppskattningar. Som många gånger förut kommer de bli helt motbevisade: krisen kommer fortsätta. Deras kalkyler om förbättring bygger inte på någonting annat än önsketänkande baserat på luft och ingenting.
Den internationella borgarklassen har gjort det till en sport att skjuta problemen framför sig. USA har undvikit sin ”fiscal cliff”, automatiska nedskärningar och skattehöjningar från årsskiftet, men man står inför nya problem om bara två månader. I Europa pågår den nedåtgående spiralen trots ett lapptäcke av ”fonder” och olika ”stabiliseringsmekanismer”. Det säger sig självt att detta skådespel inte kan pågå i all oändlighet. Det kommer att komma till ett avgörande åt ett eller annat håll. Exakt vad detta innebär är omöjligt att säga på förhand, men det lär inkludera åtminstone en eller ett par statsbankrutter, flera storbankers fall och upplösningen av euron åtminstone i sin nuvarande form. Sådana händelser kommer otvivelaktigt kasta ned världsekonomin i en djup depression, med all sannolikhet djupare än den som började 1929.
Det enda som egentligen står helt klart är att den härskande klassen inte tänker betala för krisen. Arbetarklassen står ständigt med svartepetter när massarbetslöshet och företagsnedläggningar följs av nedskärningar och lönesänkningar. Också i Sverige ser vi hur det går till: samtidigt som en rad företag går med rekordvinster och affärspressen pratar om en ”utdelningsfest” drar en varselvåg över landet. I Schweiz har det rapporterats om att bankerna får hyra in sig i lyxhotellens kassaskåp eftersom de egna är fulla. Vid gränsen har skattmasen lyckats stoppa lastbilar från Grekland och andra länder som bokstavligt talat packats med guld. De dåliga tiderna är verkligen inte dåliga för den kapitalägande klassen.
Samtidigt råder enorm förvirring inom vänstern. Arbetarrörelsen står i bästa fall svarslösa, eller kritiserar i värsta fall borgerligheten – från höger! Socialdemokraterna tävlar i att bjuda under Anders Borg och satsar bara 18 miljarder i sin skuggbudget att jämföra med borgarnas 23 miljarder. Samtidigt håller dessa ”satsningar” som vanligt inte ens jämna steg med inflationen. Ett annat tydligt exempel på den extrema borgerliga degenereringen hos det socialdemokratiska ledarskapet var den ”affärsplan för Sverige” som Stefan Löfven skulle presentera i höstas. Att han inte insåg att detta ordval skulle tas som en ren provokation är häpnadsväckande. Men det visar att han inte är någon arbetarledare i egentlig mening. Löfvens förtroendeingivande dialekt och svetsarbakgrund gör honom bara till en varg i fårakläder. Han är sedan länge borgarklassens och den politiska högerns tjänstvilliga eftersägare.
Arbetarrörelsen verkar befinna sig i en återvändsgränd. Men vad beror det på? Vissa menar att det är för lite diskussion, och vi kan bara hålla med. Men vi säger samtidigt detta: en diskussion på felaktiga grunder kan knappast leda framåt. Om man inte är beredd att bryta med det kapitalistiska systemet måste man också acceptera detta systems inneboende logik, och just nu kräver denna logik nedskärningar. Vinstnivåerna kan bara återställas genom att man attackerar arbetarklassens levnadsstandard. Detta är vänsterreformismens grundläggande problem: den tvingas välja mellan att kapitulera inför den kapitalägande klassens tryck eller, vilket den inte vill, mobilisera arbetarklassen mot kapitalismen.
Utan arbetarklassen finns ingen tillverkningsindustri, utbildning, energi, transporter, sjukvård, äldreomsorg och så vidare. Inte ett hjul rör sig, inte en lampa tänds utan den producerande klassens arbete! Den undergivna klassamarbetspolitik, och rädsla för verklig kamp, som fackets ledning företräder gynnar bara kapitalet. Arbetarklassen har inga som helst gemensamma intressen med kapitalisterna. Bara genom att ta strid mot kapitalet och anamma en tydlig klasskampslinje kan man vända de senaste decenniernas nederlag, och arbetarklassen kan då komma tillbaka på historiens arena mer kraftfull än någonsin.
Många använder ”marxism” som en maskot, ett fint ord som gör att man låter djup eller eftertänksam. Andra behandlar den som ett ”spännande” analysverktyg att ta till i akademiska avhandlingar eller som ett samtalsämne vid sidan av ”den politiska vardagen”. Arbetarrörelsens ledning använder ofta ordet ”marxism” som en täckmantel, ett vänsteralibi, men har i grunden förklarat den för sedan länge förlegad. Detta är inte att ta dessa idéer på allvar. Det är att beröva dem deras egentliga kärna, som är deras revolutionära innehåll. Marxismen kan inte bara förklara hur samhället utvecklar sig utan också vad man ska göra, varför och hur man ska göra för att vinna. Vi måste naturligtvis vara öppna för nya utvecklingar, ständigt kritiska, frågvist försiktiga och eftertänksamma. Men för att detta ska vara fruktbart måste vi först ställa oss på en fast grund, och en sådan grund kan bara, tror vi, ges av marxismen.
Denna tidning har gjort försvaret av den oförfalskade marxismen till sin huvuduppgift. Den är ett oundgängligt vapen i arbetarklassens politiska kamp för att störta kapitalismen. Det konsekventa försvaret av dessa idéer gör denna tidning unik inom den svenska vänstern och arbetarrörelsen.
Visst finns det andra som gör anspråk på marxismen. Tyvärr har många av dem ställt sig vid sidan av i sina egna små ”partier”. Där finns många talangfulla individer, seriösa, ärliga och kämpande revolutionärer. Tyvärr slösar de sin tid. Det dessa personer inte har förstått är den enkla sanningen, att om inte berget kommer till Muhammed så får Muhammed komma till berget. Arbetarklassen förstår sig inte på sådana småpartier – och har i själva verket aldrig gjort det. Historien ger oss inga exempel på när det lyckats att utropa ett ”nytt” arbetarparti i ett samhälle som det svenska, där det redan finns djupa och etablerade traditioner. Tvärtom visar all historisk erfarenhet att arbetarklassen, när den väl en gång börjar röra sig, oundvikligen kommer att göra det genom sina traditionella massorganisationer. Arbetarklassen har inget alternativ! Dess stora massa har fortfarande djupa illusioner i både kapitalismen och sina reformistiska ledare. Man både vill och hoppas att det fortfarande ska vara möjligt att genomföra reformer. Bara erfarenheten kan lära dem att det helt enkelt inte längre stämmer. Varje marxists främsta plikt är att kämpa tillsammans med sin klass, inte att springa i förväg upp på ”barrikaderna”.
Under den kommande perioden kommer krisen drabba Sverige med full kraft. Alla kalkyler pekar nedåt, och kapitalets attacker kommer fortsätta och intensifieras. Arbetarrörelsens uppgift är att mobilisera arbetarklassen till effektivt motvärn. Ett effektivt motvärn kan under dessa förhållanden bara ges om kampen kopplas samman med ett tydligt program för socialism. Att säga någonting annat är att spä på massans förutfattade meningar och illusioner om det kapitalistiska systemet. Vi marxister stöder självfallet varje kamp, också för den allra futtigaste reform eller förbättring, men vi måste också säga sanningen: det kapitalistiska systemet är i djupt förfall och arbetarklassens enda långsiktiga alternativ är att gripa makten. Man måste ersätta den kapitalistiska anarkin och profitjakten med en ekonomi som under arbetarklassens direkta demokratiska kontroll planeras i hela folkets intresse, och påbörja vandringen mot socialismen. Att arbetarklassen tar makten över ekonomin är bara det första steget längs denna väg.
Denna ledarsida vill bli en tribunal mot den svenska och internationella kapitalismens vansinne. Marxismen är tillbakapressad, det är sant, och vi gör oss inga grandiosa illusioner om vare sig marxismens styrka eller den här tidningens. Vi är mycket små och våra resurser begränsade. Men varje resa har en anspråkslös början.
Kapitalismens djupa förfall på världsskala gör över hela världen marxismens idéer och metoder till ett akut behov för alla klassmedvetna arbetare, ungdomar och studenter. Systemets kris ger en ny öppning också inom arbetarklassens stora massa för de idéer vars namn dragits i smutsen av stalinismen.
Därför behöver vi nu mer än någonsin tidigare denna ledarsida och denna tidning. Uppgiften är lika angelägen som självklar:
Vi står till försvar för marxismen!