Efter en ganska lugn höst i Egypten var det många som trodde att revolutionen var på väg att mattas av. En del skrev av hela den egyptiska revolutionen och till och med hela den ”arabiska våren” som ett enda stort misslyckande. Men en revolution kommer aldrig vara en lång och spikrak marsch mot den revolutionära klassens seger. Hade det varit så enkelt hade vi lugnt kunnat luta oss tillbaka och vänta på massornas slutgiltiga seger. Vi har emellertid många historiska exempel på misslyckade revolutioner. Som marxister ser vi att det mer än något annat behövs ett revolutionärt parti som kan leda arbetarklassens kamp till seger. Där ett sådant parti saknas kommer man ofrånkomligen förlora och den revolutionära situationen förspillas i en förlust.
I Egypten har bristen på ett revolutionärt ledarskap som kan erbjuda en utväg för den kämpande massan gjort att kampen dragit ut på tiden, och många har passiviserats. Under Muslimska brödraskapets ledning finns ingen väg framåt för den egyptiska revolutionen. I grund och botten är det en klassfråga. Muslimska brödraskapet var under Mubarak-regimen en lojal opposition och representerar bara de delar av borgarklassen som inte var en del av regeringen. I Egypten börjar det mer och mer kännas som att man vridit tillbaka klockan två år och fler och fler ser president Morsi med rätta som en ny Mubarak.
Egypten har av flera olika skäl en extra stor betydelse för den arabiska revolutionen. Landet är ett av de folkrikaste i regionen med sina 80 miljoner och har en förhållandevis stor industri. Landet ligger mitt emellan två regioner, Nordafrika och mellanöstern, och har en av de största arbetarklasserna på den afrikanska kontinenten.
Den senaste vågen av protester började den 22 november 2012 när Morsi skrev under ett dekret som sade att i väntan på den nya konstitutionen skulle inga av hans beslut kunna ifrågasättas av landets domstolar. Beslutet gav honom i praktiken absolut makt i landet. Förevändningen var att domstolarna dominerades av folk från Mubarak-regimen och argumentet löd att han var tvungen att ställa sig över dem så de inte skulle hindra honom från att få igenom landets nya konstitution.
Massornas svar blev inte riktigt som han hade förväntat sig. Som Marx sade behöver revolutionen ibland kontrarevolutionens piska för att gå framåt. Till en början var protesterna begränsade till domstolarna och delar av ungdomen, men efter polisens brutala ingripande kastade sig många fler in i protesterna. De största demonstrationerna ägde rum den 27 november, när folk precis som under revolutionens första dagar fyllde Tahrir-torget i Kairo. Men folk protesterade inte bara i Kairo utan också i Alexandria, Suez, Port Saiz och Damietta.
Muslimska brödraskapet hade från början också tänkt demonstrera på Tahrir torget den 27 november, men man var tvungen att ge upp sina planer. Man insåg att man bara skulle kunna mobilisera ett par tusen för att möta en massrörelse på hundratusentals. De hade riskerat att förinta sig själva med en sådan handling. I ett par städer som Suez, Port Said, Ismailia och Alexandria satte demonstranter dessutom eld på Muslimska brödraskapets byggnader i protest mot Morsis dekret. Det verkar som att polisen inte gjorde några försök att ingripa och stoppa dem, tvärtom verkar det nästan som att polisen åtminstone delvis valt att hålla sig utanför konflikten.
Det vanligaste slagordet från demonstranter var ”avgå, avgå” – ett eko från protesterna mot Mubarak. Det visar hur stort missnöjet mot Morsi har blivit. I efterhand måste Morsi ha insett vilken grov felbedömning han gjorde av läget. Han försökte avleda massornas ilska genom att förhandla med oppositionen, men förgäves. Massornas svar blev att organisera de största demonstrationerna i landet sedan Mubaraks fall. Än en gång ockuperade man det kända Tahrir-torget i centrala Kairo som blivit synonym med revolutionen i landet.
Vad Morsi än försökte med så verkade det bara göra massorna mer och mer beslutsamma att försöka göra sig av med honom. Den 5 december avgick en demonstration från Tahrir-torget mot presidentpalatset, och eftersom Morsi inte kunde vara helt säker på att polisen skulle skydda honom såg han sig tvungen att i stället kalla in militären. Detta visar hur falskt hans påstående är att han bara försöker skydda revolutionen. Den 7 december tog sig demonstranter igenom delar av den avspärrning som militären hade upprättat runt presidentpalatset, men Morsi hade redan tagit sig där ifrån.
Morsi måste ha känt sig allt mer desperat för varje dag som gick, särskilt efter demonstrationerna den 27 november. Han började sätt stor press på den konstituerande församlingen att påskynda sitt arbete med landets nya grundlag, vilket de blev klara med den 30 november. Valdagen bestämdes till den 15 december. I det egyptiska valsystemet måste domare övervaka vallokalerna. Men de flesta av landets domare hade strejkat sedan Morsis dekret, så det fanns väldigt få domare kvar för att övervaka processen. Därför behövde man två valomgångar.
En första valomgång hölls den 15 december under en stark militär närvaro på landets gator. Oppositionen, som vid det här laget hade samlat sig till den så kallade nationella räddningsfronten, var splittrade över hur man skulle agera. Fronten är en ganska brokig skara bestående av allt från liberala krafter som Mohamed ElBaradei, före detta ordförande för FN:s atomenergiorgan IAEA till Hamdeen Sabahi. Den senare kallar sig nasserit (efter Egyptens populära och reformistiska ledare från 50- 60 talet) och fick runt 20 procent av rösterna i presidentvalet. Till det kommer ett antal olika mindre socialistiska och kommunistiska partier.
I ett läge när massorna mobiliserar för kamp – och som i Egypten till och med är beredda att storma presidentpalatset – riskerar det att demobilisera massorna om man i stället för att fortsätta kampen leder in rörelsen på valplanet, något Morsi givetvis kallt räknat med. I ett sådant läge är en bojkott den enda korrekta ståndpunkten. Men det förpliktigar samtidigt också till mycket. Med en bojkott säger man i stort sett att man inte ser att systemet har någon legitimitet i massornas ögon. Då borde man också genast mobilisera för att få Morsi avsatt och om det behövs till och med just storma presidentpalatset.
Sabahi, nasseriten som fick 20 procent i första presidentvalet, ses av många egyptier som en genuin kämpe. Att han har suttit i fängelse för sina åsikter under Mubarak-regimen ger honom ännu mer trovärdighet. En del hävdar till och med att Sabahi fick flest röster i första valomgången och i stället för Morsi borde varit den som mötte militärens kandidat Ahmed Shafik i presidentvalets andra omgång. Då hade valet mellan revolution och kontrarevolution var mycket tydligare. Sabahi är den kandidat som mest sågs som en representant för rörelsen runt Tahrir-torget och hans stöd är störst just i det för revolutionen så viktiga Nildeltat där Egyptens största städer som Kairo och Alexandria ligger.
De flesta egyptier valde till slut att inte rösta i konstitutionsomröstningen: valdeltagandet uppgavs ligga runt 30 procent. Islamisterna utropade sig ändå till segrare, då 60 procent av de som röstade röstade ja. Men objektivt innebär det att endast lite drygt 15 procent av den röstberättigade befolkningen röstade ja till förslaget. Med andra ord saknar den nya konstitutionen helt legitimitet.
Amr Hamzawy som är talesperson för den nationella räddningsfronten sade på en presskonferens att de inte såg konstitutionen som legitim: ”Konstitutionen kränker våra grundläggande demokratiska rättigheter och den kränker våra försök att bygga ett demokratisk samhälle.”
Vad exakt som kommer hända nu verkar svårt att säga, men protesterna mot Morsi verkar ha lugnat ned sig, och för stunden verkar det som att Morsi lyckats demobilisera massorna med hjälp av folkomröstningen. Men deras passivitet är bara tillfällig, kampen kommer förr, snarare än senare, komma tillbaka. Det ekonomiska läget i Egypten är precis som i övriga världen ganska dystert. Den arabiska revolutionen handlar först och främst om att massorna vill ha ett drägligt liv, ett jobb en bostad, mat på bordet etc, och så länge dessa problem kvarstår kommer kampen fortsätta.
Bland många vanliga människor har nu illusionen krossats, att islamisterna skulle försvara revolutionen eller stå för en väg framåt. Detta öppnar nya möjligheter för vänstern att ta initiativet. Den nya konstitutionen kräver att parlamentsval ska hållas inom två månader, och Sabahi och den övriga vänstern har stärkt sina positioner och har stora möjligheter att göra bra ifrån sig i det kommande valet.
Problemet är bara att om vänstern får makten i Egypten så saknar man ett tydligt program. Sedan revolutionen har arbetslösheten officiellt ökat från 8 till 13 procent. Morsis ekonomiska politik är en fortsättning av Mubaraks nyliberalism med privatiseringar och han har försökt förhandla till sig ett lån från IMF. Lösningen vänstern borde föra fram är istället återförstatliganden av företag som tidigare privatiserats.
Under Nasser på 50- och 60-talen var man på väg att nationalisera hela ekonomin i Egypten och avskaffa kapitalismen i landet. Men Sovjetunionen var på den tiden rädd för en konfrontation med imperialismen. Därför rådde man Nasser att lugna ned sitt nationaliseringsprojekt, för att inte ”provocera” imperialismen och bryta den känsliga balansen i mellanöstern.
Om nasseriten Sabahi bara hade manat till en generalstrejk, så hade Morsis dagar varit räknade. Han saknar tyvärr en utarbetad ideologi som kan vägleda honom i ett sådant här läge. Hans program är förvirrat och själv kan han snarast beskrivas som en vänsternationalist som vill förändra men inte riktigt vet hur. En sådan person kommer lätt under olika intressens tryck och kan inta tillsynes motstridiga ståndpunkter vid olika tillfällen beroende på styrkeförhållandena i samhället.
Nasser är fortfarande den genom historien mest populära politikern bland Egyptens massor. Det är den här traditionen Sabahi försöker anknyta till. Men den här gången borde man inte stanna halvvägs utan nationalisera hela ekonomin under arbetarkontroll. Och använda resurserna till att höja lönerna, avskaffa arbetslösheten och sänka arbetstiden. Kort sagt borde man ta makten och påbörja en socialistisk omvandling av samhället.
Ett socialistiskt Egypten skulle vara ett tydligt exempel för alla kämpande revolutionärer i regionen och utanför. Stödet för den så kallade muslimska fundamentalismen skulle smälta bort på en gång och i land efter efter land skulle man upptäcka massornas genuina revolutionära traditioner och vägen mot ett socialistisk mellanöstern skulle stå vidöppen.