Generalstrejken i Italien den 16 april blev en stor framgång, som man kunde vänta sig efter demonstrationen med nästan tre miljoner deltagare i Rom tidigare i år.
Tretton miljoner arbetare gick ut i strejk. Det är faktiskt fler än antalet medlemmar i de tre stora fackförbunden CGIL, CISL och UIL tillsammans*. Deltagandet i strejken låg på 90 procent. Två miljoner arbetare demonstrerade i 21 städer i Italien. Dessa var de största regionala fackliga demonstrationerna någonsin i Italien.
Strejken påverkade inte bara industrin. Hotellarbetare, bankanställda, transportarbetare, alla deltog de. På sjukhusen i Rom var omkring 90 procent ute i strejk. Flygplatserna drabbades också, vilket alla som försökte ta sig till Italien kan vittna om. Hela landet stod stilla.
Frågan är nu vilken effekt detta kommer att få på Berlusconis regering. Det finns en flygel av regeringen som antyder att de borde luta sig mer på CISL och UIL. Faktum är att regeringen har haft som taktik att försöka splittra fackföreningarna genom att isolera CGIL. CGIL fortsatte på egen hand och kallade till den massiva 3 miljoner starka demonstrationen.
Men CGIL blev inte isolerat, snarare var det CISL och UIL som inte hade koll på arbetarnas sinnesstämning. Ledarna i CISL och UIL vet också att om de står tillbaka kan de förlora mark till CGIL, vilket redan har börjat hända.
Regeringens position verkar nu vara öppen konfrontation med fackföreningarna. Den överväldigande majoriteten av Confindustria, Italiens arbetsgivarförening, förespråkar nu en hård linje. De vill att regeringen ska föra en hård ”Thatcher-politik”. Facken, särskilt CGIL, säger att om inte Berlusconis regering drar tillbaka sina förslag om att avskaffa artikel 18 i arbetsrättslagen (som säger att ingen får avskedas utan god grund) så kommer de inte att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Ett enormt tryck för en stor konfrontation mellan arbetarklassen och regeringen håller på att byggas upp. Cofferati, CGIL:s ledare, har en oerhörd press på sig. Han har tryckts åt vänster och har nu ett enormt stöd hos Italiens arbetare, eftersom han ses som motangreppets ledare. Detta är samma ledare som tills nyligen sågs som ”moderat” och som samarbetade med den förra ”mitten-vänster-regeringen”.
Denna radikaliseringsprocess i Italiens fackföreningsrörelse visar att arbetarnas massorganisationer, under tryck från arbetarklassen, kan radikaliseras vad de än har haft för position tidigare.
Det är uppenbart att man inte kan lita på dessa fackliga ledare, men problemet är att manöverutrymmet nu är minimalt. Arbetsgivarna är på offensiven. Den italienska kapitalismen är svag. Den måste angripa arbetarna och deras rättigheter som vunnits genom årtiondens kamp. Den måste försöka bli ”mer konkurrenskraftig” på världsmarknaden.
Problemet för Berlusconi när han för sin ”Thatcher-politik” är att han provocerar alla grupper samtidigt – alla delar av arbetarklassen, och även ungdomarna och studenterna. Han skapar en enad front mot sig själv.
Nu när strejken blev så lyckad kommer arbetarnas självförtroende att växa. Trycket och insatserna kommer att öka. Några fackföreningar reser redan idéer om kampmetoder, till exempel att organisera anställda så att de bara utför de arbetsuppgifter som de enligt avtalen är tvungna att göra, vilket skulle slå hårt mot produktionen utan att ge upphov till några förluster i lönerna. Metallarbetarnas förbund, FIOM, förbereder sig för nya strejkaktioner.
Läget är sådant att bägge sidor har svårt att backa. Om Berlusconi inte ger arbetsgivarna vad de vill ha så kan hans regering hamna i kris. Men fackföreningarna har också ett enormt tryck på sig. Allt pekar på att vi får en ny het period i linje med den italienska arbetarklassens traditioner. Efter många år av nederlag och kompromisser är de italienska arbetarna på offensiven. De kommer att visa vägen för resten av Europa, och för världen. Det här är bara början!
*) CGIL är traditionellt knutet till kommunistpartiet, numera PDS, och hade 1996 ca fem miljoner medlemmar. CISL är det katolska fackförbundet med ca fyra miljoner medlemmar 1996 och UIL är knutet till socialistpartiet, 1½ miljon medlemmar 1996.
Original: Italian workers back on the move! April 16 general strike a huge success