Revolutionär rörelse utmanar byråkratin i Venezuelas kommunalval

I denna artikel som publicerades den 4 december på In Defence of Marxism förklarar Jorge Martin situationen inför kommunalvalen i Venezuela den 10 december.

Eftersom de stora oppositionspartierna i Venezuela har beslutat att bojkotta kommunalvalen den 10 december, har det lämnat utrymme åt kandidater som representerar den revolutionära grenen av den bolivarianska rörelsen att kandidera mot de handplockade kandidaterna från det styrande PSUV-partiet. Byråkratin och staten har besvarat detta genom att använda alla möjliga knep för att förhindra dem från att kandidera. Eduardo Samáns kampanj i Caracas och Angel Prados kampanj i Simón Planas har blottlagt dessa brännande motsättningar inom chavismen.

För närvarande befinner sig den pro-imperialistiska venezuelanska högeroppositionen i ett mycket svårt läge. Valen till den konstituerande församlingen den 30 juli som de inte lyckades förhindra och som fick ett massivt valdeltagande, markerade slutet för deras oavbrutna försök att störta Maduro-regeringen med våld, som hade pågått i fyra månader. De regionala valen den 15 oktober ökade splittringen inom oppositionen, då vissa partier bojkottade medan andra deltog i valet. PSUV:s seger i 18 av 23 regioner skapade kaos i oppositionsleden, med anklagelser om valfusk från vissa partier medan andra tillsatte de platser de hade vunnit.

Angel Prado - Foto: Green LeftSnarare än ett ökat stöd för regeringens politik, är det vi har bevittnat en demoralisering inom oppositionen, kombinerat med en sund klassinstinkt på de arbetande och fattiga massornas sida som var fast beslutna om att blockera oppositionerna vid valurnorna. Den ekonomiska situationen är fortsatt bedrövlig och det riktas skarp kritik mot regeringen och den konstituerande församlingen, som inte verkar ha någon tydlig eller effektiv strategi för att hantera den. Hyperinflationen fortsätter att äta upp lönerna, devalveringen av valutan fortsätter och regeringen har tvingats att inleda samtal med obligationsinnehavare om att strukturera och finansiera de skulder staten och PDVSA (statligt oljebolag) har. Detta förvärras av de finansiella sanktioner som Trump instiftat, som syftar till att strypa den venezuelanska ekonomin genom att ta bort dess tillgång till internationell finansiering.

Det är i detta sammanhang som kommunalvalen har satt ny fart på diskussioner inom den bolivarianska rörelsen som till stor del varit undertryckta av behovet av slutna led mot de extremt ondsinta och våldsamma angreppen från oppositionen.

Spänningen mellan chavismens revolutionära gräsrötter och byråkraterna och reformisterna som styr PSUV och statsapparaten, har brutit ut i öppen strid. I ett antal kommuner, mestadels i landsbygdsområden, har alternativa bolivarianska kandidater ställt upp emot PSUV. Så är fallet med Angel Prado, i kommunen El Maizal (Simon Planas, Lara), Augusto Espinoza i kommunen Cajigal (Cajigal, Sucre), Jesus Silva i Alexis Vive (Moran, Lara) och Jose Maria ”Chema” Romero från the Bolivar and Zamora Revolutionary Current, som varit involverad i byggandet av Simon Bolivar Communal City (Paez, Apure). Några av dessa kandiderar för kommunistpartiet eller Tupamaros, men de har alla gemensamt att de representerar områden där den kommunala rörelsen har rotat sig ordentligt och utvecklats. I dessa områden antog också kampen mot den reaktionära offensiven tidigare i år en revolutionär karaktär med organiserande av självförsvarskommittéer, ockuperande av mark tillhörande jordägare som var inblandade i reaktionens organisering och finansiering, etc. Vissa av dessa kommuner har också ockuperade fabriker, mestadels inom jordbruksproduktion. Dessa kommuner har varit tvungna att slåss mot kapitalisternas och jordägarnas makt, men också mot sabotage från de lokala byråkraterna i kommunerna, de regionala makthavarna och olika regeringsinstitutioner och ministerier. I en mycket skarp artikel beskriver den före detta kommunministern Reinaldo Iturriza betydelsen av dessa motkandidaturer.

”Trots att det inte kan beskrivas som ett storskaligt fenomen, är det utan tvekan en mycket betydelsefull händelse av flera olika skäl. Det har alltid rått ett spänt förhållande mellan kommunerna och borgmästarna. Med några få undantag, såsom kommunen Torres i delstaten Lara (först med Julio Chavez och nu med Edgar Carrasco), tenderar de som tillträder kommunala uppdrag att vara misstänksamma mot de ställen där det tas initiativ till folkligt självstyre, även om det bara rör sig om ett oansenligt lokalt kommunalt råd. Detta är inte någon vanlig anspänning: På ingen annan nivå uttrycker sig oförsonligheten mellan den representativa och den deltagande politikens logik så tydligt. Man skulle kunna säga att den politiska jordbävning som den bolivarianska revolutionen utgör har sitt epicentrum där: En tektonisk spricka finns mellan dessa två politiska principer som är i ständigt rörelse.”

Byråkratins reaktion har varit rasande. Fallet med Angel Prado är kanske det mest skandalösa av alla. Efter att ha använt massmobilisering för att övervinna alla hinder som ställts upp för att hindra honom från att registrera sig som kandidat, sa valrådet till slut att han måste ha tillstånd från den konstituerande församlingen, som han är vald ledamot av, för att kunna kandidera. Faktum är att flera andra högt profilerade ledamöter av den konstituerande församlingen har kandiderat utan att några hinder ställts i deras väg, eftersom att de har varit officiellt utvalda av ledningen för PSUV. Till slut, den 28 november, fattade den konstituerande församlingen det skandalösa beslutet att neka honom tillstånd att kandidera. Det enda skälet är att om han hade kandiderat så hade han mest troligen vunnit valet. Hans kandidatur backades upp av 9 000 röster i hans kommun och han valdes med 13 000 röster utav 17 000 avlagda röster till den konstituerande församlingen i hans valkrets. Byråkraterna är livrädda för att bli utmanade av en kandidat som är en genuin representant för gräsrötternas röst och som står för revolutionär demokrati och kompromisslöshet mot kapitalistklassen.

Eduardo Samáns kandidatur i Caracas

Den kanske högst profilerade personen är Eduardo Samán, eftersom han kandiderar till posten som borgmästare för Libertador som täcker in större delen av huvudstaden Caracas. Samán är inte den enda alternativa kandidaten som utmanar PSUV:s officiella kandidat Erika Farías. Först hade Oswaldo Rivero tillkännagett att han tänkte kandidera och han hade stöd från Tupamaros. Rivero är leder det populära teveprogrammet Zurda Konducta genom vilket han gett en röst åt den kompromisslösa revolutionära gräsrotskampen mot den borgerliga oppositionen. Han var delaktig i protesterna som krävde en radikal kurs för den bolivarianska rörelsen efter nederlaget i valen till den konstituerande församlingen i december 2015. Några dagar efter att han annonserat sin kandidatur beslutade Tupamaros att dra tillbaka kandidaturen och han lämnades utan möjlighet att ställa upp. Uppenbarligen hade de hamnat under hårt tryck från byråkratin för att släppa honom.

Det lämnade Eduardo Samán ensam kvar, som hade vunnit stöd från kommunistpartiet, PPT och MEP. MEP drog senare tillbaka sitt stöd, men kommunistpartiet och PPT stod fast. Det nationella valrådet försökte blockera registreringen av Samán, men pressen från en folklig kampanj fick till slut hans kandidatur godkänd. Då tog valrådet till ett annat knep. Eftersom både PPT och kommunistpartiet redan hade registrerat andra kandidater, argumenterade valrådet för att namnen på valurnorna, bredvid dessa partiers logotyper, inte kunde ändras. Därför kommer inte Samáns namn att vara med på valsedeln alls. Folk som vill rösta på honom kommer att behöva välja mellan kommunistpartiets eller PPT:s utbytta kandidater, men rösterna kommer att tillfalla Samán. Detta är en fullständig skandal eftersom det kommer att skapa onödig förvirring och det finns inget verkligt tekniskt skäl till att hans namn inte kan finnas vid kommunistpartiets och PPT:s logotyper.

Till detta måste läggas att Samán har fördömt att statlig media bojkottar hans kandidatur. Källor inom den statliga median har sagt att det finns tydliga instruktioner om att varken Samán eller något av partierna som stödjer honom får nämnas. Detta ställdes inför en prövning den 30 november när Samán bjöds in till en intrvju i det statligt ägda ViveTV. Det är en kanal som alltid setts som mer självständig från regeringen och gett röst åt arbetarockuperade fabriker, lokala kommuner, revolutionära gräsrotsinitiativ, etc. Samán intervjuades i en halvtimme i en morgonsoffa. Skandalen kom i efterhand, då Samán offentligt fördömde att kanalens direktör, dess presschef och dess koordinator hade fått sparken som en direkt konsekvens av intervjun! Kanalens direktör gick sedan ut och dementerade Samáns påstående och sa att hans avsked var resultatet av att han satte sin post till den nya ministerns förfogande, då det är brukligt att ha möten med politiker. Men andra journalister har styrkt Samáns påstående.

Eduardo Samán är en väldigt välkänd figur i den chavistiska vänstern. Under en period besatt han olika regeringspositioner och var till slut handelsminister under en kort tid. I dessa positioner blev han känd för att bekämpa korruption, stödja fabriksockupationerna och attackera spekulation, profitering och den svarta marknaden. Vid ett tillfälle under 2010 utfärdade Samán en uppmaning till att bilda en ”radikal strömning” inom PSUV, vilket fick ett massivt gensvar i rörelsen. Under press från byråkratin gav han till slut upp idén.

Det är tydligt att byråkratin inom PSUV är i panik över hans kandidatur. Som Samán själv har förklarat, finns det ingen risk att någon kandidat från den borgerliga oppositionen skulle vinna. Han tillade att om det vore så, så skulle han vara beredd att backa till förmån för en gemensamt överenskommen bolivariansk kandidat. Det byråkratin är rädda för är inte att oppositionen skulle kunna vinna, utan snarare att Samán skulle kunna besegra den officiella PSUV-kandidaten Erika Farías.

För de bolivarianska gräsrötterna representerar Samán kampen mot den svarta marknaden, spekulationen, kapitalisterna och de multinationella bolagen, kampen för ansvarighet inom rörelsen, för revolutionär demokrati och arbetarkontroll. Lucha de Classes som är IMT:s sektion i Venezuela har gett sitt fulla stöd åt Samán och deltar fullt ut i hans kampanj.

Helt korrekt argumenterar kamraterna för att detta inte bara bör ses som det enda sätt som revolutionens vinningar kan försvaras mot den reaktionära oppositionen, utan också mot en regering vars enda strategi verkar vara att ge eftergifter åt kapitalisterna och klamra sig fast vid makten för sakens skull.

Internationella Marxistiska Tendensen stödjer därför Eduardo Samán, argumenterar för ett revolutionärt socialistiskt program och för behovet av att organisera det revolutionära avantgardet på nationell nivå under och efter valet den 10 december.

Jorge Martin

Föregående artikel
Nästa artikel

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,123FansGilla
2,571FöljareFölj
1,340FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna