Ryska revolutionen del 1. Februarirevolutionen 1917

Den här artikeln handlar om det som kallas Februarirevolutionen i Ryssland 1917. Det är ett exempel på ett uppror som segrar, där vi nästan på minuten kan se när de folkliga protesterna övergår i öppet uppror. Revolutioner i olika tider och i olika länder skiljer sig självklart åt. Men det är lika sant att säga att alla revolutioner liknar varandra. De har gemensamma kännetecken som vi kan studera och lära oss känna igen.

På TV-rapporterna från Tunisien, Egypten, Libyen har vi sett hur journalister och olika ”experter” har haft problem med att förklara vad som händer under en revolution. Även många vänstermänniskor har problem med ämnet. Vanligt bland socialister är att ställa olika krav på en revolution. Till exempel att den måste innebära att hela samhället i grunden förändras, eller att det måste vara ett spontant uppror, eller att arbetarklassen måste vara aktiv redan från början och redan från början ställa socialistiska krav (och redan från början ha en färdig plan för hur de ska genomföra den) – annars är det inte en äkta revolution. Problemet med den typen av socialister är att de ofta hamnar ”mitt bland träden utan att se skogen”. Revolutionerna passar aldrig in i deras mallar och därmed kommer de inte förstå att det skett en revolution (eller förmodligen flera) förrän vi har socialism.

Vad är en revolution?

Kanske kan man sammanfatta en revolution så här; vanligtvis politiskt ”passiva” folkmassor börjar handla som om de själva utgör regeringen. Sådant händer inte på ett ögonblick, men liknar ändå hastigheten på en lavin. När man ser vad ”alla andra” gör, slänger man sig själv ut i striden. Det som annars i åratal verkar obegripligt, inser folkmassorna nu på någon dag, sedan under timmar och minuter. Detta händer på hundratals platser samtidigt, tusentals viktiga beslut tas av personer som aldrig skrivit ett flygblad eller gett intervjuer i tidningar. På ett par dagar skapas ett slags superdemokrati bland folkmassorna. För de ”experter” som inte befinner sig i rörelsen framstår däremot allt som kaos och masshysteri.

Hastigheten i utvecklingen gör att makthavarna plötsligt verkar blinda, avskurna från verkligheten. Ju mer folkmassorna inser hur isolerade och svaga makthavarna är, desto fortare spricker elitens egen sammanhållning. Regeringar sparkas, riksdagar avskaffas, regimen vet inte längre vem som litar på vem.
Men en revolution tycks även alltid överraska de mest medvetna revolutionärer. När socialister försöker förstå utvecklingen, verkar de vara ett dygn efter hela tiden. Dessutom utbryter revolutioner inte sällan just då arbetarklassens organisationer är försvagade, vilket politiskt aktiva vänstermänniskor har extra svårt att acceptera. Man vill tro att den egna organisationens styrka har samband med arbetarklassens, och att svaga arbetarpartier borde betyda att revolutionen är omöjlig. Politiskt aktiva, som anser sig vara för en revolutionär förändring, är därför ofta bland de mest konservativa i början av ett uppror.

Situationen i Ryssland 1917

1917 hade världskriget pågått i över 2 år. För Ryssland innebar det en enda katastrof, inte bara för de 100 000-tals döda. Armén styrdes av helt odugliga gamlingar till Generaler – Tyskland slogs med järnväg och kulsprutor, Ryssland slogs med ryttare och gamla gevär. Alla höga befäl var godsägare, soldaterna var mest jordlösa bönder. För varje månad växte avgrunden mellan Herrarna och Folket. Statens pengar tog slut, England och Frankrike skickade vapen. Tsaren betalade med säd. Redan 1916 förvandlas de ständiga brödköerna i Rysslands städer till protestmöten mot brödbristen.

Men kriget hade samtidigt inneburit en ofantlig våg av nationalism. De arbetarorganisationer som agiterat emot kriget var nedtryckta och isolerade. Petrograd var en stor industristad, arbetarna var flera 100 000 till antalet – men t ex bolsjevikerna var i januari 1917 inte fler än 2000. Partiledningen levde i exil i Europa, eller var förvisade till Sibirien. Situationen kan sammanfattas så här– det råder 1917 kris både i samhällets topp, bland de breda folkmassorna och bland arbetarnas organisationer.

Sju dagar i Februari 1917

22 februari: En lokal arbetskonflikt vidgas till lockout vid de enorma Putilov-fabrikerna i Petrograd°. 10 000-tals arbetare tvingas ut på gatorna – där redan lika många kvinnor rasar mot brödbristen. Av ren slump är detta dagen före den Internationella kvinnodagen°°. Alla arbetarorganisationer är oroliga för att massprotester på gatorna ska slås ner innan tillräcklig styrka byggts upp. En lokal bolsjevikledare minns hur han vid ett kvällsmöte försöker övertyga arbetarkvinnorna att inte strejka och ordna demonstrationer nästa dag – utan hålla sig till begränsade protestmöten.

23 februari: Men när Internationella Kvinnodagen börjar verkar alla göra tvärtemot. Runt 100 000 går i strejk och ordnar massdemonstrationer. Först kvinnliga textilarbetare, därefter allt fler andra. De fåtaliga bolsjevikerna tvingas motvilligt försöka leda rörelsen. Inga allvarliga drabbningar med polisen. Dagen avslutas med en känsla av entusiasm i arbetarkvarteren, men också överraskning och undran: Hur kunde vi bli så många? Vad händer i morgon?

24 februari: Stadens politiskt erfarna socialister överraskas igen av kraften i protesterna. Runt hälften av stadens arbetare går i strejk. Även längst upp i samhällspyramiden är man chockad. Tsarinnan telegraferar till Tsaren och vill att en moderat socialistledare ska hängas för något tal han hållit. ”Alla törstar efter att du visar fasthet” skriver hon. Arbetare i massor tågar över broarna in till stadens maktcentrum°°°. Soldater vinkar vänligt åt arbetarna och det går ett rykte; ”kosackerna har lovat att inte skjuta”.°°°° En kosack-trupp ställs upp för att stoppa protesterna. Men istället för att slå ned demonstranterna, skrider kosackerna bara igenom folkmassan utan att använda piskor och sablar. Någon ser kosacker blinka uppmuntrande till arbetarna. Vad betyder det? På kvällen får Tsaren telegram – stadens ansvariga försäkrar att lojala trupper nästa dag ska återställa ordningen.

25 februari: Generalstrejken är fullständig. Arbetarbolsjeviker ute vid fabrikerna blir åter förvånade. Advokater tittar ut genom kontorsfönstren och förstår ingenting: journalister tror inte sina ögen. Riksdagsledamöter börjar få panik. Även småföretag ansluter sig, spårvagnarna stannar, affärer och banker stängs. Universitetens studenter ansluter sig. Nu går polisen till väpnad attack, sablar, sedan varningsskott och slutligen skjuter de rakt in i folkmassan. En grupp arbetare går ner på knä och bönfaller underdånigt (spelar de teater?) en grupp Kosacker att hjälpa dem. Sekunderna efter dånar kosackerna iväg och hugger ner befälet för polisstyrkan. Polistrupperna drar sig undan, nu är det dags för armén. Soldater, bajonetter och kulsprutor kommenderas ut på gatorna. Resten av kvällen böljar striderna fram och tillbaka – arbetarna vädjar till soldaterna att komma över till dem. Massor av arbetarkvinnor lyckas gång på gång ta tag i soldaters gevär och omväxlande bönfalla och beordra dem att inte skjuta. När natten kommer verkar alla förstå att det inte kan fortsätta på samma sätt många dagar till. Vilken sida ska segra? Kommer det att sluta med slakt?

26 februari: Under natten försöker regimen kväsa upproret genom massarresteringar av alla kända revolutionärer. Bolsjevikpartiet leds nu av vanliga arbetare i de proletära kvarteren. När de håller sina morgonmöten är stämningen pessimistisk: ”idag tar det nog slut”. I andra änden av samhällspyramiden är stämningen desto bättre. Tsarinnans telegram till tsaren säger: ”allt är lugnt i staden idag!” Det är söndag och allt är faktiskt lugnt. Men efter ett par timmar samlas på nytt stora skaror arbetare och tågar över broarna. Polis och trupper stoppar dem, men den väldiga floden Neva har metertjock is i februari – arbetarna behöver inte broarna. Väl inne i centrum ser det ut som krigsbelägring. Demonstrationstågen stoppas överallt av kedjor, hästpatruller, kulspruteställningar. Skottsalvorna börjar, poliserna skjuter från gömställen – de har beslutat att inte mer möta arbetarna öga mot öga. Aspiranter vid skolor för blivande officerare skjuter in bland folk. 50-100 dödas. Riksdagens ledare, Rodzianko, begär lojala trupper från krigsfronten för att rädda regimen. Men arbetarmassorna flyr inte, de springer bara tillfälligt undan. Alla demonstranter skingras vid en skottsalva, men minuterna efter är man desto fler som går framåt. Upproret växer. På kvällen har Tsarinnan bytt humör ”Allt är inte bra alls i staden…du måste säga till arbetarna att de inte får strejka i morgon och du måste förbjuda dem att gå över broarna. Om de inte lyder – skicka dem till kriget som straff. Man behöver inte alls skjuta – det behövs bara ordning”, säger hennes praktiska (!) råd till Tsaren.

På andra sidan floden håller de lokala arbetarledarna möten inför nästa dag. De har stor beslutsångest. Sina partiledningar hade de ingen kontakt med. Tänk om de nästa dag leder folkmassorna rakt in i ett blodbad? Många vill avsluta strejkerna och protesterna. Kanske anar de vad regimen planerar? Samma kväll har nämligen General Ivanov med lojala trupper skickats för att upprätta ”militärdiktatur” i huvudstaden.

27 februari: Men återigen överraskar revolutionen alla dem som känner sig nedtyngda av ansvar. På alla fabriker hålls massmöten – där man demokratiskt avgör saken: för eller emot fortsatt strejk? De distrikt där bolsjevikerna är starkast går först ut, de andra områdena följer efter.

Riksdagens ledare Rodzianko telegraferar på nytt till Tsaren; ”Idag avgörs Rysslands och Tsarmaktens öde!” Han påminner om hur bråttom det är att de lojala trupperna snarast kommer till räddning. Tsaren läser och säger till sin närmaste man: ”tjockmagen Rodzianko skriver en massa nonsens, jag orkar inte ens svara”.

Vid den tidpunkten, 3-4 dagar in på upproret, hade inte en enda arbetarorganisation tryckt något flygblad med riktlinjer för hur kampen skulle föras framåt. Allt var improvisation från arbetarskarorna själva och deras än så länge ”anonyma” ledare. På förmiddagen sprids den första appellen till soldaterna om att de ska förena sig med ”folket”. Det är nästan typiskt att detta flygblad inte kom från något av de stora kända partierna, utan från en mindre socialdemokratisk gruppering. Hur som helst kom flygbladet ut för sent – ”folket” och soldaterna var redan på väg att gå mycket längre än något parti kunnat ana.

Tidigt i gryningen den 27 februari kommenderas de första trupperna ut för att göra slut på upproret. Det rör sig om Volinskij-regementet, som anses vara det mest lojala. Nu avgörs revolutionen; soldaterna vägrar nämligen att lyda order, de skjuter sin befälhavare. Därefter har soldaterna inget val, de måste få med alla andra regementen i staden. Strax har fyra stora regementen gjort myteri, arresterat sina befäl och tagit hand om vapnen. Arbetardelegaterna som är på väg för att försöka övertala soldaterna upptäcker att det inte behövs. Soldater och arbetare marscherar nu genom staden tillsammans. Polisens kaserner läggs i ruiner och polistrupper flyr. Petrograds högsta General – Chabalov – utlyser ett slags lokal militärdiktatur. Men när hans meddelande ska klistras upp på stadens husväggar hittar man varken personal, borstar, eller klister (!). Just samma timmar har bolsjevikerna försökt bestämma om de ska leda rörelsen framåt eller rekommendera att avbryta. Till slut verkar en majoritet tveksamt vara för fortsatt kamp. Men innan deras möte hinner avslutas kommer nyheten: allt har redan hänt! Fängelserna erövras och arresterade revolutionärer befrias. Strax hör Tsarens ministrar ett rykte om att arbetarmassorna tågar mot regeringens palats. I panik släcker dem alla ljus i hela byggnaden, som när barn leker kurra gömma; ”om vi är tysta kanske ingen ser oss”. Upproret segrar dock inte på ett ögonblick. Gatustrider och intensiv skottlossning fortsätter långt in på natten.

Sent på kvällen tågar soldater och arbetare till riksdagspalatset. Riksdagsledamöterna får panik, men innan de hinner fly strömmar ”folket” in och uppmanar under hurra-rop ledamöterna att bilda en revolutionär regering!

28 februari: Denna dag tappar även Tsarinnan modet och skriver: ”Eftergifter är nu nödvändiga”. Tsaren bestämmer sig för att ”åka hem”. Hans stabschef telegraferar en sista bön till alla Generaler att minnas ”den heliga plikt inför Tsaren att bevara lojaliteten till den Ed vi svurit”. Tsaren blir typiskt nog på bättre humör när han väl sitter på tåget: ”Underbart väder. Hoppas du mår bra/…/ många trupper avsända från fronten. Kärleksfulla hälsningar”, skriver han till hustrun. Men när natten kommer blir hans tåg stoppat. Järnvägsarbetarna vägrar lyda sin Tsar. Hustrun skickar en rasande mängd oroliga och arga telegram, som allihop kommer tillbaka med stämpeln ”adressatens adress okänd”. Nu saknar regimen inte bara personal, borstar, klister, soldater och vapen. Regimens tjänstemän kan inte ens hitta självaste Tsaren!
Ungefär samtidigt har General Ivanovs trupper nått fram till Petrograds utkanter. Ivanovs uppdrag är att slå ned upproret, och han vill ha läget klart för sig. Här är ett utdrag av hans frågor till huvudstadens ansvarige ”diktator” – General Chabalov.

Ivanov: Hur många trupper/…/uppför sig illa?
Chabalov: Jag kontrollerar 4 kompanier/…/ 5 skvadroner kosacker/…/ resten av trupperna har gått över till revolutionärerna/…/. Soldater strövar omkring överallt /…/ och avväpnar officerare.
Ivanov: Vilka järnvägsstationer är bevakade?
Chabalov: Alla är i händerna på revolutionärerna.
Ivanov: Vilka myndigheter styr de olika delarna i staden?
Chabalov: Jag kan inte besvara frågan.
Ivanov: Fungerar alla ministerier/…/ ?
Chabalov: Ministrarna har arresterats/…
Ivanov: Vilka polisstyrkor står till ert förfogande/…?
Chabalov: Inga alls.
Ivanov: Hur mycket artilleri har fallit i händerna på revolutionärerna?
Chabalov: Allt artilleri är i revolutionärernas händer…
Efter att ha hämtat sig från dessa chockerande svar, återvänder General Ivanov till krigsfronten med hela sin trupp.

Nästa dag ”röstar” Generalerna om hur de ska göra. Alla skyller på varandra, ingen vill säga det först. Till sist ber de ”snyftande” Tsaren abdikera för att ”rädda Ryssland från något ännu värre”. Den 2 Mars stiger så den sista Romanov-Tsaren ned från sin tron med orden ”omkring mig – förräderi, feghet och svek”. Det hade han ju på ett sätt rätt i.

Så skapas den nya ”demokratiska” regeringen. Några nyss livrädda liberaler och konservativa utser sig själva till en ”provisorisk kommitté” som efter några dagars manipulationer ombildas till den Provisoriska Regeringen. Någon parlamentariskt vald regering och riksdag blev aldrig till – de rörelser som ideologiskt sa sig kämpa för fria val och parlamentarism; dvs liberaler, moderata socialister etc, gjorde i praktiken allt för att stoppa sådana planer. Samtidigt utser några kvicktänkta moderata socialdemokrater sig själva till Arbetarrådets Provisoriska Verkställande Utskott, och skickar en uppmaning till alla stadens fabriker att välja arbetardelegater till detta Arbetarråd – Petrograds Sovjet. VU:t utnämnde alltså sig själv innan organisationen hunnit bli till.

Men den verkliga makten fanns ute i arbetardistrikten. Där ute väljer man noga vilka kamrater man ger förtroendet att sitta i arbetarråden. Därute fortsätter man att fördjupa revolutionen och diskutera hur hungern, kriget och nöden ska lösas. Konflikten mellan denna levande arbetarmakt på ena sidan och den ”liberala” regeringen på den andra, kommer att växa sig allt starkare under de följande 6 månaderna. Under den kampen kommer Bolsjevikerna att växa från en liten spillra till ett parti med 100.000-tals aktiva medlemmar. Den striden ska vi skildra i en kommande artikel.

°Petrograd bytte under Sovjetunionen namn till Leningrad. Idag har det återtagit sitt gamla tyska namn: Petersburg.
°° Kalendern som användes i Ryssland 1917 var en annan än den vi använder idag. När det i artikeln talas om 23 Februari menas samma datum som vårt 8 Mars – dvs Internationella Kvinnodagen. Februarirevolutionen skulle idag egentligen kallas Marsrevolutionen…
°°°Arbetardistrikten i Petrograd låg på norra sidan av den mycket breda floden Neva. För att ta sig in till överklasskvarteren – där Tsarens palats, riksdagen, regeringspalats, affärsbanker och myndigheter fanns – måste demonstranterna tåga över kilometerlånga broar. (Eller gå över isen…)
°°°° Kosacker var ett ryttarfolk, som Rysslands Tsarer givit ett begränsat självstyre – i utbyte mot att Tsaren kunde kalla på dem när något uppror behövde slås ner.

Mikael Vinberg

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,122FansGilla
2,583FöljareFölj
1,343FöljareFölj
2,185FöljareFölj
756PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna