Vänsterpartiets ledning är beredda att offra varenda socialistisk princip i jakten på ministerposter. Ett offer är nu den internationella solidariteten. Ett annat är partidemokratin. För tusentals medlemmar står detta helt klart, efter att partiledningen inlett uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat.
Uteslutningarna saknar helt grund.
Lorena Delgado Varas anklagas för att ha delat ett antisemitiskt inlägg på sociala medier – trots att hon i själva verket delade ett inlägg som kritiserade antisemitismen. Anklagelsen fick luft under vingarna genom en skamlös artikel i Dagens ETC, men var så enkel att motbevisa att den borde ha fallit direkt.
Istället för att avvisa detta nonsens satte vänsterpartiledningen igång sin egen smutskastningskampanj mot henne. Hon har till och med portats från partikansliet – det mest småaktiga beteende man kan tänka sig.
Daniel Riazats brott är att ha försvarat Lorena Delgado Varas öppet och ifrågasatt ledningens beslut. Detta ledde till att han själv utsattes för smutskastning, bland annat i högertidningen DN i juni där anonyma ”källor” från Vänsterpartiet kallade honom ”hotfull” och ”aggressiv”. Anklagelserna var vaga, subjektiva och omöjliga att bemöta – men fyllde ett syfte: att bana väg för ett uteslutningsbeslut.
Den avgörande frågan är kampen mot folkmordet i Palestina. Lorena Delgado Varas har konsekvent gått i demonstrationstågen och burit sin palestinasjal i riksdagen. Daniel Riazat har vid upprepade tillfällen kritiserat partiledningen och stått upp för det palestinska folkets rätt att försvara sig. De har försökt ge en röst i riksdagen åt den rörelse mot imperialismen som pågår på gatorna.
Detta kan högerpartierna och deras språkrör i medierna omöjligt acceptera. De behöver skyla över sitt eget stöd till Israel och folkmordet, och de är fast beslutna att smutskasta och krossa alla som attackerar dem, med början i Palestinarörelsens mest namnkunniga aktivister. Deras främsta verktyg är att anklaga allt och alla för “antisemitism“.
I detta har de fått god hjälp av den så kallade vänstertidningen ETC, som gjort det till sin heliga plikt att hjälpa högern att hitta antisemitism i Palestinarörelsen – och uppfinna den där den inte finns.
Vänsterpartiets ledning har accepterat anklagelserna utan omsvep och vidtagit alla åtgärder som högerns drev bett om. Varför? För att bli regeringsdugliga i Centerpartiets, den socialdemokratiska ledningens, de borgerliga tidningarnas och ledarsidornas ögon. Varför, således? För att få bättre relationer till de som stått på Israels sida sedan folkmordet började.
Medlemmar i uppror
Redan i våras hade över tusen partimedlemmar och ett 20-tal partiföreningar ställt sig bakom uppropet ”Backa Lorena”, efter att drevet mot henne börjat. Många lämnade partiet i ilska, men andra hoppades kunna pressa partiledningen att ändra sig.
För många är beskedet om att inleda uteslutningsärenden droppen. Företrädare från palestinarörelsen, lokalföreningar, tidigare partitoppar och riksdagsledamöter ger uttryck för den enorma ilska som medlemmar över hela landet känner.
Den före detta partiledaren Lars Ohly skräder inte orden.
– Det är en maktfullkomlig ledning som inte förmår hantera interna åsiktsskillnader på ett rimligt sätt, säger han till ETC.
– Jag såg att Ebba Busch gratulerade Nooshi Dadgostar för uteslutningen. Det är det sämsta berömmet man kan få som vänsterledare.
Jenny Bengtsson, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet, meddelar att hon nu lämnar partiet.
– Jag har följt hur partiet förändrats och hur det styrs och jag gillar det inte helt enkelt. Partiledningen är för vek kring det pågående folkmordet i Palestina.
Gunilla Berglund, ordförande i Vänsterpartiet Hammarby Skarpnäck, skriver ett öppet brev till Nooshi Dadgostar.
– Ni utesluter de två riksdagsledamöter som är de enda som lyckats förena dessa två roller: parlamentet och massrörelsen.
På sociala medier syns inlägg efter inlägg, kommentar efter kommentar, som visar besvikelsen och ilskan över partiledningens agerande. Knappt någon försvarar uteslutningarna. Många skriver att de lämnat partiet eller ska lämna.
Självklart är det så. Folk har inte gått med i Vänsterpartiet i hopp om ännu ett socialdemokratiskt parti som går den härskande klassens bud, utan i hopp om att kunna kämpa för en bättre värld.
Allt pekar på att det är en majoritet av partimedlemmarna som motsätter sig uteslutningarna.
Walkover eller strid
År 1990 bytte Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) namn till Vänsterpartiet. När stalinismen föll i öst, föll också partiets tro på kommunism och socialism som en verklig möjlighet. I praktiken gav partiledningen helt upp idén om att avskaffa kapitalismen. Den logiska slutsatsen blev en jakt på samarbete med Socialdemokraterna för att kunna administrera kapitalismen till det bättre. Majoriteten av partiledningen började medvetet vrida partiet högerut.
Under denna process har det funnits många personer och grupper som inte hållit med om högerkursen. Lars Ohly kallade sig kommunist när han blev partiledare, men vek sig sedan för trycket. Malmö och Skåne har varit ett beständigt fäste för vänstern. Men de har inte tagit någon strid om partiets inriktning som helhet, utan hållit sig till att protestera mot de värsta avarterna i partiledningens politik.
Resultatet är att Nooshi Dadgostar, Ida Gabrielsson med flera nu stegvis säljer även partiets mest grundläggande principer, i tron att det ska ge dem inflytande.
De talar om att stärka “Sverige”, “svensk industri” och “svensk konkurrenskraft” – alltså på ett nationalistiskt sätt om att stärka storföretagen, i hopp om att några smulor ska falla ned till arbetarna. Nationalismen går igen i försvarspolitiken, där man blivit en varm anhängare av upprustning och släppt Nato-motståndet.
Under våren höll partiet en “regeringsskola”. Bland föreläsarna fanns Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv och överhuvud i Sveriges mäktigaste finansfamilj, som bland annat kontrollerar vapenföretaget Saab; högerpolitikern Cecilia Malmström; Anders Borg, moderat före detta finansminister och bland annat ansvarig för slakten av sjukförsäkringen, med flera.
Samtidigt stärker partiets ledande skikt de direkta banden till storföretagen. Den tidigare kommunikationschefen Jenny Lindahl – som varit en central del av Dadgostars klick i partitoppen – har gått till den moderatdominerade privatiseringsgalna PR-byrån Kreab. En annan partitopp, Linda Westerlund Snecker, har gått till en liknande lobbyorganisation för institutionaliserad korruption: PR-byrån Rud Pedersen.
Detta är helt i linje med partiledningens mål att sitta med i en regering efter valet. De måste bygga kontakter, nätverk och samarbeten på högsta ort, inklusive med borgarklassen, om de ska accepteras i Rosenbads tjusiga salonger.
Samma mål om att sitta i regeringen beskrev ledningen i ett internt dokument i maj som anledningen till åtgärderna mot Lorena Delgado Varas. De är beredda att helt slå sönder partiet internt i hopp om att nå ministerposterna, och det är just vad de är på väg att göra.
På kort tid har de uteslutit ledande aktivister i Göteborg, tvingat bort företrädare i Malmö och nu försöker de rensa ut två av Stockholms mest profilerade riksdagsledamöter. De tidigare utrensningarna har framförallt väckt vrede lokalt och fått många att lämna – nu sker samma sak över hela landet.
Vi välkomnar att personer som står till vänster i partiet börjat höja sina röster mot uteslutningarna – och allt mer mot hela partiledningens inriktning. I detta har man en majoritet av medlemmarna bakom sig.
Men partiledningen är organiserad och beslutsam. Kan detsamma sägas om de som står till vänster i partiet? Inte än så länge. Av den anledningen är man hittills begränsad till arga inlägg och kommentarer på sociala medier, enskilda öppna brev eller uttalanden i media.
Det som skulle behövas är att organisera systematiskt för att omedelbart bryta partiets kurs högerut: mot militarismen, mot klassamarbetet, mot den parlamentariska inskränktheten, mot övergivandet av den internationella solidariteten – för en kämpande socialistisk politik. Ett sådant program inkluderar oundvikligen att byta ut partiledningen.
Nooshi Dadgostars klick vill sälja det som finns kvar av partiets själ – som en gång kom ur kommunismen – i hopp om att få en större chans på en ministerpost.
Om man börjar striden nu, finns det en möjlighet att mobilisera majoriteten av medlemmarna och gå på offensiven. Om man inte tar striden, kommer partiet snabbt att tömmas på kritiska röster i takt med att folk ger upp. Det beseglar i sådana fall partiets öde den kommande perioden.
Arbetarklassen behöver ett verkligt stridbart socialistiskt – ett kommunistiskt – parti: som står orubbligt i kampen mot imperialism, rasism och nedskärningar, som backar upp, inte knivhugger, de rörelser som vågar stå emot. Vi i Revolutionära kommunistiska partiet är beredda att arbeta med alla som vill göra det till verklighet.