Vänsterpartiet har nyligen haft en så kallad ”regeringsskola”, där ett 50-tal medlemmar utbildades i “hur man styr landet” – av högerpolitiker och näringslivets toppskikt. Bland de inbjudna föreläsarna fanns före detta EU-ministern Cecilia Malmström från Liberalerna, moderaten Anders Borg – och Jacob Wallenberg, ledare för den starkaste kapitalistsfären i Sverige och ordförande för Svenskt näringsliv.
Att Vänsterpartiet låter landets mäktigaste kapitalist utbilda sina partitoppar borde få varningsklockor att ringa bland medlemmarna.
Matpriser och hyror skenar, välfärden slits sönder efter årtionden av nedskärningar, bostadsbristen växer, och unga möter en framtid präglad av krigshets, rasism och klimatkatastrof. I det här läget hade ett kämpande vänsterparti kunnat spela en avgörande roll i att förändra samhället. Men istället för att organisera motstånd, gör ledningen i Vänsterpartiet allt för att accepteras av det kapitalistiska etablissemanget.
Vänsterpartiets politik har i jakten på regeringsposter blivit allt svårare att skilja från övriga partiers. Ledningen har gjort sitt bästa för att rensa ut resterna av socialismen ur partiprogrammet och partiet lyfter inte längre klassiska vänsterkrav som sex timmars arbetsdag, förbud av bemanningsföretag eller avskaffandet av vinster i välfärden. Istället för att ta kampen mot svensk imperialism, förespråkar nu Vänsterpartiet ökade militärutgifter.
Detta är en politik som gynnar precis den sorts intressen som den nya coachen Jacob Wallenberg företräder. Wallenbergsfärens investmentbolag Investor är storägare i vapenföretaget Saab, vars aktie skjutit i höjden sedan krigsutbrottet i Ukraina och den svenska upprustningen drog igång. Samtidigt har de viktiga finansintressen i Baltikum, ett område där svensk militär nu stärker sin närvaro i samarbete med Nato – med stöd även från Vänsterpartiet.
I oktober 2024 lade Vänsterpartiet till och med fram en motion i riksdagen som ställer svensk militär till Natos förfogande – med den enda avvikelsen att man sade nej till kärnvapen. Nyligen verkar man dock ha ändrat sig även på den punkten, då den förre partiledaren och EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt argumenterade mot nedrustning av kärnvapen i SVT, eftersom “Europa måste vara starkt mot Ryssland”.
När regeringen i mars beslutade att låna 300 miljarder till militär upprustning – utan en krona till vård, skola eller omsorg – möttes det av applåder, inte protest, från Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson. Detta sker samtidigt som välfärden befinner sig i djup kris och missnöjet växer bland personal, elever och patienter – och en kamp mot den militära upprustningen och för välfärden skulle kunna mobilisera stora delar av befolkningen.
Under våren har partiet fortsatt att driva kravet på mer vapen till Natos proxykrig i Ukraina. Samtidigt har deras stöd till Palestina under det senaste året varit svalt. Partiledningen har lyst med sin frånvaro på demonstrationer, och när borgerlig media hetsade mot Palestinarörelsen som mest lyssnade partiledningen och uteslöt Kristofer Lundberg, som varit en ledande företrädare för rörelsen i Göteborg.
Palestinarörelsen i Sverige, liksom globalt, har haft en enorm potential att förena stora delar av befolkningen i kampen mot imperialismen. Vänsterpartiet hade kunnat spela en ledande roll i den, men har istället valt att stå vid sidan av – eller till och med motarbeta den.
Allt detta visar ett tydligt mönster: i fråga efter fråga väljer partiledningen att anpassa sig för att slippa kritik från högern, snarare än att mobilisera för kamp. Partiet ska göras regeringsdugligt och accepteras av Socialdemokraterna och Centerpartiet till varje pris.
Ledningen tycks tro att denna högersväng ska gynna partiet. I verkligheten är det tvärtom. Årtionden av försämringar har skapat en djup och växande ilska i breda lager av befolkningen. Mönstret syns inte bara i Sverige, utan i hela världen: samtidigt som hatet mot etablissemanget växer, har vänstern närmat sig det.
När man klamrar sig fast vid samma avskydda etablissemang – eller som i Vänsterpartiets fall, låter sig utbildas av dess högsta företrädare – framstår man inte bara som en del av problemet, man lämnar dessutom fältet öppet för högerpopulister som Trump, SD och deras likar att framstå som det enda alternativet till förändring.
Men det är inte någon naturlag att det enorma missnöjet ska kanaliseras åt höger. Ett vänsterparti som vågar ta strid – mot imperialism, rasism och nedskärningar – skulle kunna samla enormt stöd. Det som krävs är inte fler “regeringsskolor”, mittenkompromisser eller samarbeten med Wallenberg – utan ett kämpande, revolutionärt parti som vågar bryta med hela det kapitalistiska systemet.