Carin föddes 1941 i en liten stad, hennes pappa arbetade i industrin och hennes mamma var hemmafru. Carin var först i sin familj att ta studenten och studera på universitetet. Hon var också en av de första svenska kvinnor som på 1960-talet reste till Polen för att göra abort.
“Utbildning och kunskap, det var något heligt för mig. För att inte säga en livförsäkring. Min mamma hade inget jobb och hon sa skaffa dig ett jobb, vad du än gör. Hon hade aldrig haft egna pengar. Hon fick 600 kr i månaden av pappa för att köpa mat och så. Gift dig aldrig, sa hon också. Hon ville att jag skulle vara självständig.”
P1 dokumentär: “Carins abortresa till Polen”
Säkert eller farligt, lagligt eller olagligt, med lättnad, skam eller sorg har kvinnor gjort abort i hela den historia vi känner till.
Traditionell läkekonst och kunskap om växter som kan framkalla abort och reglera menstruationen har förts vidare i muntlig tradition över generationer, till exempel i Nordamerikas urspungsbefolkning. I antika Grekland tros man i abortframkallande syfte ha använt en idag utdöd läkeväxt vid namn silfion, som bara växte i Kyrene i dagens Libanon, och sades vara värd sin vikt i silver. Abort var då i allmänhet lagligt, men det var mannen i familjen som bestämde då hans fru var hans egendom.
I katolicismen, ända fram till långt in på 1800-talet, ansåg man att foster inte hade en själ och därmed att livet inte började förrän ett antal veckor in i graviditeten eller när man kunde känna fosterrörelser. I medeltida Europa sågs tidig abort som en synd, men som därför kunde tolereras och ibland straffas av mildare straff som böter. Men bilden är inte entydig. När häxprocesserna spreds över den kristna världen dömdes många läkekvinnor och kloka gummor för att vara häxor, vissa uttryckligen beskyllda för att kunna döda foster i magen eller kunna reglera fertiliteten.
I Europa började abort fördömas och straffas hårdare från 1600-talet och framåt, särskilt under 1800-talet. I Skandinavien skedde detta tidigare. Det hängde dels samman med protestantismens hårdare syn på abort men också staternas oro över låg befolkningstillväxt, och hur det påverkade ekonomin och försvaret av nationen.
Detta har inte stoppat kvinnor från att göra abort: barnamord och abort har varit bland de vanligaste brotten kvinnor dömts för genom historien. Men ju hårdare de moraliska fördömandena och lagarna varit desto värre har abortmetoderna blivit.
I feodala Sverige fick gravida kvinnor råd av den lokala prästen att skrapa flisor från kyrkklockorna, blanda med tobak och äta för att fördriva fostret. Genom yttre våld, som att kasta sig nerför höskullar och trappor, genom misshandel, genom att någon “kramade” ihjäl fostret har kvinnor avslutat graviditeter.
På 1890-talet dog 1200 kvinnor i Sverige efter att ha ätit fosfor från fosfortändstickor, vilket förgiftade kvinnorna lika mycket som fostret, och försäljning av fosfortändstickor förbjöds under en tid. Samtidigt växte den illegala abortmarknaden i USA, med sonder, katetrar och livmoderssprutor, vilket gradvis började nå Sverige.
| Sofia, år 1881: Sofia Andersson bodde och dog på Norrmalm i Stockholm under sent 1800-tal, några år innan stora riv- och byggprojekt förvandlade huvudstaden till att rymma hundratusentals nya invånare. Hon hyrde en liten cigarrbod nära Kungsträdgården och år 1881 tog hon ut 110 kr från bodkassan och 190 kr från banken, idag totalt motsvarande 20 000 kr, för att köpa en abort. Anna Åberg bodde bara några minuters promenad från Sofia. Hon hade tidigare arbetat som barnmorska men förlorat jobbet efter att det förekommit ovanligt många missfall när hon arbetat. Nu utförde hon illegala aborter som sitt enda livsuppehälle och hon utförde en abort på Sofia genom att spruta in aloe-sprit i hennes livmoder. Sofia fick direkt väldigt ont, svårt att gå, hon kräktes om och om igen och kroppen svullnade. Hon försökte genomlida, men kontaktade tillslut läkare och det konstaterades att hon fått en svår bukhinneinflammation av sår i livmodern. Sofia dog efter några dagar på sjukhus. Anna greps och dömdes. Hade Sofia överlevt hade hon troligen dömts också. I pamfletten: “Cigarrhandlerskan Sofias Anderssons fasanfulla död genom fosterfördrivning” finns vittnesmål från de inblandade, inklusive en detaljerad läkar- och obduktionsrapport. Det står mer detaljer om Sofias döda kropp än om hennes liv. Det är tydligt att skriften använts för att avskräcka kvinnor som övervägde att gå till en illegal abortör. |
Abort och arbetarrörelsen
När Sverige industrialiserades flyttade fattiga bönder in till städerna för arbete. Mellan 1850–1900 tredubblades Stockholms befolkning, och i arbetarstadsdelen Södermalm bodde 117 000 människor år 1917 jämfört med 130 000 idag, men på mycket färre bostäder. Många kvinnor arbetade tolv timmar om dagen i textil-, socker- eller tobaksindustrin och bodde inneboende i överbefolkade arbetarlängor. Ogifta kvinnor som blev gravida förlorade ofta sin försörjning och kastades ned i fruktansvärd fattigdom. Gifta kvinnor hade ofta fler barn än de med hjälp av sin make kunde försörja.
Att kontrollera sin egen reproduktion innebär att kontrollera sitt liv, sina sexuella relationer och sin försörjning. Genom hela klassamhällets historia har kvinnor tvingats sluta arbeta eller vara i relationer mot sin vilja, på grund av att de blivit gravida. Att bekämpa kvinnoförtrycket innebär både att göra preventivmedel eller abort tillgängligt, men också att lyfta kvinnor ur ekonomiskt beroende av män.
Arbetarrörelsen har ibland beskyllts från att ignorera kvinnofrågan, men de mest stridbara och revolutionära elementen i arbetarrörelsen har tvärtom alltid drivit på frågan om kvinnors frigörelse långt tidigare och hårdare än någon annan politisk rörelse – ofta med stora risker.
En svensk ledarfigur för kvinnors självständighet var den revolutionärt sinnade socialisten Henrik “Hinke” Bergegren som år 1910 påbörjade den nationella föreläsningskampanjen “Kärlek utan barn” där han berättade om preventivmedel för arbetare. Han hann bara med fem fullsatta föreläsningar på Stockholms Folkets hus innan han häktades och straffades med två månaders fängelse för att han sårat “allmänhetens tukt och sedlighet”, och riksdagen införde en lag mot försäljning och marknadsföring av preventivmedel som varade fram till 1938.
Det var efter den ryska oktoberrevolutionen 1917 som abort legaliserades för första gången. Bolsjevikpartiet införde bland annat samma juridiska rättigheter för kvinnor som män, gav kvinnor rösträtt, tillät skiljsmässa, införde lagar om jämlika löner och gjorde det straffbart att slå sin fru. Laglig abort sågs som en reform bland många som behövdes för att höja kvinnor ur fattigdom och förtryck. Man öppnade kvinnokliniker, daghem, offentliga restauranger, införde föräldraledighet med full lön, gratis skolmat och så vidare.
Denna kamp för att montera ned ett många tusen år gammalt förtryck gick precis i linje med den kommunistiska politik som bolsjevikpartiet förde – Lenin hade skivit i partitidningen Pravda redan år 1913 om rätten till fri abort och sexualundervisning. Men reformerna var inte något som gavs kvinnor över deras huvuden. Kvinnor deltog i revolutionen, och tog med sig sina krav in i den. Den ryska februarirevolutionen 1917 startades av kvinnor i Petrograd på internationella arbetarkvinnors dag 8 mars (23 februari enligt den dåvarande ryska kalendern), där de strejkade och demonstrerade för “Bröd och fred!” under brinnande världskrig.
Den ryska revolutionen gav hopp till arbetare och fattiga i hela världen. Två månader efter februarirevolutionen startade arbetarkvinnor på Södermalm ett hungeruppror som fick namnet Potatisrevolutionen. Flera revolutionära år följde i Sverige som ledde till rösträtt för både män och kvinnor och 8 timmars arbetsdag. Det var sedan den svenska kommunisten August Spångberg som 1927 först tog upp frågan om att legalisera abort i svenska riksdagen, utan något särskilt varmt mottagande bland de andra riksdagsmännen. Aborträtten skulle kräva betydligt mer kamp.
| En rädsla, 1910: “Cilla” skriver in ett brev till RFSU, Rättsförbundet för sexuell upplysning: “1974 opererades jag för Endometrios. Under ett flertal år hade jag och min man försökt att få barn. Då jag vid denna tidpunkt talade med min mamma om detta, berättade hon för mig om den abort som hon gjorde som sextonåring. Den utfördes av min mormor i deras bostad i köket på köksbordet.” I flera år bar Cillas mor på oro och skam över att aborten gjort att hon inte kunde bli med barn. Det visade sig inte stämma och hon fick senare i livet två barn. Men hemligheten om aborten höll hon inom sig. |
Det goda hemmet
1930-talet kännetecknades av den stora depressionen och klasskamp, Sverige var ett av de länder med flest strejker per capita i hela världen. När fem obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av militär i skotten i Ådalen blev svaret generalstrejker längs Norrlandskusten och Söderhamn togs över av arbetare i en vecka.
Med pressen från massornas kamp började Socialdemokraterna inför valet 1932 att tala om socialismens möjligheter, och några kända socialistiska ledare från klasskampen under första världskriget hade återanslutit sig till partiet, till exempel Zeth Höglund. Deras medlemstal ökade mer än någonsin och de vann en jordskredsseger.
Partiledaren Per Albin Hansson börjar tala om “det goda hemmet”:
“Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
De reformer som Socialdemokraterna genomförde under 1930-talets hårda klasstrider var sådana som gynnade alla arbetare och fattiga. År 1937 höjde man bland annat folkpensionen, barnbidraget, moderskapspenningen och införde subventionerade skolluncher. Man tog också bort preventivlagen, som infördes år 1911.
Samtidigt hade Sverige bland de lägsta födelsetalen i världen, troligen på grund av massarbetslöshet och fattigdom. Den härskande klassen oroade sig för att detta skulle leda till en åldrande befolkning, minskad ekonomisk tillväxt och brist på arbetskraft, vilket fick konsekvenser för Socialdemokraternas politik.
Den nya abortlagen som kom 1938 var därför mycket stram och tillät endast abort om du hade blivit utsatt för våldtäkt eller incest, om graviditeten riskerade ditt liv eller av “eugeniska skäl” alltså om du bedömts ha en ärftlig sjukdom som inte skulle spridas i samhället. I det sistnämnda fallet var du så gott som tvingad att sterilisera dig.
Samma fertilitetspanik rådde i Sovjetunionen vid samma tid, under Stalins styre. Efter att länge haft världens minst restriktiva abortlag infördes en ny lag 1936 som liknade den undantagslag som fanns i Sverige. Man genomförde en rad ekonomiska reformer för att underlätta för kvinnor och familjer, men det gjordes med gamla konservativa argument om kvinnors naturliga moderlighet och att ökat barnafödande skulle stärka försvaret av nationen. Detta är ett av många steg som Sovjetunionen under Stalin tog i att lämna den verkliga kommunismens idéer bakom sig.
Sovjetunionens konservativa och chauvinistiska svängning smittade av sig på många kommunistiska partier runt om i världen, som såg till Moskva för ledning. Likväl var de värsta abortmotståndarna alltid högern.
| Helga, 1942: År 1942 dömdes 51-åriga Helga till att ha utfört 13 aborter på 11 kvinnor med hjälp av en gummisond, efter att en av dessa kvinnor dött av blodförgiftning. Troligen hade Helga utfört många fler aborter än de hon dömdes för. Helga växte upp i en fosterfamilj, och återförenades med sin mor i tonåren. Hon bodde några år i USA, arbetade och lärde sig engelska. Hon lärde sig också metoder för att göra abort. Helga gifte sig, fick två barn och skilde sig. Under polisutredningen berättade Helga att hon utfört fem aborter på sig själv tidigare i livet, under tiden hon var gift, när de inte hade råd att få fler barn. De första gångerna hon utförde aborter på andra – på bekanta eller bekantas bekanta – gjorde hon det utan betalning. En av dessa var Karin, som arbetade på ett kafé som Helga drev. Hon fick två aborter utförda av Helga, och blev sedan en kontakperson mellan Helga och andra kvinnor. Helga började efterhand att ta betalt. Hon sa först till polisen att hon gjorde aborterna för att hon hade ont om pengar, men sa senare att hon gjorde det av medkänsla. Rätten såg hårdare på abortörer som gjorde det för pengarnas skull. Helga dömdes till två och ett halvt års fängelse. Kvinnorna dömdes till två till tre månaders fängelse. Ingen var straffad sedan innan. Av de elva kända kvinnorna som Helga gjorde abort på var fyra ogifta, sju gifta eller skilda och flera hade barn. Den yngsta var 18 år och den äldsta 40 år. De var arbetare eller fruar till arbetare och Helgas pris för en abort – 30 och 50 kronor, ungefär 800–1400 kr i dagens pengavärde – var i linje med vad andra som utförde aborter för arbetarkvinnor tog betalt under denna tid. Kvinnor i medel- eller överklassen kunde betala 10 gånger mer för säkrare alternativ. Till exempel utförde Ivar Olofsson hundratals illegala aborter i sin klinik i Saltsjö-Duvnäs, och på 1930-talet kallades 158 kvinnor till förhör när han och många av dem dömdes. |
Krigsslut och efterkrigsprogram
Under andra världskriget rådde borgfred mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna i nationalistisk anda – man skulle stå enat som land och inte tjafsa inbördes. Första maj hade ställts in i två år för att istället ha ett “medborgartåg” tillsammans med högern. Svenska kapitalister hade gjort rekordvinster på vapen- och stålexport till de allierade och Nazityskland, kriget hade inneburit hårda begränsningar på demokratin, medan massorna led av arbetslöshet och fattigdom.
Under ytan bubblade missnöjet och när slutet på kriget närmade sig gjorde arbetare sig redo att kämpa tillbaka. År 1945 kallade Metallarbetarförbundet ut 125 000 arbetare i strejk i fem månader, den längsta strejken hittills i svensk historia.
Socialdemokratiska arbetarpartiet med dess kvinno- och ungdomsförbund och LO la fram sitt efterkrigsprogram på 27 punkter på krav – för att kanalisera klasskampen till reformer. Även det svenska kommunistiska partiet stöttade programmet, och använde det i sin agitation. Bland kraven fanns höjning av barnbidrag och andra bidrag för dem med barn, utbyggnad av daghem och lekskolor, social hemhjälp, lika lön för lika prestation, samma utbildningsmöjligheter för alla lager i samhället och arbetstidsförkortning för de tyngsta arbetena. Livet för kvinnor, mödrar som inte mödrar, blev mycket lättare.
Det är inte en slump att även abortlagen utvidgades något år 1946. Nu kunde kvinnor även få abort av socialmedicinska skäl, alltså om levnadsförhållandena skulle göra att “hennes kroppsliga eller själsliga krafter allvarligt skulle nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet.”
Abortansökningarna
För att få sin abort beviljad behövde abortsökande inte bara undersökas av en eller två läkare utan också en abortkurator. I praktiken försökte denne övertala kvinnor att de egentligen borde föda barnet och avskräcka dem från att göra en illegal abort. En sådan abortkurator var Lis Lagerkrantz-Asklund från RFSU (som då inte var lika frisinnade kring abort som idag). I utredningen inför utvidgandet av abortlagen år 1946 sa hon detta:
“Hon (den gravida kvinnan) är ytterst känslig, ofta deprimerad, har lätt för överilade handlingar etc, ett tillstånd som under de senare graviditetsmånaderna brukar gå över. Kan man därför få tiden att gå någon månad utan att hon tillgriper aborten, så kanske problemet löser sig av sig självt.“ (SOU 1944:51)
Hon berättade även hur man såg på unga kvinnor som blivit gravida utan att vara i en relation med fadern:
“Ofta rör det sig här om flickor med låg intelligens eller också ej så sällan om mycket unga flickor, som nyligen flyttat till Stockholm från landsorten. De har känt sig ensamma och besökt en av de talrika dansrestauranterna av låg klass i Stockholm, och här har de blivit offer för någon herre, »som såg så trevlig ut». En del av dessa flickor bli av medicinalstyrelsen beviljade abort + sterilisering på grund av efterblivenhet.” (SOU 1944:51)
Det säger sig självt att många kvinnor hellre gick till en illegal abortör än att bli förödmjukad, tvingas vänta på besked medan graviditeten fortskred och fostret växte, för att sedan få sin ansökan avslagen – eller få den beviljad med villkoret om sterilisering.
Abortmotståndare till attack
Under 1950-talet skedde det en tillbakagång. De ekonomiska förbättringarna gjorde att klasskampen ebbade ut, vilket ledde till mindre press på politikerna. Konservativa röster höjdes mot den friare synen på sex- och samlevnad som växt fram bland unga. Abortmotståndarnas röster höjdes mot de lagliga aborterna. De hävdade att det börjat breda ut sig en “abortmentalitet”.
Den konservativa, nationalistiska och även antisemitiska läkaren Erik Asp-Upmark ville ta bort den socialmedicinska indikationen i abortlagen och jämförde lagliga aborter med barnamord. I inledningstalet till Läkarförbundets riksstämma och i Svenska läkartidningen svamlade han om att de lagliga aborterna var ett hot mot hela det svenska folkets existens:
“Vad dessa 6000 barn (legala aborter) om året betyder för landet i dess helhet framgår av följande övervägande: I runt tal hälften är gossar, och 3000 gossar är matrix till ett fältstarkt infanteriregemente, medan 3000 flickor innerligt väl behövas för det inre försvaret, för kampen mot nöd och sjukdom. I vårt nuvarande militärgeografiska läge har vi inte råd att undvara en enda man och inte råd att undvara en enda kvinna.”
”Bakom en del av fåren gömmer sig ulvar, vilkas enda intresse är att desintegrera det svenska samhället, att avfolka den skandinaviska halvön och lägga den öppen för livsdugligare folkslags expansion.”
Under samma tid bildade pingstvännen Lewi Pethrus lobbyorganisationen Kristet samhällsansvar, föregångare till dagens Kristdemokraterna, där abortmotstånd var en av de viktigaste frågorna. Genom Pethrus tidning Dagen skrevs det om sexualupplysning som “lösaktighetspropaganda”, de lagliga aborterna jämfördes med massmord och till och med nazisternas förintelsebrott:
“Det var nazisterna, som i trettiotalets Tyskland formulerade principen om ’livsovärdigt liv’. Genom den tog man sig rätt att avliva först de sinnessjuka och svagsinta, sedan de obotligt sjuka, de gamla och de arbetsoförmögna. Tanken var den: ju sjukare, ju svagare eller mer handikappad en individ är, desto mindre kan han göra anspråk på att vara en människa i egentlig bemärkelse. […] Det är ofint att påminna om det, men det är exakt samma tankar som ligger bakom sådana formler som ’fri abort’ och ’valfri abort’”
Allt fler fick sina abortansökningar avslagna. Ansökningsprocessen blev mer avancerad. Abortkuratorn kunde göra hembesök och tala med anhöriga och vänner. Vissa kvinnor skickades till psykiatrin för att det där skulle göras en bedömning om hennes psykiska tillstånd gav anledning till abort, men också för att genom samtal få kvinnorna att “acceptera” graviditeten. Under de mest abortrestriktiva åren runt 1960 var en tiondel av alla kvinnor på Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik abortsökande kvinnor.
| Barnmorske-elev, gynekologavdelningen på Södra BB, 1968: “Kvinnorna hade ansökt om att få abort och fått genomgå långa och ibland förnedrande förhör om sina skäl till att göra abort. De flesta aborter som jag såg där beviljades på grund av ”förutsagd svaghet” – ett skäl som angavs då samhället/medicinalstyrelsen inte kunde hitta på något annat skäl för att bevilja abort. De här abortutredningarna drog ut på tiden och inte sällan blev kvinnan inlagd dagen innan på gynavdelningen i väntan på att telegram från medicinalstyrelsen skulle komma följande dag för att då kunna få aborten utförd. Detta innebar att de flesta blev ganska sena aborter där kvinnorna tvingades föda fram sina döda foster efter att ha legat många långa timmar med koksaltdropp i livmodern. Väntetiderna för att få sin abort beviljad var långa, utredningarna plågsamma då kvinnan skulle framställa sig så svag som möjligt för att få sin abort beviljad. När hon sedan blev inlagd på sjukhuset var det sällan jag såg att kvinnorna fick någon omvårdnad eller sympati, det låg i luften att de fick skylla sig själva, man gav inte smärtlindring i första taget. Abort var något man skulle lida för. Det hände också att kvinnan fick lämna sjukhuset då hennes ansökan om abort inte beviljats, vad som hände den storgråtande kvinnan har jag många gånger funderat över.” |
Carin reser till Polen
Denna artikel började med ett citat från Carin, som reste till Polen för att göra en abort. För det var just spridningen av hennes historia som blev startskottet för en massiv debatt för rätten till abort.
När Carin blev gravid år 1964 var hon psykiskt och fysiskt frisk och inte utslagen från samhället – hon beviljades därför inte en laglig abort, vilket tydliggjordes av en läkare.
“Har du en utländsk fästman? Då får du väl skylla dig själv. Det är väl inget problem med att skaffa barn och studera.”
Abortkuratorn berättade om hur fasansfull en abort var – om att risken var stor att hon blev steril, att barnet skulle styckas inuti henne innan hon tvingades föda ut det och att hon skulle förlora mer blod än under en förlossning.
Carins pojkvän var från Tyskland. De hade pratat om att skaffa barn i framtiden, men inte nu. De levde isär för att kunna fullfölja sina studier i sina respektive länder, skulle de få barn skulle båda tvingas avbryta sina studier. De hade använt preventivmedel, men Carin hade ändå blivit gravid.
Abort blev lagligt igen i Sovjetunionen år 1955 och 1956 i Polen. Särskilt under 1960- och 1970-talet var Polen bland de länder i världen där tillgången till abort var bäst och även gratis. Carins pojkvän kände en polsk läkare, och i hemlighet reste Carin till Polen:
“Jag var bara fast besluten med att det här måste göras, och mitt ansvar, att jag fått den här möjligheten att studera var så otroligt mycket större.”
Carin togs emot och fick bo hos en polsk läkare vid namn Lech och hans fru som var sjuksköterska. De tog henne till kliniken som var enkel, det märktes att det var fattigt, och en annan läkare utförde aborten gratis. Abortläkaren försäkrade Carin om de mycket låga riskerna för ingreppet, det enda som innebar minimal risk var bedövningen. Carin, som var väldigt orolig för att bli steril, valde att avstå bedövning, trots läkarnas försök att få henne att ändra sig. Hon genomförde en skrapning, utan bedövning, hållandes Lechs hand.
Utöver smärtan gick ingreppet problemfritt och var över efter 10 minuter. Det visade sig att abortkuratorn i Sverige ljugit.
“Och då tänkte jag åh, all möda, nu är det gjort, nu är det klart. Och så tackade jag. Läkaren ville inte ha pengar, ingenting. Vi hade blommor med oss tror jag. Och så åkte vi hem till Lech, och där hade de ordnat god middag. Och i Polen dricker man vodka och jag som aldrig tagit en snaps i hela mitt liv. Mina föräldrar drack aldrig. Och jag tog en vodka och åt och det var ett väldigt roligt kalas.”
Carin mådde bra ända tills nästa natt:
“Sen på natten så vaknar jag och är kokhet och det första som slår mig är: ’Jaha, nu har jag fått infektion. Jag är steril.’ Och jag började slå i väggar, jag blir alldeles… Det kändes så fruktansvärt. Man straffas så fort. Och då fick jag några tankar om att det var fel det jag hade gjort, fast jag visste att det var helt rätt – utifrån vad jag tänk och känt och gjort.”
Hon lugnades av sina värdar. Hon hade fått en ofarlig infektion, efter en antibiotikakur mådde hon bra igen. Carin gav vidare kontaktuppgifterna till de polska läkarna, och ägnade kvällar åt att stötta kvinnor som hörde av sig till henne för råd. Hon fick senare i livet två barn, när tiden var rätt.
Fri abort erövras till slut
Carin reste till Polen precis innan en våg av massrörelser drog över världen – inte minst i medborgarrättsrörelsen i USA och i Frankrike 1968. Den svenska rörelsen mot Vietnamkriget växte sig starkare för varje år och i Malmbergen höll strejkande gruvarbetare plakat med orden: “Vi är människor – inte maskiner!”
Tack vare efterkrigstidens reformprogram kunde även arbetarklassens kvinnor studera, de hade fler demokratiska rättigheter än tidigare och större möjligheter att försörja sig själva och bestämma över sina liv. Abortlagens föråldrade begränsning på kvinnors reproduktion, och synen på kvinnans främsta roll som husfru, stod i stark kontrast mot detta.
Nu var det inte bara vänstern som lyfte frågan om fri abort utan även liberala ungdoms- och studentförbund. Liberala studentförbundet arrangerade konferensen “Sex och samhälle” år 1964 där Carin bjöds in för att anonymt berätta om sin Polenresa. Konferensen fick stor uppmärksamhet i media och Riksåklagaren väckte åtal mot de svenska kvinnor som rest till Polen, samt konferensens arrangör Hans Nestius och Carin för att ha förmedlat kontakter till polska läkare.
Stora delar av befolkningen förfärades nu av att abortsökande kvinnor och deras medhjälpare jagades och straffades. Vänsterns kvinnoförbund anordnade demonstrationer i Stockholm och tusentals brev skickades till Riksåklagarmyndigheten. Motståndet från allmänheten gjorde att åtalet lades ner och det tillsattes en utredning om hur abortlagen skulle se ut. Men en ny abortlag fortsatte att dröja.
År 1970 bildades Grupp 8 – en socialistisk kamporganisation som förde fram kvinnors rätt till arbete, abort och förskolor. På Plattan i Stockholm och under 8 mars anordnades demonstrationer med banderoller, megafoner och talkörer. Orden var hårda mot statsminister Olof Palme för att en ny abortlag fortfarande inte var på plats. Grupp 8 blev bland de mest inflytelserika rörelserna i Sverige under 1970-talet.
År 1974 infördes tillslut fri abort i Sverige. Kampen hade redan avgjorts på gatorna. Sedan några år tillbaka godkändes majoriteten av alla abortansökningar.
| Abortlag i Sverige 1743 – Dödsstraff för abort skrivs in i svenska lagen, men straffet utfördes i praktiken även tidigare. 1864 – Dödsstraff för abort tas bort. 1938 – Abort blir lagligt av medicinska eller eugeniska skäl. 1946 – Abort blir lagligt av särskilt allvarliga sociala skäl. 1974 – Fri abort införs fram till 18:e graviditetsveckan. |
Vad hände med jämlikheten?
Fullständig frigörelse innebär inte bara juridiska rättigheter. Ojämlikhet och förtryck är inbyggt i grundvalarna av samhället – i klassamhället. Därför kunde inte efterkrigets välfärdsprogram lösa problemen, bara dämpa dem tillfälligt, så länge kapitalismen inte avskaffades.
Idag lever omkring en halv miljon personer i Sverige i materiell och social fattigdom, värst är det för utrikesfödda och ensamstående mödrar. 57 procent av ensamstående mödrar har svårt att betala en oförutsedd utgift, 19 procent har kommit efter med betalningar för hyra eller lån, 9 procent har inte råd att ha det tillräckligt varmt i bostaden, 14 procent har inte råd att ersätta utslitna kläder.
När arbetstakten ökar på arbetsplatserna och de sociala skyddsnäten urholkas blir det oftast kvinnor som tar på sig den extra bördan för vård av barn eller anhöriga. Just nu är rekordmånga sjukskrivna för utmattningssyndrom, de flesta är kvinnor. Störst risk att drabbas av utmattningssyndrom har kvinnor mellan 36 och 45 år med minst två barn och som arbetar inom vård, omsorg och skola – som sjuksköterska, lärare, socionom och psykolog.
Födelsetalen sjunker och 2024 föddes minst antal barn än något annat år under 2000-talet. Inte konstigt att många unga idag – med svårt att hitta bostad, ett stabilt jobb, har höga bostadskostnader, är utmattade eller känner sig orolig över var världen är på väg – väljer att inte skaffa barn trots att de kanske annars valt det. Politiker och borgerliga ekonomer mässar om risken för en åldrande befolkning, om riskerna för att vi inte har nog med arbetare som kan arbeta i välfärden och betala skatt. Orsakerna till detta är ökad ojämlikhet, nedskärningar och privatiseringar – som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar genomfört sedan 90-talet.
Generationerna innan oss kämpade hårt för fri abort och efterkrigstidens reformprogram. Det gav oss en bild av hur kvinnlig frigörelse kan se ut, men det var inte nog. Vår uppgift är nu att på deras axlar inte bara sätta plåster på klassamhällets blödande sår, utan avskaffa det system som föder ojämlikhet och fattigdom.
Arbetarklassen är större och starkare än den någonsin varit, och för varje kamp tar vi med oss fler lärdomar från de som kämpat före oss. När Lenin skrev om rätten till abort och sexualupplysning år 1913, skrev han om hur vi har alla skäl att vara optimistiska:
“Ja, vi arbetare och småföretagare lever ett liv fyllt av outhärdligt förtryck och lidande. För vår generation är tillvaron svårare än den var för våra fäder. Men i ett avseende är vi lyckligare än våra fäder. Vi har börjat lära oss och lär oss snabbt att kämpa – och att kämpa inte som enskilda individer, såsom de bästa av våra fäder gjorde, inte för de slagord som bourgeoisins talare predikade och som är oss främmande i ande, utan för våra egna slagord, vår klass slagord. Vi kämpar bättre än våra fäder gjorde. Våra barn kommer att kämpa bättre än vi, och de kommer att segra.”
| På 1930-talet utfördes mellan 10 000 och 24 000 aborter per år i Sverige, och år 1945 fälldes 412 personer för fosterfördrivning. Idag genomförs mellan 30 000 och 38 000 aborter per år. Räknas det mot befolkningsmängd har andelen kvinnor som gör abort inte ökat – de har bara kunnat göra det lagligt, och mycket säkrare. På 1930-talet avled ungefär en kvinna i veckan efter en illegal abort, idag dör ingen. |